Tidningsklipp med anknytning till Gotland. På denna sida är samlat tidningsklipp från äldre tider. Klippen består av artiklar införda i diverse tidningar från Gotland, även en del klipp från äldre böcker. Innehållet består av artiklar som berör Gotland.
Förre navigationsläraren, sjökaptenen John Wessman har avlidit i Stockholm, 82 år gammal. Född i Visby gick han vid 5 års ålder till sjöss med sin fader, som var en känd långfärdsskeppare, och hade innan han fyllt 9 år seglat jorden runt 3 gånger. Efter några år vid Visby läroverk tjänstgjorde han på segelfartyg i utrikes sjöfart. Sjökaptensexamen tog han i Visby 1890, blev reservofficer i flottan 1892, t. f. lärare vid Visby navigationsskola 1893 och ordinarie 1900. Samma år tog han navigationsskoleförest.-examen i Stockholm och var sedan 1912-1935 lärare vid Stockholms navigationsskola, varefter han under 12 år var sekreterare i direktionen. Han var även lärare vid tekniska skolan i Visby och stadens brandchef. John Wessman gjorde sig också ett namn som föreläsare och artikelförfattare och det gamla Visby kommer säkert ihåg honom som Barnens Dagpappa och historieberättare och en glad och populär person i övrigt. Närmast sörjande är maka och dotter, systern fru Laura Lindwall i Visby och brodern sjökapten Eddy Wessman, Sthlm, samt syskonbarn.
I en ålder av 77 år avled i dag hemmansägaren Reinhold Mattsson, Klemette i Silte. Han var född i Silte och var yngre år en mycket verksam kommunalman. Närmast sörjande är två barn.
Till den sista vilan vigdes i går stoftet efter hem.-äg. Lennart Johansson Bjärby i Sjonhem. Efter det ps. ?? sjungits höll pastor Nils Råmonthgtetalet utgående från Joh. 17: 24 förrättade jordfästningen. Sedan ps. ?? sjungits utfördes begravningsmässan och till sist sjöngs ps. 590: 6-7. En rik och vacker blomstergärd nedlades vid graven.
Till gravens ro vigdes på söndagen stoftet efter handelsföreståndaren Hugo Lindegren, Garda. Efter en andaktsstund i sorgehuset fördes kistan i procession till kyrkan, där den högtidliga akten inleddes med ps. 142. Kyrkoherde Ragnar Johansson utgick i sitt griftetal från 1 Sam. 20: 18 och sedan den rituella akten avslutats sjöngs unisont ps. 21. Kantor P. Palmer utförde en solosång, varpå kistan under sorgemusik utbars och sänktes i graven på kyrkogården. Vid graven hölls tal av bl. a. överlärare Hans Persson och lantbrukaren Fridolf Alfvin. I den rika blomstergärden märktes kransar från Garda handelsförening, dess styrelse, personal och medlemmar, Kooperativa förbundet och Garda sparbank.
I söndags jordfästes i Lärbro kyrka sjömannen Petter Högbom, Vägome. Kistan fördes i procession till kyrkan och bars av grannar till den bortgångne under sorgemusik in i kyrkan, där akten började med mikaelipsalmen Gud låter sina trogna här —. Kyrkoherde Coldemo talade med utgångspunkt från ordet Jag är A och O. Efter ps. 549: 2 utförde officianten begravningsmässan och sist följde psalmen 425: 5-6, varpå kistan bars ut till kyrkogården, där kransnedläggning ägde rum. Som en ovanlighet kan nämnas att icke mindre än fyra personer samtidigt stod på bår i Lärbro församling, vilket icke har inträffat sedan internerna vårdades på därvarande krigssjukhus.
Stoftet efter den vid en eldsolycka omkomne f. jordbruksarbetaren Johannes Söderlund, Mellings i Eksta, vigdes på söndagen till gravens ro. Jordfästningen ägde rum på kyrkogården, där kistan tidigare bisatts, och inleddes med ps. 66: 1-4. Med text från Matt. 18: 1-4 höll kyrkoherde E. Amér griftetal och förrättafk den rituella akten, vilken avslutades med ps. 586: 4-5. Den bortgångnes minne hedrades med en vacker blomstergärd.
I Linköpings krematoriekapell jordfästes på fredagen fru Margit Olsson, Verkebäck. Under samlingen spelade musikdirektör Gösta Myrold Legend av Sjögren, varefter han sjöng Largo av Händel med obligatviolin av konsertmästare Fritz Moreau. Komminister H. Hagström, Västervik, förrättade jordfästningen och höll griftetal över Rom. 8: 18. Hr Myrold sjöng efter jordfästningen »Den store hvide Flok» av Grieg. När stoftet sänktes för eldbegängelse spelade hr Moreu Litanei av Schubert. Kransar hade bl. a. sänts från Fred. Olssons befäl och besättning, ASBJ, Werner Kristoff er-son, AS, Oslo, Försäkrings AB Ocean och Kalmar distrikt av Röda korset. Som avslutning spelades preludium i d=inoll av Bach.
Till den sista vilan har i Östra gravkapellet vigts stoftet efter Hjalmar Hansson, Visby. Efter ps. 297: 3 höll pastor S.-E. Wihlborg griftetal med ledning av Uppenbarelseboken 12 samt förrättade jordfästningen som följdes av ps. 142: 1-5. Under det att musikdir. L. Siedberg spelade sorgemusik utbars kistan och fördes till Norra begravningsplatsen, där gravsättningen ägde rum och en vacker blomsterskörd nedlades.
Stoftet efter änkefru Marit Norman vigdes i lördags till den sista vilan. Den högtidliga akten som ägde rum i Östra gravkapellet omgavs av sorgemusik som utfördes på orgeln av musikdirektör L. Siedberg. Kyrkoherde Wernberg förrättade jordfästningen och utgick i sin betraktelse från ps. 68: 20, 21. Ett stort antal släktingar och vänner till den avlidna hade mött upp och begravningsföljet begav sig sedan direkt till Othems kyrkogård, där kistan gravsattes och där den avlidnas minne hedrades med en rik blomstergärd.
Kyligare Utsikter: Måttlig växlande vind och övervägande vackert väder. I morgon tilltagande N vind och regnskurar. Kyligare. Farvattnen kring Gotland: Styv till hård kultje omkring 0 mot natten vridande till N kuling, först regn men sedan siktförbättring. Stormvarning: Styv N kuling till delvis storm. I Visby uppmättes i natt 11 mm regn. Temperaturen var kl. 7 i Stockholm 7 grader, Göteborg 6, Malmö 8, Växjö 5, Visby 7, Karlstad 5, Falun 2, Östersund —2, Blåhammaren, Haparanda och Riksgränsen —6 grader. Oslo hade 4 grader, Helsingfors 3, London 5, Paris 6, Berlin och Wien 8.
När Dan Andersson i september 1920 under ett tillfälligt besök i Stockholm hastigt gick bort på grund av cyanväteförgiftning på ett hotell trettiotre år gammal, var han inte tillnärmelsevis så känd och så uppskattad som nu är fallet inom vida kretsar. Studiecirklar och inte minst radion har bidragit till att göra hans verk kända och lästa. En hel del av hans dikter är ju också tonsatta och högst populära inslag i radioprogrammen. Och biografier och uppsatser av skilda slag har hållit intresset för hans egendomliga livsöde vid liv. Egendomligt kan man förvisso kalla hans liv. Ända från tidigaste barndomen var han en drömmare, en skogens och vildmarkens bohem, med föga sinne och föga intresse för vad som hör det praktiska livet till, och sådan förblev han till sin sista stund. Han har räknats till de s. k. proletärdiktarnas krets, men intet kan vara mera oriktigt. Vad vi i våra dagar menar med proletärskald var han minst av allt, och hur fattigt hans hem än var, så var han inte heller någon proletär till födseln. Fadern var folkskollärare utan någon examen, en intelligent och i sin ställning en kunnig och bil.dad man men helt autodidakt, precis som fallet var med sonen Dan. Hans lön var sexhundra kronor om året, vilket hade till följd att han under ferierna måste åta sig skogsbruks- och jordbruksarbete för att kunna försörja familjen. Och barnen fick hjälpa till. Den blivande skalden var ej mer än åtta år, då han var med och slog på beting vid en gård i trakten. Fadern slutade i början av innevarande sekel med sin lärartjänst och tog i stället ett arrende med kolningsskyldighet. Men han var själv föga praktiskt anlagd och det slog inte vidare väl ut. Kanske var det denna brist på praktisk läggning, som gjorde att fadern inte reagerade något nämnvärt, då Dan utan vidare kunde lämna vad han höll på med och i stället bege sig ut på stigar och vägar eller bara helt drömma sig bort. Sin begåvning hade han visat tidigt, och fadern hyste stora förhoppningar om honom. När Dan Andersson var fjorton år for han till Amerika. Det förhöll sig så, att fadern tänkte på att emigrera med hela familjen för att kunna få en anständigare utkomst. Och så sändes pojken före till släktingar för att \”rekognoscera terrängen\”. Efter åtta månader var han hemma igen, fattigare än när han for men rikare på erfarenhet. Men någon emigration blev det inte av för familjen.
Dan Andersson vid 14 års ålder i Amerika.
Efter amerikaresan gick han och läste för prästen, och sedan skulle han fortsätta att försörja sig själv. Han prövade på litet av varje. Han försökte sig som pappersbruksarbetare, han tog plats vid en gruva, han arbetade vid kolmilor och i jordbruk och ett tag vandrade han omkring och sålde eskilstunasmide. Men ingenstans stannade han länge. Oron drev honom alltid vidare, och så skulle det förbli. När han kom med sina knivar, ställde han väskan utanför, gick in till sina bekanta och hälsade på, skrattade och pratade och skämtade men glömde att sälja. Vad han däremot kunde hålla på med, det var att skriva. Han var om någon född författare. Han kunde fabulera som ingen annan. Han levde i en värld för sig, och hemtrakten, finnbygden i Dalarna, lämnade honom ett aldrig sinande stoff. Och han skrev var det fanns någon möjlighet: en kolarkoja, ett ödetorp, hos någon bekant som han gästade under sina otaliga vandringar, varhelst det fanns den minsta lilla vrå, så förstod han att utnyttja den. Sina kunskaper skaffade han sig genom självstudier och under en tids vistelse vid Brunnsviks folkhögskola, där han var djupt intresserad men mycket originell elev, en av den kända skolans mest kända elever. Detta var år 1914, och samma år kom hans förstlingsverk, Kolarhistorier, ut på bokmarknaden. Det var ett stort ögonblick i hans liv, och han hyste inte den minsta tvekan om vilket yrke som var hans. Kanske hade han aldrig hyst det ? Och så fortsatte han den bana han slagit in på och som skänkt oss både romaner och odödliga dikter. Själv skördade han berömmelse men föga guld. Det fulla erkännandet koli] först då han var borta, då \”en spelnum och en drömmare var död\”.
Dan Anderssons födelsehem, gamla skolan i Skattlösberg.
Roxy: »Gift med död man» En amerikansk film av medelgod kvalitet. Storyn spinnes upp kring en förväxling av två kvinnor vid en tågolycka och övergår så småningom i bästa kriminalthrillerstil. En handfull goda skådespelare såsom Barbara Stanwyck, John Lund o. Lyle Bettger sätter färg över det hela och så småningom ordnar allt upp sig till belåtenhet för alla parter — utom för skurken i storyn förstås — det är ju amerikansk film, Filmen är välinspelad och underhållande och skiljer sig från mängden av thrillers i den sedvanliga stilen. Paramountjournalen i förspel. Conn.
Royal: »Eldfågeln» Hasse Ekman har ju alltid varit något av en experimentator inom svensk film och det kommer därför inte som någon överraskning att det är han som svarat för den första svenska färgfilmen, tänkt att serveras huvudsakligen för en internationell publik. Fördenskull har filmen försetts med engelskt tal. Gevacolor heter färgen, inte så pålitlig som Technicoloren kanske — Gevacoloren ger ofta ganska overkliga nyanser men den gör ändå rättvisa åt de agerande i filmen, främst prima ballerinan Ellen Rasch och världsbarytonen Tito Gobbi. Den yttre ramen bär också Hasse Ekmans signatur, den är mer än lovligt Hollywoodsk, men det spelar faktiskt en underordnad roll i sammanhanget. Det tongivande är inte skådespelarprestationerna utan de prestationer som utförs på operans tiljor. Och dem kan ingen klaga på — Ellen Rasch visar ett sant konstnärstemperament, för henne är det huvudsaken att ge, dansen är hela hennes liv — där kan inte kameran ljuga. Tito Gobbi, sydländskt viril, sjunger ur bl. a. »Don Juan» och andra operor med sin strupes mest glimmande guld. I både dans- och sångavsnitten medverkar vår operas förnämsta krafter. Hört och hänt kommenteras i förspelet av Sigge Fürst. Cricque.
Vänder det för Gute när serien vänder? PÅ SÖNDAGEN BÖRJADE Stockholmsserien på »andra ronden» och det gick inte så dåligt för Gute i returmötet mot Tellus. Visserligen blev det bara delad pott, men vad beträffar spelet så ser det ut som om det lossnar nu och då kommer säkert resultaten också. Vi tror inte att Gute vill, liksom andra riktiga\’ fotbollsvänner på Gotland heller, att man nästa säsong åter skall spela i Gotlands högsta serie. Efter Guteförlusten mot Tellus med 5-2 skrev Idrottsbladet att nästå år återfinnes Gute inte i Stockholmsserien. Nåja, det är nog att »dricka» gravölet ett halvår för tidigt, om nu inte Stockholms Fotbollförbund ger Gute »båten» trots att gotlänningarna inte är »avstigningsberättigade».
GUTES DELTAGANDE i Stockholmsserien kostar, enl. kalkyl, 13.050 kronor, därav betalar Fotbollförbundet 4.000 kr. Alltså skall Gute ha in 9.050 kr. på sina nio hemmamatcher. Hitintills har Gute haft sex hemmamatcher och i rent netto har man på fem hemmamatcher fått in ungefär 2.700 kr. Någon kommentar till detta är väl ganska obehövlig! För att förbättra ekonomin kan man förstås höja biljettpriserna (det har också varit på tal). Nu tar man 2:— (entrén till en klass I-match är 1:50) och 50 öre till läktaren. Denna femtioöring, tillfaller dock inte klubben, den går oavkortat till idrottsplatsen. Nu blir det faktiskt så att Gute tjänar mindre (om man nu tjänar någonting) än en klubb som spelar i gotländska klass I-serien. Avbränningarna för Stockholmsdeltagandet är för stora. Att det skulle bli sådana här ekonomiska svårigheter var vi på det klara med, säger fotbollsbasen Bengt Hässelgren, men vi hoppas att det skall ordna sig ändå. Bl. a. hade vi pushbollevenemanget i somras för att få in pengar. Omkostnaderna kring en hemmamatch är ganska stora, det är reklam, resor, planhyra, nöjesskatt m. m. Det högsta vi fått in i år är 1661 kr., det var vid Värtamatchen, då var planhyra och skatten avräknade, slutar Bengt.
DET HAR IBLAND SNACKATS, mest av utomstående, om att Gutespelama hade dagtraktamente vid bortamatcherna. Nu är saken den att man har inte dagtraktamente och har aldrig haft. Om nu spelarna hade fått en liten slant hade det inte varit så mycket att säga om, att åka till Stockholm och spela måste ju ställa sig betydligt dyrare för pojkarna än att t. ex. åka till Roma eller Slite. Detta visar att spelarna, åtminstone de flesta skulle vi tro, är grabbar av den rätta ullen.
SOM SYNES SÅ ÄR DET INTE en dans på rosor att tillhöra en finare »fotbollsfamilj», vi får dock hoppas att det skall vända sig till det bättre för Gute, både idrottsligt och ekonomiskt. Det skulle inte vara så lyckligt om Gotland skulle förlora kontakten med fastlandsfotbollen.
MAN BRUKAR SÄGA att när man vinner en match skall segern firas och när man förlorar skall sorgen dränkas. I söndags när det blev oavgjort fanns det ju ingen orsak varken till det ena eller det andra. Telluspojkarna, inte alla, tycktes ha anledning ändå och man gjorde minsann ingen god reklam för idrotten på både restaurang eller vid båten. En av spelarna fröjdade om så kraftigt förresten att han inte hann med båten och då kan man väl säga att han var ordentligt borta. Sådana sorgliga historier har man sluppit höra från Stockholm, ännu har inte det minsta klank kunnat höras mot Gute och det är roligt. Vi tror att vi slipper höra något också. RUNE.
Gotlands SLU:s distriktrnästerskap i friidrott var i söndags anordnade på Sudervallen i Hemse. Deltagareantalet uppgick till bortåt trettio och en hel del resultat får betraktas som goda, då banorna givetvis var tunga efter det myckna regnandet. De bästa resultaten: Herrar: Löpning 100 m.: 1) Åke Vahlgren, Östergarns avd. 11,8 2) Ivar Larsson, Halla-Sjonhem, 11,9, 3) Åke Jansson, Vänge-Guldrupe, 12,0 4) Per Bendelin, Väskinde, 12,1 5) Erik Hedin, Hablingbo-Silte, 12,2. 400 rn.: 1) Ivar Larsson, Halla-Sjonh., 56,2, 2) Nils Larsson, Havdhem, 56,2, 3) Per Bendelin, Väskinde, 59,0, 4) Herbert Nilsson, Eskelhem, 60,0, 5) Berthold Berg, Halla-Sjohem, 60,0. 1.500 m.: 1) Berthold Berg, Halla-Sjonhem, 4.51,7, 2) 011e Thunberg, Dalhem-Ganthem, 5.09,0. 5.000 m.: Berthold Berg, Halla-Sjonhem, 17.44,3, 2) Per Larsson, Eskelhem, 18.14,1, 3) Jan. Herlitz, Halla-Sjonhem, 19.40,2. Höjdhopp: 1) Olof Olsson, Eskelhem, 157 cm.: 2) Åke Jansson, Vänge-Guldrupe, 157, 3) Karl Pettersson, Fröjel-Klinte, 152, 4) Erik Hedin, Hablingbo-Silte,, 152. Längdhopp: 1) Åke Vahlgren, Östergarn, 569 \’cm., 2) Åke Jansson, Vänge-Guldrupe, 551, 3) Nils Larsson,-Havdhem, 522, 4) Per Bendelin, Väskinde, 519. Diskuskastning: 1) Erik Hedin, Hablingbo-Silte, 34,91 m. 2) K. S. Ahiström, Eskelhem, 34,51, 3) Nils Larsson, Havdhem, 33,17, 4) Karl Pettersson, Fröjel-Klinte, 32,52. Kulstötning: 1) Erik Hedin, Hablingbo-Silte, 12,02 m., 2) Karl Pettersson, Fröjel-Klinte, 9,48, 3) Jan Herlitz, Halla-Sjonhem, 8,49. Spjutkastning: -17. Per-Johan Göthberg, Östergarn, 37,59, 3) K. S. Ahlström, Eskelhem, 34,00. Damer: Löpning 100 m.: 1) Ingrid Josefsson, Vänge-Guldrupe, 14,0, 2) Kerstin Herlitz, Halla-Sjonhem, 14,8, 3) Elisabeth Jacobsson, Vänge-Guldrupe, 14,8, 4) Svea Josefsson, Vänge-Guldrupe, 15,0. Höjdhopp: 1) Elisa beth Jacobsson, Vänge-Guldrupe; 132 cm., 2) Inga-Lena Larsson, Havdhem, 121, 3) Ulla Jacobsson, Vänge-Guldrupe, 116. Längdhopp: 1) Elisabeth Jacobsson, Vänge-Guldrupe, 434 cm., 2) Ingrid Josefsson, Vänge-Guldrupe, 408, 3) Svea Josefsson, Vänge-Guldrupe, 402. Slungboll: 1) Ingrid Josfsson, Vänge-Guldrupe, 33,64 m., 2) Svea Josefsson, Vänge-Guldrupe, 31,25, 3) Inga-Lena Larsson, Havdhem, 28,74, 4) Inger Kraft, Rune, 28,45. I tävling avdelningarna emellan om uppsatt vandringspris segrade Vänge-Guldrupe avd, med 69 poäng, närmast följd av Halla-Sjonhem med 46 och Östergarn 35 poäng.
Centralserien: Lyes heta segervilja knäckte Klintehamn. STORMATCHEN i centralserien mellan Lye och Klintehamn blev en fartfyld och spännande match, som avgjordes först i andra halvlek då Lyeforwards gjorde tre smarta mål. Lye vann altså med 3-0 och gick därmed till serieledningen precis när halva serien avverkats.
SEGERN FÅR BETRAKTAS som fullt rättvis, Lyegrabbarna kämpade bättre och det var just den heta segerviljan som i andra halvlek fällde utslaget. Trots att Lye haft ett litet övertag under första halvlek (hörnorna 6-4 ger en bra bild av spelfördelningen) blev det ändå ingen nätkänning. Chanser saknades inte, men herrar forwards kunde inte få styr på varken ben eller nerver, så att det blev 0-0: I början på andra halvlek gav emellertid Claes Hederstedt Lye ledningen på ett närskott. 1-0 stod sig ganska länge, men Nisse Budin var mannen som med ett grant direktskott ökade till 2-0 och 3-0 skallades in av Olle Hederstedt.
SPELET VAR AV GOD KLASS I-klass vad farten beträffar, men i fråga om det tekniska och det taktiska var det som vanligt i klass II, vilket inte är så dåligt det heller. Särskilt, Lyeförsvaret spelade bra, man lämnade aldrig några större blottor. »Vicke» blev så bra efterhållen av vb. Lasse Eklund, så att han ledsnade och drog sig tillbaka till försvaret. »Vicke» fick förresten en varning för att han tjatade emot ett domslut:
SKALL MAN FRAMHÅLLA någon i segrarelvan (det var ingen som var direkt dålig) så blir det hh Carl-Otto .Sjösten, ettrig Och taktisk, Bertil Lewander i målet, lugn och greppsäker, Och Lasse Eklund, hypersnabb back. I kedjan vill man ge ett plus för Claes Hederstedt och Nisse Budin. Den bäste liar vi dock lämnat till sist, Olle Hederstedt heter han och är välkänd i fotbollshetsar på Sudret: Han är inte längre den snabbe framfusige spelaren, men han är lagets stora moraliska tillgång. I Klinteharnn var det ingen som glänste, men ingen var heller dålig. Skll någon nämnas blir det mv. Hasse Nyberg och hi Ola Hägg. Domare var Agne Augustsson och från hans pipa kom det inga »feldrillar».
På betesmarkerna nere vid havet fann hemmansägare Lars Kristiansson två av sina lamm rivna.Åter för sent att avslöja dråparen. Inte ett enda rovdjursbett kan upptäckas på de rivna lammen, men ögonen är uthackade och inälvorna har tagits ut genom ett håli buk eller bröst.
Gott och väl en halvmil bort från de centrala delarna av Gothem socken och med den djupa, sjungande »strandskogen» alldeles in på knutarna, ligger hemmansägare Lars Kristianssons gård — en av de två parter som bildar Nors grannlag nere vid den gotländska nordöstkusten. Ute i havsbandet drar gåsflockarna förbi eller tjuvbetar på holmarna. På strandängarna stiger måsarnas härskaror mot skyn medan silvertärnan fiskar i vikarna. Och i strandskogen går fåren i bet — ett hundratal tackor med ungar som föddes ute i snödrivorna, när den värsta vintern var över och marsvåren började lossa på isbältena såväl i skogsmarkens bäckar och åar som i de grunda vikarna nere vid »strand». Dessa får har varit det allmänna samtalsämnet man och man emellan, inte minst bland andra fårägare på Gotland denna nådens vår 1952. Ett dystert öde har drabbat bortåt ett trettiotal av lammen. Man har under en månads tid gång efter annan hittat deras urätna kroppar i strandskogen, på uddarna ute vid havet eller liksom tappade från skyn flera kilometer in på andra jordägares marker. Ingen har ännu med exakt säkerhet kunnat fastställa lammrövarens identitet, ty ingen har ännu med egna ögon sett honom utföra mordet. Ägaren till fåren har dag efter dag patrullerat genom de 200 tunnland skogsmarker som fårstängslet omsluter, men han har alltid kommit för sent till brottsplatsen. Ett dräpt unglamm liggande utsträckt på en öppenplats inne i skogen, utan spår av bett på kroppen, men med ögonen urhackade och ett gapande hål i bröstet eller buken, genom vilket inälvorna tagits ut, har varit en syn som vid ett tiotal tillfällen mött honom. Dessutom har i skrivande stund 16 lamm på ett fullkomligt oförklarligt sätt kommit bort. Rövaren har varit för snabb och listig för att låta sig avslöjas. Det är endast det -enhetliga i avlivnings- och urätningsmetoderna som skvallrar om att en och samme rövare varit framme. Och vilken stund som helst kan han komma tillbaka. över de små liven som i dag går i bet därnere mellan strandskogens furor eller ute bland den öppna »strandburgens» gråa kullersten vid Nors ruvar den ovissa döden som en hotfull och dyster skugga. Det var vid ett titfälle under den förra hösten som en gammal fårägare borta vid Skarnviken i Kräklingbo socken invid samma kust berättade, att han sett ett par jättestora fåglar kalasa på en död bagge som blivit liggande utan att jordas vid en av de röda tångbäddarna nere vid »strand». Baggen hade dött av någon sjukdom och var i förruttnelsetillstånd. Men de två rovfåglarna hade låtit sig väl smaka. Dag efter dag kom de sedan tillbaka, så länge det fanns en köttslamsa kvar på benen. Och en gång kom han dem mycket nära in på livet. Fåglarna hade varit mörkbruna till färgen, berättade han. Stjärten var vit — åtminstone delvis. Näbbarna var kraftiga, krökta och gula till färgen. Benen var tumstjocka och gula även de. När fåglarna sedan med stort besvär lyfte från fårkroppen, såg han att de stora vingpennorna spretade. Att det varit ett par örnar var nog ingen tvekan om. Och även om dessa ståtliga, fridlysta rovfåglar — kungsörn eller havsörn det smäller lika högt — nu måste räknas som ytterst sällsynta i vårt land, inte minst på Gotland, finns det nog ingen tvekan hos fårägaren vid Nors att det är örn som rivit hans skyddslingar i skogen. Vid två tillfällen under sina patrullmarscher i betesmarken har han nämligen sett den väldiga fågeln komma strykande tätt över trädtopparna utifrån sjön. Från kustbevakningsstationen har en ensam örn rapporterats vid Gothemshammar. Själv såg jag en ensam havsörn lyfta från holmen Sildungen, belägen några kilometer från fårens betesmarker, och styra kosan ut mot havet till. Märkligt är emellertid att där ett annat örnpar nu häckar på Gotland inom en helt annan trakt av ön, inte en enda unge rövats från de får som betar i skogen runt om. Själv inspekterade jag den boplatsen vid upprepade tillfällen under förra sommaren och fann därvid endast rester av vildkanin, några kråkor, några igelkottar och -fjädrar efter en fasan invid örnboet. I den trakten var samtliga fårägare stolta och tacksamma över den sällsynte inbyggaren som var det mest effektiva vapnet mot den\” ständigt ökande vildkaninstammen. Alltnog, ingen vet med bestämd-het om de rivna fåren i Norsskogarna fallit offer \”för en i kusttrakterna kringstrykande örn. Och för att komma gåtans lösning närmare krävs säkerligen en mera omfattande och intensiv vakthållning. Att hund och räv kan lämnas åsido liksom även löslöpande illrar och andra rovdäggdjur, därför talar även den omständigheten att inga bett synes på kropparna, att inte ett ben brutits. Allt tyder på att skadorna orsakats av någon större rovfågel. Förlusten för fårägaren är naturligtvis avsevärd och för att söka fastställa skadegörarens identitet för eventuell skadeersättning, ordnades en veterinärsbesiktning av några döda djurkroppar med skador som var typiska för den sedan en månad tillbaka pågående massakern på lamm. Även i detta utlåtande bestyrktes »örnteorin», hur tråkigt det än kan låta för oss svenska naturvänner. Intyget lyder nämligen som följer: » Undertecknad har i dag obduce: rat tre lammkadaver som hittats på Lars Kristianssons skogsmarker vid Nors i Gothem socken, och tillhörande dennes fårbesättning. Lammen är c:a 2 å 3 veckor gamla, Bukarna är upprivna och inälvorna borta. I ett av lammen finns dock levern och njurarna kvar. Lammen har varit döda i flera dagar, varför kadaverösa förändringar omöjliggör ett exakt bedömande. På två av lammen har bröstkorgens ena sida sargats så att revbenen synes frilagda utan muskulatur. Extremitetbenen och ryggraden är intakta. Några märken efter bett av hund, räv eller annat rovdäggdjur kan inte iakttagas. Av skadornas utseende att döma synes det mig möjligt att desamma orsakats av någon större rovfågel, t.ex. örn, som uppgives hava iakttagits i trakten. Några tecken på inre sjukdom har jag icke kunnat påvisa på de tre uppvisade lammkadavren, vilket härmed intygas på heder och samvete. Slite den 11 maj 1952. Tor Svanholm. Distriktsveterinär.»
Kungsörn i sitt bo i en annan del av Gotland. I den bygden har inga lamm rivits av örnen, som i stället håller efter vildkaninstammen.
Byborna är ofte ute på spaning efter dråparen, men förgäves.
Och över de betande unglammen ruvar ständigt faran att rivas.
Utdebiteringen i Tingstäde kommun föreslås för nästa år till oförändrat 8 kr pr skattekrona. Antalet skattekronor har ökat från 49.930 till 63.740 och hela statförslaget balanserar, enligt vad kommunalnämndens ordförande Erik Forslund omtalar, på 896.753 kr. Största posten i staten är som vanligt skolväsendet, som beräknas kosta 615.490 kr. Brandstaten har ökat en del och slutar på i runt tal 62.000 kr. I staten har upptagits anslag för inköp av en brandjeep samt för anläggandet av ett antal branddammar. För kulturella ändamål har upptagits 16.000-17.000 kr, och i denna summa innefattas anslag till bl. a. idrottsföreningar och idrottsplatser. Till biblioteksverksamheten anslås 10 öre pr skattekrona och studiecirklarna inom kommunen föreslås få anslag med vardera 50 kr. På grund av ett flertal inkomna ansökningar har kommunalnämnden för avsikt att utreda lämpligt sätt för bidrag till samlingslokaler. Beträffande större byggnadsprojekt kan nämnas att kommunalnämnden håller på att utreda frågan om uppförande av ett ålderdomshem. Vidare kommer nämnden att föreslå att kommunala bostadstilllägget för pensionärer skall utgå med 150 kr för ogift och 200 kr för makar. I skattelindringsbidrag har kommunen erhållit 5.190 kr. Till skatteregelringsfond föreslås en avsättning med 15.000 kr. Till sist kan nämnas att kommunalnämnden ämnar föreslå kommunen att delta i den planerade råttutrotningskampanjen på Gotland.
Vid Andelsslakteriets livdjursauktion i lördags såldes en ko tillhörig R. Levin, Gurfiles i Ala, för 1.700 kr, vilket är rekordpris för kor vid dessa auktioner. Mycket folk var det och köplusten var stor. Nästa auktion kommer att hållas den 8 nov. 30 kor såldes och medelpriset var 1.280 kr, 26 kvigor såldes och för dessa var medelpriset 1.080 kr och högsta pris var 1.575 för en kviga, tillhörig Yngve Hagvall, Roma. 21 ungsuggor såldes till ett medelpris av 590 kr och högsta pris var 670, säljare Bertil Nilsson, Akebäck. Tre galtar såldes för ett medelpris av 450 kr.
![\"\"](\"https://www.tingstade.com/wp-content/uploads/2021/11/sportspalterna.jpg\")
