Kategori: 1956 11 November

Fru Viola Westberg från Bertelmässa i Hamra, kom för några dagar sedan hem till Gotland igen efter en årslång vistelse i det stora landet i Väster. Det var nämligen den 1 november i fjol som hon anträdde den långa resan för att hälsa på sin enda dotter, Mrs Alma Brackert, som bor i Cotuit, en berömd badort i Cape Cod Bay i Amerika. Hon är gift med en amerikanare, mekaniker vid en av Chevrolets fabriker, och reste ut redan som 11-åring. Fru Brackert har varit hemma och hälsat på vid ett par tre tillfällen men nu är det sju år sen sist.
Gotlänningens medarbetare träffade fru Westberg hos en av sönerna i Visby och hon berättade lite om resan.
Det har varit en underbar tid det här, säger hon, själva resan är ju så behaglig och flygpersonalen gör allt för att man skall ha det bra. Det tog bara 17 timmar att komma dit så det går minsann undan. Roligast var det i alla fall att träffa min dotter och hennes make och förstås barnbarnen.

Dem har det så trevligt och bra på allt sätt och simmar och dyker gör dem då som fiskar, det är en stor fin badort där dem bor. Jag har också fem syskon i Amerika. Alla träffade jag inte men jag hälsade i alla fall på hos en av mina bröder som jag inte sett på 44 år, han bor i Baltimore, så hälsade jag på hos min syster i Long Island. Tre andra syskon bor i Florida, men dem träffade jag bara per telefon.

Förr i Amerika.
Fru Westberg är ingen främling i Amerika. I unga år hade hon plats i staten New York och är sålunda väl förtrogen med språket trots att det är länge sedan dess. Hon är 73 år nu, och man måste säga att det var en god prestation att ge sig av på en sådan långresa. Själv tycker hon att hon fått vila upp ordentligt under den här tiden, fast det har varit massor med bjudningar att gå på förstås.
Vi skulle lära oss av amerikanerna, fortsätter fru Westberg, där är det minsann inget fjäsk. Kommer det något främmande på besök gör man inte några större anordningar utan säger bara ”kom och ta dig en kopp kaffe här med ????”. Man tar det enkelt och kamratligt med alla. Vi hade en liten syförening därute, sju damer och jag, och hade mycket trevligt tillsammans. Ofta bjöd dem mig med på åkturer i bil, eller utfärder på havet med sina lustjakter, bl. a. har jag varit i Boston, New Bedford och Falmouth. Min bror tog mig med på en biltur till Provincetown där det väldiga pilgrimsmonumentet finns. Det är 252 fot högt och har kostat 90.000.000 dollar. Monumentet är rest till minne av pilgrimmer som med ”Mayflower” landade där d. 11 nov 1620. Vi var också och tittade på den stora byggnaden Empire States Building som är 120 våningar högt. Jag vågade mig inte högre än 7 våningar, man får tänka på blodtrycket, men de andra åkte upp till toppen. Det är då en fantastisk byggnad.

Middag i kyrkan.
Fru Westbergs dotter och hennes anhöriga är med i Metodistkyrkan och hon hade därför rika tillfällen att vara med där. Till gudstjänsterna går ju hela familjerna varje söndag.
Här i Sverige har vi ju ”kyrkkaffe”, men i Amerika har de ”kyrkmiddag”. Dessa middagar är mycket populära och ordnas som lnytkalas, dvs. medlemmarna tar med sig färdiglagad mat till kyrkan. Man har i förväg kommit överens om vilken maträtt man skall ha, skinka eller sallad, som är mycket vanligt där, eller något annat och så kaffe och tårta. Efter gudstjänsten ordnar man så gemensam middag i någon angränsande lokal. Även syföreningarna har ofta sina te-partyn. Men mycket är annorlunda än här hemma, t. ex. spelar ju fruarna allmänt bridge därute och dansar gör dem också. Jag hörde talas om att i någon ny kyrka som byggts var det ordnat med danslokal i källarvåningen.

Tillbaka till Hamra.
Flygresan hem tog lite längre tid, än ditresan, beroende på dimma, hela 27 timmar.
Nu skall det i alla fall bli roligt att få komma hem till farmen i Hamra igen, det är sant att ”borta är bra men hemma är bäst”. Inte skulle jag då trivas med att bo i en storstad med all denna brådska och jäkt. Nej, tacka vet jag landet. Detsamma säger min dotter därute i Couit. Där är ju rätt lantligt, även om där finns massor med turister. Både hon och maken har var sin bil så dem har ju lätt att komma sig, han har ju så långt som mellan Hamra och Hemse att köra varje dag till sin arbetsplats.
Ja, det finns mycket att se i världen, det förstår man när man hör fru Westberg berätta och när man tittar på fotografier hon har med sig. Och det måste vara oerhört intressant att inte bara se det ”på vykort” utan personligen få besöka de främmandeländerna och ta så här god tid på sig. Men konstigt i alla fall att det lilla Hamra på söder drar mer ändå. För så är det!
Jige

Gotlänningen
Lördagen den 10 November 1956
N:r 262.