är t. n. rådande härstädes, i det att öfver ett 20-tal familjer ej nu vid flyttningstiden lyckats få tak öfver hufvudet. Många af dem hafva varit lyckliga nog att hos bekanta eller andra få ett drägligt skydd och en sofplats för natten samt en skrubb att ställa in sina saker i. Andra ha fått hysa in sakerna i uthus och magasin och sedan på Guds försyn, som man säger, fått söka logis för natten.
En familj med fyra små barn — det minsta är ännu ej årsgammalt — har fått tillåtelse att tillsvidare bo i en vind till ett hus vid Späcksrum. Det är en ren ynkedom att se, hur denna familj med sina små får bo. Ett mörkt eländigt kyffe med glesa tegelpannor till tak, väggarne dammiga och obeklädda, så att alla himmelens väder kunna spela in där. Man tänke sig hur det skall vara att bo på en sådan plats, t. ex. en sådan natt som «den sist förflutna, då stormen blåser hvinande kall rakt in i bostaden. Också sågo de små ganska blåfrusna och ömkansvärda ut, när vi i dag på f. m. besökte familjen.
Det är tvunget att något göres för att afhjälpa denna brist, särskildt på mindre lägenheter, hvilken med hvarje månad som går blir allt större och större. Det torde närmast bli stadens skyldighet att för de nu hemlösa draga försorg om anskaffande af bostäder för den närmaste framtiden, ty samhället kan ej tillåta att människor inför den stundande vintern stå utan skydd och hem för sig och de sina.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 4 Oktober 1899
N:r 152
