Etikett: Fole

Fynd från Öster- Ryftes på Gotland.
Under arbete med dikesrensning i en åker körande till Öster-Ryftes I Fole socken, hittades under en stenflisa en guldbrakteat (den myntformiga fignren i öfre raden), en fin gerring af guld (figuren närmast till höger om den förra), 17 romerska denarer, tvh halsringar af brons med silfver beslag (den nedersta och näst nederst liggande fig.) och två något mindre ringar af brons (de båda ovala sidofigurerna en häkta af broas (fig. längst till höger i öfversta raden), en remskoning af broas, föga ornerad (andr, fig. i ordningen i öfversta raden), en perla, bildad af ett spirallagdt bronsband (fig. under bronsringen i öfre rades), en stor, rund, plattad, något ojämna bernstensperla med hålet genom nötning vidgadt åt ena sidan samt två perlor, bildade af runda korallstycken, Sammansättningen af fyndet är något egendomlig, alldenstand alla föremklen icke gerna kunna hafva tillkommit fullt samtidigt.
De sjutton danarerna äro i hög grad slitna och synas således länge hafva varit i omlopp. De tillhöra följande kejsare och kejsarinnor:

De senaste kejsarne, som pläga vara representerade i våra denarfynd saknas således här, och synas således dessa mynt hafva ankommit till eller samlats på Gotland något före denarimportens slut, såvida vi icke vilja antaga en annan förklaring, hvilken torde vara den bättre. Hvar regent är här representerad af helt få mynt och den näst sista af regenterna inom perioden 98—192 är här alls icke representerad — Marcus Aurelias, af hvilken eljes så många myat hittats i vårt land. Vi torde vara berättigade att häraf draga den alntsats, att vi här icke hafva för oss en ursprunglig denarskatt, utan endast en qvarlefva af en sådan, Då det torde hafva berott uteslutande på tillfälligheter, som trotsa all beräkning, hvilka mynt af den ursprnogliga skatten, som kommit att stanna i den persons ägo, hvars qvarlåtenskap här ligger för oss, förlorar de här funna denarernas fördelning på olika regenter all betydelse.
Guldbraktealen är af rätt stort intresse, icke allenast derför att dess bild är tydligt utpräglad och beledsagad af runor, utan ock genom en särskild omständighet. Inskriften i runskrift (med andra och tredje ranan förenade) lyder eelil. Dessa bokstäfver gifva icke någon mening, utan hafva vi här, såsom Sophus Bagge redan framhållit, en meningslös vrängning af något ord. Alldeles samma runskrift förekommer på fem andra brakteater iStatens Historiska Museum, funna vid Slite backe på östra Gotland vid Fride i Lojsta so, vid Satarfve i Stånga un, vid Barge i Dalheq sn samt Djapbrunns i Hogräns sv, — alltså förekommer denna inskrift å sex brakteater funna på Gotland. Samma inskrift förekommer yt terligare på två brakteater i Upsala museum, för hvilka ingen fyadort fianes uppgifven och hvilka således mycket väl kunna vara fuona på Gotland, äfvensom på en brakteat, som nu försvaras i Kristiania fornsakssamling och tidigare tillhört en enskild person i Köbenhavn. För denna brakteat uppgifves visserligen Skåne som fyndlandskap, men uppgifterna om föremål i enskilda samlingar äro ofta otillförlitliga. Härmed m& vara huru som helst, då åtminstone sex af dessa brakteater äro funna på Gotland, håller jag det för troligt, att stämplarne med ifrågavarande inskrift tillkommit på| Gotland.
Stämplarne — ty alla dessa brakteater äro icke präglade med en och samma stämpel. Med en stämpél hafva präglats den nu i fråga varande brakteaten från ÖsterRyftes samt brakteaten från Fride i Loj: sta, hvilken dock har en vida större rand, en andra stämpel är använd för brakteatsn från Djupbronns i Hogrän, en tredje för de öfriga: från Slite backe, från Satarfve i Stånga, från Burge i Dalhem samt för de två i Upsala museum och för den i Kristiania museum. Att dessa tre ej blott håfva samma inskrift, utan rent af äro slagna med samma stämpel som de tre uppräknade på Gotland fanns, synes mig gifva ytterligare stöd åt antagandet, att äfven de två brakteaterna i Upsala äro fanna på Gotland och att den i Kristiania likaledes är fannen der och icke i Skåne.
I fråga varande tre stämplar skulle således vara tillverkade på Gotland, och vi måste då äfven antaga, att ramen, som omsluter brakteaten från Fride, och ramen kring den större Upsalabrakteatea med deras inslagna och pålödda ornament, äro likaledes tillverkade på Gotland. Om boeskaffenheten af det fiaare arbete, som handtverkarae på denna ö kunde utförs, lemna således dessa brakteater värdefälla upplysning ar. Fingerringen at guld, med upphöjda ränder och mellan dem rader af fiua inslagna cirklar, är af en ganska vanlig form, som förekommer i en mångfald af varianter. Utom detta exsmplar förvaras i statens historiska museum 15 guldringar hörande till denva grupp; de äro faana i Bohnslän, Vester- och Östergötland samt på Öland och Gotland. Karaktäristisk för de.gotländska fyoden är denna ringform således icke, men väl för den tid, då den romerska konstslöjden utöfvade inver kan på den nordiska kulturen.
Till samma tid och samma kulturgrupp hör häktan (fig. längst till höger i öfre raden). Den öfre ytan & de tre knapparne skimrar genom ergen hvit, hvadan den måhända är belagd med silfver. Äfven ändbeslaget till bältet (andra fig. i ordningen i öfre raden) hör till det karaktäristiska för denna tids fynd. Detta exemplar är ganska enkelt; andra finnas, som äro med synnerlig prydlighet arbetade. I de germanska grafvarne från folkvandringstiden äro ändbeslag för bälten ytterst vanliga.
Ganska egendomliga äro de fyra ringarne, af hvilka de två mindre kunna hafva varit afsedda för en barnhals, De större ringarne bestå af två delar: den ena är trind med plattade ändar, den andra är plan och framtill vidgad. Den senares ändar äro lagda på den förres, så att ändsrne täcka och hållas säkert intill hvarandra genom två nitar. Iavid de förenade ändarne, ytterst på den trinda delen, förekomma två silfverholkar med upphöjda kanter och på midten inslagna koncentriska cirklar, Hvyårdera ringen har på den vidgade framdelen haft nå gon prydnad fastlödd.
Den ena ringens platta stycke är de koreradt med två rader af halfva koncentriska cirklar.
Den ena af de mindre ringarne (stå ende ovala fig. längat till höger) består af ett enda framtill vidgadt stycke, till större delen platt, men trindt mot ändarne, af hvilka den ena är krökt, för att gripa io i ett aflångt hål, som är anbragt i det andra ändstycket: De två ställen; der den platta delen öfvergår i den runda, äro för ögat ytterligare framhållna-genom två par tvärgående, insänkta linier. Den andra (stående ovala fig. längst t. v.) består af två trinda stycken baktill:förenade med ett stift. De två styckena hafva det ena tre, det andra två ornament, bestående af tre förhöjningar, en bredare mellan två smala. Det ena ändstycket afslutas med en atratformig hylsa, utåt genomborrad och i yttre framkanten förlängd med något, som nu är afbrautet, men helt viast varit omböjdt och tjenstgjort som klo. Det andra; ändstycket består af en plan: förlängning af den inre kanten, hvilken förlängning främst är omböjd, så att den omböjda delen fjädrar sig mot den. andra. Dotta ändstycke har skjutits så Ibogt in Idet motsvarande stratformiga äsdstycket, att dess omböjda klo trängde in i öppningen mellan sjelfva riogén och det omböjda ändstycket. Hålet i det mötsatta strutformiga ändstycket är tydligen afsedt för en sprint, med hvilken fjädern trycktes ner, då ringen skulle öppnas, för att kunna glida förbi klon (den lilla fig. längst uppe t. v.) Det är af intresse att finna en så pas komplicerad låsapparat på en ring af så hög ålder.
Vid stora Bjerge i Vallstena socken, hafva sju liknande ringar blifvit fanna.
Två tillhöra samma typ som här (ovala fig. stående längst till höger), två tillhöra fullt tydligt skmmar typ, som här är afbildad (ovala fig. stående längst till venster), de tre återstående, som alla hafva ena ändstycket skadadt, torde äfven hafva tillhört den senare typen.
Ringar af detta slag torde vara mycket sällsynta — jag minnes ej flera än de här omtalade, på Gotland funna. Detaljer i arbetet visa, att de höra till den period, då kulturen i Norden var utsatt för ett från det romerska riket ntgåuget inflytande.
Till denna tid, tagen i dess största utsträckning, höra samtliga de till fyndet från Öster-Ryftes hörande föremålen, för så vidt som guldbrakteaten ytterst har sia förebild i en af någon romersk-byzantinskkejsarejslagen medaljong. Men när man talar om det romerska inflytandets period inom Nordens förhistoriska kulturutveckling, menar man i allmänhet en period, som var afslutad före guldbrakteaternas tid. Romersk-byzantioska guldmedaljonger och med dem samtida galdmyat plägade icke komma till Norden förr än efter \’denarimporttidens slut. Alltså äro tvänne något skilda perioder representerade i detta fynd — så vida vl.icke få anse, att detta fynd kullkastar den vanliga åvigten om guldbrakteaternas ålder? Tanken derpå måste vi dock skjuta tillbaka, guldbrakteaternas epok är alltför väl faststäld. Då återstår endast att tänka oss att någon, som lefde under guldbrakteaternas tid och var nog lycklig att äga ett af dessa prydliga föremål, gådom arf innehade romerska silfvermynt och äfven smycken, som hörde till en vågot tidigare period.
Romerska denarer synas hafva varit ganska omtyckta och derför blifvit gömda långt efter den tid, då de slogos och infördes till Norden. Vid Gane i Bäls sn. är ea denar af kejsarionan Crispina fannen samman med gotländska brakteater, hvilka äro något yngre än de vanliga guldbrakteaterna. Ha gång hittades vid Sigvards i Eskelhems sn 28 denarer, de yngsta tillhörande Markus Aurelius, som afled år 140, samt 5 guldsolidi, präglade at kej: sarne Honorius, Prokopius Antemius, Teodosglus 2, Leo 1 och Basiliskus, hvilka regerade 395 — 477. – Mellan-denarerna och guldmyaten ligger således en mellantid af vid pass 300 år, men denna mellantid är dock helt visst större, ty det är san volikt, att de tidigaste guldmynten äro inkomna Icke kort tid efter präglingen, utan, i sällskap. med de yagre. Här hafva vi således två myotskatter fråa olika tider, hvilka blifvit med hvarandra förena: der Vid Tomasarfvo i Ejsta sn, hafva två denarer, en slagen af Narva, den andra af Hadrianus, som dog år 138, hittats tillsammans med vid pas: 2000 tyska och engelska myat, af hvilka senare de yngsta tillhörde .k.. Henrik 1, som afled år 1135.1 Äfven utom Sverige hafsa enstaka denarer hittats i myntskatten från 1000-talet.
Hans Hildebrand.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 16 December 1891
N:r 195