Dag: 13 maj 2025

Visby rådhusrätt.
En egen otur att jämt och ständigt stöta ihop med »obekant» folk tycks ännu förfölja f. smidesarbetare Fr. Rudolf Öhman.
För några dagar sedan ånyo häktad och införpassad till länsfängelset, blet han igår derstädes för fjerde gången under detta år tagen i förhör. Denna gång var han misgstänkt för försök till stöld af några af en resande nere vid hamnen kvarglömda reseffekter, en kista och en säck innehållande diverse klädespersedlar m.m., alltsammans värderadt till 83 kr. 45 öre.
Af förhöret framgick att en tjenstflicka H. Desideria Danielsson, eom har sitt hem i Enge i Barlingbo, för en tid sedan vid resa härifrån till fastlandet, der hon skulle söka sig plate, glömt medtaga sina saker, hvilka, då man icke visste hvem de tillhörde, instäldes i förvar i en af kolbodarne nere vid hamnen och hvilket kolförman Engström ombestyrde. Af någon anledning blefvo de emellertid på aftonen 15 dennes stälda utanför; Engström liksom en annan kolarbetare, Rörfelt, lemnade likväl under kolkörning mellan en at gotlandsbåtarne och kolbodarne sakerna icke ur sigte, utan fortforo att ha ett vaksamt öga till dem.
Vid 7-tiden, då bägge inne i kolboden voro sysselsatta med att fylla kärran med kol, glömde de för ett ögonblick titta ut — och vips voro sakerna borta. Rörfeldt, som först gjorde upptäckten, tyckta sig samtidigt märka att en skugga skymtade förbi, hvarvid han ögonblickligen fick klart för sig att det icke kunde vara någon annan än denna förbiskymtande figur som tagit såväl kista som säck såsom god pris. Engström gaf sig genast ut på spaning bortåt Korsgatan, der han fick se en figur stå med en kista på ryggen, hvilande sig mot ect plank. Han gick fram och såg genast att det var Öhman han sålunda kommit öfver på bar gerning.
Ö., hvilken genast tann sig i situationen, förklarade lugnt att han blifvit ombedd af ett obekant fruntimmer att bära hennes saker, som skulle finnag vid en af kolbodarne, till Österport.
— Nå, hvar är det fruntimret? återtog E.
— Hon kommer snart; jag väntar på henne, hon skulle bara gå och växla en femma.
Då Engström icke hade tid att invänta den »obekanta» och just icke satte mycken tro till Ö:s uppgifter, tillsade han denne genast att följa honom åter till boden med sakerna, för hvilka, då de voro lemnade i hans vård, han ville vara säker.
Vid det samtal, som härvid uppstod mellan dem, sade Ö. bland annat att han blifvit tilltalad af omnämda »obekanta» fruntimmer, som skulle hatt en artillerist i sällskap, egendomligt nog denna tid på året klädd i hvita byxor. Hon hade frågat Ö. hvar det fans något stadsbud, hvarpå han svarat att det visste han inte. Men var det något att bära, kunde han etå till tjenst.
Så hade det gått till och Ö. hade i början haft hjelp af en »obekant» pojke, hvarken mörk eller ljus, som han inte trodde sig ha sett förr och som enligt hvad han kunde erinra sig gick under benämningen »Smålandsjohan», Denne hade sedermera lemnat honom, emedan Ö. under färden började få klart för sig »att han nog skulle få hjelp af artilleristen».
Både denne och fruntimret hade ändock försvunnit.
Nere vid kolboden ändrade Ö. sina uppgifter: då hade bland annat fruntimret gått in till fru Berger för att »växla en tia».
I vittnens närvaro tillsade nu Engström Öhman att gå och ta reda på fruntimret, eljest blefve han fast. Han gick också men kom icke tillbaka.
Såväl kistan, från hvilket låset var borta, som säcken sattes åter in i förvar i kolboden.
En half timme före stölden skulle E. varit ombord på skon. Karl Johan, der han bedt att få låna en »märlspik», som han också erhållit.
Tillfrågad om bortbärningen af sakerna vidhöll Ö. hvad han förut uppgifvit för Engström. Han tillade nu äfven att han se’n träffat fruntimret, hvilket, då han omtalat att ban tagit »galna» saker, skulle ha sagt att det var en liten ljusblå kista och en säck, och dessa saker skulle han då burit till Österport, der han stält in dem till höger i en port, hvarför han skulle fått en krona, Han hade då sett att fruntimret med sakerna åkte i väg utåt landet.
Ätt ban brutit ifrån låset å kistan och tagit något derur eller föröfrigt haft för afeigt att stjäla, det bestred han.
Hvad anginge märlspiken bekände han att han varit ombord å »Karl Johan, dertill förmådd af en — tyvärr äfven bär — »obekant» pojke, som önskat sig nämda spik. Ledsamt nog var denne, då Ö. kom i land, borta; föröfrigt hände samtidigt Ö. den olyckan att han på kajen svafvade öfver en trons och så råkade tappa märlspiken — i sjön.
Engström och Rörfelt vidhöllo i sina vittnesbearättelser, hvad de förut uppgifvit. Ett par andra vittnen hördes äfven; de hade dock intet af vigt att omtala.
Morgonen dagen derpå hade Ö. kommit ned till Bagström och bedt om förlåtelse; då var emellertid saken redan anmäld,
För närmare utredning uppsköts målet till 29 dennes.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 23 November 1894
N:r 183