Norra häradsrätten.
(Vårtingets första sammanträde å Alleqvia 16—17 Jannari).
Edgång i det förut refererade målet rörande förrummadt underhållande af vinterväg var till detta sammanträde ålagd enkefru von Corswant, Stafva i Barlingbo, Hon uteblet.
Landtbrukaren Per Stare, Burge i LummeIunda, hade instämt Landrbrukaren Herman Landergren, Lunds i Martebo, med yrkan om ersättning af 85 kr. för en gärdesgård och ett par grindar som svaranden skulle ha bortfört från Burge ägor. Svarinden nekade icke för att ha tagit bort den ifrågavarande tunen äfvensom flyttat ett par grindar, men ansåg sig ha haft rätt dertill, enär den jord, hvarpå da befunno sig, föret genom skifte tilldelata Burge från egendom, hvaröfver svaranden rådde, hvadan de voro hans tillhörighet såsom varande lösegendom, Två vittnen hördes å kärandesidan, som intygade att svaranden bortfört tunen och grindarne samt att destått på Burge hemmans jord. Uppskof för vidare bevisning till tredje sammanträdet.
Målet mellan hemmansägarne Oskar Nyström, Helvigs i Fole och Karl Larsson, Bondarfve, dersammastädes,rörande srsättning för det Larsson såsom syssloman vanskött Nyströms utmätta gård Lilla Helvigs, förekom. Käranden hörde nu två vittnen, Karl Nilsson och Elof Östergren, hvilka varit närvarande då Karl Larsson för Nyström uppläst sitt förordnande som syssloman, vid hvilket tillfälle Larsson också, enligt deras uppfattning, förbjudit Nyström att taga nåzon befattning med egendomen. Svaranden bestrad detta; han hade endast förbjudit Nyström att förskingra något från hemmanet. Käranden erhöll uppskof för vidare bevisning till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.
Dålig hushållning. Handlanden Karl Eriksson å Katthammarsvik var till detta sammanträde instämd att svara I åtskilliga skuldfordringsmål. Enär han uteblef utan visadt förfall dömdes han till sammanlagt 80 kronors böter.
Om en ko, som han förvärfvat af ett fattighjon i Roma, har sakföraren A. K. Stenmark nu en längre tid legat i tvist med Roma fattigvårdsstyrelse, som ansett sig på grund af till fattighjonet utgifna försörjningsbidrag, ha bättre rätt till kreaturet. Till detta rättegångstillfälle hade svaranden, Roma fattigvårdsstyrelse, genom nämdeman P. Johansson, Vellarfve, inkallat fyra vittneo, af hvilka dock tre förklarades jäfviga, enär de voro jordägare inom Roma kommun. Det fjerde hade bevittnat köpeafbandlingen mellan fattighjonot och käranden men hade ej fått någon uppfattning om huruvida det gälde ett verkligt eller blott fingeradt köp såsom svaranden ville anse det. Efter ömsesidiga slutpåståenden öfverlemnades nu målet, hvari utslag faller vid tredje sammanträdet.
I målet mellan kapten Frang Claassen och verkstadsägaren J. Vigström i Fole, angående den förut vidlyftigt omtalade förlagsinteckningen och bankaktien hördes vid detta sammanträde å Vigströms sida såsom vittne ingeniör O. Johansson från Visby, hvilken berättade, att major Olaassen vid ett tillfälle till honom sagt att Vigström ibland plägade låna penningar å växlar på hans, Claassens namp, samt att han för dessa affärstransaktioner hade af Vigström såsom säkerhet mottagit en förlagsinteckning. Yttrande i saken meddelas vid tredje sammanträdet.
För ärekränkning hade pigan Karolina Eriksson, nu tjenande vid Hulte i Bare, iastämt husbonden Adolf Englund, Lera i samma socken. Hon yrkade 100 kr. i skadestånd.
Ärekränkningen skulle ha bestått deri, att svaranden beskylt käranden för att under de två sista åren ha från honom, under det hon var i hans tjenst, stulit åtskilliga saker. Svaranden ersände och anhöll att detta mål måtte få hvila, till dess utslag hunnit falla i det mål, hvari Eaoglund just till åtal anmält Karolina Eriksson för de åsyftade stölderna, hvilket af rätten medgats.
— Samma kärande hade också instämt drängen Vilhelm Karlsson med yrkan om ansvar och 100 kronors ersättning för ärekränkviog, bvilken bestått deri, att svaranden i försegladt bref till käranden beskylt henne ör att ha: tagit ett par strumpar och en blå näsduk. Äfven han erkände beskyllningen och fick målets behandlivg uppskjuten iör att under tiden hinna stämma käranden för den påbördade stölden.
Fattigvårdsmål. Efter medgifvande af kammarrätten hölls vid detta rättegångstillfalle, på begäran af Visby fattigvårdsstyrelse, vittvesförhör med åtskilliga personer för att få utrönt, hurnvida icke f. fältmusikanten målaren Ferdinand Lundgren, som åtrvjutit fattigunderstöd af Visby stad haft hemortsrätt i Othems eller Lärbro kommuner. Då vittnen, som bördes voro handl. J. N. Myrsten, sjömännen Ludvig Hammarström och Karl Ruthström samt arbetaren Johan Edberg, alla å Slite, hvilka meddelade, att Lundgren visserligen under sitt kringstrykande lif de senaste tjugu åren då och då några dagar eller någon dag uppehållit sig å Slite, dit han mest kommit för att supa upp sina slantar, men att han aldrig haft någon som helst stadigvarande bostad derstädes. Uppskof för hörande af änan ett på annan ort vistande vittne.
För att erhålla redovisning för en å auktion hösten 1889 försåld häst hade hemmansägaren Johan Källgren, Klintagårda instämt hemmansägaren L. Högberg, Viis i Veskinde. Svarandén medgaf att han verkligen på auktion försålt en häst för Källgrens räkning, men att käranden sjelf ropat in den, hvadan ingen redovisning kunde ifrågakomma. Något yrkande derom hade ej heller gjorts förrän nu. Käranden bestred att ha inropat hästen, utan hade den af Högberg sålts till en person å Lickershamn. För att styrka detta erhölls uppskof till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.
Med yrkan om äktenskapsskilnad på grund af horsbrott hade laxfiskaren Karl A. Hövqvist i Visby instämt sin hustru Anna Maria Högqvist, hvilken vid brottets beså ende vistats i Endre, Svaranden erkände hvad som lades henne till last och medgaf skilsmessan, — Utslag afkunnas vid andra sammanträdet.
Klander af bouppteckning, Sjökaptenen O. N. Herlitz, nu boeode i norra Amerika, hade instämt sin svåger hemmansägaren Alfred Pattersson, Lilla Ryftes i Fole, enär denn» ej uppgifvit allt i boet efter sin aflidne fader Mårten Pettersson, utan undangömt och förtegat åtskilliga saker, såsom 8 1/2 aktier i Gotlands enskilda bank, en at Alfred Petterson till fadern utgifven köpeskillingsrevers å 4,750 kr., 1/6 i en vatterqvarn, ett par vagnar, en bäst, en oxe, ett par kor och åtskilligt bohag dessutom. Svarandsn redogjarde för saken sålunda: han hade af sin pu aflidne fader köpt 2 gårder för sammanlagdt 10,000 kronor, hvilka skulla gäldas så, att sonen öfvertog en skuld å 1,000 kr. till Visby stads drätselkammare oeh lemnade köpeskillingsrevers å det öfriga, 9,000 kr. Denna vore för länge sedan infriad dels genom be talning af, dels genom öfvertagandet af ansvarighet tör fadrens skulder och hade denne rédan 1889 årerstält reversen till sonen, hvilken då förstört den, Rörande aktierna och det öfriga ingafs ett skriftligt intyg från rikedagsman P. Larsson, hvaraf framgick, att de omhandlade 8 1/2 aktierna ej varit inbetalta utan öfverlemnats till sonen såsom valuta för en inteckning i egendomen å 4,250 kr., som fans såsom säkerbet för da samma. Lösegendomen hade Mårten Pettersson till största delen redan under sin lifstid fördelat mellan sonen och dottern, så att vid hans död fans ej qvar att dela annat än hvad som upptagits vid bouppteckningen. Af den ifrågavarande vattenqvarnen hade fadren ägt 1/3, hvaraf han sålde hälften till sonen. Återstoden tog aldrig fadren bsfattning med, utan sköttes den af sonen, som skattade för den, på grumi hvaraf han ansett sig vara des3 ägare, helst fadren sagt, att sonen gerna kunda taga den andra sjettedelen också. Svaranden tillade att det bohag, som anmärkts icke vara iofördt i bouppteckningen hade ansetts vara hans moders, enkan Mårten Pettersons, enskilda egendom.
Kärandens ombud anmärkte, att Alfred Patterson köpt gårdarne af fadern genom att öfvertaga en inteckning å 4,250 kr. (säkerheten för aktierna) samt en skuld å 1,000 kr. till Visby drätselkammare, hvarjämte han utgifvit köpeskillingsrevers & 4;750 kr. HEaligt hans åsigt hade svaranden genom att jämte inteckvingen öfvertaga aktierna erhållit dubbel valuta för detta värdepapper, som ju dock ytterst grundade sig på jordegendomen. Äfven bestred han Alfred Petterssons rätt till den omhandlade sjettedelen af qvarnen.
Svaranden förklarade sig villig att genast beediga bouppteckningen med tillägg af ifrågavarande qvarndel, men kärandeombudet anhöll om, för att bereda svaranden tillfälle att betänka sig, om uppskof till första rättegångedagen af andra sammanträdet, hvilket beviljades.
»KKKK—SSSS». Norske göteborgsgrossbandlaren hr H. H. Christensen hade i höstas rest omkring i våra bygder och kommersat bort norsk fetsill af prima qvalitet med de välkända märkena 3 öch 4 K sam! 48. Dervid hade han också besökt handelsidkerskan Johanna Hök å Kappelshamn, hvilken gifvit bonom en order på 15 tunnor af varan, hvilka skulle kosta 178 kronor. När hr Christensen sedan gaf sig af märkte fröken Hök att han gjorde sin affärsresa tillsammans med en person, med hvilken hon haft något affårskrångel. Detta gjorde, att hon drog öronen åt sig och skref till hr Christensen, att hon icke ville ha hans sill, då hon hört att den ej skulle vara så bra som han uppgitvit. Härpå svarade hr Christensen, att han icke ville veta af någon »kontramendation». Fröken Hök vidblef ytterligare i ett annat bref att hon ej komme att mottaga sillen. Då blef br Christensen rasande. Han skref: »De skal have silden. Det anstår ikke et menneske at fragå sine handlingar og allra minst en fröken. Jeg vil absolut, at ret skal vare ret, og vil de ikke betale deres sild, skal jeg have domslut i höjeste instance, inden jeg gir mig.» Så kom sillen med skonerten »David» till Kap pelshamn 21 Oktober förlidet år, slogs upp och befans vara oduglig till menniskoföda, hvilket under edlig förpliktelse intygades af 5 personer. Detta intyg delgafs br Christensen. Då svarade han: »Iatet srligt menneske vil kuvne sige, att de ej fået prima vare og jeg godkjender ikke nogot indtyg om motsatsen. De personer forstå sig slet ikke på sidt».
Svaranden hörde som vittnen två personer; särskildt den ena intygade att sillen i alla femton tunnorna varit oduglig, både som rå och kokt. Den var rutten, röd och svart in vid benen. Kärandeombudet bestred svarandens rätt att kontramendera sin order äfvensom vittnesmålen och intyget om sillens oduglighet samt förvisade ett annat intyg om att varan vid inlastningen varit utmärkt, Detta intyg bestreds af svarandeombudet. För ytterligare bevisning erhöll käranden uppskof till andra rättegångsdagen af tredje sammanträdet.
Ärekränkning. Hemmansägaren Johan Flodman, Nors i Veskinde, hade instämt skomakaren O. Sjögren, Klintegårda och t. f. kronolänsman Arvid Jacobsson för det de ärekränkt honom, den förre genom att utsprida, att Flodman mot honom en afton förötvat groft våld å Lummelundsvägen samt fråntagit honom en rulle läder, den senare, emedan han på grund af avgifvelse från Sjögren, hållit polistörbör med Flodman om der påstådda stölden, Länsman Jacobsson bestred åtalet, då han endast gjort sin plikt och fick uppskof i målet, intill dess hans åral mor Flodman för våld å Sjögren blifvit utageradt.
För oloflig jagt hade landtbrukarne L. Högberg, Viis och A. Hoffman, Norrgårda i Veskinde instämt hemmavsägaren J. N. Källgren för oloflig jagt å deras marker. Källgren jämte en del andra jordägare i Veskinde ha enligt kontrakt upplåtit jagträtten i socknen åt kärandena, Dock skulle upplåtarne äga rätt att sjelfva parsonligen jaga å sina egna marker, Kiillgren sade sig ej ha förstått kontraktet så, utan att han hade haft lof att personligen jaga på alla de andras mark också. Doek hade han ej gjort det mer än två gånger i sällskap med Högberg och dennes dräng, För att styrka, det svaranden flara gånger jagat ensam, fick kårandeombudet uppskof till andra rättegångsdagen at tradja sammanträdet.
För stöld hade t. f. kronolänsman Arvid Jacobsson, efter angifvelsa af husbonden Adolf Englund Lera i Endre, instämt pigan Karalina Eriksson med påstående att hon måtte ställas till ansvar derför att hon under de senaste två åren, då hon varit i Englunds tjenst frånstulit honom åtskillig ull, mjölk, kaffa, socker, korf, lärft, hvetemjöl och afkokebröd, Karolina Eriksson bestred angifvelsen. Uppskof för bevisning.
Samme åklagare hade justämt hemmansägaren Joban Flodman, Nora i Veskinda med yrkande om ansvar för det han aftonen 2 December 1892 på Lummelundsvägen öfverfallit och misshandlat skomakaren O. Sjögren samt fråntagit honom en läderrulle.
Sjögren berättade att han sagde dag varit inne i Visby, der han blifvit varnad för Flodman, hvilken blifvit förargad på Sjögren emedan denne ej kommit och arbetat hos honom.
Flodman skulle ha sagt, att Sjögren skulle få så mycket, att han måsta ligga lika länge som han låtit Flodman vänta på arbete, Då han på aftonen gedan befann sig på hemvägen och bunnit Stenkrogen, fann han Flodmans skjuts stående der. För att undvika bråk, fortsatte Sjögrom vägen, men då Flodman, som gick bredvid sin skjuts, kom strax efter, gaf han Sjögren ett slag med piskskaftet i hufvudet. Sjögren började springa, tills han föll omkull, då han fick ytterligare slag och sparkar. Derpå for Flodman sin väg, medtagande läderrullen.
Sjögren gick då in till hemmansägaren Olof Pettersson, Bläsnungs. Han var då blodig och sönderrifven omtalade öfvervåldet och bad Pettersson jämte dennes måg Oskar Nybarg att följa bonom ut och leta efter läderrullen, som också mycket riktigt fans jämte mössan.
Derpå fortsatte Sjögren sin väg, under tiden letande efter en knif, som han tappat, Då kommer Flodman ånyo jämte sin dräng för att öfverfalla honom, men dålemnade Sjögren sin läderralle i sticket och gat sig på schappen, Flodman hade tagit läderrullen och kastar in den i skogen. Sjögren hade aldrig återfått den.
Svarandens ombud bestred alltsammans. Hade Sjögren den 2 Dec, varit ute och fått stryk, inte hade det varit af Flodman.
Nu hördes vittnen. Ludvig Högberg, som hört att Sjögren skulle ha fått stryk af Flodman, hade tillfrågat denne derom, men han hade nekat på det bestämdaste, Olof Pettersson hade ej sett att Flodman mis-handlat Sjögren, endast att denne varit blodig. Detsamma vittnade Oskar Nyberg. Arbetaren Joban Martellör hade den omstämda aftonen jämte Flodman hållit utanför Stenkrogen, der Sjögren bedt Martellör att få åka, hvilket, denne dock, på inrådan af Flodman, vägrat. På vägen hade han sedan kört förbi Sjögren. Strax efter hade Flodman kommit, Något skrik eller väsen hade Martellör ej hört.
För vidare bevisning fick åklagaren uppskof. Hans yrkande om svarandene personliga inställelse bifölls ej.
För våld mot arbetsförmannen Isak Svensson, Martebomyr, hade åklagaren instämt arbetarne Aug. Fredr. Björklund från Visby och P. L. Johansson från Hangvar. De hade dels knuffat omkull, dels inne i »Heitmans fort» med näfvarne trumfat på Svensson.
Björklund uteblef och Johansson nekade samt yrkade ansvar å Svensson för falsk angifvelse.
För vidare bevisning och Björklunds inställelse uppsköts målet till första rättegångsdagen af andra sammanträdet.
Södra häradsrätten.
Vårtingets första sammanträde öppnades i måndags. Tingspredikan hölls af v. pastor Lindforss, hvarefter tingsfrid pålystes af domhafvanden och vårtinget förklarades öppnadt.
Jonas Nilsson, Nasume, Tofta, skulle i dag med ed fria sig från åtalet om oloflig jagt, men uteblef. Utslag afkunnas vid nästa sammanträde.
För utfående af undantag hade J. P. Jakobsson, Bockes i Fröjel, instämt sin måg Lars Nyman, Nymans i samma socken. Käranden företedde en lång lista på hvad han ville ha, men medgaf på samma gång att »di kastar på mi så mycket, att jag inte vet hvar jag skall göra af ’et». Svaranden medgaf en del af de gjorda yrkandena, men bestred de flesta. Fem vittnen hördes för att få utredt huru mycket rätteligen tillkom gubben. Utslag afkunnas å första dagen af tredje sammanträdet.
Rest å utflyttningsbidrag, 18 kr., hade Jakob Vesterlund, Mafrids i Vestergarn, yrkat utfå af Kristian Hansson, Krokstäde. Svarande nekade betala, emedan vissa bygnader, hvilkas uppförande varit vilkor för utflyttningsbidragets utbetalande, ännu ej blifvit uppförda. Utslag vid tredje sammanträdet.
Ärekränkning. Viha förut nämt, att Petter Lydahl. Mannnegårda i Lye, instämt hustru Tina Westberg med yrkande om ansvar för att denne skulle utspridt ett rykte att Lydahls hustru å en torsdag i Hemse stulit ett par kardor. Till i dag voro två vittnen inkallade, men de hade ingenting hört Svaranden begärde 50 kronor i ersättning för hvad hon utstått till följd af åtalet. Utslag vid tredje sammanträdet.
Afträda de af jord. Målet Olof Isenberg, Hemse, mot Aug. Melin om afträdande af s. k. Tingsåker under Likmide hemman, hvilket mål vi förut omnämt, förevar idag. Svaranden erhöll ytterligare uppskof för att genom utdrag af lagfartsprotokollet styrka, att uti Isenbergs köpebref uttryckligen säges, att vid köpet Tingsåker undantagits.
Slagsmål. Kronolänsman Lindström hade, såsom vi förut omtalat, yrkat ansvar i Arvid Lindqvist, Roos i Grötlingbo, för att denne vid ett bröllop i socknen med öppen knif tilldelat Axel Pettersson ett hugg öfver näsan och på annat sätt våldfört sig mot Axel Larsson. Läkares intyg om omfånget af Petters sons skador företeddes. Å svarandesidan hördes fyra vittnen, som skulle intyga att Pettersson först retat Lindqvist och att denne huggit till för att värja sig. Johan Hallgren, Norrqvie, Joh. Romdahl, Rofvalds, och Niklas Pettersson, Kattlunds, berättade att Pettersson på ett våldsamt sätt tagit Lindqvist i hakan och nacken samt kört honom upp mot en tun. De hade för resten ej sett hura vid slagsmålet tillgick. Lars Olsson hade dessutom hört P. säga till L: »kom hit, så vill jag vrida nacke af dig, din d-l» och sett honom tilldela Lindqvist tre slag i hufvudet med handen. Målet öfverlemnades å båda sidorna. Utslag afkunnas vid tredje sammanträdet.
Barnuppfostringsmålet mellan Anna Bokström, Klinte, och Jakob Hägg, Loggarfve, behandlades åter. Käranden framhade två vittnen, men de kunde inte annat upplysa i saken, än att Anna och Jakob »gått i sällskap». Som dessa voro de bästa vittnen, hon kunde förete, öfverlemnades målet. Utslag faller vid nästa sammanträde.
Kronolänsman Svallingsons åtal mot P. Pettersson, Nasume i Tofta, för olofligt skytte, förklarades på grund af svarandens frånvaro från orten hvilande och beroende på ny anmäan.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 18 Januari 1893
N:r 10
