Av fil. d:r Erik Arréhn.
Regimens största insats hittills år att ha förverkligat Bissmarks dröm om enhetsstat.
Berlin i mars.
De vittnesbörd, som under den senaste tiden nått oss från Tyskland, äro på ett säreget sätt samstämmiga. De tala om en förbluffande arbetsvilja och om en starkt framträdande gemensamhetskänsla. Det tidigare inom sig starkt söndrade och splittrade tyska folket synes helt plötsligt ha blivit en man, ett hjärta och ett slag. Detta är ett trolleri, som icke enbart låter sig förklaras av Hitlerregimens krav på likriktning i smått som stort. Det kan i denna stund icke nog allvarligt understrykas, på det att fatala missförstånd må avlägsnas, att Adolf Hitlers makt över det tyska folkets själar, beror därpå, att han byggt och bygger sin ställning på de kroppsarbetande skikten och det e. k. småfolket. Hans regim har en mycket fast förankring hos de många.
Vi ställde nyligen den frågan till en hög statsämbetsman, huruvida han trodde, att dagens diktatur icke så småningom ägde möjlighet att utveckla sig mot friare konstituella former.
— Ni menar, om en demokrati åter skall etableras, svarade han. Den frågan måste jag besvara med nej, om Ni menar en demokrati av det märke, som vi lärde känna härnere från 1919 till 193, den s. k. Weimarrepublikans tid, vilken bl a. arbetade med s. k. parlamentariska regeringar.
— Vad anser Ni ha varit denna regims mest ödesdigra fel?
— Det var utan varje tvivel valsystemet, svarade min sagesman, röstättsbeLtämmelser, som möjliggjorde för en massa särintressen att bli representerade i parlamentet och därigenom omöjliggjorde handlingskraftiga regeringar.
— Det är väl dock knappast möjligt att förutsätta, att den nuvarande styrelsemetoden ej skulle vara underkastad utvecklingens lagar?
— Nåja, naturligtvis inte men är det så omöjligt, att den form av demokrati, som vi tillämpa här i dag, representerar just det möjliga med hänsyn till önskvärdheten att ha massornas medverkan säkrad? Ni, som tillhör de små folken, Ni vet inte det s. k. demokratiska, i äldre mening, massväldets risk. I dess bakgrund lurade laglöshet och kaos. Vi kände denna visshet som ett tryck under de senaste åren. Vi vilja nu ett system, som garanterar rättssäkerhet, ordning och disciplin. Det är, vad vi sagt. Det är, vad vi åstadkommit och det löftet måste varje hederlig man erkänna, att vi infriat.
— Ni är alltså av den meningen, att även Er regim är en form av demokrati?
Mitt intevjuobjekt ryckte på axlarna:
— Jag sade det. Vad betyder ordet demokrati? Folkets välde, inte sant ? Här härskar verkligen folket. Vi, lika litet som \”demokratiernas\” regeringar, kunna undvara folkets bifall. Inte heller vi kunna driva en politik, stödd på bajonetterna, som det brukar heta. I längden vore ett dylikt företag ogörligt. Vi måste ha massorna med oss. Vi h a i nuvarande stund massorna med oss — Ni kan fråga vem Ni vill på gator och torg och utanför tullarna — och detta måste betyda, att vår hittills förda politik varit sådan, att massorna insett, att de haft fördel av den.
— Och vidare, fortsatte han, vad tror Ni det är, som gör mest intryck på den enkle mannen på gatan? Tror Ni det är ord? Det sägs ju, att vi genom fagert snack Jurat oss till makten i det här landet. Jag vill inte värdesätta det talet. Vore det sant, utgjorde det för övrigt en mycket låg värdesättning av demokratiens s. k. medborgaremänniska. Nej, min vän, det är handlingar folket förstår. Det förstår mycket väl att draga sina slutsatser, då det ser, att Kölndistriktet nu inte har någon arbetslöshet, under det att det för fyra år sedan hade 300,000. Det är sån\’t där man skulle kunna kalla handlingens propaganda.
— Ett visst missnöje, grundat på ideologiska förutsättningar, torde väl ändå här och var finnas?
Han gick till skrivbordet och visade några \”hemligstämplade\” ark.
— Vad tror Ni det här är? Det är rapporter från vår Underrättelsetjänst. Och vad står det i dem? Jo, det står bl. a., att man uppsnappat meddelanden, som sänts till de socialdemokratiska och kommunistiska centralerna för antitysk propaganda i Paris, Prag och Moskva, Vi ha naturligtvis dessa organisationers agenter ibland oss. Det kunna vi inte hindra. Men vad rapportera de till sina uppdragsgivare? Jo, de anmäla sorgmodigt, att det för närvarande saknas jordmån för deras agitation hos det tyska folkets breda lager. Detta betyder en triumf, en triumf för den politik, som vi fört här i landet under de senaste fyra åren. Också vårt valspråk är, smålog han, detsamma som Er monarks: \”med folket för fosterlandet\”.
Detta samtal är på sitt sätt typiskt; det återger en högre tysk ämbetsmans tankesätt. En \”demokratisk\” politiker i vilken del av världen som helst skulle otvivelaktigt ha kunnat taga mycket av detta i sin mun. Ingen regim torde heller som de fascistiska och nationalsocialistiska ha uppmärksammat massan, dess lidelser, dess begär och behov.
Den mentalitet man i dessa avseenden idag möter i Tyskland kan vara grundad på ett cyniskt erkännande av \”massodjurets\” möjligheter att slå bakut, att bli farligt. Vi ha emellertid trott oss kunna spåra också ett annat drag, en annan psykologisk t baserad förklaring. Det sägs ju — och detta är ganska visst riktigt — att det just nu är f ron t-generationen, som styr i Tyskland. Det är folk, som stod skuldra vid skuldra i skyttegravarna, som tillsammans mötte tusen faror och dödar, soldater, som inom sig odlade krigaredygderna, bland vilka kraven på \”renhårigheten\” i kamratskapet stod mycket högt. Krigets konstitutionella uttryck är en järnhård diktatur men den mildras av officerens omvårdnad om truppen. Denna omvårdnad är krigsregimens, om man så vill, sociala sida.
Detta drag tycker man sig i dag spåra hos den nuvarande regimen i Tyskland. Det är goda truppofficerare, som känna truppens önskningar och behov, vi se i verksamhet. De kräva nu, som under kriget, obrottslig disciplin men de veta samtidigt, att viljade få ut det mesta av sitt manskap, måste de sörja för detsammas robusta behov.
Vi tro, att denna analys inte är alltför felaktig. Vi ha förelagt den för preussiska officerare och ha haft glädjen att få den bestyrkt. Hitler själv gör ju anspråk på titeln: Tysklands okände soldat. Det tyska folket är ett krigarfolk. Ur dylika premisser kunna dylika slutsatser dragas.
Många nya iniativ ha på olika områden tagits i Tyskland under dessa fyra år. Vi skola i en följande artikel närmare uppehålla oss vid dem, som beröra den sociala politiken. Idag ville vi emellertid uppehålla oss vid problemet: Hur Tyskland regeras och hur det är möjligt, att man kan regera detta folk, som sker.
Hur Tyskland regeras? Då man talar om detta ämne, har man anledning att erinra om en handling, som i Tyskland betytt ofantligt mycket och som helt säkert ej varit möjlig att genomföra utan Hitlers diktatur. Vi åsyfta genomförandet av en tysk enhetsstat.
Detta problem kvarstod olöst från Weimarrepublikens tid. En serie \”kompromisser\” hade visserligen avsatt sig under riksdagspolitikens gång, en \”professorskommission\” hade diskuterat fram ett förslag, som förutsåg delstaternas bibehållande i söder men slopande i norr o. s. v. Hitler och hans män löste konflikten våren 1933 med fortsättning under de två följande åren. Riket fick full suveränitet inom alla delstaterna och i dessa tillsattes riksståthållare, en slags motsvarighet till våra landshövdingar. Bayern, Baden, Wiirtemberg, och vad allt de fordom halv-suveräna \”länderna\” i den tyska riksrepubliken hette, äga nu icke större tyngd att lägga i vågskålen än våra län och landskap, då fråga blir om lagstiftning, lagens efterlevnad eller administrationen.
Att hava åstadkommit rikets enhet, att ha realiserat den dröm, som Bismarck närde men endast halvt förmådde förverkliga, är ett stordåd, som kommer att bibehålla sin historiska betydelse, vad som än framtiden bär i sitt sköte för den nuvarande regimen, Händelsen har också av tysk allmänhet uppfattats och uppskattats på detta sätt. Man har känt, att man varit med om en händelse, som sätter spår efter sig.
— Men Tyskland har inte en författning, säga vi till den höga ämbetsmannen i Berlins regeringskvarter.
— Nå, det skulle vi väl också kunna säga att vi ha, svara\’.e han, ehuru vi inte ha större skyldighet än England att bestå oss med en. Det finns många av lagarna efter 1933, som ha grundlagskaraktär, t. ex. den om ordnandet av förhållandet mellan riket och länderna, lagen om medborgarskapet, om judarnas ställning, om värnplikten, arbetstjänsten. Sist ha vi Ledarens tal och skrifter.
— Har Ledaren verkligen en så dominerande plats? Blir det ej orimligt mycket för en ensam man att behärska ett nutida samhälles invecklade mekanism?
— Ledaren har i sista hand full handlingsfrihet. Han tar del av alla större frågor och följer även de smärre. Han har ansvaret och han måste bära det. Han arbetar hårt liksom vi alla. Hitlers ord är Tysklands lag!
Det måste också ärligt erkännas. Det arbetas hårt i dagens Tyskland. En ny puls slår i det tyska blodet. Det vore oklokt att blunda därför. Det är bättre att veta sanningen om ett system — även om man ej i allt kan godtaga det som rättesnöre för sitt eget liv — än att tro det vara annorlunda än det är. Att måla en viss potentat på väggen blott för nöjet att få piska honom, som seden här och var är ute i världen och hos oss, blir i längden en rätt steril sysselsättning.
Gotlands Allehanda
Tisdagen 13 April 1937
Nr 83
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/02/19380316-05-02.jpg\")
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/02/19370621-02-01.jpg\")