Etikett: Eskelhem

Eskelhems socken ligger på västra Gotland.
Gårdsnamn: Alvene, Boleks, Bringsarve, Butajde, Buters, Båters tomt, Båticke, Ekeby, Frändarve, Kvarne, Larsarve, Levide, Liffedarve, Lingsarve, Prästgården, Rosenbys, Rovalds, Rovaldstomt, Rovide, Sigvards, Simonarve, Sojvide, Tjuls, Ungahanse, Valdarve, Valde, Valve, Övide.

Publicerat

Övervakningen av sparbankerna.

Länsstyrelsen har förordnat landssekreteraren Abr. Löf att under 1942 vara allmänt ombud för övervakning av följande sparbankers förvaltning, nämligen Sällskapet D. B. V s sparbank, Hangvars och Halls socknars sparbank, Bunge sockens sparbank, Hejnums pastorats sparbank, Ardre sockens sparbank, Alskogs sockens sparbank, Klinte sparbank, Sanda sparbank, Garda. sparbank, Fardhems pastorats sparbank, Vamlingbo pastorats sparbank, Dalhems sparbank, Kräklingbo sparbank, Närs sparbank, Burs pastorats sparbank, Fardhems sockens sparbank, Lärbro sparbank, Östergarns sparbank, Hogräns sparbank, Lau sparbank och Rone sockens sparbank.
Till allmänt ombud för övervakningen av förvaltningen vid Tingstäde sparbank, Eskelhems sparbank. Hemse sparbank och Roma sparbank har förordnats landskanslisten Sten Walleberg.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 28 Januari 1942
N:r 22

Publicerat

Födelsedagar.

I morgon fyller förre lantbrukaren C. W. Carlgvist, Binge i Väte, 94 år. Ända till jultiden var han pigg och kry, men sedan dess har han varit vid mindre god vigör och måst intaga sängen. Den gamle hedersmannen har innehaft en del offentliga uppdrag.

Femtio år fyller i dag lantbrukaren Martin Jakobsson, Ungbanse i Eskelhem.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 26 Januari 1942
N:r 20

Publicerat

Revisionen av de gotländska Ortnamnen.

Granskning och vidräkning av K. Örg.
Dock har icke alla namn på -u förvandlats, ett 20-tal ha lämnats oberörda huru nu det förklaras; så läser man alltfort Aklu (Silte), Baju (Anga), Gylpu (Fårö), Kupru (St. Karlsö), Köjdu (Lärbro), Träcku (Hogrän), Päjku (Gammalgarn) o. s. v. Sistnämnda avser en ängsmark i socknen, om vilken de humoristiska sockenbor.na ha en gåta, som skall få belysa Ortnamnskommissionens visdom, ty namnet Päjku måste ju byta ändelse, alltså Päjkan, redan det rätt obegripligt, men där är ju sekundär diftong som bör bannlysas alltså ta vi Pikan, in värre obegripligt, då kasta vi oss helt i armarna på svenska språket (hellre än att söka försvenska gotländskan!) och ta det simpla Pigan med fara för att ställa till förtret för mor Hugreivs. Gåtan lyder så: \”Va jär de? Vör ha nå bäre a aindaste päjke i sokni, ha klippar si en gang pa Are men kämbar si täu gangar u tvättar si hail var ivlien gang de regnar; när hausten u vintan höjtar da lagar ha si ei säng u hyllar pa si ett bräunt u vitt täcke, men när ladingen brautar in da steigar ha upp u kämbar si fyst gang u kleir si ei bladar u blommar; u aldri bötar ha plass va mik di än slar na u lukar ei håre.\” — Tydligtvis en av den gamla stammen!
Efter att nu ha tagit en översikt av de båda förslagen till deras särart och inbördes förhållanden torde sammanfattningsvis böra sägas:
1) Språkmännen söka de äkta gutniska namnformerna i åldriga namn, om vilka man icke alltid vet om de nutida åsyfta dem, medan Överlantmätaren utgår från de förhandenvarande och i regel ändrar där klara grunder nödga därtill.
2) Språkmännen begagna allmogeuttalet såsom nyckeln till namnets rätta förstånd och fastställa namnformen i ljuset av anteckningar från 1700- o. 1800-talen (eller någon gång en runinskrift), då Överlantmätaren endast sällan låter allmogeuttalet fa ett avgörande och blott i tvistiga fall rådför sig med äldre skattelängder.
3) Språkmännen nystava alla namn reservationsfritt efter den av K. Maj:t anbefallda ordlistan, men överlantmätaren nystavar endast k-, f- och v-ljuden och håller före att ordlistan icke kan eller bör tillämpas i den gutniska diftongen ai.
4) Språkmännen söka anpassa vissa gutniska namn för svenskt språkbruk genom att förse dem med svensk ändelse, men överlantmäta ren förkastar alldeles, i den mån han behandlat sådana namn, varje slikt ingrepp, förmenande att om anpassning bör ske, hel försvenskning måste äga rum, enär varje mekanisk \”korsning\” av språkelement blir — missfoster.

III. Resultatet.
Av det föregående detaljarbetet torde nu med tillräcklig tydlighet framgå att det icke varit lyckligt om Lantmäteristyrelsen i Stockholm haft blott språkmännens förslag att tillgå, när den skulle lämna Allmänna Kartverket äskat besked i namnfrågorna, ty båda förslagen äro ägnade att komplettera varandra. Oen det må vara tillåtet förmoda att om revisionsärendet tagits upp utan alla praktiska hänsyn och efter behöriga arkivforskningar, skulle språkmännens frimodiga försök ha lyckligt parats samman med Lantmäterikontorets reserverade och försiktiga förslag till ett gotländskt ortnamns skick som bestått i oöverskådlig tid. Nu stå de båda många gånger rätt så oförmedlade mot eller bredvid varandra och ha säkerligen var för sig, om ock av olika skäl, sina meningsf ränder bland alla gutar.
Det är intet tvivel om att Språkmännens förslag är ett duktigt arbete, här har med omsikt bearbetats icke mindre än väl 10,000 ord, och man kan bara förvånad fråga i vilket format den kartan skall bli som skall rymma alla dessa uppgifter, på samma gång man säger sig att hembygdsforskningen där månde få en för all framtid i alla avseenden oskattbar hjälp.
Om ock Överlantmätaren från sin givna ståndpunkt icke kunnat befatta sig med så många ortnamn, förtjänar dock även hans förslag det bästa vitsord, präglat som det är av samvetsgrannhet och moderation, vilket val också var meningen mea hans inlägg, och är att i högsta måtto rekommendera, när det gäller ett ännu så föga bearbetat fält. Framtiden får väl utvisa vad av det ena eller andra bäst passar gutarna.
Med det anseende, som all redbar vetenskaplighet med rätta har hos oss, kan det icke förvåna, om Lantmäteristyrelsen vid sin behandling ofta givit språkmännens förslag före träde och helt godkänt deras principer. Dock har tillämpningen därav ibland varit skiljaktig, i det bygdeuttalet i somliga fall ytterligare fått dominera, vilket nogsamt får betraktas som en av resultatets nackdelar. Det \’kan väl även för bildat folk ga an att säga Kauparve och Snausarve och Smiss, men alla de där namnel med aj i början — Ajmuuds, Ajpe, Ajvide o. s. v. — verka som en nypning i skinnet, och än värre är det med dem som ha aj i sista stavelsen — Botrajvs, Hugrajvs, Sigrajvs o. s. v. — de verka med sitt långa j ohistoriskt och mycket stötande. Och alla de där namnen som ovillkorligen skola heta äkta gutniska, när de fått ändelsen a utbytt mot e, bara därför att \”bönderna tala så i vardagslag\”, är att alltigenom betrakta som ett beklagligt missförstånd och misstag.
Men Lantmäteristyrelsen har vid sitt avgörande långt ifrån låtit sig binda uteslutande av språkmännens förslag, prövning har uppenbarligen skett, därom vittnar mångt och myc ket, icke minst den självständighet som präglar de olika besluten och kanske framstår starkast, när avgörandet visar sig falla tvärtemot de båda förslagen, även då när dessa äro fullt överens, något som icke sällan är fallet såsom av den föregående granskningen torde framgått. Därmed bör då också stått klart, att endast anspråk på vetenskaplighet icke under alla omständigheter kal få sista ordet, vetenskapen är ingen ofelbar påve!
Som exempel på vad här ovan sagts må först anföras följande som går helt emot båda förslagen: Backsarve (Levide, Öja) skriver Lantmäteristyrelsen i st. för förslagens Boxarve, Gasmora, Sudergarda och Verkegards (Fårö) för Gåsemora, Sudergårda och Verkegårds, Haugstajns och Massarve (i Gammelgarn, sistnämnde = i Barlingbo) för Högstens och Mattsarve, som hittills varit det enda i alla 7 socknar, Uppgarde (Vallstena) för Uppegårde (-a) m. fl., alla i enlighet med ortsuttalet.
Men självständighet visar sig även, när förslagen icke äro ense, t. ex. Alvne (Eskelhem, Vallstenar och Norrgarde (Vallstena), båda enl. sockenuttal för Alvene ell. Alvena och Norrgårde eller N—da (sistnämnda namnform dock godkänd föl Hamra och Sproge!), Väller (Roma) för Vällare, språkmännens förslag enligt allmogeuttalet mot Lantmäterikontorets Vällarve enl. kultiverat uttal. Östryftes (Fole) för Austryftes och österryftes å samma linje, Öjars (Ekeby) efter fornsvenska mansnamnet Oiar, för Ojars enl. ut-tal och ()jers o. s. v. Men exempel finns även på att Lwntmäterikontorets förslag följts mot språkmännens,
t. ex. i Bertelsmessa (Hamra) för Bartmässe (sockenuttalet är Bortmässe), Lingvide (Havdhem) enl. uttal för Lindvide som står kvar i Hemse (trots sockenuttal!), Rudvier (Öja = för Alskog) för Rudaje enl. uttal, Österby (flera socknar) för Austerby, där uttalet är Austarböj, m. fl.
Om möjligen vid den verkställda prövningen något förbisetts, så kan det icke så mycket förvåna vid tanken på ett så omfattande material och så skiftande uttalsformer. Ett par exempel: Lukase i Hablingbo, men Lukse i Burs, Sigfride står i 4 socknar, mon Siffride i 1 näm.ni. Fide, ehuru ortsuttalet är lika i alla och namnet ett och detsamma, Tjuls får stå i Eskelhem, men Tjauls skall det heta i Lummelunda med troligen samma namn! Som ett förbiseende får man nog också räkna att icke språkmännens förslag Rudaie i Öja enl. sockenuttal blivit stadfäst, utan fortfarande får stå likriktat med Rudvier i Alskog (uttal där Rudvide) såsom nyss ovan sagts. Ty det är omöjligt att icke sådant sockenuttal avser ett helt annat namn än Rudvier (som trol. är ett namn på -vidher, = skog) nämligen det fornnordiska kvinnonamnet Rudaid och icke kv, namnet Rudvi.
Ävenså kan man beklaga att Lantmäteristyrelsen funnit nödigt att ändra det från äldsta tider kända namnet på lanthamnen Katt-hammarsvik (\”viken vid den katiga udden\” C. J. Bergman) till Katthamrevik efter ändringen av Katthamra till K-e. Ty så långt mar vet har gårdarna där hetat Hammars, icke Hamre och Katthammars, ehuru först själva Neogard i socknen (1700-tal) skriver Katthambra. som sedan dess brukats. Ha namnen varit oberoende av varandra i 200 år, så bör det duga alltfort, med ändringen har heller icke något nytt eller mera äkta vunnits åt namnet eller orten. Men det är sådant som skadar en god sak och lätt kan få sken av — klåfingrighet!
En om möjligt ännu mindre önskvärd förändring möter i namnet på en annan lanthamn — Kylley, som nu skall skrivas Kyllaj efter allmänna uttalet. Någon mening kan man få av formen Kyll-ey, belägen som platsen är i den djupa säckliknande viken, men vad förnuft är det i Kyll-aj!
Revisionens största skada är att uttalet, som kunde vara vägledande till namnens rätta: gestaltning, har — även i mindervärdiga former —
fått ersätta stammar och härledning.
Härmed kan översikten av Lantmäteristyrelsens åtgöranden i den gotländska ortsnamnsrevisionen vara avslutad. Dock — ännu en sak.
Vad som i det föregående sagts gäller företrädesvis gårdsnamnen, till antalet inemot 900. Men hur har det gått med alla de andra — avsöndrings- och naturnamnen — där gutniska ord skulle prydas upp med svenska ändelser för att bli presentabla för offentligheten? Jo, de äro alla, förutom ett hundratal, lämnade åt sitt öde — att självdö, det blev för mycket konstandning! Ett klokare beslut i en vansklig sak har icke kunnat fattas Må de aldrig uppstå. Svenska ord kräva svenska ändelser och gutniska ord gutniska. Det blygsamma antal, som tagits med, representeras av Gurphajd (Ganthem), Hajden (Fole), Krämpkviar (Follingbo) och för övrigt av ord på -holm, -myr, -rum, -skog, -tomt, -torp, -äng o. dyl. där ingen språkblandning just kan ske. Inställningen i denna del gör väl ock att listan över namn å området Visby stad, omkring hundra, för övrigt ofullständig, icke alls medtagits.
Ortnamnsrevisionens första omgång är till ända, den andra kan börja! Vad som är åstadkommet kan utgöra ett lämpligt underlag för det följande. Det är det bästa som därom kan sägas!
Slut.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 26 Januari 1942
N:r 20

Publicerat

Födelsedagar.

Sextio år fyller måndagen den 26 dennes lantbrukaren Konrad Hallgren, Vikare i Viklau. Han är en synnerligen duktig brukare av jorden och sköter sin ärvda gård på ett framgångsrikt sätt. Även för kommunala värv har han tagits i anspråk och har bl. a. varit ordförande i såväl kommunalnämnden som kommunalstämman och är fortfarande ordförande i skolrådet och i taxeringsnämnden. Jubilaren har genom sitt väsen och sina personliga egenskaper i övrigt förvärvat sig många vänner, som säkerligen skola låta sig angeläget vara att låta höra av sig på bemärkelsedagen.

Förre lantbrukaren Niklas Jakobsson, Asa i Lojsta, fyller i morgon åttio år. åttioåringen, som är född vid Duckarve i Linde, innehade under åren 1888—1932 gården vid Asa, som han sistnämnda år överlämnade till sin son. Jubilaren har under en lång följd av år varit ledamot av styrelsen för Fardhems pastorats sparhank samt under ett flertal år även ordförande i samma styrelse. Också kommunalnämnden och valnämnden har han tillhört.

På söndag fyller änkefru Hilma Andersson, Rosenbys i Eskelhem, sjuttio år.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 Januari 1942
N:r 18

Publicerat

Idrottsungdomen mobiliseras till vassinsamling.

Låt vinterdagarnas skid- och skridskoutflykter samtidigt bli arbetsutflykter! Det gäller nu att utnyttja varje dag, som isen bär, och samla allt fler och fler vasskärvar!
Dessa citat återfinnas i ett upprop, som Sv. gymnastik- och idrottsföreningarnas riksförbund nu tillställt föreningsledare landet runt med vädjan om bistånd för skörd av vintervass. Alla klutar måste sättas till och ungdomsskarorna mobiliseras för den uppgiften. De flesta lantbrukare som ha vintervass utefter sina stränder ha inte tillräckligt med arbetskraft för att hinna skörda den utan måste begära hjälp från arbetsförmedlingen, vilken i första hand anvisar ordinarie arbetskraft. Men eftersom denna inte på långt när räc. ker till, måste Sveriges ungdom göra sin insats och prestera krafttag för att tillvarata vintervassen, vars fodervärde är stort och som mer än väl behövs såsom utdrygning av foderstaten i dessa vargatider.
I samband med uppropet publiceras uppgifter å befintliga vassområden, varvid ifråga om Gotlands län omnämnas Eskelhem och Fårö.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 21 Januari 1942
N:r 16

Publicerat

Banda hushållningsgille

hade i går sitt årsmöte vilket hölls i Sanda bygdegård med lantbrukare Erik Bolin, Simonarve i Eskelhem, som ordförande. Sammanträdet inleddes med att konsulenterna Lorensson och Ljunggren höllo var sitt föredrag, belysande olika jordbruksspörsmål, varefter man höll förhandlingar.
Gillet fick ny ordförande i det att hr Bolin avsade sig återval och i stället valdes lantbr. John Vedin, Lekarve i Sanda, som ordf. Till vice ordförande omvaldes Artur Söderdahl, Valda i Eskelhem och till styrelseledamot omvaldes Robert Appelgren, Kronholmen i Västergarn med Artur Johansson, Bäckstäde i Sanda som suppleant. Vidare verkställdes fyllnadsval på en suppleantplats efter Vedin och där invaldes för två år Karl M. Pettersson, Ganne i Sanda. Fem personer föreslogos till inval i gillet.
Konsulenterna höllo därefter vardera ett föredrag och slutligen visades också ett par jordbruksfilmer. Fortsättningsskolans elever deltogo i den korta men innehållsrika jordbrukskurs, för vilken de båda konsulenterna svarade.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 17 Januari 1942
N:r 13

Publicerat

Idrott och sport.

\"\"

A 7 – AIK blev stor publikmatch.
A 7 vann med 7-5 1 DM-starten. — högkvist tog två straffar.
Inför en ovanligt talrik publik inledde handbollen igår sin vårsäsong, men så stod också två lockande och ovissa matcher på programmet.
Den första var seriefinalen mellan Gutes och AIK:s damer. AIK började bra och ledde både med 1-0 och 2-1, men sedan kom Gute i gång och dels reducerade, dels tog halvtidsledningen med 3-2. I andra halvlek gick Gute ifrån ännu mera genom Britta Jakobsson, som sköt två smarta mål. AIK knappade in på försprånget genom Sporre, och slutresultatet blev sålunda 5-3 till Gute. AIK hade som vanligt sina bästa i Kelly Hansson och Eva Pettersson, vilka skall ombesörja allt. Gute har däremot ett mera jämnt och välspelande lag och som målvakten hade en god dag, så gick det som det gick. Särskilt bra var dessutom Britta Jakobsson, som både spelar och skjuter utmärkt.
Matchen mellan I 18:s och AIK:s juniorer vann AIK med 6-5.
I huvudmatchen, som gällde DM, ställde AIK upp mot A 7, och man väntade sig en spännande drabbning. Det blev också spännande. .AIK började starkt och spelade snabbt och förunnades också att genom \”Abbe\” Claesson ta ledningen med 1-0. AIK fortsatte att pressa men kedjorna blev mer och mer ineffektiva framför mål. Initiativet gled så småningom över till A 7, som lyckades reducera genom ett snabbt studsskott av \”Toto\” Nilsson. H. y. gav artilleristerna ledningen med 2-1, men \”Fiffe\” Vesterberg kvitterade med en studsboll som gick mellan benen på målvakten. Spelet var jämnt och hårt på båda sidor, och man trodde på oavgjort. A 7:s vänsterback slog så på ett långskott som en AIK:are ändrade riktning på, och satte ypperligt arbetande Högkvist ur stånd att rädda. Halvtid 3-2 till A 7.
Andra halvlek började med ett A 7 mål på bakåtskott av h. y. Johansson. 5-2 blev det genom v. y. Herzberg. \”Abbe\” Claesson reducerade så till 5-3 på ett verkligt flott bakåtskott. AIK gick nu helt in för att utjämna och kom på så sätt att skapa en del luckor i försvaret, som artilleristerna utnyttjade till att ännu mer öka sin ledning. AIK. gav dock inte slaget förlorat utan lyckades reducera till 6-5. I dessa verkligt spännande slutminuter lyckades Högkvist återigen att rädda ett straffkast, men inte ens detta hjälpte. A 7:s Johansson blev fri och 7-5 till A 7, som också blev slutresultatet.
AIK föll på sina ineffektiva kedjor, som har svårt att göra mål. Den ende som kan få godkänt är \”Abbe\” Claesson. Försvaret är starkt och säkerligen Gotlands bästa. A 7 däremot har snabba, farliga och skjutvilliga kedjespelare, som själva spelar sig fram till blottor och målchanser. Försvaret är även det jämnt och bra med Glyn Persson i målet som pålitlig gårdvar.
Nästa söndag spelas semifinalerna i DM och matcherna bli I 18—Visby IF samt A 7—Gute. Troliga segrare äro I 18 och A 7, som i finalen går en oviss uppgörelse till mötes. Tips: I 18.

Dahlyvist och Brännström i hård fight.
Alfred Dahlkvist vann på söndagen 18-kilometersloppet på skidor i Östersund efter en hård duell med Mauritz Brännström. Håsjökometens segermarginal var endast tre sekunder.

  • Diman Lindström vann backtävlingen i Alpbacken i Östersund före Ake Glad, Kiruna, och E. Johnsson, Frösö. Lindström hade dagens längsta hopp med 57 meter. Erik Karlsson, Malung, hade 55 meter i sitt första hopp men föll i det andra.
    — Flatenloppet, 2 mil, i Stockholm vanns av Lars Back, Bofors, med nära två minuter bättre tid än tvåan, Alvar Hägglund, också Hofors. På tredje plats kom Jöns Hermansson, Tallåsets, en halv minut efter Hägglund, och på fjärde plats Erik Larsson, Hofors. Femma blev Clarence Atterday, Hellas, som tvingades byta skida två gånger och sexa Otto Högström, Brännan.

Rosendahl, VIF, vann skidtävlingen i går.
Visby IF fick stor anslutning till sin träningstävling på skidor i går och vädret var även bra med 4 gr. kyla. Banan mätte 6-7 km. och gick öster om staden.
1) E. Rosendahl, Visby IF, 27,53, 2) E. Persson, Visby IF, 28,19, 3) E. Klasen, Visby IF, 29,03. 4) R. Rosendahl, Visby IF, 29,41, 5) B. Håkansson, Visby IF, 30,05, 6) G. Löfqvist, Visby AIK, 30,10, 7) T. Rydman, Visby AIK, 30,25, 8) 011e Johansson, Visby IF, 30,43, 9) E. Dahlin, Visby AIK, 31,29, 10) P. Johansson, Visby IF, 31,31, 11) E. Magnusson, Visby AIK, 31,38, 12) B. Sjöberg, Visby IF, 31,41 och Birger Persson, 31,41.

Damklassen: 1) Fru Dahlberg, Visby AIK, ,33,03, 2) B. Sporre, Visby AIK, 34,30, 3) S. Lövgren, Visby IF. 39,40, 4) H. Falck, Visby IF, 40,10, 5) R. Larsson, SGU, 41,13, 6) I. Larsson, SGU, 41,48, 7) B. Dahlström, Visby IF, 43,25.
Startande i herrklasesn 38 st., i damklassen 7 st.

Eskelhems GoIF
äterupptar gymnastiken tisdagen den 13 jan., för juniorer kl. 19,30 och för de äldre kl. 20,30. Den kvinnliga gymnastiken börjar torsdagen den 15 jan. kl. 20. Lokal blir liksom tidigare bygdegården.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 12 Januari 1942
N:r 8

Publicerat

Revsonen av de gotändska ortnamnen.

Granskning och vidräkning av K. Örg.
Lantmäterikontorets position.
Den ståndpunkt det praktiska livets män under sådana förhållanden intagit i denna fråga förtjänar därför även i hög grad beaktande. De principer som följts av Överlantmätaren i Visby äro redan i det stora hela berörda i det föregående sammanhanget, de ha sammanfattats kort och gott i uttrycket varsam revision. Här har det gällt att gå varsamt fram, att ändra så litet som möjligt och icke under någon, om än så vacker förevändning, öva våld på det flerhundraåriga namnbeståndet. Det som under utvecklingens gång blivit svenskt får vara svenskt, och det som allmogen i vardagslag talar kan i viss mån vara vägledande, men får alls icke vara dominerande, även om det skulle ha skenet av gutnisk särprägel. Ty allmogens uttal icke blott i allmänhet växlar något i de skilda bygderna — att huvudsakligen anpassa sig efter detta skapar bara förvirring, såsom häradshövding Pfeiffer så riktigt påpekar, och inger därjämte lätt föreställningen att våra ortnamn icke ha någon fast språklig tradition och riktig betydelse, men kunna behandlas litet huru som helst — utan har här liksom över allt i vårt land, man behöver härvid icke tänka särskilt på de där nykomlingarna — de sekundära diftongerna — en vardagsprägel, som icke kan adopteras till officiellt bruk — i detta fall bildad gotländska, varom just i våra namnlängder är fråga. I varje av våra landskaps ortnamnslängder komma nog i alla fall landskapets särart i historiskt, kulturellt och religiöst avseende att lysa igenom utan särskilda ansträngningar. Och ha så språkmännen för att kunna komma åt namnens förment äkta form, aktat nödigt att fatta sin position överhuvud taget i tiden omkring namnens uppkomst och mestadels talet om de senare tillkomna såsom förvanskningar (för vilka de så gott som uteslutande kastat skulden på de oförstående främmande skrivarne — en sak som väl kan synas påfallande, men alls icke är vidare utredd) så ha det praktiska livets män, utan att misskänna den vetenskapliga insatsen, fattat posto i nutiden och utgått från namnen i sin förhandenvarande gestalt och ansett denna såsom något som hör med till deras utveckling och historia (vare sig tyskt, danskt eller isländskt) allt intill dags dato. Detta har synts dem så mycket mera påkallat som det ligger i öppen dag, att namn förekommer som man måste misstänka undergått en avsevärd förändring — kanske med beräkning, kanske omedveten förfalskning — och det kunde icke i förevarande belägenhet bli fråga om att söka reda upp med dem, något som måste bli den fortgående forskningens sak. Visar det sig nu också, att vetenskapsmännen på området icke heller själva äro så vissa på sin sak (och knappast kunna vara det!) eller överens, blir Överlantmätarens position dess mera motiverad. Några exempel må, utan vidare kommentarer, åskådliggöra vad som här åsyftas. Det skrives Ambos i Väte, men sockenuttalet är Läjnbos, varför? Asarve och Oxarve i Hemse skrivas 1595 Argesarffve och Eijckesarffue, Ousarve i Fole, som nu skall heta Ausarve, skrevs då Oulsarffue och borde väl då nu lyda Olsarve (här skymtar bristen på utredning, blott uttalet får avgöra!), Björlunds i Källunge föreslås ändrat till Böl-ungs (enl. bygdeuttalet!) liksom Björksarve i Björke till Börsarve (som ingen människa säger, sockenuttalet är Bössare), Butlex (Fårö) är tolkningen av i dagligt tal Bäukles, och Gustavs (Fröjel) av uttalet Gojstes (som väl ingen språkman i världen lär kunna därmed förlika!), Liffedarve (Eskelhem) av lokalutta let Läjftare, med vad rätt? Och Likmide (Björke, Hemse) och Linhatte (Hamra, Silte, Vall) hette fordomdags något helt annat, Hoff-mans (Bara) och Tungelbos (Levi-de) vill man ändra enl. ortsuttalet till Hommunds och Tummelbos, Roklunds (Väskinde) lär i dagligt tal hetat Rokes och Trosings (Gammelgarn) hette förmodligen en gång i tiden Trosby o. s. v. Inför sådana eller liknande exempel, vilka kunna mångfaldigas, kan det icke vara tillrådligt att utan vidare ge sig in på ändringar vartill uppenbarligen kräves ett tillförlitligt underlag för ett säkert bedömande och avgörande: Och därtill hör ovillkorligen kännedomen icke blott om en eller annan arkaistisk eller forntida närstående form av liknande namn, utan fastmer en noggrann och ingående översyn över hela den genomgående historiska utvecklingen. Ty att vilja för all framtid fastställa namnformer som man icke är fullt säker på vad man rör sig med måste väl ändock anses alltför lättvindigt och otillfredsställande för samvetsgrant folk, sådant får minst av allt vara ett hastverk!
Några exempel må därför ytterligare belysa detta. Engvards i Träkumla har föreslagits till Ingvars enl. sockenuttalet, men Engvards i Vamlingbo, som uttalas Änggars skall bibehållas eller bli Änggårds, Myrsjö i Stenkumla, där sockenuttalet är Mörse, föreslås till Myrse — en obegriplighet! — under motiveringen \”det är synnerligen tvivelaktigt om sjö ingår här\”. Ehuru dessa och liknande förändringar äro av enklare beskaffenhet, har man dock icke i Lantmäterikontoret ansett sig böra häruti följa språkmännen. Så mycket mindre då i följande deras förslag: Friggårds (i tre socknar) och Frigges. (i två) utgöra en hel historia. Friggårds i Boge och Fårö föreslås till Friggars enligt bygdeuttalet, men Friggårds i Atlingbo som uttalas Friggas, skall bli Frigges som finns förut i Hemse och När, likalydande med uttalet A respektive orter. Orsaken till förändringen i de två första är tydligen att man i bygdeuttalet där vill spåra forntida personnamnet Fridhgair, vilket dock lika mycket kan antagas ingå även i de tre sistnämnda. Och kan väl denna ändring nöjaktigt motiverats b?ra av ändelsen -gars? I bygdeuttalet växlar överallt denna ändelse med ändelsen -gas i ord som just betyda -gårds. Så låter Pilgårds i samma Boge socken Pilgars, Källgårds och Nygårds i nyssnämnda Atlingbo Källgas och Nöjgars, Mickelgårds i När än Mickelgars, än M-gas, Hallgårds i Alskog låter dagligdags där Hallgars, i Fröjel till o. med Hallges, men i Bara och Östergarn Hallgas liksom för övrigt Nygårds oftast blir Nöjgas o. s. v. Språkmännens förslag i relaterade tall kan ha sitt stora intresse, men tvingande skäl föreligga säkerligen icke, övertygande utredning saknas. Och härtill kommer nu även att för 300 år sedan fanns blott \”Frigårds\” i Boge. men i Fårö och Atlingbo hette det Frigges liksom ännu i Hemse och När. Under tidens gång \”förtydligade\” man så namnen i Boge, Fårö och Atlingbo till Frig-gårds, men lwto de övriga vara i fred, troligen på grund av ortsuttalet, nu skall det ändras igen och det vackra Friggårds alldeles utplånas!
I detta sammanhang torde det inför allmänhetens bedömande vara nödvändigt att även skärskåda inställningen till ett par namngrupper. Först då den avsevärda gruppen på -ers. Den har i det stora hela lämnats oberörd, dock bör anmärkas, att namnet Bönders, som är förhärskande i Klinte. alldeles försvinner för gårdens ursprungliga namn Ganne, likaså Remmers i Västergarn för Lauritse, och det måste heta Ducker i Bro och Lauter å Fårö för Duckor eller Duckars och Lauters, likaså Vike för Vikers i Boge men ej i Lärbro, därom äro båda förslagen ense. Ty vare sig det är fråga om naturbeteckningen vik eller fornnordiska personnamnet Vik med dess varianter Vike, Vikar, kan man icke där undgå vittnesbördet av äldre skriftformer. (En tankeställare ger, i förbigående sagt, också namnet Gutenviks i östergarn, då gården väl aldrig legat vid någon vik, och vid mitten av 1600-talet skrevs Guttnewijs fast socknens egen präst Neo. gard på sin tid skrev Guttenviks anledningen outforskad).
Däremot har man ej kunnat biträda språkmännens förslag att Bu-ters, som finns i Eskelhem, Hörsne, Hogrän och Väskinde skulle i sistnämnda församling, där det uttalas Buttare, ändras till Butter, ehuru äldre skriftformer nog kunde föranleda därtill, men det verkar obegripligt och får bero på bättre utredning. Till samma slutsats har man nödgats vid behandlingen av jordregistrets alla 7 namn Botels, som vid mitten av 1600-talet skrevos Botels. Här är namnet på ett särskilt för Gotland bekant helgon, Botolf (äldre Botulv), men kan ock vara ett förskrivet Botair, som avses i Botes (Etelhem, Rone). Med stor tvekan har man upptagit sistnämnda form för Botels i Gerum, men däremot icke kunnat ändra något av de sex andra, av vilka språkmännen drista sig föreslå formen Botels i Lau oeh När med motiveringen \”är väl ett ursprungligt Botulvs\”, ty det är just vad alla de andra också måste vara, eftersom Botolf på gutniska blivit Båtel (så att t. o. m. en särskild gutnisk ljusstake ännu heter båtel!). Ej heller har man i Lantmäterikontoret kunnat antaga språkmännens förslag att ändra namnet Sigers i Eksta till Siger (uttalet är Sigare), men låta det vara oförändrat i Havdhem, där uttalet är Säjk- sare, vilket just betecknar namnet Sigsarve i åtminstone 5 socknar av 7, däribland grannsocknen När. Många liknande exempel, där bygdeuttalet utan vidare fått dirigera språkmännens ändringsförslag, kunde ytterligare anfäras, men skulle här föra för långt, en hel del kräva också specialbehandling. Blott den stora gruppen namn med ändelsener må beröras. Här har man icke kunnat godtaga förslaget att stryka r utom i följande: Burger (Lummelunda), Bäner (Eksta), Flenviker (Hangvar), Gloser (Gammelgarn), Hallfoser (Dalhem), Roter (Hejnum), Tiricker (När) och Uglauser (Ugloser, Etelhem), men icke Gisslauser (Lärbro) eller Kullder (Garda), fast allmogeuttalet här utelämnar r, men de äldre skriftformerna stå fast därvid. Även Laxer i Boge har måst, i brist på utredning ,lämnas oförändrat, då språkmännen försiktigtvis blott föreslagit sockenuttalet Laxare, vilket blir obegripligt, om det icke avser Lagsarve = Lages arvingars gård, som alltså bort föreslås. Anmärkas kan ock att Boticker i Anga ändrats till Båticke enligt uttal och som i Eskelhem.
En följd av nu avhandlade inställning till namnen i deras nuvarande skick har därför också varit att den hävd som uppstått genom att namnformer, i det hela oklanderliga, bevisligen allmänt använts i flera hundra år eller i senare tid kommit till en mera markant användning och såmedelst vunnit burskap, ha i möjligaste mån lämnats oförändrade, en ståndpunkt som även språkmännen i vissa fall måst biträda. – Några exempel må också här anföras. Allekvia i Endre och därmed även i Vallstena (bygdeuttalet på bägge ställen är Allkväje icke Allkvie), vilka namn båda säkerligen till sin uppkomst ha samma historia bakom sig såsom tillhörande gårdar belägna i närheten av stora allmänna utmarker, helt visst fordom betydande betesmarker och i så måtto tillhörande Gotlands odlingshistoria (kvi(a) betyder ju också fårfålla) varjämte namnet i V. just visar att namnet i Endre icke står i någon som helst relation till Kvie i denna socken (såsom Stångkvie i Stånga till Kvie i Burs och möjligen även till K. i Lojsta liksom Angebjärs i Anga till Bjärs i Norrlanda, båda en gång tillhörande \”Norlandz – fjärding\”.) Dr Gustavsons motivering för A. i V. är också påfallande svag: \”då s-ändelsen i varje fall skulle ändras föreslås — Geologiska kartans form\”.
Men vad auktoritet har denna?
Vidare må som exempel anföras: Bengts i Östergarn, som redan Neo-gard i sitt eget pastorat använde och som är den ordentliga uttalsformen för det föråldrade Bens eller Bents, Katthamra och Katthammarsvik i samma socken (icke Katthamrevik) äro nog så väl kända att förslaget blir rena löjligheten. Ytterligare erinras om Björksarve och Varplösa (Verplösa) i Björke, bondeuttalet Bössare och Värplause kan inte få råda, ty det kan väl ändock ej vara fråga om annat än björk och varp. Anmärkas kan slutligen att med största tveksamhet godtagits Stjärnarve i Eksta för Stenarve som i de äldsta handlingar skrives Stennarve, vars första del mycket väl kan vara det gotländska stjenne = stjärna.
För fullständighetens skull måste nu också här till sist följa en redogörelse för Lantmäterikontorets inställning till de omständliga principerna i Språkmännens särskilda P. M. och deras senare förklaringar.
Vad då vidkommer gdrdsnamnen råder det ingen meningsskiljaktighet om första punkten, namnen på -vede och -frede, dock att hävd nödgat till reservation i ett fall. Andra punkten avser återförande av det gotländska au i namn som återgivits dels med ou t. ex. Oudungs (Bunge) för Audungs eller Ousarve (Fole) för Ausarve m. fl., dels under Gotlands hela svensktid med o i Koparve (8 socknar), Kopungs (3 s:nar), Snosarve (3 s:nar) och Snovalds (6 s:nar), sistnämnda åtgärd av tvivelaktigt värde, då den står så isolerad och dess berättigande blott är lokalbefolkningens vardagsuttal, isolerad står den med hänsyn till dagsuttalet av t. ex. Snaudar (Sproge), Sprauge och Gautum in. fl. som icke föranleda åtgärd och dessutom ställer en inför t. ex. Odvalds (5 s:nar), som väl riktigast borde skrivas Audvalds efter personnamnet Audhvaldr, vidare Oxarve, om det nu verkligen är Aukarsarfa, Hoburg (Fårö, Sundre) och Hogrän m. fl. Med all aktning för det forntida äkta, har Överlantmätaren här stannat för det gamla vedertagna och ansett ändring föga påkallad.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 7 Januari 1942
N:r 4

Publicerat

Riksantikvariens ombud.

Riksantikvarien har nu utsett ortsombud för 1942.
På, Gotland ha utsetts för Sanda lantbrukare Carl Ahlberg, för Öja, Hamra, Vamlingbo och Sundre nämndeman Arvid Berggren, för Eskelhem hemmansägare Erik Bolin, för Lummelunda, Martebo, Stenkyrka och Tingstäde folkskollärare Olof Bolin, för Lau och När folkskollärare Erik Cederlund, för Källunge agronom Waldemar Ericsson, för Hellvi poststationsföreståndare Carl Franzén, för Tofta och Västergarn nämndeman C. K. Gahnberg, för Vallstena lärarinnan Ada Gardell, för Ala, Anga, Ardre, Gammelgarn, Kräklingbo och Östergarn direktör K. A. Hall, Kräklingbo, för Fårö f. d. folkskollärare John Herlitz, för Hejdeby folkskollärare Gösta Hörling, för Alva hemmansägare Karl Jacobsson, för Stenkumla, Träkumla och Västerhejde kyrkoherde Ivan Lilja, för Bill och Vallstena lantbrukare Arvid Ohlsson, för Ronehamn med omnejd f. d. lotsförman Gustaf Ronström, för Klinte folkskollärare David Rosvall, för Gotlands län länsantikvarie M. Stenberger, Uppsala, för Burs folkskollärare Alex Stengård, för Rone nämndeman Axel Wahlby, för Bro lantbrukare Alb. Vestergren, för Gotska Sandön fyrmästare Ivar Karlsson, samt för Alva, Gerum, Levede, Fardhem, Linde, Lojsta, Stånga, Hemse och Etelhem. landsfiskal R. S. Tigerhielm.

Gotlands Allehanda
Måndagen den 5 Januari 1942
N:r 3

Publicerat

Landsbyaden. Eskelhem.

ESKELHEM.
Oktoberstämmanmn hölls här i söndags, varvid staterna för nästkommande år fastställdes. De kommunala staterna sluta på sammanlagt 9,029: 76 kr. Skogsaccisen bestämdes till 1:40 pr 100 kronors rotvärde. Till brandstodsvärderingsmän för två år valdes Hj. Molin och G. Jakobsson, Sigvards, med O. Ahlby, Lingsarve, och A. Ahlström, Simonarve, som suppleanter. Landstingets förvaltningsutskotts förslag till plan för folktandvårdens ordnande på Gotland bifölls utan diskussion. Från Vineta erkända sjukkassa hade inkommit en framställning om ett bidrag av 50 öre pr medlem, vilken begäran stämman avslog. Stämman beslöt vidare att ansöka om skatteutjämningsbidrag och kommunalnämndens samt -stämmans och kyrkorådets ordförande skola avge denna ansökan. Stämman företog även val till ombud för val av ledamot och suppleant i Gotlands södra härads brandstodsförening och härtill utsågs hr K. Johansson med Emil Olsson, Sigvards, som suppleant. Slutligen beslöts också att pensionsnämndens ordförande skulle erhålla ett årligt arvode av 50 kr., övriga kommunala funktionärer få oförändrade arvoden.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 22 oktober 1940
N:r 245

Om Oss Drivs med WordPress