Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Gnisvärd är en ort i Tofta socken utmed den gotländska västkusten cirka 15 kilometer söder om Visby.
Lördagen den 16 april kl. 2 e. ni. låter Gustaf Hansson försälja sina fiskredskap såsom: 21 fots motorbåt med segel, 9 strömmingsgarn, draggar, tågvirke, dragkärra m. m. Betalningsanstånd med vanligt äganderättsförbehåll till 1 aug. 1938 eller vid anfordran.
C. H. Gahnberg.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 9 april 1938
N:r 82
Nyanlagd väg till Gnisvärds fiskehamn.
Havdhems samhälle får betonggata.
Vägstyrelsernas utredningar för årets vägbyggen äro nu klara — åtminstone i det allra närmaste, för det kalk ju tänkas att man får rucka på en eller annan detalj i det digra programmet. På olika platser i länet äro förberedande arbeten i full gång. Där ny väg skall anläggas eller där den gamla. vägen får en ny sträckning, pågå röjningsarbeten. Terrängen i det gotländska landskapet är inte särdeles svårgenomtränglig, ty när det skall röjas för nya vägar, behövs inga så tidsödande arbeten som sprängningar av granitberg o. s. v. Men det kan vara ansträngande nog ändå att taga sig igenom kalkstenshällar, skogar och snår. Där och var går kalkberget upp i dagen långa sträckor, så nog måste det sprängas väg ibland.
Då vi härom dagen bereddes tillfälle följa med arbetschefen P. M. Bengtsson på en inspektionstripp i Södra häradet, fingo vi se en del av arbeten, som i det närmaste fullbordats och andra vilka påbörjats nu i dagarna. Första etappen är vägkröken vid Vible, där kurvan skall bort och vägen få en ny sträckning till Dyple, ty rak skall vägen vara, där ej oöverstigliga hinder förekomma. Där sikten är fullkomligt fri och vägen är bred, gör det ju inte så mycket, om vägbanan skulle slingra sig en smula. Är kurvan för skarp, rätas den förstås ut.
Den nya sträckan mot Tofta går delvis genom skogsmark, som nu avverkats. Enligt vad vår ciceron upplyser oss om verkställes trädfällningen av vägstyrelsen, men markägarna få taga vara på timmer och bränsle. Riseldarna bolma tätt utmed den nyligen upphuggna skogsgatan och hundratals stubbar ha redan lyfts upp. Att bryta stubbar hör inte till lättare arbeten i vanligt fall, men här tycks man klara stubbarna utan större besvär, Vid varje stubbbrytare sysselsättas två man, som vant och behändigt sätter stubbrytarens gripklo mitt om stubben och sedan vinscha upp den. Stubbarna lyftas på detta sätt upp med rötterna.
Strax intill arbetsplatsen är raststället beläget, där arbetarna kunna intaga sina medhavda måltider, värma kaffe och njuta en stunds vila vid pauserna. Dessa ”rastställen” bestå av ett litet trähus vari rymmes bord och bänkar. När arbetsstyrkan förflyttas till en annan trakt, flyttar man även den lätt transportabla stugan, som går lätt att placera på en lastbil.
Vi fortsätta vår färd mot söder, och kunna utmed vägen se de märken, vilka markera vägbanans breddning eller — på sina håll — nya sträckning. Och så komma vi slutligen fram till den väg, som under vintern anlagts mellan Kroks och Gnisvärd. Den som färdats på den gamla vägen till Gnisvärd, vet hur besvärlig den kunde vara, då väglaget annars var bra. Höst och vår var vägen för bedrövlig, så man kan vara tämligen övertygad om att den nya vägen blir till belåtenhet för alla, som måste färdas till och från Gnisvärds fiskeläge och hamn. Man har förresten redan bett oss överräcka en blomma till vägstyrelsen för det utomordentliga arbetet. Vi överräcka den gärna. Så varsågod …!
Under den fortsatta färden mot söder stanna vi en stund vid ett av Södra vägstyrelsens garage i närheten av Klintehamn. Huru dessa äro inredda ha vi en gång tidigare beskrivit och likaså de maskiner, väghyvlar etc., som ha sitt hemvist i garagen. Vid vårt besök var man i färd med att inrätta ett loft, där diverse saker skola förvaras. Väghyvlarna voro ute för att skrapa vägarna, men det fanns ett annat ”vägvidunder”” av ganska egendomlig ras, nämligen en vägvält, som kan drivas antingen med bensin eller med träkolsgas. Föraren av denna motorvält menade att den gick alldeles utmärkt även när man eldade med träkol, bara man hade tillgång på väl harpade lövträkol. Numera använder man dock bensin, som är smidigare att handskas med och är förmånligare ur kraftsynpunkt.
Tingstäde, Roma och Havdhem få betongvägar.
Bland mera märkliga vägbyggen i år äro planerade betongvägar genom Tingstäde, Roma och Havdhem. Dessa samhällen äro som bekant mycket livligt trafikerade, och behöva säkert permanent vägbeläggning, Arbetena genom Tingstäde samhälle ha pågåtten tid, men ännu återstår en del terrasseringsarbeten innan betongbeläggningen kan ske, Det är ännu icke riktigt bestämt, huruvida det blir betong eller annan vägbeläggning. I Roma har man ännu ej börjat grundarbetet för den nya gatan, men arbetet skall dock utföras under sommarens lopp i god tid före betkampanjens början.
I Havdhem äro grundarbetena färdiga och vägarna så gott som klara för att mottaga vibro-betongen. Där har man, liksom på sin tid i Klintehamn, uppställt gruskvarnar och blandningsmaskiner å järnvägsstationens område, så att man har tillfälle att lossa eller lasta materiel på själva arbetsplatsen. Så snart gynnsam väderlek inträffar, torde man vara färdig att börja leverera betongen.
Den stort anlagda vägen från Visby genom Follingbo till Roma är inte riktigt som den skall vara ännu, ty i ett par kurvor är sikten hindrad, och något dylikt får naturligtvis icke förekomma på autostradan Visby—Roma. Vid den gamla gästgivaregården i Hagvards har vägen smugit sig alldeles intill en ladugårdsbyggnad, så att den senare nu står så att säga mitt i vägen. Rak måste dock vägen vara, och därför får den gamla ladugårdsbyggnaden ge vika. Ägaren till det Hagvards vars mark tages i anspråk för vägarbetet, lantbrukaren J. Hansén. ämnar uppföra en ny ladngårdsbyggnad å lämplig plats på andra sidan om manbyggnaden.
Mera vägsalt.
Vägsalt användes förra året i större utsträckning än någonsin förut, vilket visat sig vara av stort värde. Dammet på de kalkbaltiga vägarna är mycket besvärligt för dem; som bo intill vägen liksom för trafikanterna. Under kommande säsong skola vägarna förbi gårdar saltas längre sträckor än förut, så att obehaget av dammoln blir det minsta möjliga. Vägsaltet som är ett mycket effektivt dammbindningsmedel, användes numera ganska mycket även av privata väghållningsskyldige.
Bäst är naturligtvis de vägar som ha permanent beläggning, dylika projekt kunna av kostnadsskäl ej komma ifråga för alltför långa vägsträckor. Roma får dock i år permanentbeläggning på vägen genom samhället.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 9 Mars 1938
N:r 56
K. m:t har fastställt överlämnat förslag till taxa å hamnavgifter för Gnisvärd och Herrvik i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag men med däri av kommerskollegium gjorda ändringar. Samtidigt har k. m:t fastställt taxa för hamnavgifter i Visby och de gotländska allmänna lanthamnarna samt de statsunderstödda fiskehamnarna i Ljugarn och Västergarn ävensom taxa å avgifter för Rute hamn. Samtliga taxor skola gälla under åren 1938-42. (P.)
Gotlands Allehanda
Fredagen den 10 december 1937
N:r 287
Kommerskollegiet har till k. m:t för fastställelse överlämnat förslag till taxa å hamnavgifter för Gnisvärd och Herrevik i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag men med däri av kollegium gjorda ändringar, vilka ansluta sig dem, som kollegiet föreslagit beträffande de i gårdagens nummer föreslagna hamntaxorna. (P)
Gotlands Allehanda
Fredagen den 3 December 1937
N:r 281
Kommerskollegii taxeförslag framlagt.
Stockhom, 2 dec. (Press.) Kommerskollegiet har underställt k. m:t förslag till taxa å hamnavgifter i Visby och de gotländska allmänna lanthamnarna samt de statsunderstödda fiskehamnarna i Ljugarn och Västergarn. Kollegiet hemställer om fastställelse å ingivna förslag med däri av kollegiet företagna ändringar att gälla från 1 januari 1938 intill utgången av år 1942. Samtidigt har kollegiet för fastställelse överlämnat förslag till taxa å avgifter för Ruta hamn, varvid kollegiet hemställer om medgivande för a/b Ruteverken att för fartyg, som för bolagets rörelse anlöpa hamnen, under åren 1938-1942 uppbära hamnavgifter i enlighet med den för år 1933 fastställda taxan.
likhet med vad fallet var då synes även nu böra föreskrivas, att taxan skall kungöras på föreskrivet sätt.
Hamnarbeten för 870,000 kr.
I såväl Visby som lanthamnarna planeras omfattande arbeten under de närmaste åren, erinrar kollegiet, kostnaderna härför ha för Visbys del beräknats till 670,000 kr. Beträffande lanthamnarna har hamntaxekommitt&I framhållit, att ett flertal välbehövliga hamnarbeten under den senaste femårsperioden av olika anledningar fått anstå. Vidare uppskov med dessa arbeten anses nu icke kunna ifrågakomma. Kommittén erinrar om, att hamnarna äro belägna vid öppna havet eller eljest med utsatt läge vid oskyddade havsvikar, vilket medför särskilda risker och nödvändiggör skyddsarbeten av olika slag. Verk, ställda summariska överslagsberäkningar visa, att en del av de planerade arbetena komma att draga en sammanlagd kostnad av 730,000 kr. Vad särskilt beträffar Slita hamn, som under den senaste femårsperioden haft ett betydande inkomstöverskott, lär på grund av utvidgning av cementfabriken där kunna komma att erfordras tonnage av annan storleksordning än tidigare, vilket för hamnen kan komma att föranleda väsentliga kostnader för förbättringsarbeten utöver dem, som ingå i nämnda belopp.
Under dessa förhållanden har kollegiet, ehuru vissa avgiftssatser i den föreslagna taxan äro höga jämförda med motsvarande avgifter i hamnarna på fastlandet, icke ansett sig bära annat än i något undantagsfall föreslå nedsättning av de i hamntaxeförslaget upptagna avgifterna. Kollegiet kan även i övrigt i stort sett godtaga det framlagda förslaget till gemensam taxa för Visby och lanthamnarna.
Beträffande mot taxeförslagen framställda erinringar finner kollegiet det av stadsfullmäktige tillstyrkta ändringsförslaget ifråga av om avgifterna för fisk böra vinna beaktande. Vidare anser kollegiet, att positionen trävaror bör undergå sådan ändring, att även bilade ”trävaror” hänföras dit. Don av kommunalfullmäktige i Slite föreslagna nedsättningen av avgiften för monteringsfärdiga trähus finner sig kollegiet ej böra förorda bl. a. av det skälet att avgiften för faner, parkettstav, plywood och träfiberplattor, vilka varuslag torde kunna ingå som råmaterial i de monteringsfärdiga trähusen, i taxeförslaget är upptagen till 40 öre per 100 kg. eller samma belopp, som avgiften för trähusen ifråga.
Vad beträffar den föreslagna bestämmelsen om höjning av avgiften för fartyg, då på grund av ishinder isbrytarhjälp eller andra åtgärder äro nödvändiga för hamnens öppethållande, lär den enligt vad under hand upplysts vara av betydelse allenast för hamnarna i Slite och Bursgvik och föranleder ingen erinran från kollegii sida. Hamntaxan för Kylley har alltsedan år 1916 på grund av särskilda förklaringar icke varit tillämplig på fartyg, som för Vallevikens cementfabriks rörelse anlöpt Rute hamn, eller å de varor, som för bolagets räkning där lastats och lossats. A/b Ruteverken, som nu övertagit Vallevikens tillverkning, har hemställt om fortsatt befrielse från hamnavgifter till Kylleys hamn för fartyg, som anlöpa Rute hamn, ävensom för varor, som lastas eller lossas där, ävensom om förnyelse av gällande taxa för Rute. Då befrielse i vissa fall från hamnavgifter i Kylley fortfarande synes böra åtnjutas för fartyg och varor i Rute hamn, anser kollegiet lämpligt, att stadgande härom intages. i taxan för Visby och labthamnarna.
Fiskehamnstaxorna.
Taxor för fiskehamnarna i Ljugarn och Västergarn synas kollegiet böra fastställas i huvudsaklig överensstämmelse med taxeförslagen för Gnisvärd och Herrevik, bortsett från varutariffen, som bör upptaga de av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordade avgifterna för fisk men i övrigt synas böra erhålla en kortare avfattning. I anledning av att lantbruksstyrelsen beträffande vissa andra fiskehamnar på Gotland och i södra Sverige förordat en sänkning_av årsavgiften för sumpar sålunda, att grundavgiften skulle utgå för sumpar med en yta t. o. m. 3 kvm i stället för 1 kvm, synas avgifter för sumpar böra upptagas även i ifrågavarande taxor. Kollegii ändringar och de framlagda taxeförslagen överensstämma sinsemellan utom vad beträffar årsavgifterna samt bestämmelserna rörande vissa avgifter för icke föreningsmedlem ävensom därutinnan, att i förslaget för Västergarn intagits bestämmelse om avgiftsbefrielse för fartyg, som disponeras av ägarna till viss fastighet. Från de av k. m:t fastställda standardtaxorna för statens fiskehamnar i Malmöhus län avvika de nu föreslagna, bortsett från varutariffen, i följande hänseende. Avgifterna för fartyg av 9 tons nettodräktighet eller därutöver ha i enlighet med väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag sänkts för att närmare överensstämma med motsvarande avgifter i förslaget till taxa för Visby och lanthamnarna. Vidare ha införts bestämmelser rörande avgiftsbefrielse resplindring för fartyg, som ankommer från eller avgår till intilliggande lanthamn resp. annan gotländsk hamn. Motsvarande bestämmelser återfinnas i förslaget för Visby och lanthamnarna. Årsavgifterna ha i taxeförslaget upptagits till i vissa fall andra belopp än de i fiskehamnarna brukliga. Slutligen ha intagits bestämmelser om båtlagsavgif ter och avgifter för icke föreningsmedlemmar.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 2 December 1937
N:r 280
Civilingenjör Harald Sellergren har nu upprättat förslag till byggande av allmän väg från Kroks i Tofta till Gnisvärds fiskläge.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 26 februari 1937
N:r 47
Av Knut Ekman.
Under 1800-talet, då det var ett sådant rörligt liv på strandbacken, fanns det också kaffehus där, eller som fiskarna benämde dem ”kaffekrogar”. Vid Gnisvärd fanns det tre ställen, där det såldes kaffe. Det var naturligtvis inte att likna dem vid nutidens kaféer, ty de voro mycket enkla. Det fanns inte mer än ett rum, och litet var det, i dessa stugor. Men i det rummet serverades inte blott kaffe, det var bagarstuga, ty de bakade bullarna själva, och där var kök, daglig-stuga, matrum och sovrum, och i en av dessa kaffestugor var även handelsbod. Jag undrar inte på om en nutidsmänniska inte kan förstå detta. Men människorna, särskilt de fattiga, hade inte så stora pretentioner den tiden. Och kaffet var billigt. En kopp kaffe med en stor vetebulle kostade 6 öre. Men strömmingen var även billig, ibland fick de inte mer än sex öre valen. Om höstkvällarna samlades i dessa stugor en massa käringar som väntade på sina män, som voro på sjön. Men dessa, käringarna, köpte inte kaffe, de skulle bara sitta och värma sig.
En kväll då några käringar sutto inne i en av kaffestugorna, kom fiskare W. in. W. var sjuklig och hade måst sluta med fisket och hade nu en hälftenfiskare, som for med sina garn. W. hade en liten långraggig hund, som hette Kassong. Kassong var så välfödd så han kunde inte skälla, det blev endast ett hest pip. Vid spisen låg husets katt Milla. Då W. öppnade dörren — naturligtvis utan att knacka, ty sådant var inte brukligt — kom Kassong före in, vaket är hundars vana, Men så fort Milla fisk se hunden, reste hon på sig, och med blixtrande ögon sköt hon rygg, för att ögonblicket därpå kasta blicken upp i skorstenen, tydligen funderande på att ta den vägen för sin reträtt.
Vid spisen satt också Wallboms Maje, ett äldre fruntimmer med ben i näsan. Då hon fick se kattens funderingar att ge sig upp genom skorstenen, fräste hon till, lika arg som katten:
”Va, ska kattu äut för hunden? Å-häut.”
Varefter hon slog hunden i huvudet med vantarna, som hon höll i handen. Detta handlingssätt var strängt taget onödigt, ty Kassong var lika rädd om inte räddare än-katten. W., som annars var en fridens man, kunde dock inte smälta detta brutala handlingssätt mot sin älskling, utan förehöll Maje det i väl valda ordalag. Men mot Maje, som 1 förbigående sagt kallades Wallboms ”avhugg”, var inte gott att stå sig i ordkastning.
En annan kväll, då W. kom ”till strand”, tänkte han även gå in 1 samma stuga, men då han kom till dörren mötte han en annan man, med vilken han började prata. Den kvällen var det ännu ingen främmande i stugan. Kaffemor var den kvällen trött och ville gå till vila, varför hon, då hon hörde rösten av W. utanför och förstod att han ämnade sig in, gick ut och låste ytterdörren. Då W. hörde att dörren låstes, utbrast han med oförställd häpnad i rösten:
”Va, stångar di fastuduri ?”
En annan gång kom en bonde — bönderna fiskade allmänt den tiden — vid midnattstid bort till samma kaffestuga, bankade på fönstret och ropade:
”Kan ja fa lan’ ain janstaur (= järnspett) da?”
Det var en gista i hans gistrum, som brustit av, vilken han skulle sätta ner på nytt. Att folket i stugan låg i sin bästa sömn, fäste han inget avseende vid.
Kaffet dracks av fiskarna, under sommaren, mest på eftermiddagen förr än de gåvo sig ut på sjön och tidigt på morgonen sedan de kommit i land. Det fanns båtlag, som drack kaffe varje eftermiddag, innan de foro på sjön, det gick i tur och ordning med bjudningen.
Varje kaffestuga hade sina stamkunder, vilka troget höllo sig var och en på sin ”kaffekrog”. Det hände också, att då fiskargubbarna fått hem från stan något kvarter eller halvstop brännvin, att de på kaffekrogen drucko kaffehalvor, vilket inte den tiden var något särskilt förbud på från myndigheternas sida.
Wallbom och hans kamrater hade nu tre nätter å rad — det var i slutet lav augusti — haft ”slunga”, storfångst, flera hundra valar strömming, varför Wallbom ansåg sig ha råd att bjuda sina garn-uppbärare på kaffe varje morgon. Nu, den tredje och sista morgonen då han åter med sina fyra uppbärare var inne på den kaffekrog, som jag här ovan har skildrat, där han var stamkund, hade han med sig ett halvstop brännvin. Wallbom var annars ingen supare, man såg aldrig honom berörd av starka drycker, men eftersom han nu tre nätter å rad fått så välsignat med strömming, så fordrade humaniteten att han skulle bjuda sina uppbärare på en kaffehalva, annars kunde han bli ansedd som snål, och det ville då Wallbom för allt i världen inte. Nu bänkade sig de fyra uppbärarne kring bordet, men Wallbom satte sig i — sängen. Det var tidigt på morgonen, klockan var inte mer än fyra, så kaffemor hade ännu inte hunnit bädda upp sängen. Men att Wallbom med sina av fiskmåk översmorda kläder — det formligen rann av dem av fiskrom och fjäll — satte sig i sängen, det tyckte kaffemor inte om, ty hon hade tidigare sett bättre dagar. Hon sade därför till honom:
”Wallbom kan ju sätta sig på en stol!”
”Naij för all dan, ja sitar bra här ja”, svarade Wallbom.
Under vintern körde de ner på fisklärt från Sanda mejeri separerad mjölk och kärnmjölk, vilket såldes för två öre litern. Det gick åt som dagg för sol, ty det var mycket folk på strandbacken, då djupfisket försiggick. En del fiskare, såsom t. ex. Josef, kunde i ett enda andedrag, utan att ta kärlet från munnen, dricka ut 3 liter.
En av kaffemororna tog sig för att baka bullar med separerad mjölk, vilket dock inte utföll till kundernas belåtenhet, ty bullarna blevo, trots att hon lade en stor klimp talg i degen, sega, färglösa och osmakliga, ja, inte precis osmakliga, ty de smakade starkt av talg. Men hon själv berömde dem och sade, att det var ”välsignat goda bullar, och tänk vilka billiga ingredienser i den degen. Men trots detta påstående vågade inte de två andra mororna använda denna billiga mjölk till bakning, ty de voro mera rädda om sin kundkrets.
Då vintern var gången och djupfisket med sin livliga folkrörelse var slut, låg stranden öde, inte en människa syntes nu om dagarna på strandbacken.
Då kom en dag ännu en gång mjölkskjutsen ner med den goda, på vintern säl efterlängtade mjölken. Men inte en människa, som ville ha mjölk, syntes till.
Då måste mjölkköraren gå in i stugorna och bjuda ut mjölken, men alla tackade nu nej. Nu hade nämligen bondkorna kalvat, så nu var det inte så svårt att få god oskummad mjölk.
På sin rond i stugorna fick mjölkköraren se Lars Eklund på väg till strandbrunnen efter vatten. Eklund hade under vintern köpt mycket av den billiga mjölken. Nu ropade rnjölkköraren på honom, om han inte skulle ha mjölk. Eklund vände sig om, betraktade mjölkköraren en minut, så sade han:
”Mjölk? Naij, vatten dä har vi gusskelov i strandbrunnen da.” Varefter han vände och gick.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 6 februari 1937
N:r 30
Ett par Gnisvärdsfiskare inkommo hit till Visby med sin fiskekutter vid 1/2 7-tiden i går afton efter att under dagen ha legat ute vid laxraderna till havs. När de på eftermiddagen sökte på vid Gnisvärd, befanns hamnen stängd av is, varför fiskarve satte kurs på Visby, där de kvarligga i dag. Situationen är emellertid i dag bättre i Gnisvärd, ehuru vattenståndet alltjämt är ovanligt lågt, blott omkring 1 meter mot normalt 1,80.
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 4 februari 1937
N:r 28
Av Knut Ekman
Under 1800-talet, då det var ett sådant rörligt liv på strandbacken, fanns det också kaffehus där, eller som fiskarna benämde dem ”kaffekrogar”. Vid Gnisvärd fanns det tre ställen, där det såldes kaffe. Det var naturligtvis inte att likna dem vid nutidens kaféer, ty de voro mycket enkla. Det fanns inte mer än ett rum, och litet var det, i dessa stugor. Men i det rummet serverades inte blott kaffe, det var bagarstuga, ty de bakade bullarna själva, och där var kök, dagligstuga, matrum och sovrum, och i en av dessa kaffestugor var även handelsbod. Jag undrar inte på om en nutidsmänniska inte kan förstå detta. Men människorna, särskilt de fattiga, hade inte så stora pretentioner den tiden. Och kaffet var billigt. En kopp kaffe med en stor vetebulle kostade 6 öre. Men strömmingen var även billig, ibland fick de inte mer än sex öre valen. Om höstkvällarna samlades i dessa stugor en massa käringar som väntade på sina män, som voro på sjön. Men dessa, käringarna, köpte inte kaffe, de skulle bara sitta och värma sig.
En kväll då några käringar sutto inne i en av kaffestugorna, kom fiskare W. in. W. var sjuklig och han måste sluta med fisket och hade nu en hälftenfiskare, som for med sina garn. W. hade en liten långraggig hund, som hette Kassong. Kassong var så välfödd så han kunde inte skälla, det blev endast ett hest pip. Vid spisen låg husets katt Milla. Då W. öppnade dörren – naturligtvis utan att knacka, ty sådant var inte brukligt – kom Kassong före in, vilket är hundars vana. Men så fort Milla fick se hunden, reste hon på sig, och med blixtrande ögon sköt hon rygg, för att ögonblicket därpå kasta blicken upp i skorstenen, tydligen funderande på att ta den vägen för sin reträtt. Vid spisen satt också Wallboms Maje, ett äldre fruntimmer med ben i näsan.
Då hon fick se kattens funderingar att ge sig upp genom skorstenen, fräste hon till, lika arg som katten:
”Va, ska kattu äut för hunden ? Åhäut.”
Varefter hon slog hunden i huvudet med vantarna, som hon höll i handen. Detta handlingssätt var strängt taget onödigt, ty Kassong var lika rädd om inte räddare än katten. W., som annars var en fridens man, kunde dock inte smälta detta brutala handlingssätt mot sin älskling, utan förehöll Maje det i bäl valda ordalag. Men mot Maje, som i förbigående sagt kallades Wallboms ”avhugg”, var inte gott att stå sig i ordkastning.
En annan kväll, då W. kom ”till strand”, tänkte han även gå in i samma stuga, men då han kom till dörren mötte han en annan man, med vilken han började prata. Den kvällen var det ännu ingen främmande i stugan. Kaffemor var den kvällen trött och ville gå till vila, varför hon, då hon hörde rösten av W. utanför och förstod att han ämnade sig in, gick ut och låste ytterdörren. Då W. hörde att dörren låstes, utbrast han med oförställd häpnad i rösten:
Va, stängar di fastuduri ?” En annan gång kom en bonde – bönderna fiskade allmänt den tiden – vid midnattstid bort till samma kaffestuga, bankade på fönstret och ropade:
”Kan ja fa lan sin janstaur (= järnspett) da ?”
Det var en gista i hans gistrum, som brustit av, vilken han skulle sätta ner på nytt. Att folket i stugan låg i sin bästa sömn, fäste han inget avseende vid.
Kaffet dracks av fiskarna, under sommaren, mest på eftermiddagen förr än de gåvo sig ut på sjön och tidigt på morgonen sedan de kommit i land. Det fanns båtlag, som drack kaffe varje eftermiddag, innan de foro på sjön, det gick i tur och ordning med bjudningen.
Varje kaffestuga hade sina stamkunder, vilka troget höllo sig var och en på sin ”kaffekrog”. Det hände också, att då fiskargubbarna fått hem från stan något kvarter eller halvstop brännvin, att de på kaffekrogen drucko kaffehalvor, vilket inte den tiden var något särskilt förbud på från myndigheternas sida.
Wallbom och han kamrater hade nu tre nätter å rad – det var i slutet av augusti – haft ”slunge”, storfångst, flera hundra valar strömming, varför Wallbom ansåg sig ha råd att bjuda sina garnuppbärare på kaffe varje morgon. Nu, den tredje och sista morgonen då han åter med sin fyra uppbärare var inne på den kaffekrog, som jag här ovan har skildrat, där han var stamkund, hade han med sig ett halvstop brännvin. Wallbom var annars ingen supare, man såg aldrig honom berörd av starka drycker, men eftersom han nu tre nätter å rad fått så välsignat med strömming, så fordrade humaniteten att han skulle bluda sina uppbärare på en kaffehalva, annars kunde han bli ansedd som snål, och det ville då Wallbom för allt i världen inte. Nu bänkade sig de fyra uppbärarne kring bordet, men Wallbom satte sig i – sängen. Det var tidigt på morgonen, klockan var inte mer än fyra, så kaffemor hade ännu inte hunnit bädda upp sängen. Men att Wallbom med sina av fiskmåk översmorda kläder – det formligen rann av dem av fiskrom och fjäll – satte sig i sängen, det tyckte kaffemor inte om, ty hon hade tidigare sett bättre dagar. Hon sade därför till honom:
”Wallbom kan ju sätta sig på en stol!”
”Naij för all dail, jag sitar bra här ja”, svarade Wallbom.
Under vintern körde de ner på fiskläget från Sanda mejeri separerad mjölk och kärnmjölk, vilket såldes för två öre litern. Det gick åt som dagg för sol, ty det var mycket folk på strandbacken, då djupfisket försiggick. En del fiskare, såsom t. ex. Josef, kunde i ett enda andedrag, utan att ta kärlet från munnen, dricka ut 3 liter.
En av kaffemororna tog sig för att beka bullar med separerad mjölk, vilket dock inte utföll till kundernas belåtenhet, ty bullarna blevo, trots att hon lade en stor klimp talg i degen, sega, färglösa och osmakliga, ja, inte precis osmakliga, ty de smakade starkt av talg. Men hon själv berömde dem och sade, att det var ”välsignat goda bullar”, och tänk vilka billiga ingredienser i den degen. Men trots detta påstående vågade inte de två andra mororna använda denna billiga mjölk till bakning, ty de voro mera rädda om sin kundkrets.
Då vintern var gången och djupfisket med sin livliga folkrörelse var slut, låg stranden öde, inte en människa syntes nu om dagarna på strandbacken.
Då kom en dag ännu en gång mjölkskjutsen ner med den goda, på vintern så efterlängtade mjölken. Men inte en människa, som ville ha mjölk, syntes till.
Då måste mjölkköraren gå in i stugorna och bjuda ut mjölken, men alla tackade nu nej. Nu hade nämligen bondkorna kalvat, så nu var det inte så svårt att få god oskummad mjölk.
På sin rond i stugorna fick mjölkköraren se Lars Eklund på väg till strandbrunnen efter vatten. Eklund hade under vintern köpt mycket av den billiga mjölken. Nu ropade mjölkköraren på honom, om han inte skulle ha mjölk. Eklund vände sig om, betraktade mjölkköraren en minut, så sade han:
Mjölk ? Naij, vatten då har vi gusskelov i strandbrunnen dä.
Varefter han vände och gick.
Gotlands Allehanda
Lördagen 6 Juni 1936
Nr 129
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förklarar sig i yttrande till kommerskollegium intet ha att erinra mot lantbruksstyrelsens förslag till vissa ändringar i taxorna för ståtens fiskehamnar i Herrvik och Gnisvärd på Gotland. Lantbruksstyrelsen ifrågasatte som bekant bl. a. gemensam avgift för gödningsämnen och spannmål m. m. Samt däröver vissa smärre ändringar. (TT.)
Gotlands Allehanda
Torsdagen den 17 november 1932
N:r 268