hvilka vi i en notis Hafvets arbetare, i fredagsnumret omtalade, hafva naturligtvis samlat deltagandet och intresset kring sig på hela vår ö. Vi hafva från flere håll mottagit underrättelser om olyckshändelsen, och ehuru de i vissa afseenden äro af ungefär samma innehåll, anse vi oss ändå böra meddela våra läsare desamma.
Så skrifves t. ex. från Sundre 27 Okt:
Den våldsamma storm, som alltsedan tisdagen 25 dennes rasat å våra kuster och försatt fiskare och sjöfarande i en ganska svår belägenhet, har äfven åSundrekusten kräft tvänve offer. Om förloppat vid tillfället har för Eder meddelare berättats sålunda:
Under vacker väderlek i måndagsqväll utgingo en del fiskare från åtskilliga fisklägen på vestkusten, på s. k. dreffiske. Flere båtlag ha äfven välbshållna kommit till lands, långt från hus och hem; men ej så med en fiskarebåt, hemma i Fröjel och bemannad med fyra män, hvilka nämda natt befunno sig ett stycke till sjös utanför Karlsön der de hade sina garn ute till fångst. Vinden, som på qvällen var ostlig, öfvergick så småningom till nordlig, alltmer tillväxande i styrka, tills den på tisdagens morgon nått den våldsammaste höjd; dock fingo våra fiskare lyckligt sina garn upphalade i båten, hvarefter resan åt land mot hemmet skulle anträdas. Men ödet hade beslutit annorlunda. I nattens mörker och sjögång, fingo de ej eld på den medhafda lanternan, så att de på kompassen kunde se hvilken riktning de skulle taga, och då vinden gått öfver i annan riktning än hvad de anade vände de sin kurs åt orätt håll samt aflägsnande sig således allt mer från hemmet och den rätta kosan. Vid dagens inbrott sågo de sig nödsakade att länsa för den hårda stormen, och att om möjligt vore uppnå land uågonstädes. Under hela loppet af tisdagen, kämpade de stackars männen mot de vredgade böljorna, genomvåta och utmattade som de voro. Fram emot qvällen nalkades de allt mer åt Hoburgsbugten och LR nu hela sin förmåga för att hinna till land. I närheten af Hoburgs ref fingo de en störtsjö som hvälfde in i båten, dervid åror, en del garn och åtskilligt gick öfver bord. Härmed var det dock icke nog; en af besättningen, en åldrig man, som ej ägde krafter nog att härda ut i kampen för lifvet, afled nu, och en annan, likaledes åldrig, var nära att dela samma öde; öfveransträngd och genomvåt som han var, förmådde han ej röra sig ur stället. Blott de tvänne öfriga, som voro yngre till åren, och ägde större krafter, förmådde ännu att arbeta. Plötsligt stötte båten på grund och de båda männen hoppade i vattodt på bvar sin sida om båten, i hvilken de höllo fast, för att såmedels hindra båten från att kantra, och då nästa svallvåg kom brusande, fördes de jämte båten så nära land att de kunde med förenade krafter få fast båten och uppkomma på landet, Den i båten varande, ytterst medtag: na kamraten, bars nu upp på land, hvarefter de båda begåfvo sig i väg för att anskaffa hjelp. Klockan var då omkring 7 på aftonen. Ledda af skenet från bostaden, inkommo de till landtbrukaren Lars Bonaens vid Digrans, der da genast erhöllo skjuts och hjelp för att vid landningsplatsen afhämta de andra kamraterna, Vid ankomsten dit befans ännu den sjuke vara vid lif, hvarför han skyndsamt lades på vagnen, och så bar det i väg åt Digrans, som låg omkring 10 minuters vägfderifrån; men hunna ett stycke från platsen erforo de till sin stora sorg att äfven denne hade följt sin kamrat och var ett lik. De båda aflidne voro hemmansägare, och omkring 60-årige män. Vid framkomsten till gården, åtojöto de qvarlefvande en öm och omsorgsfull omvårdnad, hvaraf de äfven voro i stort behof, så att de, sedan de fått en välbehöflig hvila, snart åter voro utom all fara. Desse män voro arbetare i sina bästa år. Dagen derpå, eller onsdagen, afgick bud från Burgsvik till Fröjel om händelsen, hvarefter skjutsar ankommo för att hemforsla både de qvarlefvande och de döda. Det låter sig lättare tänkas än beskrifvas, den stora glädje de efterlefvandes anförvandter erforo vid återseendet; men de dödas slägtingar fingo väl ej mindre sorg, då de funno dem stelnade och kalla, som de så gerna velat so i lifvet. På de garn, som ilandfördes, fingo de en fångst af öfver 100 valar. Namnen på båtens besättning är mig obekant.
Å vestkusten har i dagarne ilandflutit, åtskilliga redskap som tyckas tyda på att någon omkommit. Så har t.ex. en lärftspåse hittats, som innehöll ett rågbröd, en träask med strömming och kött, samt en dito, innehållande smör, äfvensom åror, klobbor eller flöten med sank m. m.
Från Ejsta meddelas 29 Okt:
Sistlidne tisdag var en förfärlig dag för gotlandsfiskarena. De hade, ehuru förtrogne med hafvet, lockats ut af det tämligen vackra vädret, nytändningen och det gifvande fisket, icke betänkande faran å det falska elementet denna årstid.
Vid kl. 1/2 38-tiden på morgonen nämde dag uppkom ett iligt väler, förenadt med hagel- och regnbyar. Vinden varierade från N till NNO. Strömminggarnen voro visserligen då dragna, men huru komma i hamn ? Så landade under dagens lopp den ene här, den andre der, men ingen på sin vanliga plats.
Rysligast af allt är hvad som berättas om en båtbesättning från Fröjelstrand. Fyra man voro ombord och landade vid Hoburgen, alla utmattade af köld och öfveransträngning, våta af sjöns ständiga öfverspolning, alla dock ännu vid lif, då land nåddes. Men tvänne af dem, hemmansägaren Jakob Stenberg, Gustafs, 60 år gammal och hemmansägaren Olof Nährström, emellan 40 och 50 år, kunde icke räddas. Deras lif utslocknade snart: den enes till och med förr än man fick konom på skjutsen. De hemtorslades, jämte de lefvande, till sina djupt sörjande familjer i torsdags.
Ännu när detta skrifves saknas sju andra fiskare från Fröjel. Möjligen hafva dessa blifvit upptagna af någon seglare, men detta är ovisst.
Den först nämda båtens besättning hade uppsatt sina näsdukar som nödflaggor, ty en ångare gick i närheten, men dukarne blåste svart i trasor, liksom under färden skett med deras segel. Hoppet om räddning var förloradt.
Fiskare från Ejsta, hvilka likväl ej voro så allmänt ute, landade lyckligt, om ock ej der de önskade. En båtbesättning, som trott sig märka hvad komma skulle, hade på föraatten anländt till Stora Karlsö och åtnjöt välvilja af fyrbetjeningen. Hvila var ej att tänka på: de måste vaka öfver sin båt, som när som hälst kunde dragas utaf de vredgade böljorna.
Lotskuttern, som lär kommit på måndagsqvällen med fyrmästarens enskilda hushållseffekter, hade varit i största lägervall och blifvit ramponerad.
En annan Ejsta-båt landade i Hablingbo vid dets. k. fiskläget Newyork. Långa, starka, oförvägna karlar vadade ut mot de nödstälde, och deras lif voro den gången räddade. Uppkomna till de stranden närmast liggande gårdarne, Halfvards och Petes, blefvo de väl emottagna på gotländingarnes urgamla, gästvänliga sätt och förhulpna till sina hemorter, sedan de hvilat ut.
Men vi ha väl lika sorgliga berättelser att förvänta från ostkusten.
Gotlands Allehanda.
Måndagen 31 Oktober 1887.
N:r 87.
