Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Gothems socken är belägen på Gotlands östra sida någon mil söder om Slite.
Gårdsnamn: Botvalde, Busarve, Båtare, Bäntebingels, Fjärdinge, Fredvalds, Gajrvide Lilla, Gajrvide Stora, Hage, Hangre, Hinser, Häglajvs, Jusarve, Kaupungs, Kyrkebinge, Kyrkebjärs, Magnuse, Medebys, Nors, Nybingels, Prästgården, Spännarve, Suderbys, Suders, Svalings, Tummungs, Vaters, Viby, Västerbjärs.
Landshövding Nylander öppnar trafiken, över den nya Nybro i Gothem.
Norra vägstyrelsens ordförande E. V. Norman talar vid minnesstenen vid Nybro.
Södra vägstyrelsens ordförande K. W. Palmqvist talar vid mimnesstenen. vid Källgårds Atlingbo.
Landshövdingen framför gästernas tack vid middagen på Stadshotellet.
Från vänster sittande i främre raden riksdagsman G. Bodin,
vägstyrelseordförande E. V. Norman och. generaldirektör Bolinder.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 14 september 1943
N:r 211
Vid invigningen av Nybro på fredagen uppträdde också den gamle veteranen kapten N. O. Fredriksson i Gothem.
När land och riken runt omkring oss lever i förstörelsens tidevarv, leva vi här hemma i vårt kära fosterland i förbättringarnas tidevarv. Detta är en stor fördel, som vi inte nog kunna värdera. Jag är glad över att få vara med här i dag, när denna nya väg och denna nya bro öppnas för trafik, sade tal. och lämnade i nedanstående versifierad hyllning några erkännande ord om den nya bron och om vägen från Vallstena till Vesterbjers i Gothem
Jag knappt kan mina ögon tro, att vi ha fått en ny Nybro,
ja, jag blev rätt förlägen, att de som här i Gothem bo få köra denna vägen.
Jag är nu över nitti år och minns det som det var i går hur gamla \”bular\” skramla. —.Den var av trä, som I förstår, och färdig till att ramla.
När vårens flod och isen tryck den gamla bron gav knyck på knyck så allt begynte rista, det skedde med så väldigt ryck att virket måste brista.
Ty isen bildade en damm, som inte släppte vattnet fram, så\’nt ofta fick vi skåda.
Man tyckte, att det var en skam, att sådant finge råda.
Men så kom där en annan bro, storartad blev den, kan ni tro, fast kröken den blev lika,
så den som körde, han fick gno för att i kurvan vika.
Men nu vi fått en bättre bro, där vi kan åka uti ro
rakt fram och även backa —För detta vi, det kan ni tro, vill varmt och hjärtligt tacka.
Leve och ett fyrfaldigt Hurra för den nya bron och för den nya vägen!
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 14 september 1943
N:r 211
Hr Söderdahl placerad i första kammaren.
Val av ledamöter till riksdagens första kammaren förrättades på fredagen i Kalmar av elektorerna för Kalmar läns södra och Kalmar läns norra samt Gotlands läns landsting.
Valen skedde efter partilinjerna, och i desamma deltogo 15 högermän, 20 bondcförbundare och 28 socialdcmokrater. För högern omvaldes riksdagsman Axel Mannerskantz, Värnanäs, och riksdagsman Carl G. Sundberg, Överum, för bondeförbundet riksdagsmännen Petrus Gränebo, Mönsterås, och Arthur Heiding, Ljungbyholm, samt för socialdemokraterna undervisningsrådet Ruben Wagnsson, Äppelviken, riksdagsman Lars V. Linden, Gamleby, nyvald, samt som framlidne riksdagsman Karl Magnussons efterträdare riksdagsman Karl Fredrik Söderdahl, Visby.
Som suppleanter för hr Manners kantz stå bankdirektör T. Björnberg, Oskarshamn, och redaktör Gust. Svedman, Visby, för hr Sundberg nämndeman Thorgny Anckarman, Kulltorp, och folkskolläarare Rudolf Carlsson, Gothem, för hr Gränebo riksdagsman Emil Gustafson, Vimmerby, och f. riksdagsman Oscar Tornegård, Torngård, för hr Heiding landstingsman Henric Levander, Havdhem, och riksdagsman Emil Gustafson, Vimmerby, för hr Wagnsson kommunal\’ borgmästare John W. Jonsson, Nybro, och arbetsförmedlingsdirektör Gust. L. Johnsson, Kalmar, för hr Linden kommunalborgmästare John W. Jonsson och landstingsman Harry Appelqvist, Gunnebobruk, samt för hr Söderdahl kommunalborgmästare John W. Jonsson och assistent Georg Pettersson, Visby.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209
Del 1.
Det gotländska landsvägsnätet sådant det nu föreligger är i allt huvudsakligt detsamma som tillkom vid 1780-talets mitt, vad som senare anlagts inskränker sig i det hela till. några nerfartsvägar till järnvägsstationerna, vägarna genom den utdikade Mästermyr samt en och annan väg i samband med laga skiften (t. ex. Olofsqviar i Öja). Det har till sin upphovsman landshövding C. O. von Segebaden (här 1766-88), en man som fått det allra bästa eftermäle bland de styresmän som Gotland under tidernas växling ägt – \”den mest välsignade man och i stort verksamme hövding som styrelsen dittills sänt att vårda och förkovra Gotland\”, \”vara make såsom man yttrat väl aldrig mer kommer på detta landet\” (Säve). Huru han planerade och utförde detta för sin tid storartade arbete är icke i alla detaljer känt, huvudsakligen därför att just ingen har mer ingående sysselsatt sig med detta ämne som dock genom företeelser och krav i senare tid visat sig kunna fånga stort intresse. Icke mindre än 112. mil nya landsvägar skall, enligt uppgift, genom en enda mans energi och framåtanda ha kommit till stånd på ön i en tid som icke visste av några vägsakkunniga eller vägingenjörer. Redan detta vill gärna framstå såsom något gåtfullt, när man ock därtill betänker landets tillstånd under denna och föregående tids prövningar, belysta av ingående historisk forskning . (Gunnar Kellgren : Gotland 1690-1720, Ivar Moberg: Gotland um das Jahr 1700).
Att det icke kunnat avlöpa utan friktioner från lantbefolkningens sida torde vara tämligen klart, när allt arbete skulle utföras efter åläggande i kommandoväg, någon som hälst ersättning för offentligt arbete var den tidens gutar minsann icke bortskämda med och att kraven icke voro små framgår nogsamt av saken själv och en del episoder som nått fram till eftervärlden. Så berättas det om allmogen i Närs pastorat att den en söndag genom kungörelse från predikstolarna anbefalldes att viss dag med folk, handredskap och dragare möta upp i Barlingbo, väl omkring 5 mil från hemmet, för att under ett par veckors tid vid Stava gräva diken, bryta och framsläpa sten och grus till den nya väg som nu där skulle anläggas. Och för byggande av vägstycket genom Lokrume myr, de s. k. Lokrumebroar, fick till och med Fåröborna böja vid så att de i ett par omgångar behövde frakta sig över sundet med dragare, vagnar och allt. Ja, det göres rent av gällande att även det \”svagare könet\” tagits i anspråk – \”kvinnfolken buro grus i nätvannor eller i vad man fick tag uti, ty på landsbygden fanns knappt en riktig spade, en järnstör eller skottkärra\” (Säve: Åkerns sagor), och detta låter mycket troligt, ty gutniska kvinnor ha alrig varit byckna för att hugga i där det av behovet påkallades.
Utan all sakkunskap och ledning kunde naturligtvis nog icke ett sådant vidlyftigt \”företag utföras. Landshövdingen själv drog sig icke för att personligen övervaka arbetets fortgång och syntes ofta i spetsen för arbetsskaran till dess uppmuntran. Självklart togs även fogdarne och länsmännen i anspråk väl å timbetets vägnar, varjämte förfarna och betrodda allmogemän, t., ex. gamla kyrkvärdar, anlitades. Men den som nog mest skulle företräda sakkunskapen var den bekante lantmätaren M. J. Lallerius, landshövdingens högra hand, som gick före med lantmätarekedjan och utstakade linfeniver skog och mark. Om han härvid någon gång i en kritisk stund måste taga ledning av fortgående ringning med kyrkklockorna vid vägens ändpunkter såsom sägnen vill göra gällande måste lämnas därhän, men skulle i så fall bra belysa vanskligheterna vid att på måfå draga fram genom obygden. Företaget var säkerligen vanskligt nog icke minst i betraktande av de, många hinder som rests snart sagt vid varje stenkast av banan.. Och det är nu härutinnan som de gotländska landsvägarnas gåta, ja gåtor, bit för bit möter oss.
En sak som ofta synes den nutida resenären oförklarlig och kanske mer än en gång väckt hans förtret, synnerligen om han med sin bil hamnat i något djupt vägdike, är vägbankens oresonliga höjd över omgivande mark, kanske en böljande sädesåker; där svävar han i sitt höga majestät på sin tråd över skördar och fält. Påfallande är detta t, ex. å vägen Follingbo-Barlingbo -Roma ö s. v. eller Endre-Ekeby m. fl, man åker faktiskt över närliggande trädgårdar och gårdsplaner, och på sina ställen kan man inte undgå den reflektionen att det måste bereda gårdsägarna en hel del besvärligheter att komma upp på eller ned för allmänna vägen vid hans grind.
Och gåtans lösning ligger i vanliga fall nära till hands. Härvid gäller det nogsamt att betänka huru mycket högre vattenståndet den tiden var överallt, då dikning var så gott som okänd. Ännu efter mitten av 1800-talet var det vanligt att de gotländska vägarna vid vårfloden kraftigt översvämmades, och det berättas att vattnet t. ex. å vägen söder om Petes gård i Öja kunde denna tid av året stå nära en aln över den höga stensatta vägbanken mot Petesviken, och vid Högbro öster om Gurpe i Kräklingbo kunde vårflödet från Nygårdsmyr som hotade att taga bron med sig (vadan den måste byggas hög!) kunde vattnet forsa över vägbanan så att det var ett dagligt äventyr för skolbarnen att komma fram till skolan vid kyrkan. Vid Stenbro gård i Silte kunde man, trots avloppet genom bron över den höga landsvägen (utmärkt för sin tid med en bildsten!), vid vårfloden från gamla Mästermyr till och med fånga gäddor i brygghuset!
Den värsta landsvägsbiten å u lär också länge varit den vid Stava i Barlingbo, som \”Närkarna\”, såsom ovan berättats, fingo bud på att bota, och det sägs att bonden även i senare tid hellre för sin stadsfärd tog vägen från trakten vid Diskarve i Roma rätt västerut genom skogen mot Akebäck än över Snauvaldsbro och förbi Stava. Det finns också grundad anledning förmoda att detta vägstycke haft sina omöjligheter redan under medeltiden, ty från denna tid kommer en berättelse om en priorissa Elna (Helena) från Solberga nunnekloster vid Visby som, när hon en gång ville besöka priorn i Roma munkkloster – båda tillhörde ju Cistersienserorden – hon då icke tog den genaste vägen genom Follingbo-Barlingbo utan den längre genom Dalhem och över Roma myr, tydligtvis medan den var mera framkomlig. Men även den var besvärlig nog, så att hon efter denna sin färd lät förbättra eller bygga om den över \”näset\”, där den ännu går förbi Näsungs i Dalhem till Karby i Roma och därför även in i senaste tid burit namn efter henne nämligen Elnagate.
Men frågor som den vägfarande städse ställes inför gälla dock i första hand icke vägbanans höjd utan dess riktning, dess opåräknade och opåkallade svängar och krökar, som en senare jäktad tid gladeligen tagit som sin uppgift att rätta till, ofta nog väl så hårdhänt och meningslöst. Alla vägarnas \”nycker\” ha dock i varje fall sin goda och fullgiltiga förklaring. Men då måste man in på vägarnas tillblivelsehistoria alltifrån uråldrig tid.
När von Segebaden anlade. de nya landsvägarna på Gotland, saknade ön visst icke vägar. Tvärtom – det var ett synnerligen rikt vägnät som stod resenären till buds här, på sitt sätt alltför rikt, något som kartor för dessa tider nogsamt visar (T. Moberg se ovan!), och dock förete de icke allt. Detta hade icke någon landshövding styrt om, utan en vida mäktigare herre – nödvändigheten, livsbehovet, men visserligen icke på en enda gång. Då detta behov till sig olika med växlande tider, samfärdsel- och kulturförhållanden, har också vägarnas såväl beskaffenhet som utformning kommit att gestalta sig olika. Endast den fullständigaste kännedom om den tid i vilken en väg kommit till och därmed sammanhängande krav kan till fullo ge förklaringen till denna vägs gestaltning och egenheter. Ty vägarna äro på sitt vis bland de mest praktiska uttryck för varje tids särskilda kynne om de ock för en senare tid kunna ligga där bra antikverade, och det råder ett oavlåtligt sammanhang mellan väg och levnadsbehov och likasom ett fortgående samspel mellan väg och bygd i det att allra först sluter vägen sig till bygden, sist drar vägen bygden till sig, det ena som det andra sker mer eller mindre frekvent i varje tid. Och varje väg har därför alltid sin särskilda saga, ett vittnesbörd om ett livsbehov den velat fylla – och detta är just dess egentliga gåta. Den gamla vägen från en svunnen epok skall på denna grund alltid ha en fläkt av poesi och stämning över sig för den som har sinne för dess särprägel, om också blott en aning om dess anbefallda uppgift i livskampen. Där tidsförhållandena stå mer eller mindre okända blir dess vägars gåtor också mer eller mindre olösliga.
Stigar och vägar äro lika gamla gom människorna inom landområdena, de första vägarna voro upptrampade av jägare och fångstmän och sökas ofta kring vattendragen, redan det begynnande åkerbruket krävde vägar liksom boskapsskötseln, och vid gamla vägar slingrande genom djupa skogen har det ofta erinrats om kreatursstigar.
Av lätt förklarliga skäl kan man nog ej påvisa några vägar från Gotlands Stenålder, om också icke väg saknas t. ex. i området vid Svalings i Gothem, där öns första bebyggelse satt in, och vägen Näsbolairu som passerar stenåldersboplatsen Gullrum i Näs har nog icke mycket gemensamt med stenåldern, ehuru väl den pekar hän mot Burgsvikens vatten för fiske och sälfångst. Likaså har nog vägen intill norra sidan av Laubackar, där nedanför liggande åkerfälten med sitt rikliga av grankvistar märkta kline vittnar om en stenåldersbygd, en mera nära liggande förklaring.
Enahanda är förhållandet med Gotlands Bronsålder, så mycket mer som en hel del osäkerhet ännu råder om denna, då fornlämningarna som röja denna tid – rösen och skeppssättningar – voro av vissa hänsyn till de avlidna lagda ett gott stycke från själva bygden.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209
Vägdagen på Gotland en värdig avskedshyllning åt den lokala vägregimen.
Mäktiga minnesstenar och ståtlig landsvägsbro invigdes.
Gotländska vägmän voro på fredagen samlade till en vägdag för att hugfästa minnet av den kommunala vägregimens upphörande från och med årsskiftet. En talare kallade arrangemanget för \”gravöl\”, men någon dyster stämning kunde sannerligen inte spåras bland de 175 deltagare, som kommit med under denna strålande höstdag. Man var tvärtom glad och tacksam över att få delta i denna perfekt arrangerade utfärd till några av de mest sevärda punkterna i vårt gotländska vägnät och denna tillfredsställelse kom ytterligare fram vid den middag som vägstyrelserna på kvällen anordnat för sina gäster på Stadshotellet i Visby.
Det var ett ganska omfattande program färddeltagarna hade framför sig, när de på morgonen anträdde den 17 mil långa rundresan på Gotlands nyaste trafikleder. Mycket skulle hinnas med och många tal skulle hållas, men arrangörerna hade inte lämnat något åt slumpen, utan det uppgjorda tidsprogrammet kunde följas perfekt och till Visby kom man t. o. m. en bra stund före den angivna tiden. Det var kort sagt ett glänsande avskedshyllning för den vägorganisation, som nu frånträder det direkta ansvaret för väghållningens ordnande, och den kommer säkerligen att länge leva kvar i minnet hos dem som hade förmånen att få räkna sig bland deltagarna.
Samling och välkomsthälsning i Klintehamn.
Starten för dagens resa hade förlagts till Klintehamn, dit deltagarna strömmade från skilda håll. Tre bussar komma från Visby med stadsbor och nordergutar, Klintetåget förde med sig en avsevärd mängd deltagare och en del hade också sina egna färdmedel till samlingsplatsen på Klintehamns järnvägsstation, som säkerligen inte på länge erbjudit en så livlig anblick. Sedan samtliga behövliga bussar anlänt embarkerades dessa enligt ett i förväg uppgjort schema och resan kunde ta sin början.
Första anhalten låg inom endast några minuters räckhåll, den fanns strax om hörnet och utgjordes av södra vägdistriktets pampiga garageanläggning omedelbart norr om samhället. Här fanns det givetvis anledning att dröja en stund och här blevo också alla färddeltagare varmt välkomnade på olika sätt. En av regementsmusikens trumpetare blåste en inledningsfanfar och signalen till att det hela kommit i gång gams även av arbetschef Bengtsson, som i sin hand hade klockan på den gamla Fårösundsfärjan. Han uttalade också den förhoppningen att dagen skulle bli en solskensdag och att alla skulle känna sig som passagerare på jättefärjan Gotland.
\”Kanske ett gravöl ..\”
Södra vägstyrelsens ordförande, nämndeman K. W. Palmqvist, gick sedan tia talarstolen och hälsade i sin egenskap av värd på stället alla hjärtligt välkomna.
Han erinrade först om anledningen till vägdagen, nämligen den att med detta års utgång slutar det skede i vägväsendets historia, då kommunerna hade hand om väghållningen på landet för att staten nu i egen hand skall över ta densamma. Det hade därför ansetts lämpligt att sluta detta skede med en liten festlighet och man skulle möjligen kunna betrakta detta uppbåd som ett gravöl, vilket jag dock hoppas skall bli skäligen tårelöst.
Visserligen ha kommunalmännen visat ett synnerligen stort intresse för våra vägfrågor och trots att vägstämmornas beslut ej haft avgörande betydelse har man dock ej varit sen att framföra sin mening angående ett och annat, i synnerhet då vägförbättringar i den egna trakten. Frånvaron av yttrande- och bestämmanderätt på detta område torde dock tas med jämnmod.
I min välkomsthälsning vill jag i första hand vända mig till landshövdingen jämte länsstyrelsens övriga representanter och fortbinder denna hälsning med ett tack för det goda samarbete, som varit rådande under den gångna tiden och den ovärderliga hjälp och det stöd vägstyrelserna haft av länets högsta myndighet. Med största tillfredsställelse hälsa vi också Kgl. Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens män med generaldirektör Bolinder i spetsen välkomna sedan de hörsammat vår inbjudan och offrat några dagar på Gotland. Vi hälsa försvarsmaktens på Gotland främste representant, general Åkerhielm, jämte övriga militärbefälets män hjärtligt välkomna. Vid flera tillfällen ha vägstyrelserna kommit i kontakt med de militära intressena, och tack vare militärbefälets förståelse och sunda omdöme ha våra mellanhavanden alltid kunnat lösas till ömsesidig båtnad. Till representanter för trafikföretag på Gotland, företrädda av bl. a. konsul Carl E. Ekman och bankdirektör M. Wiman, till vår vägingenjör och arbetschef riktar jag ett hjärtligt välkommen. Så välkomnar jag representanter för arbetarekåren, som burit dagens tunga och hetta med spett och spade och hårda nävar, vidare våra maskinister och chaufförer, våra arbetsledare och vår kontorspersonal, vägstämmoordförande, revisorer och siffergranskare.
I hälsningen riktade sig tal. även till länets riksdagsmän samt till förutvarande styrelseledamöter och tjänstemän, till stadsfullmäktiges ordförande samt till pressens och den vita dukens män. Tack vare vägombudens förståelse för förslaget om hållande av en vägdag i höst kunde detta vinna stämmornas enhälliga beslut. Vägstämmobesluten ha som nämnts ej haft någon avgörande betydelse men i detta fall vågar jag påstå att vad länsstyrelse och Vägoch Vatten förmodligen ej kunnat inlåta sig på det klarade stämmoombuden upp och detta deras beslut fick verkligen avgörande betydelse. Ännu ett välkommen riktades slutligen till vägstyrelserna, \”de närmast sörjande vid gravölet\”, samt till alla som haft med gotländska vägarbeten att göra.
När gotlänningar bjuder på något så brukar man göra det i bästrummet men vi bjuder i dag in våra gäster i en vagnbod, raljerade ordföranden, som också lovade att denna bristfällighet skulle avhjälpas senare på dagen.
Färddeltagarna utspisades snabbt och behändigt.
Att kalla den rymliga och snygga vagnhallen i klintegaraget för en bristfällighet var i alla fall att gå väl långt i blygsamhet, det kunde var och en snart konstatera, när inbjudningen till frukostbordet kom. I hallen hade man nämligen dukat upp tre långbord, där de 175 deltagarna ledigt fingo plats. Här intogs nu en snabbfrukost av smörgåsar och mjölk samt kaffe med dopp, vilket allt ombesörjts av Kronholmens pensionat.
Innan man bänkade sig vid borden hade en del yttre och inre inventarier beskådats. En verklig kuriositet var dan gamla bomänkesförsedda märkstenen och en annan sevärdhet var en av de stora Scania-bilarna, som gå löst på 30-35,000 kr. och väga 9-10 ton lastade och med plogutrustning.
Till \”Kungsvägsstenen\”.
Efter denna förfriskningspaus ställdes färden inåt landet, ty ett viktigt led i vägdagens program var att demonstrera de nuvarande förbindelserna mellan Klintehamn och Slite. De sex bussarna ställde färden upp genom Klinte och Sanda\’, och vid Ejmunds Bro i Mästerby kom man in på den nyanlagda vägen, som sträcker sig dit ända från Roma kyrka, Busskaravanen drog fram på de ståtliga raksträckorna och svepte genom de mjuka kurvorna tills en folksamling borta vid Källgårds i Atlingbo markerade att där skulle något ske. Så var också fallet, ty här skulle en av dagens minnesstenar avtäckas, den s. k. Kungsvägsstenen. Detta minnesmärke har fått en synnerligen vacker och lämplig placering uppe på en ganska hög vägbank med omgivande björkar och tallar och stenen i och för sig är en äkta gotländsk produkt, ett 3,3 meter högt kalkstensblock, som levererats och uppsatts av fabrikör Leonard Johnsson i Slite, själv vägstyrelseledamot och sedan gammalt intresserad vägman.
Vid Kungsvägsstenen talade först vägingenjören Sten G. Ohlsson, vilken lämnade en rad intressanta data om vägbygget och inte minst om de besparingar som kunnat göras trots dyrtiden.
Han påminde bl. a. om att denna färd. led tidigare endast bestod av krokiga, smala bygdevägar, vilka nu förbättrats. På grundval av en utredning av major Wiborgh begärde länsstyrelsen medel i maj 1939 till olika vägbyggen, däribland i vägen Klintehamn-Slite följande sträckor: Roma kyrka-Björke kyrka, Björke kyrka-Isums, Burs-Källunge, Ekeby-Röstäde och Digeråkra-Barlingbo-Stava samt dessutom en väg mellan Hejde och Loggarve i närheten av Klintebys. Vägstyrelsen på söder önskade emellertid ett utbyte av sistnämnda väg, vilken ändring vägingenjör och länsstyrelse kraftigt tillstyrkte i maj 1940. 1 början av år 1941 var Ekeby-Röstäde och Burs-Källunge i huvudsak fullbordade. Sträckan Ejmunds-Isums-Roma k:a var i väsentliga delar klar vid förra landshövdingens frånfälle. Sträe kan Barlingbo-Stava börjades hösten 1942 och fullbordades i år.
Man sparade in 56,700 kr. på Ejmunds-Roma-vägen.
Sträckan Ejmunds-Isuma äx 8,200 m. lång och har beräknats kosta 222,440 kr. Sträckan Isums-Björke-Roma k:a är 5,900 och beräknades kosta 136,000 kr. Stava-Barlingbo är 3,000 m. och kostar 51,900 kr. Sträckan Ekeby-Röstäde är 1,900 m. och beräknades till 30,100 kr. samt Burs-Källunge 1,700 m. och 49,700 kr. Sammanlagda längden är 20,700 m. och den beräknade kostnaden 490,100 kr.
De verkliga kostnaderna kunna nu överblickas och vägdistrikten kunna med tillfredsställelse konstatera, att trots dyrtid och andra svårigheter med arbetskraft har verkliga kostnaden uppgått till endast 433,400 kr. En besparing på 56,700 kr. har uppstått och denna aktningsvärda summa är i det närmaste lika stor som den kostnad Nybro betingar samt större än vad tillfartsbankarna kosta till samma bro.
Styrelseordföranden hr Palmqvist tog också till orda och yttrade bl. a. följande:
Genom en uråldrig bygd slingrade sig den gamla vägen fram mellan Roma kyrka och Ejmunds bro. Under århundraden hade den fyllt sin uppgift som en förbindelselänk mellan tvenne större trafikstråk på mellersta Gotland. Men den nya tidens anspråk på större säkerhet såväl i linjeföring som hållfasthet för den framstormande biltrafiken gjorde det nöd-vändigt att en ombyggnad vidtogs. Med myndigheternas tillstånd och bistånd har detta arbete sedan något år blivit slutfört och trafiken på den nya leden upptagits. För att erinra kommande släkten om denna kulturgärning beslöts att å lämplig plats uppföra en minnessten, som nu rests här vid vägen.
Landshövdingen avtäckerminnesstenen.
Landshövding Nylander höll sedan ett kort tal innan han bjöd täckelset falla och yttrade därvid:
Som bekant leda alla stora vägar på Gotland till Visby. Det har emellertid av naturliga skäl befunnits önskvärt att även skapa vägar mellan andra större platser, och sådana ha också börjat komma till stånd, exempelvis mellan Slite och Lärbro samt den väg, som i dag skall invigas, vilken ingår i ett led i vägsträckan Klintehamn-RomaSlite. Denna vägs byggande har påskyndats under de rådande hårda tidernas tryck, viktig som den är ur militär synpunkt.
Tanken på ombyggnaden väcktes av dåvarande vägingenjören Major Wiborg, varefter Landshövding Jeppsson, som tyvärr ej fick se vägen i sin helhet färdigställd, nedlade ett stort arbete på att erhålla de. nödiga medlen och finna bästa lösningen på vägens sträckning, i vilket arbete han kraftigt understöddes av dåvarande militärbefälhavaren, Generalmajor Törngren.
Vad själva vägarbetet beträffar, har detta av Vägstyrelsen omhänderhafts på ett mycket förtjänstfullt sätt. Besparingar ha t o. m. uppnåtts. Jag riktar därför mitt tack till Vägstyrelsen samt till vår utmärkte arbetschef, Herr Bengtsson, för all deras möda och omsorg. Såsom ett uttryck för tacksamheten till den sistnämnde vill jag här meddela, att hans namn står inristat på baksidan av den minnessten, vi idag skola avtäcka och vilken skall erhålla namnet \”Kungsvägsstenen\”.
Vägen Roma kyrka-Ejmunds bro kallades förr för Kungsvägen – ett namn, som endast en och annan av de äldre nu erinrar sig. Därför har det ansetts lämpligt att giva den nya vägen detta namn.
Enligt en sägen skulle detta ha uppkommit därav att någon konung i svunnen tid skulle ha farit från Kungsgården vid Roma till tingstället vid Ejmunds bro. En annan tolkning kan ju vara den, att den ledde från Kungsgården till tingsstället vid Ejmunds bro. Över denna lär Valdemar Atterdag marscherat med sin här till Gunilde, där också enligt sägen att ett slag skulle ha stått mellan gutar och danskar, till vilkets åminnelse rests det vid Gunilde befintliga stenkorset.
Det är alltså genom historiska och sägenomspunna trakter vägen går. I anslutning härtill erinrande om de ord, som stå inristade på Kungsstenen: \”I forntids spår till framtids båtnad\” får jag härmed bjuda, att täckelse må falla.
På den mäktiga minnesstenen kunde följande inskrift läsas: \”1 forntids spår till framtids båtnad byggdes i en ond och svår tid åren 1940-1941 denna väg från Ejmunds bro till Roma kyrka. Då var Gustaf V landets konung och Ola Jeppsson landshövding på Gotland.\” På baksidan står inhugget \”Vägdistriktens arbetschef: P. M. Bengtsson\”.
På förslag av hr Palmqvist beslöt man att sända en telegrafisk hälsning till landshövdingskan Jeppsson i Blekinge med anledning av att man denna dag stannat inför landshövdingens minne. Telegrammet fick följande utformning: Vid vägdagsfärd över väg där Eder make utfört stor\’ insats sänder gotländska vägmän Eder en hälsning. Palmqvist. Norman.
Besparingar även på St. Vedebygget. – Titt på viadukten.
Innan man bröt upp från den idylliska platsen vid Kungovägsstenen, där också ganska många ortsbor samt skolbarnen mött upp, lämnade vägingenjör Ohlsson några data om Stora Vede-vägen, som rasan Rd detta vagbygge har tillkommit på senare år, påpekade vägingenjören, och det var kostnadsberäknat till 124,600 kr. men kunde utföras för 119,300 kr., alltså med en besparing på 5,100 kr. Längden är 4,600 m. och i vägen ingår även en uppfartsväg till sanatoriet. Vägingenjören kunde även meddela den överraskningen att man även vid denna våg skulle komma att passera en minnessten med inskriften 1942. Stenen har rests på eget initiativ av godsägare Hansen på Norrbys och den passerades med sakta fart av busskortegen. Man fick också veta att hr Hansen intill stenen planterat 14-15 olika blomster, något för flickorna att komma måg för midsommarnattsdrömmarna.
Uppe på den moderna viadukten vid Stora Vede gjordes ett nytt uppehåll för att ta denna intressanta byggnad i skärskådande. Detta är Gotlands första moderna viadukt och bron har en spännvidd på 6,4 m. medan höjden är tilltagen så att den skall räcka till även vid elektrifierad järnvägstrafik. Höjden mellan valv och räls är nämligen 5,5 meter. Kostnaderna för viadukten har räknats till 18,000 kr.
Tvärs över Gotland.
Snart kom åter uppbrott och inlastning på nytt för några mils färd tvärs över ön till dagens mest spännande och intressanta händelse, öppnandet av den nya Nybro i Gothem. Färden gick över Ekeby, Källunge och Vallstena på den väg som en gång anlades som A. K: arbete och man kunde konstatera de utmärktaförbindelser som t. ex. Källungeborna numera ha med järnväg, två buss- och två godsbillinjer samt de utmärkta nyanlagda vägarna genom socknen. Bussarna rullade vidare utmed Lina myr och slogo in på den gamla överfarten, som nu får anses ha tjänat ut men som alltjämt får ligga kvar som vattenregulator. För dagen stod knappast något vatten att upptäcka vare sig i myren eller ån men förhållaudena kunna som bekant växla högst betydligt där och ofta nog har den gamla vägen blivit överspolad. Så mycket vatten fanns det emellertid i går att en sentida gengångare till Röde Orms drakskepp tagit sig upp i ån, ingivande skräck och förundran hos den talrikt församlade menigheten. Vid Nybro hade nämligen hundratals ortsbor samlats för att bevittna den märkliga händelsen i bygdens historia och även här voro skolbarnen med i samlad trupp. Flaggor hade hissats såväl vid landfästena som ute på själva brospannet och tvärs över bron fanns det obligatoriska blågula sidenbandet.
Nybro med tillfarter kostar 108,000 kr.
Vägingenjören tog först till orda och berättade i korta drag om brons tillkomst och utförande. Det var för några år sedan som frågan om fortsatt omläggning av vägen Vallstena-Gothem väcktes. Den gamla bron hade nämligen för liten öppning och tillfartsvägarna hade svåra krökar, varför det särskilt på vintertiden var svårt att färdas över bron. En och annan spricka i betongen ingav, också farhågor och resultatet blev att en arbetsplan för omläggning av vägen upprättades av civiling. H. Sellergren med ett läge av vägen på västra sidan om gamla bron. Sträckningen var kortare än den nuvarande, men det visade sig att grundförhållandena voro mycket svåra med mycket stort djup till fast botten och lösa lager ovanför.
Ett nytt förslag upprättades senare av vägingenjören efter omfattande grundundersökningar och provbelastningar, vilka resulterade i den nuvarande sträckningen, en ändring, som ehuru längre, beräknats vara 13,000 kr. billigare. Brons spännvidd valdes efter beräkning av vattenföringen m. m. i anslutning till att en reglering av Lina myr skulle kunna göras oberoende av bron. Brons grund ligger c:a 5 meter under marknivån på fast botten. Konstruktionsritningarna ha liksom i fråga om viadukten anförtrotts åt firman Kjessler & Mannerstråle. Under valvets mitt finnes en spricka i balkarna, vilket kanske förfärar mången, men den ingår i konstruktionstypen, den s. k. treledsbågen. Brons spännvidd är 18 meter och dess längd 26 meter. Längden på tillfartsbankarna är 810 m. och till byggandet av bankarna har åtgått bortåt 15,000 kbm. fyllning. Kostnaderna ha beräknats till 60,000 kr. och tillfartsbankarna ha dragit 48,800 i omkostnader. Bron påbörjades 19 aug. 1942 och var färdiggjuten 10 nov. samma år. De verkliga byggnadskostnaderna synas väl kunna rymmas inom den beräknade ramen. Företaget har ej kunnat helt färdigställas, beroende på att folket gått till beredskap eller andra arbeten.
Men det var heller inte mycket som fattades i att bron är färdig; det verkade som om man endast hed en del \”putsning\” kvar med torvläggning på uppgrävd mark etc. Bankarna ha besåtts med gräs och när grönskan väl kommit i gång bör Nybro bli något av det vackraste Gotland har av trafikleder, som fogar sig smidigt i omgivningen, men som ändå alltid skall visa sig som ett mästerprov i vägtekniskt hänseende. En detalj som ännu är av provisorisk art är bankarnas träräcken, men dessa skola om några år när fyllningen satt sig utbytas mot räcken av stadigare don.
Landshövdingen öppnar Nybro.
Norra distriktets styrelseordförande, lantbrukare E. V. Norman, överlämnade sedan ordet till Landshövdingen, som höll följande anförande innan han medelst sidenbandets avklippande förklarade bron invigd och öppnad.
Lina Myr är, som vi alla veta, en naturvännernas ögonsten, säregen, högintressant, känslig för människors ingrepp och nejden häromkring utomordentligt rik på minnen från forna tider, då gutarna voro ett mäktigt handelsfolk med vida förbindelser. Vattenfåran från myren till havet var i gången tid, antagligen in på 900-talet, ja 1000-talet efter Kristus, då gutarnas handel med Ryssland och Orienten stod på sin höjdpunkt, segelbar och därigenom av största betydelse för handelsmännens färder till främmande land. Den vattenfåra vi se idag är obetydlig; det är endast under höst och vår, som den sväller ut till ett verkligt flöde. Den gamla brons öppning har visat sig vid dylika tillfällen vara så knappt tilltagen, att vattnet understundom gått fram över vägbanan vid sidan av bron. Då dessutom denna gamla väg var på ett för moderna trafikförhållanden synnerligen olämpligt sätt anknuten till bron, befanns det nödvändigt att skapa en ny sådan. Nu är det ej vattenfåran och dess kortast möjliga överbyggande som fått vara avgörande, utan det är trafikkraven, som i stället tvingat vattenfåran in i lämplig riktning, såsom vi här kunna se.
Naturvännerna och för övrigt alla andra måste med tillfredsställelse konstatera, att vid detta bygge stor omsorg nedlagts på att få konstruktionen sådan, att den ej stör traktens skönhetsvärden, varjämte man med glädje finner, att brobankarnas sluttningar besåtts, så att de i grönska skola smälta in i omgivningen, en princip som, det vill jag understryka, alltid borde tilllämpas, så att de öppna sår, som måste uppkomma vid trafikvägars byggande, må läkas så långt det går, det må gälla redan föreliggande eller kommande.
Efter detta brobygge återstår i den na ända av vägen endast en kort bit fram till Gothems kyrka, vilken sträcka jag hoppas snart skall bliva färdigställd, så att denna förbindelse mellan västra och östra Gotland blir i sin helhet fullbordad.
Uttalande mitt uppriktiga tack till Vägstyrelsen, Vägingenjören Olsson, Arbetschefen Bengtsson samt alla övriga, som deltagit i byggandet av denna bra, den största på Gotland, uttalar jag den, förvissningen, att denna kommer att bliva till stort och allmänt gagn, och får härmed förklara densamma öppnad för allmän trafik.
\”Bro välvdes, väg bröts vidvikingavåg.\”
När bron skärskådats från alla håll och kanter drogo sig färddeltagare och övrig publik uppåt Nybro backe, där en ny minnessten stod dold under avtäckningsdoket.
Hr Norman höll ett kort anförande och nämnde att man förut under dagen avtäckt en sten, där namnet Ola Jeppsson minner om dennes insats i länets väghistoria. På denna sten återfinnes namnet Erik Nylander, yttrade hr Norman, ty han har redan nedlagt stor kraft och energi på utvecklingen av länets vägar och broar. Med resandet av stenen ha också velat hugfästa minnet av den kommunala vägförvaltningen och framför allt de senaste för vägväsendet nästan revolutionerande 15-16 åren. Generaldirektör Bolinder hade fått i uppdrag att förrätta avtäckningen av Nybrostenen och han höll dessförinnan ett kort tal, där han först erinrade om den märkesdag i svensk väghistoria som årsskiftet kommer att medföra, och han gav också några exempel på hur oerhört snabbt utvecklingen gått. Intill 1891 gällde för vägväsendet 1734 års allmänna landslag, enligt vilken allmogen fick underhålla vägarna och det märkliga är att för städernas del stod lagen kvar i 200 år eller fram till 1934. År 1891 kom lagen om vägdistrikt och nya skatteobjekt inkopplades för vägväsendet, år 1934 kom åter en ny lag, som trädde i tillämpning 1937 och nu, endast några år senare, kommer en ny lag igen. Den snabba utvecklingen av vägväsendet har föranletts av automobiltrafiken och uppsvinget är alldeles särskilt markerat under de senaste decennierna. Nu håller kriget trafiken nere, men vi ha förvisso att vänta ett nytt uppsving. För att hugfästa minnet av en epok som gått och av en ny vacker bro har norra vägdistriktets vägstyrelse rest en minnessten, vars ord för kommande tider och senare släktled skola erinra om brons invigning och tillkomst och även om den epok som avslutats. Den skall vittna om att här har kunniga, erfarna och ansvarskännande gotlänningar lett utvecklingen av vägarna, den skall vittna om fredlig svensk vägbragd.
Sedan täckelset fallit kunde man konstatera att den var nästan exakt lika Kungsvägsstenen till utformningen och det kan f. ö. nämnas att båda minnesstenarna huggits ur ett och samma block i fabrikör Johnssons stenbrott vid Lännaberget i Slite.
Inskriptionen på Nybrostenen var följande: \”År 1943 invigdes denna bro. Då var Gustaf V landets konung och Erik Nylander landshövding på Gotland. Samma år slutade det skede, då kommunerna hade allmän väghållning på landsbygden. Bro välvdes, väg bröts vid vikingavåg. Ond tid rådde\”.
Ett tack till vägdistriktets anställda.
Efter avtäckningen höll hr Norman ytterligare ett anförande, vari han å båda distriktens vägnar riktade sig till de i distriktens tjänst anställda. Han erinrade om de besvärligheter som rådde på vägarna under naturaväghållets dagar och betonade hur vägstandarden höjts avsevärt sedan dess. Detta har skett tack vare de medel som ställts till förfogande, men också genom att det funnit en intresserad och duglig arbetare- och tjänstemannakår, som nu omfattar c:a 200 man på Gotland, varav 30-35 äro chaufförer eller maskinister. Mottag själva och framför vidare vägdistriktens tack för gott och plikttroget arbete under den tid vägväsendet drivits kommunalt, yttrade han.
Vägdistriktens arbetschef P. M. Bengtsson har fått sitt namn inhugget på de båda stenar som avtäckts i dag, vilket vittnar om uppskattning och utgör distriktens tack för gott arbete. Bland hans medarbetare står vår 1:e vägmästare Erik Johansson, som nu tyvärr måste söka till fastlandet för att få ordinarie plats, då det statliga vägväsendet inte från början innefattar någon nybyggnadsavdelning på Gotland. Tal. riktade sig vidare till distriktens vägmästare och schaktmästare, för vilka det även är ett frågetecken var arbetsfältet kommer att bli efter årsskiftet. Underhållsvägmästarna komma dock att svara för underhållet även efter 1 januari. Hr Norman riktade även ett tack till de åkare som anlitats för vägdistriktens arbeten och hyllade de färjepersonalen i Fårösund för dess uppoffrande arbete samt tackade till sist personalen på arbetskontoret, där trådarna löpt samman och där hela förvaltningen ordnats smärtfritt och utan friktioner.
Gothems åldrige diktare tackarpå rim.
Att Gothems spänstige ålderman, 90-åriga kapten N. O. Fredrikson, orkade vara med på broinvigningen föll det inte någon in att förundra sig över och att han skulle tala på gothemsbornas vägnar ansågs också självklart. När de officiella talen klarats av kom kapten Fredriksson i talarstolen och som alltid hade han en dikt i bakfickan med konstfärdiga rim och humoristiska vändningar. Denna vitalitet både till kropp och själ imponerade storligen på de tillfälliga besökarna i Gothem och gamle kaptens från hjärtat gående tack blev mycket uppskattat.
Sedan återstod intet annat än att styra västerut igen och en halvtimme före beräknad tid rullade bussarna in på stadens område. Därmed var denna intressanta del av vägdistriktens minnesdag avslutad och den hade avlämnat många värdefulla och bestående intryck.
Den minnesrika dagen avslutades på Statt,
där en ståtlig festmiddag dukats upp för samtliga inbjudna till vägdagen. Det var alltså en imponerande samling gäster, omkring 175 stycken, som togo plats vid festvåningens långbord, när middagen vid 6-tiden tog sin början. Trevliga dekorationer i form av hemmagjorda varningsmärken förhöjde stämningen redan på vägen upp till festvåningen och det märktes att någon möda inte sparats för att göra middagen så inbjudande och trivsam som möjligt. Också i detta avseende hade arrangörerna räknat rätt, ty det blev en minnesvärd afton i glädje och gamman, där även magens krav efter den långa utflykten tillfredsställdes på ett utmärkt sätt. Den gamla färjeklockan kom till heders även vid middagsbordet, ty med den äskade kvällens klubbmästare o. talman, folkskollärare Dahlgren i Stånga, ljud när de olika talarna under festen reste sig.
Vid honnörsbordet fungerade de båda\’a styrelseordförandena E. V. Norman och K. W. Palmqvist som värdar och den förstnämnde höll vid vinet sitt välkomsttal till alla inbjudna.
Generaldirektör Bolinder talade om vägväsendet ur den synvinkel han själv, såg det under sin tid som vägkonsulent i Gävleborgs län. Han hade då funnit att vägstyrelseordförandena ofta gjorde skäl för benämningen \”upplysta despoter\”, ty de påverkade de väghållningsskyldiga att lämna naturaväghållet och överföra arbetet på vägkassorna. Detta kunde också ske under den relativt korta tiden av sju år och år 1930 var naturaväghållningen helt övergiven i Sverige. Reformen genomfördes på övertygelsens väg, i stället för att utföra sitt vanliga arbeta på vägarna. 1937 års väglag skapade förutsättningar för ett rationellt vägunderhåll och den nu beslutade lagen innebär att verkställigheten kommer på de statliga organen medan de förberedande åtgärderna tillkomma i intimt samråd med de lokala myndigheterna. Det är sålunda felaktigt att tro att vi skola få ett teknokratiskt system; våra tekniker skola träda in vid genomförandet, men vid beslutandet skola de lokala intressena ha stort inflytande vid frågornas behandling. Vägstyrelserna upphöra nästa år men så mycket är visst, att när väghistorien skrives komma deras insatser aldrig att glömmas. Tal. tackade slutligen för att han fått komma till Gotland som deltagare i denna minnesfest samt utbringade en skål för alla dem som medverkat till den förkovran som skett inom Gotlands vägväsen. General Åkerhielm betonade i sitt anförande hur hästen i allt högre grad fått lämna plats för motorn, varmed följt den starkt ökade betydelsen av många och goda vägar. Utan dessa förutsättningar kan ej de motoriserade och mekaniserade förbandens rörlighet och snabbhet till fullo utnyttjas och vad som i detta fall gäller i största allmänhet gäller i särskild grad en sådan ö som Gotland. Tacksamheten för gott samarbete som riktats till mig tidigare i dag vill jag returnera, den finns i lika grad inom försvarsväsendet på Gotland.
Hr Norman hyllade i ett tal alla dem som stått vägstyrelserna bi i deras arbete och han riktade sig särskilt till landshövdingen samt till vägingenjören Sten Ohlsson, som nu den 1 okt. lämnar Gotland för att tillträda befattningen som vägdi rektör i Örebro län.
Hr Ernst Svensson, Diskarve, förde vägstämmoombudens talan och skildrade något av förhållandena förr och nu. Har betonade också det oerhörda värdet av den personliga kontakt som- vägombuden vid stämmorna fått med länets ledande män och uttalade en förhoppning om ati vårt vägväsen än ytterligare skall förbättras.
Landshövding Nylander riktade sig i sitt anförande till representanterna från Väg och Vatten och uttalade en förhopp. ning om fortsatt gott samarbete under de nya förhållanden som inträda. Han tackade också vägingenjören för angenämt samarbete och gjorde sig sedan till tolk för alla gäster för denna strålande dag, varefter en skål för Gotland utbringades.
Sedan visades den film som upptogs vid de sista vägstämmorna i våras och där många av kvällens gäster kunde återfinna sina \”porträtt\” på filmremsan. En serie bilder från olika vägarbeten visades även i detta sammanhang och den lilla bioföreställningen mottogs med hjärtliga applåder.
Vägingenjören tackade för de avskedsord som riktats till honom och utbringade en hyllningsskål för Gotland och dess folk och slutligen lämnade redaktör Arthur Nilsson några historiska och aktuella data om gotländskt vägbygge.
Sedan var tiden inne för uppbrott, ty de bussar, som skulle föra vägdagens deltagare hem igen, väntade. Hr Dahlgrens klocka klämtade slutsignal och därmed var Gotlands vägdag den 10 september 1943 till ända.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 11 september 1943
N:r 209
Gott för sådd och plöjning.
Ett efterlängtat regn har under gårdagen och natten till i går fallit över ön och synes ha varit ganska jämnt fördelat. I medeltal torde man kunna räkna med cirka 20-25 mm :s nederbörd det gångna dygnet, vilket ju kan betecknas såsom en rotblöta. Det har blivit bra myr, så att sådd och plöjning kan äga rum under gynnsamma förhållanden, och nu längta vi nog lite till mans efter solsken och vackert väder. Med vattentillgången. i brunnarna är det väl ännu si och så ute i bygderna, men den nederbörd som kommit torde dock ha förbättrat situationen något även i detta fall. För betorna har regnet givetvis gjort mycket gott.
Vi meddela här några nederbördssiffror från olika håll av ön, och dessa siffror ange den regnmängd, som huvudsakligen fallit under gårdagen och natten före. Rekordet för denna gång synes Hemse svara för, i det att där i trakten kommit inte mindre än 29,6 mm., Västerhejde och Gothem, hade 26 mm., Roma 25, Visby 24, Vamlingbo 23,5, Tingstäde 22,7, Slite 20 och Fårö 16,1. Östergarnstrakten synes ha blivit minst gynnad denna gång i det att man endast fått. 6 mm. därstädes.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208
Bilder till dess utveckling under det senaste decenniet.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208
Också ett kapitel ur det gotländska vägväsendets historia.
När det första motordrivna fordonet kom till Gotland tvista de lärde om, men det torde ha varit omkring sekelskiftet. Man började som bekant i allmänhet med\’ att placera mer eller mindre kraftlösa maskinerier på mer eller mindre vanliga vagnar och förmodligen voro de första maskindrivna fordonen även här på ön sådana. Fabrikör Herman Lindström lär sålunda någon gång efter sekelskiftet ha haft en trilla – dock bara på prov – med något slags maskineri uti. Den var emellertid så pass kraftlös att vagnen med två personer i icke orkade upp ens för den dilla stigning som Studentallén vid södra uppfartsvägen till Paviljongen då erbjöd. Trillan trillade sålunda hem igen utan att stanna här. Urmakare Hedbohm härstädes importerade sedermera en trehjuling, en Phenomobil, och disponent Forsman i Roma skaffade sig också en motorkärra, som han for omkring i trakten och skrämde hästar med, enligt vad samtida uppger. Detta fordon lär f. ö. först ha ägts av källarmästare Berthelsen i Visby, som köpte det vid ett besök i Nizza. Den första \”riktiga\” bilen var dock den som konsul Ekman köpte 1905 – samma som hans villa blev färdig vid Snäckgärdsbaden. Meningen var att med bilens hjälp spara tid vid färderna ut och in till sommarstället, men det befanns vara en felkalkyl – bilen tog så mycken tid i garaget att det blev tidsförlust i stället för besparing. Bilen var av en konstruktion, som någon fackman då ansåg revolutionerande, men det oaktat befanns den så pass opraktisk och nyckfull, att ägaren åter sålde den redan påföljande år.
Ett \”åbäke\” som skenade emellanåt och blev illa beryktat.
Detta var som sagt den första egentliga bilen på ön och den blev icke gammal. Karosseriet var ett mellanting mellan droska och bil, dock mest droska, som alla personbilar voro på den tiden. Ägaren använde fordonet för resor litet varstädes på landsbygden, från Katthammarsvik i söder till Fårösund i norr och den blev därför ganska känd, tyvärr också illa känd. Till råga på allt var den därtill röd till färgen, vilket ännu mera oroade hästarna. Det var ofta krångligt på vågarna och antingen måste de mötande eller bilföraren köra av vägen. Många, som ville köra om, boro sig också oförständigt åt, piskade på hästarna för att hålla sig före, o. s, v. En känd godsägare var uppe hos landshövdingen och ville ha förbud mot bilkörning på länets vägar. Samma åsikt uttalade också en gammal f. d. länsman, som blev ursinnig varje gång han såg ekipaget fara förbi och han utlät sig helt drastiskt a \”om dj-skapet\”, som han kallade det: \”Slikt skulle vara straff på!\”
Bilens säkraste fart var 6 minuter på fjärdingsvägen, d. v. s. ungefär 25 km., men den kunde utan risk drivas upp till 30 km. Steget från hästdroskornas \”en kvarts timme på milen\” med diverse \”pustningar\” på längre sträckor var mycket större än allt vad som senare inträffade på området och som gått framåt successivt. Alla, som åkte med bilen, slogos och med förvåning. En och annan gång skenade inrättningen helt plötsligt några hundra meter och så stod den därpå stilla, och man hade ett oherrans bråk med att åter få igång den. En gång ville stoppinrättningen inte fungera och föraren nödgades köra kors och tvärs i en park tills han kunde styra in kärran i ett buskage, där den sedan fick stå och pusta till dess bensinen tog slut. En annan gång vägrade den att hacka och stack rätt igenom garageväggen så att bräderna röko om det..
Ofta skrek och skällde folk i gårdarna när man körde förbi, knöto nävarna och spottade. Till en början körde hr Ekman ofta genom Stenkyrka ut till platser på norra Gotland, men det nöjet gav han snart upp sedan man en gång utanför en gård slagit sönder en hop flaskor på vägen medan bilen var norr över. En känd fru på norra Gotland bad konsul Ekman en gång enträget, att göra sig av med åbäket, då det bara åstadkom allmän förargelse på hela Gotland och – som hon sade – \”det kommer aldrig mera någonting dylikt till Gotland; ty bilar ha ingen framtid.\”
Ja, det sade hon, och det var nog den allmänna meningen den tiden, utvecklingen gick emellertid som i så mycket annat i en annan riktning än man tänkt sig och det kom så småningom många bilar till Gotland.
Droskbilstrafik redan 1909.
Konsul Ekmans bil kom som nämt till Gotland 1905, men redan tidigare synes ha varit planer uppe på till och med ett trafikbilföretag på ön. Gotlands norra vägstyrelse yttrade sig redan den 23 juli 1903 om en begäran av Carl Håkansson med flera om tillstånd att bedriva biltrafik mellan Tingstäde och Fårösund samt mellan Visby och Visborgs slätt. Vägstyrelsen ansåg sig icke böra motsätta sig begäran men dock på villkor att inga extra kostnader åsamkades väghållningsskyldiga. Huruvida dessa planer blevo förverkligade ha vi icke kunnat fastslå, men när väl några motorfordon hittade vägen hit följde snart flera efter och en hel del gotlänningar kommo pessimisternas åsikter på skam, det blev till och med på några år ganska många bilar här.
1907-08 byggde fabrikör Edv. Christersson egenhändigt en bil och 1909-10 öppnade han trafik med en Fordbil. Han följdes i drosktrafiken tämligen raskt av Edvin Pettersson, V. Finberg, Nordin m. fl. Nuvarande åkeriägare Georg Brinck fick redan 1911 en Apollovagn, sedermera utbytt mot en Stoewer, som åter 1914 lämnade plats för en modern Cadillac. 1911 fick även konsul Björkander hit sin första vagn, en tysk M. A. F. sned 10 hörs luftkyld motor. Den utbyttes följande år mot en 18 hkrs Horenvagn. Flera andra Visbybor köpte vagnar och de följande åren blev det ett ideligt bytande, man följde med sin tid och bilarna blevo ju allt modernare, man skulle naturligtvis ha det bästa och det måste ju erkännas – utvecklingen gick hastigt framåt.
Omkring 1909-10 kom bilen A 600 hit från Stockholm och körde propagandaturer på ön. Propagandan gällde förmodligen mera bilmärket än motorismen.
Busstrafiken planerades tidigtmen utvecklades sent.
Som ovan nämnts begärde Carl Håkansson m. fl. redan 1903 att få ordna automobiltrafik Tingstäde-Fårösund och Visby-Visborgs slätt, men den torde aldrig ha kommit igång. I Nya Dagligt Allehanda för den 27 febr. 1906 stod en vacker bild införd – återfinnes även här – och samtidigt meddelades att automobiltrafik skulle införas på Gotland, varvid denna autobuss skulle trafikera linjen I Tingstäde-Fårösund, en sträcka på 3 mil, från och med den 1 juni. Meningen var att det skulle bli post- och passagerarebefordran och att bilen skulle gå fram och tillbaka alla vardagar. Vidare meddelades följande:
\”Vagnen, som är försedd med en 2-cylindrig 12 hkrs benzinmotor, afser att rymma 8-10 personer samt ett par hundra kilogram post och bagage. Den rullar på gummi på alla fyra hjulen och har en maximihastighet av 25 km. i timmen. Leverantör är Gjestvangs i Stockholm. Ingenjör F. Nilsson i Rute har största förtjänsten av att denna trafik kommer till stånd.\”
Icke heller ifråga om denna trafik ha vi kunnat få någon säker uppgift. En del personer vi talat med vilja dock minnas, att bilen krånglade från första stund och att det aldrig blev något vidare med trafiken ifråga. Den 31 dec. 1906 uppträdde emellertid något som kallade sig Automobilaktiebolaget Gotland med en ansökan till länsstyrelsen om tillstånd till yrkesmässig biltrafik på Tingstäde-Fårösund med flera linjer. Icke heller ifråga om denna finnes några säkra tecken på lång tillvaro om trafiken ens kom igång. Det var emellertid icke många år senare som väghållningsskyldige började på att tala om behovet av bilskatt, då bilarna tärde hårt på vägarna. Men det är en annan historia.
Busstrafiken på Gotlandsvägarna planerades som nämnts ganska tidigt och en del privata busslinjer funnos väl också före 1920, vilket år Gotlands järnväg emellertid började busstrafik i egen regi på linjen Lärbro-Fårösund. Det var med en Scania-Vabisvagn, som på den tiden kostade vackra slantar. De senaste bussar, som de gotländska järnvägsföre tagen anskaffat, förnämliga Volvobussar, nyligen omnämnda i denna tidning, voro dock åtskilligt dyrare. Allt flera linjer kommo trafikerade av de tre järn- vilka efter hand moderniserat den rullande materielen, Det var i första hand avsides liggande orter såsom Ljugarn, När och Katthammarsvik som fingo bussanslutning med järnvägen och med tiden insattes även busslinjer på en del inlandsorter. Ett flertal direkta busslinjer Brevos också av järnvägarna såsom t. ex. från Visby till Lärbro, Katthammarsvik, Ljugarn, över Bäl, Gothem och Anga till Slite, över Hejde eller Eskelhem till Klinte, mellan Hemse och Ronehamn m. fl. En del linjer ha även drivits mer eller mindre privat, som Visbybussen inom Visby stad och till Visborgs slätt och Högklint, Snäckgärdslinjen sommartid etc. En del linjer ha ju kriget satt stopp för, men komma väl tillbaka när freden åter kommer till makten. En busstrafik, som också stöp för restriktionerna var den som 1.939 öppnades mellan Broa brygga och Sudersand – privatbil har emellertid de två senaste somrarna hållit trafiken igång här.
Numera äro som sagt de gotländska autobussarna moderna och trevliga vagnar. Man kan också taga för givet att kommunikationerna på vägarna efter kriget komma att gå mot ett kraftigt uppsving. Våra vägar äro utmärkta och bussfabrikationen av idag står på hög nivå – den komplettering till järnvägsnätet som busslinjerna utgöra, närmar avlägsna landsändar till centrala delen, av länet, isoleringen brytes och folket kommer lättare till varandra. Men icke blott bussarna utan även privatbilarna komma säkert att återerövra landsvägarna – huruvida gengasaggregaten då skola hamna på sopbacken återstår att se, men redan nu ha ju många bilmärken kommit i nya moderna utföranden – och de komma säkert också till Gotland, trots att man 1905 trodde motsatsen.
För att till sist gå tillbaka till den gamla första biltiden, så var det ju ganska förklarligt, att det konservativa Gotland skulle på gammalt maner se med misstro på \”utlänningarna\”, som man dock oftast var mera rädd för själv än vad djuren voro. En av de första bilförarna berättar, att han en gång under en åktur på norra Gotland hade en annan motorman med, båda leva för resten ännu, och då mötte man en kärra med en gubbe och en gumma. Båda ekipagen stannade långt ifrån varandra och gumman steg av, varpå bilen sakta körde förbi kärran med gubben. Hästen rörde inte på öronen, men väl förbi, bad förarens gode vän – en stor spjuver – honom hålla, varpå han gick tillbaka till gubben och sporde vänligt förekommande:
Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208
En tid av intensiv utveckling för vårt vägväsen.
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/08/19430910-06-01.jpg\")
Den gamla kalkstensbron vid Petes i Öja.
Något om vägdistriktens verksamhet under dess 50-åriga tillvaro.
Den vägorganisation, som nu vid vägväsendets förstatligande försvinner, har hunnit verka under precis ett halvsekel eller alltsedan det enligt 1891 års väglag tillkom och sattes i verket. Den har alltså fungerat under en tid av rastlös utveckling på det tekniska området, vilken ställt de ansvariga vägmyndigheterna inför upprepade krav på bättre förbindelser och som stundom medfört svårigheter av skilda slag. Under medverkan av kunniga och erfarna män ha dock dessa svårigheter övervunnits och Gotland kan i dag berömma sig av ett vägnät, som tillgodoser alla rimliga anspråk. Det lokala vägstyret kan med gott samvete överlämna det verk, det byggt upp, till de statliga förvaltningsorgan, som skola föra verket vidare.
När den nya organisationen med vägstyrelser och vägstämmor kom i gång på-90-talet blev den första stora uppgiften att besluta om vägdelning för det system till väghållning in natura som lades upp. Varje jordägare skulle ha sin vägdel att sköta om och det tog lång tid att verkställa dessa omfattande beräkningar. Lantmätare Oskar Warfvinge i Visby hade detta arbete om hand och det dröjde flera år in på 1900-talet innan väglängderna lågo klara och kunde träda i kraft. Under tiden hade vägstyrelsen som en av sina huvuduppgifter att utlysa entreprenad på anläggandet av nya vägar och på underhållet av dessa. För vinterväghållningen krävdes en indelning i ploglag, som förnyades vart tionde år. Att göra alla till lags med ersättningarna gick givetvis aldrig och titt och tätt anfördes klagomål, som ibland fullföljdes ända upp till Kungl. Maj:t. Vid vägstämmorna i seklets början var representationen vanligtvis inte så fulltalig och ibland kan man finna att endast 3-4 ombud infunnit sig. Allt gick i sina lugna gängor och några omstörtande frågor hade man inte att ta befattning med.
Motortrafiken gjorde sig påmint redan 1903.
Motortrafiken började dock snart höra av sig och redan 1903 förekommer en passus i norra vägdistriktets protokoll, som talar om att Carl Håkansson sökt trafiktillstånd för automobil på vägen Tingstäde-Fårösund. Man ansåg att denna trafik skulle bli till gagn och man ville inte motsätta sig ett begagnande av dessa fordon. 1906 kom \”Automobilaktiebolaget Gotland\” med en liknande framställning och fick tillstånd för diligenstrafiken till Fårösund.
Vägstyrelsen på söder höll stramare tyglar i fråga om biltrafiken och 1915 satte man sig emot en framställning om körtillstånd under motivering att \”framförandet av automobil ej sällan är förenat med största fara för vägfarande och utan att minsta hänsyn tages för att skyddå eller hjälpa den som möter med hästar förspänt åkdon\”. Medan norra vägstyrelsen var liberal och tillät biltrafik på snart sagt alla småvägar dröjde det ända fram till 1922 innan man på söder släppte fram bilarna på olika bygdevägar.
Av större vägbyggen vid seklets början kan nämnas vägen Martebo station-Nyplings i Lokrume och 1910 byggdes den första bron i armerad betong vid Ihre i Hangvar för en kostnad av 1,900 kr. 1912 ombyggdes också Nybro i Gothem, som den gången kostade 4,625 kr.
Åren närmast efter kriget fick man efter långa förhandlingar klart med vägarna över Mästermyr och på norr beslöt man byggandet av Hangvar-Othem-vägen, som var klar 1923.
När färjebryggorna föllo samman av skröplighet.
Färjetrafiken över Fårösund fortgick ända fram till 1920-talets början på samma sätt som den gjort sedan gamla tider. För persontra, fiken hade man små roddbåtar och för det tyngre godset fanns en större blevo också alltmera ålderstigna och fallfärdiga och till sist gick det så långt, att man på Fårösund måste hyra en brygga i enskild ägo för att kunna klara färjetrafiken utan vådor. Är 1920 började man byggandet av den nya Fåröbryggan och samma år inköptes en mindre motorfärja för passagerare och lättare gods. Nyanskaffningen fullbordades sedan\’ med att en bilfärja insattes i trafik på hösten 1922. Innan dess hade också färjehamnen i Fårösund ordnats på ett tillfredsställande sätt. Den gamla generationen färjemän avtackades och den nya tidens farkoster började sina turer i sundet. En ständigt återkommande fråga angående färjetrafiken blev sedan biljettaxorna, som ändrades åtskilliga gånger innan de fr. o. m. 1937 helt avskaffades.
Natura väg hållningen avskaffas vägkassorna överta ansvaret.
I mitten på 20-talet trängde sig frågan om vägkassornas övertagande av sommar väg hållet alltmera i förgrunden och i det fallet var det södra distriktet som kom först i gång. Fr. o. m. år 1927 övertog södra vägkassan väghållningen i distriktet och året efter fattades enahanda beslut på norr sedan frågan fallit två gånger förut. Båda distrikten utbjödo väghållningen på entreprenad och man tecknade avtal med A.-B. Vägförbättringar som skötte om de gotländska vägarna till 1932 års utgång. I en form levde dock det gamla naturasystemet kvar in på 1930talet nämligen vinterväghållningen. Saken behandlades på några vägstämmor och det gav till resultat att vägkassorna år 1932 övertogo denna angelägenhet.
I 30-talets början började man umgås med tanken inom vägstyrelserna att helt och hållet överta väghållningen i egen regi. Under 1932 togs frågan upp vid gemensamma förhandlingar med vägstyrelserna och förslagen resulterade i att vägstämmorna beslöto ett fullständigt övertagande av all väghållning i kassornas egen regi fr. o. m. 1933 års början.
Vägstyrelsernas första åtgärder beträffande vägbyggena var att förbättra de starkt trafikerade vägarna genom öns samhällen samt vid de järnvägsstationer, där bettransporterna voro särskilt omfattande. Vägen genom Roma breddades och vidare förbättrades vägen Hemse-Ljugarn, västra landsvägen samt vägen Visby-Hemse över Vall och Hejde. Kulmen i vägbyggandet nåddes åren 1933-34, då man också eftersträvade arbetslöshetens avhjälpande med igångsättande av vägbyggena. I norra häradet förbättrades under åren 1933-36 vägen Visby-Stenkyrka och bland andra vägar som iordningställdes under denna tid kan nämnas vägen genom Bjärges, vägen Tibbles i Hejdeby-Larsarve stationsväg i Källunge, vägen Allekvia i Vallstena-Gothem och vägen Bro kyrka-Tingstäde samhälle. Bland större vägbyggen på söder kan nämnas förbättringen av vägen Visby-Träkumla-Vall-Isums samt ombyggnaden av Toftavägen, vilken fortgått fram till de senaste åren.
De första betongvägarna.
Slite fick Gotlands första betongväg vilken anlades 1930 för en kostnad av 135,000 kr. Sedan följde så småningom betongvägar i Hemse, Klintehamn, Tingstäde, Vible och Roma, där kriget avbröt detta permanentningsarbete. Ungefär 1,5 mil betongvägar hade iordningställts före krigsutbrottet. Av tjärmakadamiserade vägar har anlagts ungefär en mil.
Förbindelserna över Fårösund förbättrades på ett avgörande sätt genom att en ny motorfärja byggdes och sattes i trafik under år 1937. \”Fårösund II\” utfördes på Löfholmsvarvet efter konstruktion av civilingenjör K. H. Larsson i Stockholm och kostade i runt tal 60,000 kr. I samband därmed byggdes också färjeläget i Fårösund om, så att plats kunde beredas båda motorfärjorna.
En fyraårsplan för vägbyggena upprättades 1936 och närmast i tur stod då förbättring av vägar genom Roma, Endre och Follingbo, vägarna vid Laus myr samt Toftavägen. Under senare år, särskilt 1941 och 1942, ha åtskilliga vägar förbättrats och även nybyggen ha ägt rum, främst för att tillgodose kraven från försvarets sida. Bland de vägförbättringar som senast beslutats och som till en del också utförts märkes Visby-Bro kyrka, Visby-Fjälls i Endre, Hallfreda-Akebäck-häradsgränsen, vägen till Halls huk, vägen Roma kyrka-Björke kyrkaIsums, Bunge-Hau-Trelge, vägen Boge kors-Ytlings i Othem, vägen Stava-Digeråkra i Barlingbo, vägen Tingstäde kyrka-Bunn i Fårösund, Lokrume kyrka-Mallgårds i Hejnum, vägen Endre-Follingbo, Stuxvägen i Fårösund, vägen Tass i Hejde-Duckarve i Linde, vägen Ejmunds-Mästerby-Isums m. fl. Sammanlagt har sedan 1927 cirka 30 mil vägar byggts och omkring 40 större broar ha anlagts.
Dammbindningen slog igenomså småningom.
Dammbindningen började diskuteras omkring år 1930 och man gjorde en del försök i de större samhällena med klormagnesium och andra ämnen. Vägsaltet hade emellertid en del olägenheter med sig som gjorde att man inte kom att använda det i större utsträckning förrän 1935. Snart insåg man att saltet var oundgängligt för de dammiga gotlandsvägarna och före krigsutbrottet hade man kommit så långt att över 100 mil eller 70 procent av vägnätet var saltbehandlat.
Under årens lopp har vägdistriktens maskinpark vuxit oerhört och det ligger åtskilliga kapitalinvesteringar mellan de vägsladdar som inköptes 1923 och den stora omläggning till gengasdrift, som de senaste årens förhållanden tvingat fram. När kontraktet med Vägförbättringar uppsades 1932 övertogs samtliga bolagets maskiner på Gotland och detta bestånd han sedan utökats med modernare redskap av alla slag.
Männen i ledningen.
I denna lilla översikt måste också beredas plats för namnen på en del av de män, som under årens lopp lett vägdistriktens verksamhet. Det dominerande namnet i södra distriktets historia är kronolänsman M. E. Svallingson, Klintehamn, som under nära 40 år med stark hand ledde distriktets öden. Hån tillträdde ordförandeposten i styrelsen 1893 och det sista protokollet av hans hand är dagtecknat den 2 jan. 1932, vilket bl. a. omtalar att landstingsman K. J. Levander i Havdhem utsetts till ordförande. Efter dennes död utsågs fr. o. m. år 1937 nämndeman K. W. Palmqvist, Vall, till styrelsens ordförande, där han alltjämt fungerar. Av namnen från gamla tider kan vidare nämnas Nils Nilsson i Klintehamn, som var med i många år ända fram till 1927, 0. N. Bolin i Alva, som avgick 1917 samt M. N. Nilsson, Ålarve i Rone, vilken tillhörde styrelsen 1918-25. Ar 1928 invaldes riksdagsman Th. Gardell i styrelsen, 1932 kom nämndeman Palmqvist samt fr. o. m. 1936, då styrelsen genom en ny förordning utökades från tre till fem ledamöter, landstingsman Henric Levander, Bols, lantbr. Malkus Andersson, Eksta, och folkskollärare Herman Stengård i Linde, vilken till sin död 1941 fungerade som räkenskapsförare och tillika stämmoordförande. Efter honom har folkskollärare Reinhold Dahlgren inträtt i styrelsen och stämmoordförande de senaste åren har varit kyrkvärden Rud. Bolin i Alva.
I norra häradet finna vi omkring sekelskiftet följande namn i vägstyrelsen: som ordförande kaptenen C. T. Broander, Kullingbos i Källunge, samt vidare f. riksdagsmannen Per Larsson, Lilla Fole, och nämndeman 0. J. Larsson i Hörsne. Åren 1906-10 finner man nämndeman Johan Edmarks namn i styrelseprotokollen och på ordförandeposten fungerade åren 1906-08 agronom K. F. Broander, Kullingbos. Riksdagsman K. J. Larsson, Bondarve i Fole, trädde sedan till och var ordförande ända fram till 1929, vilket år dåvarande kaptenen Fr. Nyström trädde till. Vid ombildandet av styrelsen 1936 blev lantbrukare Gunnar Nilsson, Halner, styrelsens ordförande och vid dennes avflyttning inträdde fr. o. m. 1941 lantbr. E. W. Norman på ordförandeposten. Bland dem som under många år tillhört norra vägstyrelsen kan nämnas nämndemännen Hj. Pettersson, Hulte i Endre, 1911-35 och lantbr. N. P. Svensson, Hägelsarve i Ekeby 1917-28. Riksdagsman Gunnar Bodin, Grausne, var styrelseledamot 1929-36 samt major Nyström 1930 -36. Den nuvarande styrelsen består av lantbr. E. W. Norman, ordförande, förvaltare P. 0. Berthon, Bungenäs, som även varit vägstämmans ordförande, lantbr. Arvid Collberg, Follingbo, fabrikör Fridolf Johnsson, Slite, och lantbr. Anders Andersson, Hangvar. Alltifrån färjeväsendets nyordnande i Fårösund vid 20-talets början och fram till 1936 fungerade styrelsesuppleanten John Broström, Broa, som styrelsens tillsyningsman för färjetrafiken.
Varnande röster mot förstatligandet.
Trots att vårt lokalstyrda vägväsen visat sig besitta en hög grad av effektivitet och initiativkraft kom dock frågan om vägarnas förstatligande fram för några år sedan. Vägstyrelserna och stämmorna hade ärendet på remiss och från gotländskt håll höjdes röster mot förslaget, då man fann nackdelarna med det nya systemet betydligt överväga de fördelar som kunde vinnas. Likaså protesterade man kraftigt mot de särbestämmelser som i lönehänseende föreslagits för de blivande tjänstemännen inom den gotländska vägorganisationen.
Årets riksdag genomförde som bekänt förslaget, vilket träder i kraft nästa nyårsdag, och därmed får vårt halvsekelgamla lokala självstyre maka åt sig. De sista vägstämmorna ha hållits i Hemse och på Allekvia medan vägstyrelserna väl ännu komma att samlas några gånger för att sköta om de sista ärendena. En av de sista stora uppgifterna har varit att samla alla i vägfrågor intresserade gotlänningar till den stora vägdagen i dag, som anordnats för att hugfästa minnet av den epok i gotländsk väghistoria, som inom kort är till ända.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 september 1943
N:r 208
har utbetalat följande skadeersättningar till försäkringstagare inom Gotlands län under juli månad 1943.
För hästar till: Almar Berg, Hexarve i Sproge 1,200 kr., Emrik Liljegren, Stora Vede i Follingbo, 400, Hugo Mårtensson, Broungs i Bunge, 900, Hugo Pettersson, Stumla i Alva, 420, Martin Wiman, Tings i Kräklingbo, 550, Martin Gardelius, Stora Hästnäs, 500, John Olsson, Lunds i Tingstäde, 500, Gustaf F. Sandelin, Ava, Fårö, 250, Albin Liljeström, Liffride i Lärbro, 560.
För föl till: Herman Bäckström, Klinte i Follingbo, 64, Gunnar Jakobsson, Robbenarve i Garda, 108, Hugo Pettersson, Myrungs i Linde, 150, Karl Johansson, Bogs i Stånga, 140, Gottfrid Bendelin, Bengts i Östergarn, 65.
För nöt till: Anton Wikström, Alvans i Rute, 600, Artur Dahlgren, Kulla i När, 50, Jacob G. Jacobsson, Likmide i Hemse, 200, Karl Pettersson, Ganne i Sanda, 300, Fredrik Nilsson, Suderbys i Gothem, 100, J. G. Pettersson, Rosarve i Havdhem, 100, Rudolf Båtelsson, Ragnsarve i Näs, 130, Simon J. F. Gardelius, Österryftes i Fole, 200, Sig. Thomsson, Nickarve i Vänge, 352, Theodor Mutas, Slättflishage, 600, E. A. J. Ruthström, Suderbys i Västerhejde, 500.
För svin till: Ture Blom, Binge i Martebo, 100, John Olofsson, Krokstäde i Tofta, 120, Arvid Jakobsson, Kanalen i Lummelunda, 40, Erik Levin, Stora Hästnäs, 70.
För hund till: Efraim Stenbom, Visby, 75.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 8 september 1943
N:r 206