Etikett: Hejde

Hejde socken ligger öster om Klintehamn.
Gårdsnamn: Dans, Ekeskogs, Forse, Gervalds, Hajdgårde, Häglajvs, Kauparve, Krämplause, Kvie, Kyrksmiss, Löves, Medebys, Munsarve, Prästgården, Rågåkre, Sigsarve, Simunde, Skogs, Smiss, Stenstugu, Tass, Tipsarve, Väntinge.

Publicerat

Landstingsmannaval

i stället för de i tur afgående ha förrättats vid de i måndags hållna tingssammanträdena.
I norra häradet infunno sig 24 valmän för 23 socknar (2 ombud för Lärbro socken), under det att valmän uteblefvo från icke mindre än 25 socknar, en anmärkningsvärd tröghet och likgiltighet. Återvalde blefvo kapten Broander (20 röster), nämdeman Granberg (19), landtbrukarne Eklund, Fole (19) och Björkegren, Lärbro (19) nämdeman Löfvenberg, Stenkyrka (16), hvarjämte direktör Gardell nyvaldes med 13 röster efter omval med landtbr. Pettersson, Kaungs, som erhöll 10 röster.Af ersättarne återvaldes i norra häradet nämdemännen Arvidsson, Akebäck (17) och Eaglund, Lärbro, (16), landtbrukarne Johansson, Vellarfve (16), Hedström, Bro, (14) och Broström, Fårö, (13), hvarförutom nyvaldes landtbr. J. Smedberg, Halla, (13) efter omvalmed J. Larsson Endregårda, som erhöll 9 röster.
I södra häradet återvaldes nämdeman Bolin, Alfva (19), landtbr. Petterson Hallbjens i Lau (18), Ölsson, Kyrkeby i Etelhem (15) och Hägg, Gerum (14) samt nyvaldes landtbr. F. Hermansson Hafdhem (16) efter omval med A. Lagergren Kyrkebols i Garda. Af ersättarne omvaldes nämdemännen Hägg, Hablingbo (16) och Niklasson, Löjsta (14), landtbrukarne A. Bergman, Sanda (13), A. Lagergren Garda (13), och O. Jakobsson Skogs i Hejde (11) samt nyvaldes landtbr. J. Jakobsson Lillgårds i Ejsta (15) efter omval med handl Krokstedt i När.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 8 Maj 1889
N:r 52

Publicerat

Branden i Klinte.

Inoför Södra häradsrätten hölls i går vid Odvalls i Klinte undersökning rörande den å stället natten till 29 sistlidne Mars timade eldsvådan, om hvilken man haft skäl att, efter hvad polisförböret gaf vid handen, antaga vara mordbrand. Häradshöfding Lindroth satt som rättens ordförande, kronolänsman Svallingson tjenstgjorde som åklagare — ehuru vieserligen ännu allt är svept i sådant dunkel att ingen fins som kan åklagas för illgerningen.
För södra häradets brandstodsförening hade iofunnit sig styrelseledamoten landtbrukaren O. Åkerbäck, Hejdegårda i Hejde, vid sjukdomsfall för ordföranden hr C. H. Löfveberg.
Häradshöfdingen äskade först upplysningar om fastighetens brandförsäkringsvärde, hvarvid upplystes, att hufvudbygnaden, väl omkring hundra år gammal, var försäkrad för 6,400 kronor samt ladugårdslängan, com brunnit, till 800 kronor. Skadan anslogs efter värdering till 700 kronor.
Började så förhöret, vid hvilket de instämda personerna visserligen ej hördes på ed, men dock efter en erinran att deras utsago ändå hade samma bindande kraft. Först hördes
Adrian Berg, Tora i Bro, ägaren till Odvalls. Då brandtörsäkringshandlingarne förevisades honom, hade ban först alls ingen reda på, vare sig brandförsäkringsvärdet heller honom som skrifvit handlingen. Han hade åtminstone ej gjort det. Ej heller kunde han minnas att han gifvit bandlanden J. V. Odin eller ötver hufvod taget någon i uppdrag att ombesörja brandförsäkringen; men efter åtskilligt sväfvande fram och tillbaka drog han sig slutligen till minnes att han verkligen anmodat Odin om saken, dock ej skriftligen, hvarvid han tycktes lägga mycken vigt. Rörande sin åtkomst af fastigheten, på hvilken han ännu ej fått lagfart, hade han innehaft den sedan i Mej 1888, då han köpt den af aflidne konsul Romdahl för något mer än 5 tusen kronor; Öfvertagandet hade berott: på några inteckningsaffärer, hvilka tycktes vara mycket svåra att reda ut och som Berz sjelf ej syntes ha riktigt klara för sig. Så mycket visste han, att då eldsvådan timade, häftade egendomen i skuld endast till Köpmansgillet för 4,500 kronor. Han sade sig ej ha misstanke på någon för mordbrandsanläggningen. Dagen före olyckan hade han varit på besök vid Ösartve i Bäl; under braudnatten hade han varit hemma. Vid sjutiden på morgonen 29 Mars hade han blifvit underrättad om bvad som händt at kommissarien Håkansson, som kommit till Tors, åtföljd af poliskonstapeln Boström härifrån Visby. Fjorton dagar före branden hade han lemnat urmakaren Å. Nordstedt skriftlig fullmakt att hyra ut lägenheten.
Länsman Svallingson frågade nu Berg, om denne ej lemnat åt någon i uppdrag att försälja Odvalls, Har ej Berg åt kamrer Alfred Odin lemnat ett sådant uppdrag med löfte om mäklarearvode?
Jo, det kunde nog hända, menade Berg, men Viktor Odin hade aldrig fått något sådant uppdrag. Föröfrigt skulle kamrer Odin ej ha något arvode.
Häradshöfdingen frågade: Nå, har ej Berg haft något obehag af att han lemnat gårdens tillseende åt Nordstedt? — Nej — Ja, men Odin hade ju skött den förut och då låg det nära till hands att han skulle bli missnöjd, när uppdraget fråntogs honom? — Nej, det hade Berg ej kunnat märka, om ej på så sätt att Odin vägrat honom anstånd med inbetalandet af en borgensandel.
Länsman Svallingsson anhöll att Berg måtte få göra reda för tiderna dels för sina egna, dels för hustruns resor till Klinte. Två gånger under förra året hade Berg sjelf varit der, första gången strex efter midsommar, andra gången då kornet skars. Sedan ej. Hustrun hade varit i Klinte 3 gånger, sista gången ungefär vid flyttningstiden, då hon besökt en auktion vid Larsarfve; han hade emellertid ej vetat, att hustrun då varit vid Klinte.
Hustru Amanda Berg hade liksom mannen varit hemma under natten för branden. Rörande sina besök på Klinte, sade hon sig ha varit der flere gånger, sista gången omkring 24 Oktober, då hon varit betänkt på att med två sina barn flytta till Odvals för att äldste gossen skulle få begagna sig af högre folkskolan på Klinte. Hade föröfrigt ingen upplysning att ge.
Löjtnant Bolin berättade, utom hvad som af polisförhörsprotokollet framgått, att han gjort upp med Nordstedt att byra lägenheten i midten af Mars. Berg hade ej alls velat hyra ut lägenheten, utan ville sälja den. En vecka före branden hade kontrakt efter åtskilliga jämkningar skrifvits. Innan han vändt sig till Nordstedt, hade han vändt sig till handlanden J. V. Odin, som sagt sig skola skrifva till Berg, hvilket han också gjort, men hade Berg på telefon svarat att han ej ville ha med någon Odin att göra. På fråga förklarade Bolin att handlanden Odin ofta under inflyttningsdagarne varit vid Odvalls, der han bjelpt till att orientera Bolin. Odin hade också, under det att kakelugnsmakare höllo på med reparationer i lägenheten, haft haud om nyckeln; hvarför Bolin ej alls förvånats öfver Odins anbud att äfven qvällen före eldsvådan låsa lägenheten. Under ett af siua besök hade Odin jämte Bolin gått ner i källaren, då Odin vieat på ett parti flaskor, som stod der, samt frågat, om B. kunde göra sig någon nytta med dem. Då Bolin nekande besvarat frågan, hade Odiov bedt att få hämta dem, hvartill Bolin gett tillåtelse.
Jungfru Anna Söderdahl, garfvaren Arvid Hallgren och målaren Nils Jakobsson hade inga nya upplysningar att lemna.
Handelsbiträdet Natanael Lingstedt hade ej reda på någonting om sjelfva branden, men han visste att 20 November i fjor hade hustru Berg besökt Klinte tillsammans med en för honom okänd karl. Länsman Svallingson upplyste vidare att samma natt, som hustru Berg lemnade Klinte för att resa till Visby, hade inbrott föröfvats i ett handlanden Odin tillhörigt hus genom inslagning af en ruta. Ena sädsäck hade tillgripits, hvilken sedan af nu tillkallade arbetaren Karl Andersson, som åkt med hustrn Berg till staden, påträffats i hennes vagn.
Arbetaren Karl Andersson hade arbetat hos handlanden Odin till kl. 6 på aftonen till eldsvådan, sedan efter ett par besök gått hem vid 7-tiden och ej vidare varit ute förr än på morgonen.
Hilma Johansson, i tjenst hos Olia, hade ej annat att säga än hvad hon förut upplyst om, Dessutom tillade hon att, då hon at Odin blifvit skickad att bämta tombuteljerna från Odvalls, hade hon lemnat qvar ett par sm hon ansåg innehålla fotogén. Vid hemkomsten hade hon sagt detta å: Odin, com antagit att det) var något gammalt, som stått qvar efter Niklas Odin. Hon hade sedan på aftonen gått ut, kommit hem just som husbonden lagt sig, samt sedan efter en stundom kring kl. 10 hört att han sof. Föret vid bultningen på dörren hade hon vaknat och rusat in till Ödin, som just då väckts genom knackningen på sitt fönster.
Handlanden J. V. Odins berättelse öfverensstämde med hvad han vid polisförhöret yttrat.
Han hade hela qvällen varit hemma, somnat vid 1/2 10 tiden och vaknat just som Hilma Johansson kommit in i bans rum. Hon tilllade att under konsul Romdahls tid hade han varit vicevärd för Odvalls, Häter det gården sålts, hade han sammanträffat med sin kusin kamrer Odin, hvilken, sedan han omtalat att Berg köpt Oåvalls, frågat om han ej fortfarande ville se efter egendomen. Han hade ej gerna åtagit sig det, men hade slutligen låtit sig öfvertalas, då A. Olin lemnat honom en fullmakt på vicevärdskapet på grund af egen fullmakt trån Berg, hvilken dock ej kunde minnas ha gifvit A. Odin någon sådan.
Slutligen inkallades hustru Berg ånyo, enär länsmannen ville, att hon skulle redogöra för sina resor till Klinte, $då de uppgifter hon nyss gifvit visat sig vara något olika mot föregående.
Första gången hustru Berg sade sig ha varit vid Odvalls var sommaren 1888, då bären voro mogna. Sonen hade då varit med. Några dagar derefter hade bon ånyo varit der med några flickor från Visby. Tredje gången var vid tjensteflyttningstiden, då hon haft en dränggosse i sällskap och slutligen hade hon jämte en arbetskarl Gardell under sista delen af November besökt stället. På fråga af länsmannen, sade hon, att vagnen vid detta sista tillfälle varit tom, utom det att deri funnits foder och mat. Kanhända ändå några tomflaskor tagits med från Odvalls? — frågade länsmannen, — Ja, det kunde kanske hända; hon mindes ej eå noga, men hon trodde det nästan; vi ha så många flaskor hemma. Hustru Berg hade emellertid vid ett föregående förhör sagt att hon ej varit nere i källaren vid Odvalla.
Karl Andersson var villig att med ed styrka, att vagnen vid omnämda tillfälle varit alldeles fall med saker; deribland hade också funnits en sädsäck; detta förnekade hustru Berg.
På häradshöfdingens fråga, om allt detta egentligen hörde till saken, svarade länsmannen, att omständigheterna han velat framdraga kunde få sammanhang med mordbranden, men han ansåg att det ej vore lämpligt att nu offentligen uttala, hvarthän han syftade. Emellertid förde han icke, åtminstone för närvarande, apsvarstalan mot någon vare sig för sjelfva brandanläggningen eller för delaktighet deri.
Härmed afslöts förhöret. Protokollet kommer att insändas till k. m:ts befhde.

Gotlands Allehanda
Torsdagen 18 April 1889
N:r 45

Publicerat

Om husslöjden

inom länet har bushållningssällskapets nyss utkomna årsberättelse, som i öfrigt i väl samarbetad form mestadels innehåller af våra läsare förut kända saker, ett och annat att meddela.
Genom den under 1887 antagna planen för slöjdundervisningens främjande, bestämdes att Hushållniogssällskapets slöjdskola i Visby skulle, såsom utgångspunkten för denna undervisnings spridande till länets alla delar, i främsta rummet uppehållas.
Då af statsmedlen 500 kr. utöfver det begärda tilldelats sällskapet, beslöts det att bereda åt slöjdskolor på landsbygden första uppsättningar af hylvelbänkar och verktyg af bästa slag samt-modeller, med vilkor att de såsom kommunernas egendom vårdas och underhållas. Utförandet uppdrogs åt styrelsen för slöjdskolan i Visby, hvilken på grund häraf faststälde en normal uppsättning af verktyg, beräknad för slöjdskola med 12 elever, som utgör medeltalet inom länet. En sådan uppsättning åstadkommes för 125 kr., när träarbetet utföres vid sällskapets slöjdskola. På ansökningar har styrelsen utlemnat sådana till 4 kommuner, nämligen Hafdhem, Roma, Öja och Björke, åt den sistnämda dock något mindre fulltalig, emedan dess skola är mindre och en del af anslaget redan tagits i anspråk för modeller åt slöjdskolorna i Fole och Lokrume, hvilkas lärare icke hade tillgång till nääs-modeller af egen tillverkning. Der skolans lärare innebaft verktyg, hvilka han önskat måtte få ingå i uppsättningen, ha de för sådant ändamål inköpts, när de befunnits fullgoda.
I vidsträcktare mån har med detta anslag sällskapet icke förmått tillgodose ett af statens undervisare i husslöjd, efter inspektion af länets slöjdskolor, framstäldt förslag, åsyftande att åt kommunerna inlösa de verktyg som folkskolornas lärare på egon bekostnad anskaffat för att kunna bereda slöjdundervisning i sina skolor.
Emellertid har sällskapet för egen del beslutit, att, när medel kunna dertill beredas, åt slöjdskolorna på anhållan inlösa behöfliga och fullgoda verktyg som ägas af lärare, för hvarje skola på en gång eller delvis, efter styrelsens för sällskapets slöjdskola bepröfvande; men att i främsta rummet tillgängliga anslag skola användas till beredande åt slöjdskolor på landsbygden af första uppsättningar af hyfvelbänkar och verktyg af bästa slag samt modeller, Mo det för det gångna året varit bestämdt, enär alöjdundervisningens allmänna införande på landsbygden borde anses främjas mera genom sådan bjelp åt skoldistrikt som öppna nya skolor eller åt äldre skolor som af någon anledning äro i saknad af verktyg, än genom att åt redan i verksamhet varande skolor betrygga innehafvandet af de befintliga verktygen — och detta i synnerhet för närvarande, då ett stort antal folkskollärare, som genomgått slöjdlärarekurs, äro färdiga att begynna slöjdundervisning så snart utväg kan beredas dertill; och slutligen att tillfälle skall lemnas skoldistrikt att inom utsatt tid, t. ex. 1 Juli, inkomma med ansökningar till erhållande af första uppsättningar af verktyg.
Sällskapets slöjdskola tillhandahåller för öfrigt numera slöjdskolorna på landsbygden mot betalning vissa förnödenheter för undervisningen. Häraf ha flere skolor begagnat sig.
Deé slöjdskolor på landsbygden, som under året uppburit understöd af staten med 75 kr. hvar, äro Sanda, Mästerby, Vestergarn, 2 i Othem, Öja, Sproge, Stånga, 2 i Klinte, Garda, Lokrume, Fole, Hejde, Väte, Hafdhem, Guldrupe.
Under året ha slöjdskolor öppnats i Hafdhem, Roma, Björke.
På sällskapets reqvisition har äfven under år 1888 statens undervisare i husslöjd, ingeniören A. T. Ramström inspekterat slöjdskolorna i länet och han har icke framstält någon anmärkning vid den meddelade undervisningen. Beträffande sättet att bereda skolorna passande verktygsuppsättningar har han ansett det af hushållningssällskapet för året vidtagna vara det rätta, likväl önskande mera omfattande åtgärder för inlösande af lärares verktyg. Han har också vitsordat, att den uppsättning som lemnats till Hafdhem, den enda färdiga, före inspektionen, befunnits särdeles ändamålsenlig.
I utlåtande af hr Ramström om Fruntimmerssamfundets slöjdskola vitsordas att skolan är i alla afseenden berömlig samt väl skött och verkar mycket välgörande och nyttigt gagnande, så väl för staden som landsorten.

Gotlands Allehanda
Onsdagen 3 April 1889
N:r 39

Publicerat

Medeltredingens årsmöte

i Mästerby skolhus 22 Aug.
Under förmiddagens lopp anlände så småningom en stor del utaf tredingens medlemmar samt dessutom inspektören kyrkoh. Uddin och komminister Ekman jämte några andra utom kretsen stående lärarinnor, lärare och skolvänner.
Till ordf. för dagen valdes skoll. Lindah och till sekreterare skoll. Rosvall från Eskelhem. Öfvergick man så till behandling af del till centralstyrelsen hörande ärenden. Resultaten blefvo följande:
1.) Kretsen beviljade centralstyrelsens embetemän ansvarsfrihet för år 1887.
2.) Vid val af fyra ledamöter i centralstyrelsen för åren 1889, 1890 erhöll A. F.Skoglund i Bränkyrka 8 röster, Emil Hammarlund, Stockholm 8 röster, K. O. Sjölander i Asker 7 röster, J. J. Dahlström, Stockholm 5 röster, A. M. Stefanson, Stockholm 3 röster samt 8.
A. Viderbeck 1 röst, hvarvid således de fyra förstnämda blefvo valda.
3.) Val af tre revisorer för 1888 utföll sålunda: Alexander Jonsson, Stockholm, P. L gerblad, Tumba, och G. M. Celander Arboga hvardera 6 töstet samt Aug. Viderbeck och A. Bergman hvardera 1 röst.
4.) Vid beslut om arvoden åt sekreteraren och kassaförvaltaren för 1888 enade sig mötet i centralstyrelsens hemställan, att arvodena åt sekreteraren och kassaförvaltaren måtte utgå med samma belopp som under de föregående åren näml. med 200 kr. för den förre och 100 kr. för den senare.
5.) Val af nämd för insamlande inom kretsen af material till en svenska undervisningens historia företogs. Nämdens första omsorg blifver att skaffa sig fullständig kännedom om hvilka källor till denna historia, som inom hvarje församling äro till finnandes, t. ex. skildringar af ännu lefvande personer, företrädesvis lärare och prester, skriftliga framställningar: husförhör och andra kyrkoböcker, protokoll vid biskops- och prost-visitationer, sockepstämmor, gamla skolreglementen, skoltal, donation-bref m. m. samt derom vederbörligen underrätta central!s:yrelsen. Följande folkskoll. blefvo härtill valde: Björkegren, Sjonhem, Bandelin, Vänge, J. Björkander, Väte, Lindahl, Atlingbo, L. P. Qviberg, Gammalgarn, Lindström, Björke, Lithberg, Vall, V. Karlssop, Gothem, Nyström, Mästerby, Sahlstep, Stenkumla, Boberg Fröjel, K. J. Björkander, Hörsne samt f. d. folkskol!. Enderberg, Endre och Dahlgren, Dalhem.
6.) Angående uttalande i fråga om läsebok för folkskolan enade sig mötet med kyrkoh.
Uddin uti att till regeringen ingå med anhållan att utsätta ett visst pris till den eller de personer, som frambragte det bästa i den vägen.
Den sista af centralstyrelsens frågor, näml. uttalande i fråga om skol-helsovården, sammanföll i hufvudsak som det hör på mötet framstälda diskussionsämnet:
Hvad kan skolläraren göra för befordran af hygieniska förhållanden i och omkring folkskolan? Härom yttrade sig följande af de på mötet närvarande.
Thimgren. I och med detsamma som samhället infört skoltvång, har det åtagit sig ansvaret för detta skollifs inflytande på bernens kreppsutveckling samt dermed äfven törpliktelse att göra nämda inflytande så hälsosamt eller åtminstone gå litet hälsovådligt, som möjligt. Hvad folkskolan särskidt anginge, så fannc3 det många seker, som nogsamt vittnade, att denna samhällets förpliktelse hittills blifvit på ganska otillfredsställande sätt uppfyld. Här funnos tyvärr mångenstädes mörka, trånga och dåligt inredda skolsalar, ofullständiga ventilati.nsapparater; på vissa ställen avvändes skolsalen äfven till afklädnings- och matrum m. m. Icke alla dessa hinder kunde skolläraren undanrödja, men hvad han kunde göra, det vore att tillse att barnen finge en lämplig omväxling mellan det kroppsliga och det intellektuela. Och detta had ej liten betydelse för barnens välbefionaude. Förordade en omväxling med sång, gymnestik, elöjd och trädgårdsskötsel.
Lindahl. Jämförelsevis kan skolläraren härvidlag ej göra mycket, utan ganska litet. Han hade alldeles för liten makt. Kan för skolråden endast påpeka bristfälligheter. Nyttigt vore att hafva ändamålsenliga bänkar. Skoll. kan dock släppa in frisk luft samt få barnen att iasttaga .snygghet, ordning och skick. En eller flere timmar borde man undervisa i helsovård. Tillgång på friskt vatten borde finnas. Framför allt renlighet. Det funnes flere skolor, der skurning företags endast 1 gång, säger en gång, i terminen och härmed proportionsvis städning. Undrade öfver att menskligheten verkligen vore så frisk, som den är.
Kyrkoh. Uddin: Många oegentligheter hos en sak kunde framdragas. Man finge härvidlag hålla sig endast till de största. Bortsedt från alla öfverdrifter, är det bästa att hålla skolsalarne rena. Läraren bör tillse, att den person, som fått i uppdrag af städa skolan, verkställer detsamma ordentligt. I annat fall anbålla hos skolrådet att få en annan städerska. Läraren borde angående de brister han finner underrätta skolinspektören, hvilken då tillskrifver skolrådet derom. Ägde klagomålet skäl för sig, och vore det ej allt för obilligt, hoppades han, att skolrådet nog efterkom lärarens önskan, En nödvändig sak vore, att hafva golfven oljedränkta och att dubbeltönster under den kalla årstiden isattes, dock skulle det alltid gifvas tillfälle till ventilation. Talaren hade midsommartid besökt en skola i södret, i hvilkens sal innanfönstren ännu ej voro uttagna. Den osundaste luft herskade derinne. Förordade renlighet i allt samt träds och buskars planterande omkring skolan.
Dahlström från Hejde. En omväxling borde man hafva mellan själs- och kroppsarbeten.
Trädgårdsskötsel, slöjd och gymnastik borde ej öfvas på fristunder, utan på ordinarie tid.
Tostämde föröfrigt liksom äfven de öfriga närvarande med de föregående talarne.
Mötets resolution blef om berörda ämne följande:
Skolläraren äger för närvarande för liten makt för att på kraftigt sätt ingripa uti samt befordra hygieniska förhållanden i och omkring folkskolan. Dock skall han tillse och laga att renlighet herskar såväl inom som utom skolsalarne, att ventilation verkställas i skolan mt tillbålla barnen renlighet, snygghet och tukt.
Bestegs så talarestolen af kyrkoh. Uddin, som höll ett föredrag om Luthers ord: En skollärare som ej kan sjunga ser jag ej på. I hufvudsak yttrade talaren härom föjjande: Såvgens varma och flitiga öfvande i skolan vore af stor vigt. Bland alla sköna gåfvor en allvis försyn skänkt oss, intoge utan tvifvel sångföreningen främsta platsen. David förnöjde ju äfven med sin sång och sitt harpospel den nedstämde Saul. Och genom sina spalmer var det, som Luther vann sina framgåagar, tröstande de sorgsna, styrkande de svaga. Katolska kyrkau föker ju äfven under sitt mörka välde medels sin tjusande sång locka till sig vår kyrkas bekännare. Ifrån en annan sida bestormas vår kyrka af sekterna med deras sång. Vår kyrkosång, som talaren stälde högt i den vägen, borde derför uppryckas till lif. Hvar och en kyrkobesökare borde sjunga med. Kyrkorgeln borde endast vara tjenare, ej berre. Men huru skulle man få våra församlingsmedlemmar att sjunga med? Jo, i skolan skulle sången utbildas. Honom tycktes det vara en skön mission att lära slägten efter slägten våra härliga koraler. Psalmerna blifva aldrig slagdängor. En stark, samfäldt uppstämd koralsång är det mest bitande svärdet på gudsförnekarnes hjertan. Men sången fordrade ett friskt och gladt sinne. Kunde man derför icke alltid sjunga af glädje, borde man sjunga af plikt. Lydnad vore bättre än offer, Och äfven fosterländska sånger borde komma till heders, ty bland dem funnos perlor af sällspord skönhet.
Det om klarbet i åskådning och en sällsynt förmåga att framställa sina tankar vittnande föredraget åhördes med spänd uppmärksamhet. Och hvad talet verkade, visade sig, då efter några minuters förlopp »Vår Gud är oss en väldig borg» med »Guds ord och löfte skall bestå» dånade från det i närheten liggande templets läktare mäktigt fram mellan hvalfvets åldriga väggar med en kraft, som endast ett sådant föredrag kunde åstadkomma. Och när sedan nere i koret »Integer vite» utan ord, sakta, mildt, kanske vemodsfullt framsjöngs, hördes det som ett gillande eko af talarens ord.
Sedån härefter middag intagits ute i ett för tillfället i den grönskande ängsträdgården uppfördt paviljongstält, började efter en liten frist eftermiddagens förhandlingar med diskussionsämnet: Är fortsättningsskolan nödvändig, och om så är, huru bör den organiseras ?
Härom yttrade sig först
Nyström. Fortsättningsskolan vore på grund af vissa skäl lika nödvändig som småskolan.
Åldern för barnen i fortsättningsskolan borde ligga mellan 14 till 18 års ålder. I en fortsättningsskola borde strängt hållas på, att inga andra fingo bevista densamma än de, som som hade godkändt afgångsbetyg från folkskolan. Aftonskola vore ej fullt tjenlig. Fortsättningsskolan borde ej vara obligatorisk, utan stå på fri grund. Ville att undervisning i geografi deri skulle inrymmas.
Talade härefter kyrkoh. Uddin, skoll. Thimgren, Lindahl, Rosvall, Qviberg från Garda, Dahlström från Hejde samt faojunkare Karlström från Atlingbo i ungefär samma anda som inledaren.
Resolutionen blef derför: Fortsättningsskolan är nödvändig. Barn med godkändt afgångsfå här utvidgad undervisning i de ämnen, som folkskolstadgan ålägger. Skolan bör fortgå i 6 veckor, hvaraf en månad tages af vanlig skoltid med förutsättning, att skolgången blefve jämnare uuder de 7 öfriga månaderna.
Härefter framstäldes det sista och tredje diskussionsämnet: Hvilka äro de förnämsta orsakerna till gymnastikens låga ståndpunkt, och hvad bör göras för dess befordran? Denna fråga inleddes af Zindahl: Folkskolan såsom gymnastiklokal vore otillräcklig och alldeles för liten, Barnen vore olämpligt klädda, Med afseende på fötternas beklädnad varieradeklädedrögtena mellan läderstöflar, skor, träbottnar. Huru gymnastisera med en sådan blandad hop? Skullegymnestiken verka gagneligt, borde lämpliga redskap anskaffas, och åt lärarne sjelfva gifvas en större öfning i gymnastik. Sedan flere talare yttrat ungefår detsamma, instämde mötet i följande resolution: Skollärarne få försöka skaffa sig Liedbecks gymnastiklära och med tillhjelp deraf gymnastisera med barnen, men synnerligast är det vigtigt, att en auskulteringskurs i gymnastik upprättas för lärarne.
Härefter valdes till ordf. i stället för Lindahl, som nedlade sitt ämbete, Thimgren från Roma och till justerare af dagens protokoll Nyström och Sahlsten irån Stenkyrka. Nästa tredingsmöte utsatte att hållas i Gothem. Härefter tackade den afgående ordf. alla de personer, som hedrat mötet med sin närvaro, nedkallande till sist öfver mötet Herrens välsignelse.
Efter mötet slut bjöds på för/riskningar ute i den täcka trädgården, men ej endast på materiela förfriskningar, utan äfven på sånvg af en dubbelqvartett, sovi ej tystnade förr än i uppbrottets stund. Och tacksamhetstal till värden och sångarne saknades ej heller vid skålarne. Och under allt detta var nejden upplyst af kulörta lyktor, hvilkas sken då och då bleknade bort för bengaliska eldar, som med sitt ömsom starka, ömsom bleka, men i bådadera fallen behagliga färgspel gjorde naturens skönhet ännu mera storartad och inhöljde allt i ett romantiskt skimmer.

Gotlands Allehanda
Fredagen 24 Augusti 1888
N:r 68.

Publicerat

Rättegångs- och Polissaker.

Visby rådhusrätt.
Det ohyggliga djurplågerimålet mot trädgårdsmästare Olof Åndersson från Skogsholm och drängen Olof Olsson från Österby förevar i dag ånyo. Svarandena nekade att ingå på något svaromål, enär rådhusrätten ej vore rätt forum, utan målet hörde till norra häradsrätten. Som emellertid våldet mot hästen börjat inom stadens område beslöt rätten att 5 inkallade vittnen skulle höras. Fyra af dessa, Olof Nordström, Hästnäs, hustru Johanna Larsson och Katarina Engström samt Enoch Stenström, hade alla varit vittne till händelsenjutom stadensområde, hvarför de ej kunde höras. Det femte, arbetskarlen Magnus Johansson, hade på vägen mellan staden och Bingersqvarn mött svarandena. De hade då kört fort, men ej så, att vittnet fäst sig dervid, men piskan hade Olsson begagnat mycket strängt. Vid detta tillfälle hade hästen, som var bunden bakefter vagnen, sprungit ordentligt med.
Åklagaren yrkade ansvar å Olsson för hvad vittnet berättat och som svaranden ej heller förnekade, samt för fylleri efter egen bekännelse af Olsson.
Domen lydde på 10 kronors böter för öfverdådig framfart och 5 kronor för fylleri. Hvad angår åtalet för djurplågeriinom stadens domvärjo förföll det.

Vådaed aflades idag inför rådhusrätten af snickaren August Högberg, Heigleifs i Hejde, med anledning af en derstädes natten mellan 2 och 3 Fecruari i år timad eldsvåda.

Gotlands Allehanda
Måndagen 2 Juli 1888
N:r 53.

Publicerat

Auktion Ventinge i Hejde.

Torsdagen den 26 innevarande April kl. 10 f.m. anställes offentlig auktion hos landtbrukaren O. J. R. Ahlin, Ventinge i Hejde, dervid, i anseende till hemmanets ntarrendering; till den högstbjudande försäljes: 1 hingst at norsk rag, i 7:de året, 2:ne sto, 1 par goda dragoxar, 3:ne goda mjölgkor, 7 får med ungar; 1 par reskälkar, 3 par arbetskälkar, 1 ressläde, 1 slädfäll, 1resvagn, 5 arbetsvagnar, 1 s. k. mjölkkärra, 3:ne s. k. sättare, 2:ne vindmaskiner 1 myllkam, flere stycken jern-, klös- och krokpinnharfvar, 1 mullfösa, diverse vänd- och spetsplogar, vrångoch foderhäckar, I hästräfsa, I backelsemaskin, flere par bättre och sämre selar, 2:ne fotsackar, 1 åkdyna, flere par svänglar, hästtäcken, täckgjordar, grimmor och grimskaft; hötjugor och högafflar, 1 sädestorkare, stocksågar, yxor, spadar, jernkilar och jernstörar; 1 hyfvelbänk, 1 svarfstol med såg, diverse snickareverktyger, 1 parti torra björkplankor; 1 ladugårdssträcka af trä, omkring 30 alvar lång (till rifning), bälften i en bästsåg med vandringsbjal och vandringsbus samt ett parti kornbalm; 1 skänk af alm, 1 dito af furu, 1 schitfonnier, 1 bokskåp, 1 skrifbord, 1 köttqvarn m. m. samt vid samma tillfälle — för annan persons räkning — diverse fruntimmersgångkläder.
Af mig kände, fullt vederhältige inropare erhålla anstånd med betalningen till den 1:sta nästkommande September; andra få vara beredde att ställa godkänd borgen eller betala innan varan afbämtas.
Klintehamn den 11 April 1888.
AUG. NORDSTEDT.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 April 1888
N:r 30

Publicerat

Efterlyst.

Båtsmanssonen Johan Niklas August Heder, född 1868 i Levide socken, Gotlands län, är skäligen misstänkt hafva varit den, som hos handlanden Aug. Nyberg å Klintehamn 12 sistlidne April, på falsk borgensförbindelse af husbonden P. Pettersson vid Pusarfvei Fröjel socken, tillnarrat sig och i drängen Oskar Jakobssons namn falskeligen qvitterat en blå doffeljacka med kasinettfoder och två knapprader, och hvilken han före sin strax derefter företagna Stockholmsresa pantsatt för 4 kronor bos en arbetare Pettersson i Visby. Heder tros för närvarande vistas i Stockholm och der möjligen hafva tagit värfning vid något af gardena, eller också begifvit sig åt Norrland att söka arbete. Han efterlyses nu på begäran af länsman Ekelund i Hejde och Fardhems ting, Gotlands län.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 Januari 1888
N:r 4

Publicerat

Rosenkrandserne och Reformationstiden.

Ett blad ur Gotlands häfder
af Alf. S.
Härmed är min lilla skildring af Rosenkrandsarne på Gotland slutad. I 2 af Gotlands landskyrkor fianas minnesmärken, som erinra forskaren uti och älskaren af landets häfder om den siste af dasse Rosenkrandser, den frome Herr Holger. Om det kan väcka något intresse att höra omtalas längesedan försvunna tider och froma menniskor, hvilkas ben sedan mer än 2 sekler hvilat efter jordelifvets arbeten och sträfvanden; så vill jag omnämna dessa minnesmärken, De båda kyrkorna äro Hablingbo och Klinte. Bådas altartaflor, utarbetade i den då brukliga barock-stilen, föreställande i halfupphöjdt arbete nattvarden, bära åratalet 1643, då Holger Rosenkrands styrde Gotland; å båda kyrkornas altaren stå Rosenkrandsiska och Tottska vapensköldarna samt namnen på den prest, som då var församlingens kyrkoherde, och hans maka. Att ej blott prestens utan äfven hans hustrus namn, ej blott landsherrens utan ock hans frus vapensköldar blifvit anbragta & dessa altaren, visar att man vetat bevara i församlingarnes hågkomst minnet af de personer, hvilka låtit uppföra nya altaren i kyrkoria eller genom rika gåfvor bidragit till altarenas anskaffande, ty hade ej meningen varit sådan, utan blott att underrätta om hvilka män, som den tiden voro landets höfding och församlingens prest, så hade väl ej slottsfruns vapen och prestfrunas namn behöft anbringas.
I Klinte kyrka stå öfverst på altaret namnen Peder Olofsson, Magdalena Nilsd. och kring dessa namn 8 små vapensköldar, men alla sköldarne utvisa Tott ska och Raoseskrandsiska ätternas vapen och vid hvarje sköld stå ett par små initialbokstäfver, häntydande på samma slägters, men olika personers pamp, ty senare bokstafven vid hvarje sköld är R. eller T.
Man skulle nästan kunna tro, att de fullt utförda namn, som stå så sköldomgifna, måtte vara högadeliga; men det äro de ingalunda. Om prestmannens för fäder veta vi blott att fadren hetat Olof.
Sannolikt har denne Olof varit bonde vid Ryftes (det flones 4 gårdar med detta namn i Fole), ty Herr Pader Olofsson, kyrkoherde i Klinte och Konsistoriiassessor, skref sig Ryftenius, hvilket tyckes antyda på härkomst från Ryftes. Hans maka, fru Magdalena Nilsdotter, var prestdotter från Hejde, fadren Nils Lauritsen som var kyrkoherde i Hejde, blef, näst efter krönikeförfattaren Strelow, kontraktsprost öfver Medeltredingen 1647 och Konsistoriiassessor, fru Magdalenas farfader var konsistoriipree:es, eller stiftets styresman 1601—1613. Han hette Lauritz Nielson, var född i Helsingborg, blef först kyrkoherde i Barlingbo, sedan kontraktsprost i Norra Tredingen och konsistoriiassessor, slutligen »General Probst over Gulland» och Kyrkoherde i Wisby — allasammans godt och hederligt folk.
Herr Peder Olofsson Ryftenius dog 1658, hans maka lefde enka ända till 1694 på gården Lilla Snögrinde i Klinte, som dessa makar inköpte 1650. De ligga begrafna på södra sidan om altaret, der en tid var slägtens familjegraf. +Deras efterkommande togo för 180 år sedan eller början af 1700 talet namn efter samma gård och bära det ännu.
På altaret i Hablingbo synas 2 adliga vapensköldar. De äro något större än de, som fianas på altaret i Klinte och sitta lägre ner, så att man kan bättre granska dem. Den ena är Tottska vapnet, fyrdelad sköld, 1:sta och 3:de fälten guld, 2:dra och 4:de rödt. Det andra vapnet är Rosenkrandsaraes, äfven qvadrerad eller fyrdelad sköld, men tvärs öfver skölden, genom de röda 1:sta och 4:de fälten; går en rutig snedbjelke med röda och hvita rutor, danska färgerna, hvaremot 2:dra och 3:dje fälten visa hvartdera ett krönt lejon, något som tyder på kuogligt ursprung. En snedbjelke öfver hela skölden, kallas i heraldiken Une barrieére sinistre och betecknar härkomst från hög slägt, men genom en bastard, en oäkting; om snedbjelken i Rosenkrandsiska vapnet antyder sådant vet jag icke, men väl att snedbjelken i Wasaborgska grefveskölden, tvärt öfver Wasa vapnet, hade dylik betydelse, Äfven här stå prestfolkets namn på altartaflin jemte årtalet 1643. Dassa namn äro: Lauritz Christoferssön Ronneby, Carin Andersdotter; äfven här hafva de fått sin lägerstad nära altaret hvilket alltid utmärkte att de, som fått ett så hedrande hviloställe efter döden, hedrat sig i lifstiden genom gifmildhet mot kyrkan. Deras grafsten ligger ej, såsom det omnämnda prestfolkets i Klinte, jemte altaret utan framför detsamma, midt i koret. Det är en af de bäst och finast utarbetade grafstenar, som fions på Gotland. Den visar ihalfupphöjdtarbete bilderna af det fromma prestfolket i deras vackra drägter med knäpta händer, liksom ännu deltagande i gudstjensten, som Herr Lauritz i 30 års tid här förrättat från 1627 till 1658. Kring bilderna läsas följande verser:
»Jeg saa i dag, der Solen opgikk —
En Roos saa deielig oprinde —
Jeg kom igen, naar Solen nedgikk —
Den Rosen vilde forsvinde —
Vort lif og levnet är sltsaa —
Det kan Döden forandre —
I dag vi deilig og röde gaa —
I morgen vi må bortvandre —
Om Gud det nu saa have vil —
Vi kan-det ikke forvende —
Han raader allene for det Spil —
Saa ende vi dette elzoude» —
På stenens nedia kantstår, jemte prestfars initialer H L C (Herr Lauritz Christofferssön,) orden: »Rörer du mig — det angrer dig.»
Båda dessa kyrkoherdar, Ryftenius och Ronneby, dogo 1658, sedan de varit först danske, sedan svenske prester, ehuru de ej kunde predika på svenska. Deras församlingsboar hade ej eller riktigt förstått dem, om de hört predikan föredragas på svenska, som då på Gotland ansågs för ett främmande språk.

Gotlands Allehanda
Fredagen 23 December 1887
N:r 102

Publicerat

Rosenkrandserne och Reformationstiden,

Ett blad ur Gotlands häfder
af Alf. S.
Donna kyrkliga omstörtning väckte oro i allas sinnen ty en troslära, som i ett halft årtusende rotfäst sig i folkets hjertan, kan ej så lätt utplånas. Det fordras lång tid, innan den kan helt och hållet ersättas af en annan. Denna oro var dock ej den enda, som under reforrationstiden upprörde folkets inre. Det fans ock en annan, en helt och hållet verldslig, som splittrade Gotlands folk i två fiendtliga, mot hvarandra hätska partier, och denna var den gamla oenigheten mellan stadens och landets inbyggare, hvilken hotade att utbryta i öppna fiendtligheter, liksom förhållandet varit 1288 eller 240 &rtillförne. Genom landsherrons kloka bemedling bilades dock densämma. Strelow berättar derom sålunda:
»År 1529 efter sådan förberörd skada och fejd på Gotland (svenskarnes infall 1524, Lybeckarnes 1509 och 1525) har hastigt uppkommit en så dyr tid, som aldrig förr varit.
En tunna råg, som förut kuade köpas för 16 eller 18 skilling darske, kostade 8 eller 9 daler, så att det var stor eländighet bland den fattiga allmogen och det stod på i 2 år. Borgarne i Visby voro utarmade, kunde icke undsätta landsboarne, men ville dock icke tillstädja tillförsel af främmande vidare än deras previlegier medgåfvo. Bönderne företogo sig att sälja och köpa hvar köp bäst stod att få, hvilket Visby borgare ej ville tillåta. Var ock ett hemligt hat angående hvad fienderna bade plundrat i Visby och ansågo bograrne sig berättigade att taga igen sitt eget hvarest de funno det. Herr Henrik Rosenvkrands höll med borgarne och deras parti. Landsdomaren Laurits Isem med de andra domarna voro deremot. Hela landet församlades rustade, emedan de blifvit storligea hotade och undsagde af borgarena, vid Roma kyrka, dit herr Henrik Rosenkrands kommit och ändtligen bragt det så långt, att deras fullmäktige skulle komma till Visby, der borgmästare, råd och menighetens fullmäktige skulle möta.»
Detta tilldrog sig 1532 och det möte, som landsherren föreslagit, hölls i hans egen närvaro, som sannolikt väl behöfdes för att lugna de uppretade sinnena, onsdagen näst efter pingst på »Gutestuen» i Visby, der gotländska landstingen den ti den höllos. Strelow har anfört den öfverenskommelse, som då afslutades mellan staden och landet. Jag vill ej här afskrifva den, utan blott omnämna, hvilka de follmäktige voro, som afslöto den, ty de voro säkerligen på sin tid män af anse ende, kända för heder och klokhet. Af landets 9 fullmäktige voro 7 domare, nämligen landsdomaren och de 6 Settingsdomrarne. Detta gifver mig anlelning att med några ord vidröra landets då varan de judiciella indeluing, som ligger till grund för den nu varande. Från de äldsta tider Gotland varit bebygdt och odladt har det varit indeladt i 3 Tredingar och 20 Tingslag (de senare lära dock ursprungligen varit 21). När Gotland var en stat för sig med egen lag voro Tredingarne det lilla örikets landskap, tingslagen dess härader (»hunderi» (hundrad) kallas de i Gutalagen, liksom fordom häradena i Svea rike.) Dessa tingslag eller härad utgjorde sannolikt ursprungligen hvar för sig en liten domsaga med sina tingsdomare från tingets underafdelningar, fjerdungar, tredungar eller hälfter. Hvarje tredings tingslag hade sin förening i tredingstinget, som var en högre domstol och tredingstingen hade sin uti »Gutu-al-tinget» (alla gutars ting) hvilket var hela landets högsta myndighet. Tingens, Tre dingarnes och Gatn-al tingets sammanträden voro förenade med offringar, alltså heliga förrättningar.
Sedan kristendomen blifvit allmän, offriogar och andra hedniska bruk afskaffade samt folkmängden förökats, höll os ej längre tings-sammankomster med hvarje tingslag, ehuru tingslagen fortfarande utgjorde tredingarnes underafdelningar och landets administrativa indelning, TI stället uppstod en py indelning sålunda, att hvarje treding tudelades och dessa tredingshälfter kallades »Sjettungar», »Sellingar», d.v.s. sjettedelar af landet. Hvarje »Setting» blef en liten domsaga. Denna Settingsindelning med sina settingsting ägde bestånd ända tills Gotland blef svenskt 1645, hvarefter settings-indelningen och settingsdomare afskaffades samt häradshöfdingar kommo i de forna Landsdomarnes ställe, i början en för bela ön, liksom landsdomarne varit, men ifrån 1682 en för norra, en för södra delen af ön, hvarefter man, ungefär vid midten af 1700-talet, började kalla domsagorna för härad, hvilken sena re benämning rätteligen betyder tingslag, »hunderi» och lär välingen handling kunna uppvisas som är 200 år gammal och som talar om Gotlands Norra och Södra Härad. De 6 Settingarna voro följande:

I norra tredingen
Rute Setting: Rute, Forsa och Bäls tingslag;
Bro Setting: Lummelunds, Bro och Endre tingslag.

I Medel Tredingen
Kräkling Setting: Dede, Halla, Lina och Kräklinge tingslag.

I Södra Tredingen
Hoburgs Setting: Hoburgs, Eke, Hablinge och Ejsta tingslag;
Burgs Setting: Hemse, Burgs och Garda tingslag.
Hejde Setting: Stenkumla, Banda och Hejde tingslag.

Sedan landet blifvit indeladt i 2 domsagor eller så kallade härader bildades Norra domsagan af Norra tredingen och Kräkinge Setting samt Södra domsagan af Södra tredingen och Hejde Sätting, På reformationstiden var Settingsindelningen gällande och Ssttiogsdomare funnos, en i hvarje Settivg, samt för hela landet en Landsdomare, hvilken åtföljde Länsherren när han drog kring landet för att afgöra de rättegångsärenden, som skjutits under honom.
De män, som voro landets domare och förde landets talan vid sammankomsten i »Gutestuen» år 1532 uppräknas i den öfverenskommelse, som då träffades, i följande ordning:
Lauritz Issem (Isume i Atlingbo) Landsdommer, Laurits Hulte (Endre—Bro Sestting) Ilian Skimmings (Skynnings i Flerioge—Rute Setting), Peder Kirkebinge (Gothem—Kräklinge S.) David i Rune (Davide i Rone—Burgs Setting), Nils Siffride (Fide eller Wamlingbo, Hoburgs S.) och Peder Waldby (Wallbys i Hogrän — Hejde Setting) Settingsdomare.
Utom desse 7 domare voro 2, som kallas »skattskyldige bönder på Gotland», landets fullmäktige, nämligen Nils Hind (månne gården Hindsarfye eller Hintser i Gothem?) och Kristen Glested (GHästäde i Lärbro).
Stadens fullmäktige voro följande:
Å Rådets vägnar: Assar Nielsson, borgmästare, Jörgen Jude, (Jute?) rådman; Å Wisby menighets vägnar Hans Tydsk, Lasse Fynbo, Jacob van Lander, Kristen Grenskow, Matts Kannestöber och Gregers Widts — borgare.
För att döma efter namnen måtte desse hedervärde Wisby-boar varit af tyskt eller danskt ursprung, ty namnen Tydsk, van Lander och Widts tyckas antyda tysk nationalitet eller härkomst, liksom namnen Jude (d. v. s. Jyde eller Jatländing icke Jude, som på danska heter Jöde), Fynbo och Grenskow visa danskt ursprung.
Henrik Rosenkrands\’ höfdingetid var, såsom nu visats, en märkelig tidpunkt i Gotlands historia, men lång blef denua höfdingetid icke, ty genom en olyckshändelse omkom han 6 December 1537. Strelow berättar derom sålunda:
»År 1537 dödde Herr Henrik Rosenkrantz på Gotland, Sankt Nikolai afton.
En häst sprang honom ihjäl utanför Wisborg när han med sina hofmän var utriden för att förlusta sig, der som stenkor set står, när man drager till Koppersvik».*) Uti Danske Magasin uppgifves något, som åt den hemska tilldrageleen gifver en tragisk-romantisk anstrykning nämligen att Roseokrands ridit ut för att möta sin fästmö Klara Bille.
Henrik Rosenkrands, som alltså varit ogift, men förlofvad med en fröken hörande till en af Danmarks storslägter, har haft 2 syskon, en bror, Kristoffer, och en syster, Else Rosenkrands. Hon, förmodligen äldre än bröderne, var nunna i Mariager kloster och dog 1560. Det,fins ett bref af henne, skrifvet 1538, eller året efter Henrik Rosenkrands död, till brodern Kristoffer, hvari hon råder denne att gifta sig med Henriks efterlemnade fästmö Klara Bille. Om nämda fröken blifvit gift med Kristoffer eller ej vet jag icke, men väl att hennes omkomne fästman fått sin graf uti koret i landets hufvudkyrka, den ståtliga, på minnen så rika Sankta Maria i Wisby, der grafstenen visar Henrik Rosenkrands bild och vapen.
Nu flytta vi oss längre fram i tiden.
Omkring ett århuudrade efter Henrik Rosenkrands höfdingetid fick Gotland ännu en Roaosenkrands till Landshöfding; men det århundrade, som förflutit, hade medfört åtskilliga förändringar, så att när Holger Rosenkrands till Frölinge &r 1633 blef öns styresman voro förhållandenasnågot annorlunda. Kristian 4, en af Danmarks berömdaste konungar, hade 2 gånger, 1597 och 1624, sjelf besökt detta, af moderlandet dittills så försummade och stjufmodeeligt behandlade landskap. Det hade nu sin egen andliga styresman, lutherska läran var nu stadgad och rotfäst i folkets sinnen, ordning och fred hade, efter så mångfaldiga yttre och inre oro: ligheter, kommit till stånd och Länshöfdingarnes allt för stora välde blifvit betydligt inskränkt, ty den lagkommision, som 1618 kom till Gotland och uppehöll sig der från den 6 Augusti till den 2 September, fråntog Länsherrarne dömande makten ech öfverlemnade den till Landsdomaren, såsom det varit i fordom tid samt inrättade ett allmänt Landsting, som 4 gånger om året skulle hållas vid Roma kyrka, der i urgammal tid Gutnal-tinget hållits. Nu kallades landstinget »Gullandske landstinget» och »Gullandsfarernes ting».
Holger Rosenkrands var, förmodar jag, son till det lärda och gudfruktigr Riksrådet Holger Jörgensson & Rosenkrands till Rosenholm, som med sin husfru Sofia Axelsdotter Brahe (danska Braheätten) hade 13 barn. Att vår Holger, som också tyckes varit en gudfruktig herre, varit ett af dessa 13, anser jag troligt, men vet det ej säkert. Hans husfru lär varit af den gamla stolta slägten Tott.
I 12 år hade Holger Rosenkrands styrt Gotland, då, år 1645, som ett tordönsslag den oväntade och för många derstädes ovälkomna underrättelsen erhölls, att Danmark 13 Angusti s. å., vid freden i Brömsebro, måst afstå Gotland, som nu skulle återgå till sitt urgamla moderland. Ena ny Landsherre, en svensk Gouvernör, Amisalen Åke Hansson Ulfsparre, anlände till Gotland 22 September; landet, staden och slottet utrymdes samtidigt af danskarne 31 Oktober till den svenske styresmannen och Gotlands siste danske länshöfding drog bort med hustru och barn.

*) Ett minnesmärke uppsattes nästan alltid der någon genom olyckshändelse eller mord omkommit. I skogen bestod detta minnesmärke af en hop ris och qvistar, som kastats tillsammans ien hög, Denna hög kallas »Kallvarp» och skulle hvar och en, som färdades derförbi öka på högen med en qvist eller risstjelk. Många dylika märken, både stenkors och Kallvarp, finnas ännu qvar. Det som uppsatts till minne af Henrik Rosenkrands, fans qvar i Strelows tid. Man bad vanligen en bön när man gick förbi ett sådant märke.

Gotlands Allehanda
Måndagen 19 December 1887
N:r 101

Publicerat

Till ordförande i bevillningsberedningarne

för 1888 har länsstyrelsen utsett: för Visby stad kronofogdon Aug. Bokström, för Norra fögderiet kronofogden D. Callissendorff, för Visby Södra landsförsamling, Stenkumla, Vall, Atlingbo, Eskelhem, Sanda, Hejde, Klinte, Fardhem, Lefvide, Burs, När, Alskog och Garda pastorater häradsskrifvaren T. Bergman samt för Hafdhem, Grötlingbo, Öja, Vamlingbo, Habblingbo, Ejsta, Rone och Alfva pastorater kronolänsman J. A. Lindström.

Gotlands Allehanda
Måndagen 19 December 1887
N:r 101

Om Oss Drivs med WordPress