Etikett: Fardhem

Fardhems socken ligger nordväst om Hemse i södra Gotlands inland.
Gårdsnamn: Gardarve, Gardsby, Gerete, Hallsarve, Hägsarve, Kvie, Myre, Nederburge, Niksarve, Prästgården, Rodarve, Sandarve, Stenstugu, Överburge.

Publicerat

Gotlands folkmängd

utgjorde samtidigt 52,065 personer, sedan den under år 1887 ytterligare minskats med 491 personer, d. ä. 0,93 proc. Denna minskning är visserligen relativt lägre än i Kalmar och Elfsborgs län, mea högre än i hvart och ett af de öfriga åtta länen, der folkmängdsminskning förekom under året.
Vid jämförelse med förhållandet under de närmast föregående åren visar sig, att minskningen af Gotlands folkmängd var under år 1887 högre än för hvartdera af åren 1883—1886, ehuru lägre än för 1880—-1882. Gotlands invånareantal har nämligen sedan 1879 minskats på följande sätt:

Folkmängden har sålunda under den tidrymd nämda uppgifter omfatta minskats med sammanlagdt 3,216 personer, hvilket haft till följd, att länets folkmängd numera ingår i rikets folkmängdssumma med endast 1,09 proc. i stället för 1,21 proc. vid 1879 års slot.
Ofvan anförda folkmängd vid slutet af &r 1887 fördelade sig med 45,315 inv.
på landsbygden och 6,750 inv. på Visby stad. Den förras befolkning hade under året minskats med 504, men den senares tillväxt med 13 personer.
Hvad de båda häraden beträffar, tedde sig förhållandet så, som nedanstående öfversigt närmare utvisar, hvarvid märkes, att folkmängden i Norra häradet minskades relativt mera än i det Södra.

De landskommuner, i hvilka folkmängden ökades under året, voro följande 28: Visby norra landskommun, Hejdeby, Barlingbo, Roma, Fole, Lokrume, Vallstena, Lummelunda, Hangvar, Bunge, Dalhem, Viklau, Guldrupe, Ardre, Anga, Vall, Atlingbo, Mästerby, Hamra, Sundre, Hafdhem, Fide, Eke, Hemse, Fardhem, Gerum, När och Garda. I Väte var folkmängden lika som vid slutet af det näst föregående året, men i samtliga återstående landskommuner hade invånareantalet mer eller mindre nedgått.

Gotlands Allehanda
Måndagen 16 Juli 1888
N:r 57.

Publicerat

Efterlyst.

Båtsmanssonen Johan Niklas August Heder, född 1868 i Levide socken, Gotlands län, är skäligen misstänkt hafva varit den, som hos handlanden Aug. Nyberg å Klintehamn 12 sistlidne April, på falsk borgensförbindelse af husbonden P. Pettersson vid Pusarfvei Fröjel socken, tillnarrat sig och i drängen Oskar Jakobssons namn falskeligen qvitterat en blå doffeljacka med kasinettfoder och två knapprader, och hvilken han före sin strax derefter företagna Stockholmsresa pantsatt för 4 kronor bos en arbetare Pettersson i Visby. Heder tros för närvarande vistas i Stockholm och der möjligen hafva tagit värfning vid något af gardena, eller också begifvit sig åt Norrland att söka arbete. Han efterlyses nu på begäran af länsman Ekelund i Hejde och Fardhems ting, Gotlands län.

Gotlands Allehanda
Fredagen 13 Januari 1888
N:r 4

Publicerat

Till ordförande i bevillningsberedningarne

för 1888 har länsstyrelsen utsett: för Visby stad kronofogdon Aug. Bokström, för Norra fögderiet kronofogden D. Callissendorff, för Visby Södra landsförsamling, Stenkumla, Vall, Atlingbo, Eskelhem, Sanda, Hejde, Klinte, Fardhem, Lefvide, Burs, När, Alskog och Garda pastorater häradsskrifvaren T. Bergman samt för Hafdhem, Grötlingbo, Öja, Vamlingbo, Habblingbo, Ejsta, Rone och Alfva pastorater kronolänsman J. A. Lindström.

Gotlands Allehanda
Måndagen 19 December 1887
N:r 101

Publicerat

Från presterskapets löneregleringsfond

har för ecklesiastikäret 1887 —1888 utanordnats följande lönetillskott:
Kyrkoherden i Hangvar pastorat 150 kr., kyrkoherden i Atlingbo pastorat 400 kr., kyrkoherden i Hörsne pastorat 200 kr., kyrkoherden i Sjonhem pastorat 300 kr., kyrkoherden i Lefvede pastorat 100 kr., komministern i Östergarn pastorat 150 kr., komministern i Fardhem pastorat 200 kr., komministern i Sanda pastorat 100 kr.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 16 December 1887.
N:r 100.

Publicerat

Rättegångs- och Polissaker.

Södra häradsrätten.
För olaga utskänkning affmaltdrycker dömdes arbetaren Adolf Johansson i Burgsvik att böta 15 kr.

Ett piskrapp på halsen fick på aftonen 10 Juli husbondesonen Lars Johansson Asarfvei Hemse socken af arrendatorn Johan Östergren i Hemse. Rappet kostade Östergren 15 kronor i böter, 14 kronor i rättegångskostnader oeh dessutom vittnesersättningar.

En knuff i nacken, som husbonden Oskar Vestberg vid Gustafs i Fröjel gifvit ogifta Lovisa Hejdeström vid Robsarfve i Fröjel kostade Vestberg 10 kronor i böter.

För oloflig rapphönsjagt fick hemmansägaren Göran Jakobsson, Gläfves i Burs, böta 25 kronor.

För djurplågeri, körande med ofärdig häst, dömdes Nils Nilsson, Sandarfve i Fardhem, att böta 5 kronor.

För snatteri, första resan, dömdes f. artilleristen Per August Nilsson att böta 25 kronor.

För otrohet i äktenskapet hade kakelugnsmakaren C. O. Berg i Alfva socken instämt sin hustru, född Wahlberg. Som hon erkände, dömdes hon till en månads fängelse samt sedan till skillnad i äktenskapet och hade hustru Berg till mannen förverkat hälften af sin giftorätt. Egande Visby konsistorium att, sedan utslaget vunnit laga kraft, på anmälan af endera makarne utfärda skiljobref.

Hvad vi sluppit äta. Torparen Karl Johansson, Roma kungsgård, har förbjudits torgföra kroppen af ett får, som lidit at blodfiltration. Likaså har för P. Lindvall, Tungelbos Levide, tagits i beslag bakdelen af ett nötkreatur.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 7 Oktober 1887.
N:r 80.

Publicerat

Folkmusiken på Gotland.

Hvad brefskrifvaren från Fardhem sagt i nr 76 om folkmusiken är träffande och nästan sig likt hvart helst man kommer, Hur annorlunda blott för tretti, fyrti år sedan, särdeles under höbergningen i den stilla sommarqvällen,. Hvart man då lyssnade, hörde man glada, rena, klangfulla toner, än menniskoröster, blandade med fågelsång, än fiolen vid någon munter polska eller vals.
Den kände musikälskaren, aflidne komministern Olof Laurin, — han, som kunde sjunga, spela fiol, jaga, spela boll, allt så hjertans väl, — yttrade en gång under den tiden han var vice pastor i Atlingbo: »Jag gick tidigt ut en sommarmorgon och fick höra en ovanlig fruntimmersröst åt Väte-hållet. Hvilken röst, hvilket omfång, hvilken styrka, hvilken renhet! Det var en mjölkflicka från Lillambos, som gick till betningen med sittspann på armen och sin sticksöm i handen. Hon var full af lifvets rena poesi, hon hade lust att sjunga, lefva, arbeta».
Om nämde O. Laurin må här tillåtas anföra följade: han var anmodad af vederbörande kyrkoherde förrätta en »veckopredikning» i V. kyrka. Jag var anmodad att vara kantor för dagen, Men på »nummerlappen» jag erhållit af pastorn stodo ej antecknade mer än två psalmer. Jag var för rädd att gå in i sakristian och fråga honom om den mellersta psalmen var glömd. Jag sjöng den första till slut. Och den andra?… Då träder L. sjelf ut, ställer sig under triumfbågen och sjunger solo. Triumfera fick han; församlingen fick beundra. Gubben hade ej misstagit sig såsom jag först trodde: han ville blott ha ett af sina stora nöjen. Och det var hans stora nöje att komma i V. kyrka och — sjunga. Här kunde han få använda sin röst.
Dessutom plägade han med melankoliskt allvar efter gudstjenstens slut omtala, att det var hans farfar, som låg begrafven söder om altaret.
Men jag tar mig äfven friheten nämna några ord om en af de för sin musik beryktade »groddakarlarne»: gubben Anders Godman, som, sedan stugan derhemma blef trång, slagit sina bopålar ned å ett litet hemman vid Allvans i Rute och der trifdes och mådde godt. Och hur skulle han annat! Han bodde så idylliskt skönt och ingenting fattades af Guds välsignelse: ner under bergplatån i en vacker och bördig trädgårdstäppa, som visserligen icke var försedd med engelska gångstigar, men der var lummigt och grönt och svalt utanför bostaden, och det var husgudar innanför: renligt, fridfullt och ordningsfullt.
Der;trifdes gammaldags lefvande gudsfruktan, der bodde kristendomens ande i kunskapen och ej torr, sjuklig kristendoms-kunskap, såsom nu här och hvar finnes.
Jag skulle ju tala om gubbens musik. Kunde han något? Om han kunde! Låt då gubben ännu i våra tankar få gå upp på bergkrönet strax bredvid, medtagande sin fiol och sin klarinett. De voro hans älsklingsegendomar. Vi andra stanna vid bergets fot och höra på.
Ja, nu kommer det konstiga i beskrifeingen. Det kan jag icke. Endast den, som känt det trolska, nej, det himmelska i verklig musik, han fattar äfven det, som är utan ord till noterna. Och kunde gubben Anders någon. not till sin musik? Aldrig en. Han spelte oftast »utantill», liksom skogvaktaren gjorde för sin »pogablärra» på sin »Rebecka».
Nu hade gubben en son. Den tänkte han få till spelman. Det lyckades icke. Han var bra, men han blef blott en stilla och redbar jordbrukare och dertill fiskare af ypperligaste sort. Så hade han en sonson. Anders hette han också. På honom hoppades gubben allt i musik- och bokväg. Det senare gick nog bra af stapeln, men det förra var ohjelpligt, ehuru farfar tidigt skaffade honom en liten fiol. Han blef en hurtig och nykter skeppare, lät syster sin stanna hemma på gården; han hade lust för musik när andra utförde den, men kunde det icke sjelf.
Då han för omkring tfjugu år sedan en vacker söndag på sommaren besökte mig, frågade jag honom: Nå, Anders, kan du på strängaspel? »Nej, jag kan litet dragspel». Då tänkte jag: det var skada att Godmännernas folkmusik skulle så söart dö ut. Den plär ärfvas.
»Jag kommer med helsning från farfar sade unge Anders vidare — det är slut med hans musik. Han är död.» Jag visste det redan förut. Ett par af mina och gubbens vänner skrefvo strax till mig derom och jag hade knutit hvita duken om halsen såsom vi iliivet hade öfverenskommit vid skilsmessan, Visserligen lefver ännu »Florsen»; men snart får väl äfven han höra på harpotoner.
Och sedan? Sedan känner jag inga fler af den sorten. —
Är icke Gotlands natur nu lika fager och intagaude som förr? Visserligen är det tarfligt somligstädes, men der har det kanske aldrig varit bättre. Visserligen är skogens drottning, den högresta, vördnadsbjudande eken, der orren numera sällan kan spela från topp, fallen för sköflarens yxa; men icke har det så alldeles glesnat för allt, som ger intryck, skapar lif. Gå t. ex. ett litet stycke öster om Stymnäs gård i Sproge, der Mästermyr slutar med sin norra del. Der finnes ett näs emellan nämda och den närliggande, odlade Mellingsmyr i Ejsta. Vid först nämda myrkant, med träsket i perspertiv, kan man få se det härliga, det storartade. Der växer ännu fredad och vårdad ekskog, träd raka som ljus, om ock ej rätt så höga som kyrktorn. Och der finnes mer: alar, med en växtlighet som förvånar, klädda som majstänger, så snart de vederbörligen tuktas; i annat fall se de så stripiga ut och bladen blifva så små, Det fattas oss insjöar på vårt lilla, kära Gotland, men vi omgitvas ju af hafvet. Äricke vår jord bördig nog? En gotlandsson skref i somras från det rika Skåne, »Sveriges kornbod», att gotlandsjorden är lika bördig som i detta landskap, men att det ännu är mycket att göra på vår ö, innan det kan bli hvad det borde och kunde vara. Gotländingen är flitig och arbetssam, men han, äfven han, behöfver se sig omkring hur de gå tillväga annorstädes, tillämpa det som är klokt, men derför icke bemöda sig om att nedrifva eller hånskratta åt allt hvad förr varit har.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 30 September 1887.
N:r 78.

Publicerat

Inom södra häradets

brandstodsförening hafva försäkringsbeloppenStyrelsen beslöt, att sammanskott, fyra

(4) öre på 100 kronor försäkringsvärde, hvaraf två öre till betäckande af förestående skade-ersättring och två öre till betalning för en del assurans-sprutor, skulle uppbäras.

Gotlands Allehanda.
Fredagen 30 September 1887.
N:r 78.

Publicerat

Från landsbygden.

Fardhem, 20 Sept. 1887.
En enkel fest
för befrämjande af djurskyddssaken var isöndags ordnad i en naturskön äng i närheten af Fardhems kyrka, på föransta!taude af några djurvänner inom Fardhems och Linde socknar. Sedan. alla barn, tillhörande djurskyddsföreningen gratis bjudits kaffe m.m. (hvilket äfven serverades öfriga deltagare mot en afgift af 10 öre) och: småskrifter utdelats till dem, talades såväl till äldre som yngre om det kristliga och upphöjda i djurskyddsarbetet, om det förädlande ioflytasds nämda arbets utöfvar på menniskan sjelf m. m. Emellau föredragen sjöngos sånger med ackompanjemang af orgel. Vidare förevisades och beskrefvos slagtmasken och hästskyddarne. En signalapparat, tillkännagifvande eldsvådors utbrott i ladugårdar, var uppsatti och mellan ekarne i ängen och afprofvades ett par gånger medels afbrännande at snörledningen, då kanonen ögonblickligen affyrade skottet. På aftonen, då ängen var upplyst af kulörta lyktor, diskuterades åtskilliga frågor rörande djurskyddet. Mötet var talrikt besökt.

Folkmusiken,
såväl den vokala som instrumentala, tyckes snart sagdt vilja utdö på vår ö. För omkr.
20 år tillbaka kuade man få höra så många härliga inhemska folkvisor sjungas så reat och klangfallt med både känsla och behag at såväl äldre som yngre bland folket. Numera är det endast en och annan bland de åldrige, som kan prestera en vacker folkvisa. Den uppväxande uvgdomen har knappast hört, mycket mindre lärt sig någon af dessa gamla musikaliska klenoder. Fiolen, som för ett par årtionden sedan ännu var gotländingens älskliogsinstrament, är nu nästan ötverallt utdömd bland folket; ja tidsandan har så omarbetat folklynnet, act det knapt tål höra andlig musik föredragas från en fiol. På många ställen anser man t. o. m. det vara rent af syndigt att hysa en sådan »tingest» i sitt hus. Deremot har dragspelet vunnit allmänt inträde; de nakna, skärande tonerna från »piglocket» tolereras af både »andligt» och »verldsligt» sinnade personer. Gotländingens tillförede så rena sinne för sång och spel hålier på att alldeles törderfvas af dragspelets toner, hvilka sönderslita och förstöra hvarje naturligt rent öra.
På det att den äldre generationen af folket icke måtte taga denna skatt af gamla häriga melodier med sig i grafven, bletvo för några år sedan de förnämsta af Gotlandspolskorna upptecknade och i tryck utgifna, och nu i sista stund håller en person på med upptecknandet af Gotlands vackra folkvisor, af hvilka han redan samlat omkring 50 stycken. Arrangerade för mansröster torde många af dessa kuona mäta sig med de bättre bland det öfriga Sveriges. Texten, till dem är äfven af ett godt och sedligt innehåll. — Det vore önskligt, om en och annan af dem blefve sjungen vid någon wmusiktest, åtminstone af enklare slag. Det vore åtminstone toner, som kunde förstås af folket. — Och måvget upplysande drag ur det gotländska folkets lif och seder, om dess sinne för naturen, om dess trogna kärlek m. m. torde dessa gamla visors text hafva att omförmäla.

Ejsta, 21 Sept.
En fars sätt att uppfostra barn.
I lördags var jag bland flere andra åsyna vittne till en dess bättre ovanlig händelse. En kronobåtsman inkom i en handelsbod och anhöll hos köpmannen att få låna två kronor till måndagen. Han ville sätta en half tunna korn i paut, ty hans hustru — sade han — hade tagit hans plånbok af honom och han skulle nu bege sig till Karlskrona. Men köpmannen förklarade, att ban ej kunde villfara bå:smannen med en dylik låne-trausaktion.
Ej lång stund derefter kommer en af båtsmannens minderåriga döttrar, troligen för att se hvad fadren tog sig till. Jag sact under tiden i ett angränsande rum till handelslokalen, men får inom kort höra att båtsmannen slog alarm på vägen: han förföljde barnet vildsint med sten, stora som knytnäfvar, men var ej för tillfället träffsäker, ty flickan hoppade före, men ej med ryggen åt fadren, utan baklänges, — öga mot öga — hånskrattande och- parerande. Stackars barn tänkte jag. När båtsmannen återkom till handelsboden och vi der förebrådde honom hans skamliga beteende, svarade han endast: »harm gör helvete.»
Hvad är i första rammet orsaken till denna harm och detta helvete, hvaruti han dagligen lefver? Han har ett dåligt hem och han — super.

Vådaskott.
Hemmansägaren Karl Norrby i Mallgårds, Levide, och muraren Lars Viman, Gerum, gingo tillsammans helt nyligen ut på harjagt. Viman hade skjutit på en hare och böjt sig ned; Norrby kom ock strax fram och lade an, men såg ej sin kamrat, som träffas af skottet i ena benet. De komma hem och uppgöra skriftligen, Norrby förbindande sig att för Vimans sveda och värk samt oförmögenhet till arbete under första tiden utbetala trettiosex kronor. Denna uppgörelse skedde skriftligen. Några dagar derefter ber den person, som anmodats förtatta afhandlingena, att ånyo få se densamma. Detta beviljades. Men han stoppar den i sin ficka och vill icke återlemna papperet. Viman hade nämligen ångrat sig att han ej begärt större ersättning. Nu fordrar han i stämning — 2 till 3 tusen kronor, och saken skall naturligtvis afgöras vid — tinget.

Stararne.
våra gamla vänner, äro på väg söderut, och hafva nu efter vanligheten kommit hit för att för året säga sitt sista farväl, dels med toner, dels med vingklappningar.

Gotlands södra härads ägodelsrätt,
som på anförda klagomål började sina förhandlingar i Ejsta sockens tredje skifteslag 22 sistl. Augusti och sedan alltjämt oafbrutet arbetat, lär ej derstädes hinna afsluta skiftesmålet detta år. Omkostnaderna till rätten stiga till omkring 50 kr. för hvarje arbetsdag; sedan kommer en dryg protokollslösen för hvarje. klagande; så litet till landtmätaren för de rättelser han, enligt ägodelningsrättens föreskrift, måste göra. Men jag glömmer att k. m:t fiones till, dit man skall för att söka ändring, om också ingenting är att vinna. Ännu ett visst forum : den person, som alltsedan skiftets afslutandei December månad varit sysselsatt med »granskning» af haudlingarne, uppmätning af en del skiften för att kontrollera med — oxesar om landtmätaren räknat rätt, uppsättning af breda klagoskrifter för att fördyra lösen afprotokollen, resor m. m.;
Sedan förestående var skrifvet, erfar man, att skiftesdelägarne, efter sammanträde i måndags, ej vidare komma att påkalla ägodelningsrättens pröfning för skogsräkning m. m.; och kommer första utslag efter fem veckors förhandling att afkunnas i nästa vecka.

Lärbro, 21 September.
Ett efterlängtadt regn
föll här i måndags natt, men ej tillräckligt för att afhjelpa vattenbristen vid våra vattenqvarnar, som en längre tid stått obrukbara, till stort men för landtbrukaren och andra, hvilka varit i stort behof få mjöl till bröd. Vid ångqvarnen å Fårösund har man derför haft fullt upp att göra, men man har naturvis ej kunnat hjelpa alla, Svårt har det varit att få mala och svårare vardt det, när qvarnen gick sönder och mjölnaren derstädes skadade sig rätt illa — han fick nämligen sin ena armindragen i en en växel — och måste föras till lasarettet. Nu har der visserligen blifvit en annan mjölnare och qvärnen åter kommit i gång, men, som sagdt är, alla kunna ej få mala. Många personer ha derför måst resa flere mil med sin mäld för att få den sönder vid någon annan qvarn. Den »holländska» qvaro, som varit uppförd här i Lärbro, men för några år tillbaka »gick all verldens väg», har derför saknats rätt mycket.

Råg- och hvetesådden
är på de allra flesta ställen afgjord. Koruskörden här på orten hade nätt och jämt kommit under tak, innan regnet kom; med dess tröskning hålles na på som bäst; afkastningen: 9—10 kornet.
Medan många sucka öfver svårigheten att få mala, sucka andra öfver

dåliga tider och brist på penningar
och andra öfver att utgifterna ej ställas någorlunda jämt med dagspenningen och sädesprisen isynnerhet hvad dagsverkena till presterskapet augå. För ej så lång tid tillbaka fick hvar och en sjelf göra sitt dagsverke hos presten; men nu skall detta utgå i penoingar, till stor börda för månge fattige arbetare, som få knoga flere dagar för att få ihop den erforderliga summan till presten, som ej sjelt uppbär den utan genom aunan person, hvilken derför ock skall hafva ersättning.
Presten förtjenar på detta törhållande, ty under dessa tryckta tider betalar han sina arbotare ej mer än andre arbetsgifvare, hvilket blir mindre än hvad hvart dagsverke är uppskattadt till.

Stånga, 22 Sept.
En väldigare räfjägare.
I en i Gotlands Allehanda nr 71 införd notis med öfverskrift »en väldig räfjägare» läses, huru som södra Helsinglands Jägareförbund tillerkänt en hemmansägare Nilsson Svenska Jägareförbundets bronsmedalj -m. m. för dödandet af omkring 280 rälvar. — Att äfven våra bygder kunna framvisa en och annan veteran på jagtstråten visar följaude: En bland dem, som kuana benämnas Gotlands störste. räfjägare, är säkerligen arbetaren Lars Karlström från Stånga. Under en lång följd af år har gubben hvarje vår genomsökt närmare och fjermare belägna skogar, och vanligen ha hans ströftåg icke varit förgäfves. Enligt egen uppgift har han dödat — 404 räfvar. — Borde icke gubben på något sitt belönas?

Gotlands Allehanda.
Fredagen 23 September 1887.
N:r 76.

Om Oss Drivs med WordPress