Etikett: Follingbo

Norra häradsrätten. (Länsfängelset).
Ransakning hölls i går med ynglingarne Ludvig Melker Daniel Norman-Hejdlund, född 1873 i Endre, och Oskar Alfred Fardelin, född 1875 i Follingbo. Enligt egen bekännelse hade de natten mellan 17—18 sistlidne Oktober madelst inbrott genom ett fönster i manbygningen å Stora Vede i Folliogbo tillgripit omkring 80 liter päron och 3 burkar sylt värderade till omkring 20 kr.
De dömdes hvardera till 4 månaders straffarbete.

För uppsåtlig misshandel å sabbatstid, hvarå ringare skada följt, dömdes drängen O. Bolin att böta 25 kronor. Åklagarens talan mot i samma mål instämde E. Björkander nedlades.

Södra häradsrätten. (Fjerde sammanträde, ordf. e. o. hofrättsnotarien M. Vedberg.)
Misshandel. Kronolänsman Svallingsons mål, å tjenstens vägnar, mot arbetaren Gust. Östman, Tjengdarfve i Träkumla, för misshandel å Avders Byström, Träkumla, förevar ånyo. Svaranden företrädde personligen. Han bade ingalunda våldfört sig å Byström utan denne hade i stället rusat på Ö. utan anledning, dragit honom i håret, svurit mot boaom och slagit honom med en enstör på skuldran »så att hufvet hade epricket om de träffna, och för resten var inte Byström 80 år, som folk påstod, utan bara litet öfver 70. Käranden hade inkallat tre vittnen, hustru Fredrika Grefberg och bustru Emma Bäckström, båda från Träkumla, samt Oskar Nordström, Mikels i Vall. Mot vittnet Grofberg framstälde svaranden jäf på den grund att hon skulle vara mivdre vetande — hon skulle visa betyg, ville han. Jätsanmärkningen lemnades af rätten utan afseende. Nordström berättade, att han vid förbifarandet af Grefbergs stuga blifvit ditropad af hustru G. för att skilja ett par kämpar åt. Vid framkomsten till valplatsen hade han funnit Östman lutad öfver den på marken liggande B., troligen hållande honom i kragen; vittnet hade uppmanat Ö. att följa med derifrån och fått till svar: »Kan inte, för gubben håller i mitt bean», Emellertid hade de skilts, hvarefter de nöjt sig med att träta på hvarandra, Vittnet hade iakttagit en blå fläck i B:s ansigte. Det återstående vittnet, hustru Gretbers, berättada, på tillfrågan, att Bäckström bor hos henne »i aine änden, i aignes rum». Östman bade kommit in för att få låna en yxa, hvarvid hustru Grefberg passat på tillfället att be Ö. ta vara på sina getter, annars måste vittnet och Byström stänga in dem. Då hade Ö. i vredesmod svarat: »Jag skall dj-—n anamma hbjelpa den gubben, jag», hvarefter han gått ut. Vittnet följde efter och såg Ö. draga B. i ena kinden så att blod rann, och slå honom ett slag under ögat, hvaraf en blå fläck uppkommit, -kasta omkall honom oh trycka honom på bröstet. Byström sjuknade efter det der och måste hålla eig till sängs i12 dagar. Han var nu frisk, men klagade stundom öfver smärtor i bröstet. På fråga upplyste de båda sista vittnena att Östman besökt Byström och bjudit förlikning med 10 kronor, men att detta blifvit afslaget af B., som i stället fordrat 25 kr. Östman medgaf att börja med att han bjudit 3 kronor, men ändrade sig sedan till 10. För öfrigt bestred han helt och hållet hustru Grefbergs vittnesmål. Målet uppsköts till andra rättgångsdagen af sjette sammanträdet, då svaranden skall sig inställa vid vite af 25 kr., käranden med den bevisning, hvaraf han vill sig begagna.

Förmyndareredovisning. Karl Franzén i Stockholm är förmyndare för Hildur Diewenkorn och har blifvit ålagd i denna egenskap afgifva redovisning; men då han ännu ej erhållit någon sådan från sina företrädare i förmyndareskapet, Joh. Gardell, Martille i Stenkumla, och fru Dina Diewenkorn i Stockhulm, har han för utfående af dylik stämt till häradsrätten. Ingen af svarandena infunno sig och käranden öfverlemnade målet med yrkande om redovisning inom 3 månader samt att den af svarandena, som bäst gälda gitter, skulle åläggas betala rättegångskostnaderna.

En hårdnackad kamp. Från ett föregående sammanträde var uppskjutet ett mål, hvari P. Persson, Westerväte i Väte, yrkade ansvar å Jakob Hjorter, Grogarns i Gammalgarn, för bedrägligt förfarande i det att H. skulle på torgdagen i Hemse 7 Okt. till kär. för 150 kr. sålt en häst, som visat sig istadig och omöjlig att begagna, om hvilka fel säljaren skulle ha varit medveten, Att svara i detta mål jänte Hjörter var nu instämd Joh, Gardell, Svartdal i Gammalgarn, emedan vid förra behandlingen af målet vittnesberättelserna antydt, att Gardell varit egentlige ägaren till hästen och Hjorter tjenstgjort endast som mellanhand, Detta visade sig bli ett inveckladt mål. Gardell försvarade sig förtvifladt och kämpade tappert om hvarandra fotsbredd grund; han bestred riktigheten af de) förut aflagda vittnesmålen (ett af dessa intygade, att Gardell bjudit vittnet 5 kronor, om han kunde sälja stoet åt honom); han hade förut på dagen 7 Okt. sålt stoet till Hjorter och visste ej om Hjorters transaktion förr än senare. Till att börja med tycktes det som han sålt kampen på kredit till Hjorter, men efter en stund medgaf han att han fått 130 kr. kontant och revers på 20 kronor. Sjelf bade han betalt kreaturet med 75 kronor och 50 valar strömming. Efter band som det blef svårare att klarera sig fick han allt värre och värre att förstå ordförandens frågor, och nekade till slut alldeles att ingå i svaromål »för stämningen var odräglig». Efter enskild öfverläggniog ålade rätten Gardell att svara, hvaremot G. anmälde missnöje. Rättens ordförande hade äfven sedermera rätt svårt att förklara för G. hvad det ville säga att svara på frågor. Hjorter blef under förhöret allt döfvare och döfvare.
Ett vittne å kärandesidan, Nils Närström, Gammalgarp, berättade att vid ett tillfälle efter första förhöret, då vittnet till Hjorter yttrat denj förmodan, att Hj. nog skulle klara sig, sagt sig veta att detta ej blefve så lätt, ty Gardell skulle nog höras som vittne. Några dagar förut hade G. sagt, att han sålt hästen till en Vätebo. Hjorter och Gardell i förening hade en gång berättat för vittnet, att Hjorter på torgdagen fått i uppdrag att sälja märren för 160 kronor, men kommit till. baka till Gardell med besked, att det ej stod till att få mera än 150 kr. Härpå hade G. svarat: »Nå så få vi väl ta det då».G. bestred alltihop och Hjorter gjorde likadant. Nytt uppskof till andra rättegångsdagen af sjette sammanträdet beviljades för slul påståendes angifvande. Kärandens yrkanden äro icke få eller små: återbärande af de 150 kronorna, ränta derpå sedau 8 Okt., 50 öre om dagen sedan 8 Okt. till underhåll af hästen tills återlemnandet eker, ersättning med 10 kronor för en resa till Gammalgarn i ändamål att få köpst att gå tillbaka, samtliga rättegångskostnader samt till sist lagligt ansvar för bedrägligt förfarande.
Målets behandling upptog en tid af nära tre timmar.

Beedigad konkursstat. Handlanden E. R. Söderlund i Hejde och hans hustru Julia Söderlund beedigade sin konkursstat, som upptog tillgångar 351 kr. 28 öre och skulder 911 kr. Till god man valdes Aug. Nordstedt, Klintehamn; till rättens ombudsman utsågs kronolänsman M. E. Svallingson, Klinte, och till god man för hustrun dennas fader f. skol lären C. H. Löfveberg i Burs.

Skogsåverkan. Till förnyad behandling företogs f. nämdeman Olof Olofssons, Ventinge i Hejde, åtal mot godsägaren W. Wöhler, Klintebys i Klinte, för olaga åverkan af skog i en skogsmark, Branden kallad, hvilkens skog Olofson i slutet af 1888 sålt till Wöhler för afverkning intill I Januari 1892. Härifrån hade reserverats 200 fröträd, som ej fiogo röras. Dessa vilkor hade enligt kärandens mening öfverträdts, derigenom att W. låtit efter 1 Jan, bortforsla förut huggen skog och att en del af fröträden äfven tagits. Härför yrkades en ersättning för 100 lass mestadels grenved med 300 kronor, jämte godtgörelse för en förstörd tun och en sönderbruten( grind, som efter 1 Jan, hindrat inträdet i Branden. W. Wöhlergs inspektor Hellmuth Wöhler skildes från målet. Käranden hade inkallat 6 vittnen, som berättade: Vittnet Nils Qvarnstedt: Hade varit närvarande då kontraktet skrefs och fick då den uppfattningen, att såväl köpare som säljare menat att allt skulle vara. bortfördt före 1 Jan. 1892. På af svaranden framstäld fråga kunde han likväl ej tega på sin ed att annat menats än hvad som nämts i kontraktet (hvilket stadgar, att afverkningsrätten intill I Jan, var åt Wöbler öfverlåten). Vittnet Ferd. Jakobsson: var närvarande vid kontraktets uppställande. Olofsson ville ej sälja skogen på mer än 2 år, men ingick till sist på köparens önskan att få 3 år, då Wöhler fruktade att ej hinna forsla bort allt på 2 år, om blidvinter skulle inträffa. Vittnets mening var, att kontraktet gålde äfven det atverkade virkets bortförande inom loppet af de treåren. Vittnet Herrman Ramberg: I början af förlidet år hade han varnat svaranden för att hugga fröträd på Branden, alldenvstuvd han sett W:a folk göra så Wöbler hade dervid frågat hvem som gjort detta, hvilket vitinet ej velat uppgifva, alldenstund han ej velat ställa sig ovän med någon. Dessutom hade han sett öfver 100 lass grenved och fröträd köras från Branden efter 1 Januari, hvarjämte han sett en 4 eller 5 kastar grenved tagas från Olof Olofssons bredvid liggande mark. På fråga uppgaf han sig veta, att alla tagna fröträd varit s. k. vindfälda. Vittnet Johan Ramberg, den föregåendes gon: Hade varit med att bortföra öfver 100 lass grenved och delvis fröträd, allt efter 1 Jan. 1892. Hade sett att det huggits på ägan efter nyåret och hade han känt igen arbetarne såsom tillhörande Klintebys. Han hade räknat 88 afverkade t:äd, hvilka delvis användts till kälkstafvar. — Efter detta vittnesmåls afläggande yrkade kärandecs ombud ansvar å Wöbler äfven för huggving af skog sedan kontraktet utlupit. — De två återstående vittnena Vilhelmina Ramberg och Olof Pettersson hade i sak detsamma som de föregående att förmäla.
Svaranden hvarken bejakade eller förnekade det faktum, att skog huggits, men bestred att något ansvar kunde drabba svaranden, alldens\’und sv:s folk mot hans vilja och uttryckliga befallning vidtagit de omvittnade åtgärderna. Käranden yrkade ansvar å Wöhler för att han olofligt afverkat skog och skiljt annan från hans egendom, samt ersättning med 300 kronor för efter 1 Jan. bortförd skog, och ifall detta yrkande ej bifalles, att svaranden måtte ådömas erlägga 25 kronor för trån Olof Olofssons skog bortfördt virke samt 50 kr. för från Branden bortförda fröträd. Utslag atkunnas å andra rättegångsdagen af sjette sammanträdet.
Käranden anmälde missnöje äfven att hans begären om förnyadt uppskof för skrittligt ansvarsyrkandes aftgifvande ej bifölls af rätten.

Mycke skrik och lite ull. Om en obebygd jordägendom, mätande å ena leden 50 fot och å den andra icke mindre än 37 centimeter, tvistade husbonden Petter Karlsson, Dyple i Tofta, med sin granne Lars Kristoffersson. Sakan är nämligen den, att de båda gubbarnes ägor åtskiljas medels en hundraårig tun och till yttermera visso ett par råstenar som ändpunkter. Käranden upptäckte en dag att ett afstånd af 35 centimeter skiljer stenar och fun och bums skulle det bli mål af saken. Målet har varit före en gång förut, en idag hade käranden framfört sitt tunga artilleri, fyra vittnen, förste landtmätaren i länet och tre hemmansägare. Landtmätaren antog, att stenarne voro att rätta sig efter, ty de hade tydligen stått orubbade sedan storskiftet 1820, emedan rundt om dem stora träd uppskjutit, De andra tre vittnena voro inkallade för att. värdera det hö, som möjligen kunnat växa på jordremsan samt att intyga, det de flesta stötestörarne stodo på kärandens mark (!). Samtlige vittnena värderade höet till 50 öre öm dagen. Allting i detta härliga mål var litet — utom kostnaderna. Vittnens ersättningar uppgingo till 92 kr. Käranden yrkade i slutpåståendet att svaranden skulle betala: 20 kr. för hvarje inställelsedag, alla rättegångskostnader, vittnesersättningarne och kostnaderna för deras kallelse m, m. — Utslag afkunnas första rättegångsdagen af sjette sammanträdet.

Samme kärande yrkade åläggande för Nils Jakobsson, Öfvide i Eskelhem, att fortsätta en tun. Deras ägor stöta till hvarandra och käranden uppgifver sig ha tunat sin del, hvilket deremot svaranden underlåtit, hvarigenom kärandens tun blifvit utan nytta. Svaranden genmälde deremot att emellan de båda ägorna går en skogsväg, uttagen från ägorna gemensamt, och att således ingen skyldighet kunde honom åläggas att tuna, aldra helst som han stängt mot vägen, Målet öfverlemnades och utslag afkunnas första rättegångsdagen af sjette sammanträdet.

Öfvorträdelse af jagtstadgan. Kronolänsman Svallingson hade å tjenstens vägnar instämt f. hemmansägaren Petter Pettersson, Nasume i Tofta, med yrkande om ansvar för oloflig rapphönsjagt under de 2 sista årens vintrar. Svaranden nekade och målet uppsköts till andra rättegångsdsgen af sjette sammanträdet, hvarvid svaranden vid 25 kronors vite skall vara tillstädes.
— Samme åklagare hade samma yrkand för samma föreseelse under samma tid mot bondesonen Karl Mårtensson, Krokstäde i Tofta. Denne erkände genom ombud. Utslag afkunnas första rättegångsdagen af femte sammanträdet.
— Samma åklagare yrkade ansvar å Jonas Nilsson, Nasume i Tofta, rör att han under förbjuden tid innebatt och försålt skjutna rapphöns. Han nekade genom ombud. Uppskof till andra rättegångsdagen af sjette sammanträdet, då svaranden vid 25 kronors vite skall vara tillstädes.

För olaga utskänkning af maltdrycker under sabbat var handelsidkerskan Josefina Österberg, Klintehamn, instämd af kronolänsman Svallingason. Svaranden erkände. Utslag afkunnas å första rättegångsdagen af sjette sammanträdet.

Skifteskrångel. Johan Olsson, Kyrkeby i Etelhem, m. fl. hade till tinget instämt Petter Pettersson, Smiss i Garda, med yrkande om ansvar för att P. skulle ha afverkat 30 st. undantagsträd å en skogslott, som genom laga skifte i Garda socken öfvergått till Frendarfve hemman från Smiss, Smiss hade bytt om ägare, och nye ägaren hade afverkat 30 st. träd, ehuru han vetat att förre ägaren redan låtit afverka de undantagna träden.
Svaranden medgaf att han verkstäldt afverkningen, men bestred att han haft kännedom om den förut skedda trädfällningen. Sedan tre vittnen hörte, som intygade, att svaranden ägt vetskap om förhållandet och som värderade de fälda träden till 30 kronor, uppsköts målet på kärandens anbållan till andra rättegångsdagen af sjette sammanträdet.

(Tredje rättegångsdagen.) Ärekränkningsmål. Husbonden Alfred Pettersson, Kyrklasse i Atlingbo, hade uttagi: stämning å hustru Anna Söderberg och muraren Fagerström, båda från Väte, för att de skulle hafva otspridt rykte att käranden stått och fortfarande står i brottsligt förhållande till en ännu i hang tjenst befintlig piga. Hustru Söderberg hade till ombud utsett sin herre och man, sem i ett grannt tal upplyste om, att ärekränkniogen inte skett ännu, »men kummar sen när det blir vittnesmål». Käranden erhöll uppskof till andra rättegångsdagen at sjette sammanträdet för att med vittnen styrka åtalet.
Muraren Fagerströms ombud bestred att hufvudmannen i ringaste mån utspridt förklenande rykten, men medgaf att han inför några socknebor afgifvit ett skriftligt intyg att F. vid tillfälligt arbete hos Pettersson iakttagit omständigheter, som förefallit honom misstänkta, hvilket intyg af sockneborna användts att styrka en af dem till domkapitlet ingifven anmälan att P. begått horsbrott. Svar ndeombudet sade sig tro, att denna stämning tillkommit för att hindra Fagerström att höras om vittne i den till domkapitlet anmälda saken. Kärandeombudet bestred att något afseende måtte fästas vid denna omständighet, alldenstund i fall af kär:s brottslighet hustrun vore rätta åklagaren, och denna påstod att ryktet vore tull omlig lögn. Sakens fortsa ta behandling uppsköts i liknet med föregående.

Våld mot fader. Tvänne vittnen, hemmansägaren Anton Pettersson, Bota i Garda och hans hustru hördes i dag i det förut omnämda målet mellan Jakob Larsson och hans son Lars Jakobsson, Mårtens i Gurda, angående misshandel. Vittnena berättade, att gubben hyr rum i deras bus och att de trettondagen på aftonen från Larssons kammare hört oväsen och till sist sågo Jakobsson springa sin väg ifrån huset. Anton Pettersson bade då gått in och funnit målsäganden i mycket lätt drägt och med ett större sår i pannan, från hvilket blod rikligt flöt. Larsson uppgaf att Jakobsson slagit honom med ett paraply. Vittnena intygade, att stridigheter ofta rådde mellan parterra och att Jakobsson brukade helsa på gubben endast när han, Jakobsson, hade varit i staden och blitvit litet full. Målet uppsköts för svarandens hörande till andre dagen af sjette sammanträdet, då svaranden vid hämtnings äfventyr skall vara tillstädes. För förfallolöst uteblifvande i dag dömdes svaranden att utgifva försutna vitet, 25 kronor.

Skogsåverkan. I det till i dag uppskjutna målet mot Job. Karlsson, Qvie i Lojsta, för oloflig åverkan å Lojsta annexhemmans skog förekom ingenting egentligt nytt. Svarandens ombud inlemnade en skrift, hvari anhölls att Joh, Karlsson skulle blifva från målet skild, alldenstuad kan blott i egenskap af tjenare hos fadren och på dennes bud verkstält buggningen. Åklagaren begärde uppskof för att äfven instämma fadren, som uppgafs vara den verklige arrendatorn af annexet, och för att åvägabringa bevisning. Uppskofvet beviljades till andra dagen af sjeite sammanträdet.

Jordatvist. Vid förra sammanträdet hade Stånga kemmun genom tre å kommunslstämma utsedde personer instämt hemmansägaren L. N. Lagergren, Gumbalde i Stånga, med yrkande att Lagergren skulle åläggas mot ersäftning till kommunen ötverlåta 10 tunnland jord från Ståvga myr, hvilken jord Lagergren på kommunalstämma 1 November 1886 skulle fått i uppdrag att för kommunens räkning inköpa för att användas till torftagning för skolans m, fl:s behof, men hvilken jord Lagergren sedermera låtit lag ara i eget namn. På stämma 4 Maj 1891 utsågos 3 personer för att förmå Lagergren öfverlåta jorden, eller, ifall detta ej skulle lyckas, sätta sig i förbindelse med juridiskt ombud f.r att på laglig väg tvinga L. dertill. Som nämdt hade dessa stämt till förra sammanträdet, men målet kunde ej då till behandling upptagas, enär de tre komiterade ej fått stämmans fullmakt att väcka åtal. Vid detta sammanträde hade åtalet väckts af kronolänsman E. Enaeman, på fullmakt af de vid kommunalstämman utsedda 3 personerna, Svaranden nekade äfven denna gång att ingå i svaromål på deh grund att de fullmakten utfärdande personerna ej haft lagligt bemyndigande dertill. Häremot protesterade käranden, yrkande att rätten måtte ålägga svaranden att genast ingå i svaromål. Efter enskild öfverläggning förklarade rätten att målet ej kunde till pröfning upptagas, på den grund att kommunalstämmobeslutet ej vunnit laga kratt. Käranden anmälde sig bäremot vilja erlägga vad. Svarandeombudet begärde för sin hufvudmans två inställelser 15 kr. och tillerkändes af rätten 10 kr., hvilket bestreds af käranden.

Qfverträdelse af skogsförbud. Kronolänsman E. Eneman instämde hemmansägaren A. Johansson för att han skulle borthuggit skogen i s. k. Hedhagen vid Hesselby i Linde i trots af k. befhdes förbud af 14 Oktober 1885, utfärdadt tillh:smmansägaren Firnhaber, Hesselby, att hugga i hagen annat än till husbehof. Åklagaren yrkade utgifvande af försutna vitet, 300 kr. Svaranden bestred, och käranden erhöll uppskof till andra dagen af sjette sammanträdet, för att åklagelsen styrka.

Vinhandel. Å tjenstens vägnar yrkade kronolänsman Eneman ansvar å handl. Fritiof Kahl, Alskog, för olaga försäljning af vin.
Svaranden erkände; öfverträdelse hade skett emedan han trott att han på grund afrättighet att sälja vin å norr äfven ägde denna rättighet i Alskog. Utslag afkunnas vid sjette sammanträdet.

Slagsmål. Till kronolänsman Lindström i Öja hade af hemman äg. J. P. Pettersson, Sibbjens i Vamlingbo, anmälts att sjömännen Fred. Johansson och Erhard Larsson, båda från Burgsvik, qvällen 12 sistl. Mars gjort försök att »mörda honom» genom att bl. a. kasta en full ölbutelj på P. så att den träffat foten och der åstadkommit en svullnad samt genom att tilldela P. slag på slag så at P. måste fly till sin släde och köra i väg allt hvad tygen höllo för att undkomma sina plågoandar, som likväl ett långt stycke förföljt honom med stenkastning. Dessutom hade våldsverkarne utslungat de rysansvärdaste hotelser mot Pettersson, såsom att de skulle »ta strupen af honom», »qvärka och plocka honom i stycken». För alltihop det der ville han nu ha 100 kronor.
Af på stellet för öfvervåldet, gästgitvare gården Domerarfve i Öja, hållet polisförhör, hvars protokoll upplästes inför rätten, framgick af vittnens utsago, att Johansson och Larsson befunnit sig i köket, då Peitersson också kommit dit. Larsson hade gäckats med Pettersson, hveröfver denne bitfvit förargad och sagt några hårda ord. Till svar hade en full ölbutelj kommit flygande mot P., som dervid frågat »hvad det var för busar han hade att medgöra.» P. hade dervid gått ut på gården, men Jakobsson följt efter, hvarefter båda tyckas ha t-umfat på. hvarandra. Striden slutade med P:s flykt och stenkastning af sjömännen.
Jakobsson var personligen närvarande och erkände delvis hvad som lad s honom till last, men hade vid tillfället varit så berusad, att han nu ej kunde påminna sig hur bataljen tillgått eller att han hotat P. till lifvet.
Gästgifvaren C. J. Andersson, Domerarfye i Öja, och hans piga Amanda Gyllström hördes nu som vittnen och vidhöllo sina vid polisförhöret afgifna berättelser. Målet uppsköts.

Gotlands Allehanda
torsdagen den 14 April 1892
N:r 57