Ett blad ur Gotlands häfder
af Alf. S.
Donna kyrkliga omstörtning väckte oro i allas sinnen ty en troslära, som i ett halft årtusende rotfäst sig i folkets hjertan, kan ej så lätt utplånas. Det fordras lång tid, innan den kan helt och hållet ersättas af en annan. Denna oro var dock ej den enda, som under reforrationstiden upprörde folkets inre. Det fans ock en annan, en helt och hållet verldslig, som splittrade Gotlands folk i två fiendtliga, mot hvarandra hätska partier, och denna var den gamla oenigheten mellan stadens och landets inbyggare, hvilken hotade att utbryta i öppna fiendtligheter, liksom förhållandet varit 1288 eller 240 &rtillförne. Genom landsherrons kloka bemedling bilades dock densämma. Strelow berättar derom sålunda:
»År 1529 efter sådan förberörd skada och fejd på Gotland (svenskarnes infall 1524, Lybeckarnes 1509 och 1525) har hastigt uppkommit en så dyr tid, som aldrig förr varit.
En tunna råg, som förut kuade köpas för 16 eller 18 skilling darske, kostade 8 eller 9 daler, så att det var stor eländighet bland den fattiga allmogen och det stod på i 2 år. Borgarne i Visby voro utarmade, kunde icke undsätta landsboarne, men ville dock icke tillstädja tillförsel af främmande vidare än deras previlegier medgåfvo. Bönderne företogo sig att sälja och köpa hvar köp bäst stod att få, hvilket Visby borgare ej ville tillåta. Var ock ett hemligt hat angående hvad fienderna bade plundrat i Visby och ansågo bograrne sig berättigade att taga igen sitt eget hvarest de funno det. Herr Henrik Rosenvkrands höll med borgarne och deras parti. Landsdomaren Laurits Isem med de andra domarna voro deremot. Hela landet församlades rustade, emedan de blifvit storligea hotade och undsagde af borgarena, vid Roma kyrka, dit herr Henrik Rosenkrands kommit och ändtligen bragt det så långt, att deras fullmäktige skulle komma till Visby, der borgmästare, råd och menighetens fullmäktige skulle möta.»
Detta tilldrog sig 1532 och det möte, som landsherren föreslagit, hölls i hans egen närvaro, som sannolikt väl behöfdes för att lugna de uppretade sinnena, onsdagen näst efter pingst på »Gutestuen» i Visby, der gotländska landstingen den ti den höllos. Strelow har anfört den öfverenskommelse, som då afslutades mellan staden och landet. Jag vill ej här afskrifva den, utan blott omnämna, hvilka de follmäktige voro, som afslöto den, ty de voro säkerligen på sin tid män af anse ende, kända för heder och klokhet. Af landets 9 fullmäktige voro 7 domare, nämligen landsdomaren och de 6 Settingsdomrarne. Detta gifver mig anlelning att med några ord vidröra landets då varan de judiciella indeluing, som ligger till grund för den nu varande. Från de äldsta tider Gotland varit bebygdt och odladt har det varit indeladt i 3 Tredingar och 20 Tingslag (de senare lära dock ursprungligen varit 21). När Gotland var en stat för sig med egen lag voro Tredingarne det lilla örikets landskap, tingslagen dess härader (»hunderi» (hundrad) kallas de i Gutalagen, liksom fordom häradena i Svea rike.) Dessa tingslag eller härad utgjorde sannolikt ursprungligen hvar för sig en liten domsaga med sina tingsdomare från tingets underafdelningar, fjerdungar, tredungar eller hälfter. Hvarje tredings tingslag hade sin förening i tredingstinget, som var en högre domstol och tredingstingen hade sin uti »Gutu-al-tinget» (alla gutars ting) hvilket var hela landets högsta myndighet. Tingens, Tre dingarnes och Gatn-al tingets sammanträden voro förenade med offringar, alltså heliga förrättningar.
Sedan kristendomen blifvit allmän, offriogar och andra hedniska bruk afskaffade samt folkmängden förökats, höll os ej längre tings-sammankomster med hvarje tingslag, ehuru tingslagen fortfarande utgjorde tredingarnes underafdelningar och landets administrativa indelning, TI stället uppstod en py indelning sålunda, att hvarje treding tudelades och dessa tredingshälfter kallades »Sjettungar», »Sellingar», d.v.s. sjettedelar af landet. Hvarje »Setting» blef en liten domsaga. Denna Settingsindelning med sina settingsting ägde bestånd ända tills Gotland blef svenskt 1645, hvarefter settings-indelningen och settingsdomare afskaffades samt häradshöfdingar kommo i de forna Landsdomarnes ställe, i början en för bela ön, liksom landsdomarne varit, men ifrån 1682 en för norra, en för södra delen af ön, hvarefter man, ungefär vid midten af 1700-talet, började kalla domsagorna för härad, hvilken sena re benämning rätteligen betyder tingslag, »hunderi» och lär välingen handling kunna uppvisas som är 200 år gammal och som talar om Gotlands Norra och Södra Härad. De 6 Settingarna voro följande:
I norra tredingen
Rute Setting: Rute, Forsa och Bäls tingslag;
Bro Setting: Lummelunds, Bro och Endre tingslag.
I Medel Tredingen
Kräkling Setting: Dede, Halla, Lina och Kräklinge tingslag.
I Södra Tredingen
Hoburgs Setting: Hoburgs, Eke, Hablinge och Ejsta tingslag;
Burgs Setting: Hemse, Burgs och Garda tingslag.
Hejde Setting: Stenkumla, Banda och Hejde tingslag.
Sedan landet blifvit indeladt i 2 domsagor eller så kallade härader bildades Norra domsagan af Norra tredingen och Kräkinge Setting samt Södra domsagan af Södra tredingen och Hejde Sätting, På reformationstiden var Settingsindelningen gällande och Ssttiogsdomare funnos, en i hvarje Settivg, samt för hela landet en Landsdomare, hvilken åtföljde Länsherren när han drog kring landet för att afgöra de rättegångsärenden, som skjutits under honom.
De män, som voro landets domare och förde landets talan vid sammankomsten i »Gutestuen» år 1532 uppräknas i den öfverenskommelse, som då träffades, i följande ordning:
Lauritz Issem (Isume i Atlingbo) Landsdommer, Laurits Hulte (Endre—Bro Sestting) Ilian Skimmings (Skynnings i Flerioge—Rute Setting), Peder Kirkebinge (Gothem—Kräklinge S.) David i Rune (Davide i Rone—Burgs Setting), Nils Siffride (Fide eller Wamlingbo, Hoburgs S.) och Peder Waldby (Wallbys i Hogrän — Hejde Setting) Settingsdomare.
Utom desse 7 domare voro 2, som kallas »skattskyldige bönder på Gotland», landets fullmäktige, nämligen Nils Hind (månne gården Hindsarfye eller Hintser i Gothem?) och Kristen Glested (GHästäde i Lärbro).
Stadens fullmäktige voro följande:
Å Rådets vägnar: Assar Nielsson, borgmästare, Jörgen Jude, (Jute?) rådman; Å Wisby menighets vägnar Hans Tydsk, Lasse Fynbo, Jacob van Lander, Kristen Grenskow, Matts Kannestöber och Gregers Widts — borgare.
För att döma efter namnen måtte desse hedervärde Wisby-boar varit af tyskt eller danskt ursprung, ty namnen Tydsk, van Lander och Widts tyckas antyda tysk nationalitet eller härkomst, liksom namnen Jude (d. v. s. Jyde eller Jatländing icke Jude, som på danska heter Jöde), Fynbo och Grenskow visa danskt ursprung.
Henrik Rosenkrands\’ höfdingetid var, såsom nu visats, en märkelig tidpunkt i Gotlands historia, men lång blef denua höfdingetid icke, ty genom en olyckshändelse omkom han 6 December 1537. Strelow berättar derom sålunda:
»År 1537 dödde Herr Henrik Rosenkrantz på Gotland, Sankt Nikolai afton.
En häst sprang honom ihjäl utanför Wisborg när han med sina hofmän var utriden för att förlusta sig, der som stenkor set står, när man drager till Koppersvik».*) Uti Danske Magasin uppgifves något, som åt den hemska tilldrageleen gifver en tragisk-romantisk anstrykning nämligen att Roseokrands ridit ut för att möta sin fästmö Klara Bille.
Henrik Rosenkrands, som alltså varit ogift, men förlofvad med en fröken hörande till en af Danmarks storslägter, har haft 2 syskon, en bror, Kristoffer, och en syster, Else Rosenkrands. Hon, förmodligen äldre än bröderne, var nunna i Mariager kloster och dog 1560. Det,fins ett bref af henne, skrifvet 1538, eller året efter Henrik Rosenkrands död, till brodern Kristoffer, hvari hon råder denne att gifta sig med Henriks efterlemnade fästmö Klara Bille. Om nämda fröken blifvit gift med Kristoffer eller ej vet jag icke, men väl att hennes omkomne fästman fått sin graf uti koret i landets hufvudkyrka, den ståtliga, på minnen så rika Sankta Maria i Wisby, der grafstenen visar Henrik Rosenkrands bild och vapen.
Nu flytta vi oss längre fram i tiden.
Omkring ett århuudrade efter Henrik Rosenkrands höfdingetid fick Gotland ännu en Roaosenkrands till Landshöfding; men det århundrade, som förflutit, hade medfört åtskilliga förändringar, så att när Holger Rosenkrands till Frölinge &r 1633 blef öns styresman voro förhållandenasnågot annorlunda. Kristian 4, en af Danmarks berömdaste konungar, hade 2 gånger, 1597 och 1624, sjelf besökt detta, af moderlandet dittills så försummade och stjufmodeeligt behandlade landskap. Det hade nu sin egen andliga styresman, lutherska läran var nu stadgad och rotfäst i folkets sinnen, ordning och fred hade, efter så mångfaldiga yttre och inre oro: ligheter, kommit till stånd och Länshöfdingarnes allt för stora välde blifvit betydligt inskränkt, ty den lagkommision, som 1618 kom till Gotland och uppehöll sig der från den 6 Augusti till den 2 September, fråntog Länsherrarne dömande makten ech öfverlemnade den till Landsdomaren, såsom det varit i fordom tid samt inrättade ett allmänt Landsting, som 4 gånger om året skulle hållas vid Roma kyrka, der i urgammal tid Gutnal-tinget hållits. Nu kallades landstinget »Gullandske landstinget» och »Gullandsfarernes ting».
Holger Rosenkrands var, förmodar jag, son till det lärda och gudfruktigr Riksrådet Holger Jörgensson & Rosenkrands till Rosenholm, som med sin husfru Sofia Axelsdotter Brahe (danska Braheätten) hade 13 barn. Att vår Holger, som också tyckes varit en gudfruktig herre, varit ett af dessa 13, anser jag troligt, men vet det ej säkert. Hans husfru lär varit af den gamla stolta slägten Tott.
I 12 år hade Holger Rosenkrands styrt Gotland, då, år 1645, som ett tordönsslag den oväntade och för många derstädes ovälkomna underrättelsen erhölls, att Danmark 13 Angusti s. å., vid freden i Brömsebro, måst afstå Gotland, som nu skulle återgå till sitt urgamla moderland. Ena ny Landsherre, en svensk Gouvernör, Amisalen Åke Hansson Ulfsparre, anlände till Gotland 22 September; landet, staden och slottet utrymdes samtidigt af danskarne 31 Oktober till den svenske styresmannen och Gotlands siste danske länshöfding drog bort med hustru och barn.
*) Ett minnesmärke uppsattes nästan alltid der någon genom olyckshändelse eller mord omkommit. I skogen bestod detta minnesmärke af en hop ris och qvistar, som kastats tillsammans ien hög, Denna hög kallas »Kallvarp» och skulle hvar och en, som färdades derförbi öka på högen med en qvist eller risstjelk. Många dylika märken, både stenkors och Kallvarp, finnas ännu qvar. Det som uppsatts till minne af Henrik Rosenkrands, fans qvar i Strelows tid. Man bad vanligen en bön när man gick förbi ett sådant märke.
Gotlands Allehanda
Måndagen 19 December 1887
N:r 101
