Kategori: 1937

samt några anteckningar om ett gammalt kvarter.
Av Elisabeth Lange, f. Ekman.
Del 3.

Pastorskan Langes bästa inkomst var avkastningen av kräken som det hette på den tiden, och vilka inrymdes i den i mina \”Anteckningar\” många gånger nämda ladan. Hon ägde nämligen ett par, tre kor, och hon sålde mjölk. År 1843 avled hon, allmänt ärad och aktad – en präktig typ för gamla tiders kvinnor.
Hennes dödsannons står införd den 15 maj 1843 i den lilla intressanta tidningen \”Wisby Weckoblad – ett litet nästan fyrkantigt format av gulnat papper. Den lyder, som följer:

Änkepastorskan
Catharina Margareta Lange
f. Klintberg
avled stilla i Wisby den 13 Maj 77 år.

Warder härigenom Wänner och Bekanta, wilka vid Notifikationen möjligen blifwit förbigångne tillkännagivet.
Det slog mig genast när jag läste denna annons, att det ligger något rörande i de sista orden. De vittna om \”egard\” och finkänslighet såväl mot den döda som mot de efterlevande vännerna. Man är ängslig för att någon skulle blivit glömd vid notificerandet och ombestyr därför detta tryckta meddelande i tidningen, på det att ingen måtte bliva sårad.
Huset ärvdes nu av hennes dotter och kallades sedan, vilket jag redan påpekat, i nästan 50 år för Mamsell Langs hus. Som synes av en bild, vilken illustrerar dessa \”Anteckningar\”, är det en byggnad av synnerligen ålderdomligt utseende. Märk väl den gamla skorstenen och takets sluttande form! Fönsterna hava – tack och lov – fått bibehålla sin rätta fason – äro vanliga Visbyfönster, d. v. s. tre fyrkantiga rutor i varje fönsterhalva. Ingången till fastigheten var och är ännu genom en lucka i planket, som leder in till en gammaldags, hemtrevlig gård, vilken ända tills i somras ägde sin uråldriga, omskrivna lada. En bild av denna såväl från gårdssidan som från S:t Drottensgatan införas en annan dag. Det är den alltid påpasslige Herr Ridelius och fotograf Holmert på Adelsgatan, som vi ha att tacka för, att vyer tagas av bitar av det gamla Visby, innan förstörelsen går fram över desamma. Herr Ridelius äger en utmärkt vacker och rikhaltig samling fotografier över det Visby, som gått.
Jag känner det som en kär plikt att i detta sammanhang påpeka, att vi äro nog lyckliga att äga även en annan värdefull kollektion av gamla motiv från vår stad, tagna av en Visbykännare av Guds nåde, den numera avlidna Rektorskan Kerstin Steffen. Hon hade ej Gotland i blodet, men få fastlänningar ha väl som hon, tack vare sin subtila och känsliga kulturella läggning lärt sig att älska och uppskatta vår ö och vår stad med dess säregna karaktär. Med säker blick för vad som var värt att taga vara på, och vad, som kan bli till ovärderlig tjänst för en framtida forskning lät hon fotografera hus och gårdar, pittoreska miljöer, förnämliga detaljer, lås och dörrar m. m. Få kunde som hon glädjas över det vackra, som vi äga i vår stad, men även få sörja över det av värde, som ödelades. För så vitt jag vet förvaras hennes unika samling på Gotlands arkiv.
Vi återgå nu till den gamla ladan. Innan den revs ner, studerade jag den noga, och jag vill här beskriva den med hela dess, för sina olika ändamål, praktiska inredning. Längst åt venster, inne från gården räknat, var en särskild avbalkning för grishuset, därefter kom en del för \”småkräken\”, höns och dyl., och därbredvid låg det egentliga kostallet, rymligt tilltaget, och med plats för fyra kor. Vid sidan av detta låg ett mindre rum, som på gotländska kallas \”hojmd\” eller hömd. Denna hade en öppning i taket genom vilken man kastade ner höet från det överst i ladan befintliga loftet. Vid \”hojmden\” slutligen låg ett stort rum med en väldig inkörsport från S:t Drottensgatan och en dito på den motsatta väggen, vilken – porten nämligen – ledde in till gården. Genom dessa båda portar körde de stora hölassen in och avlämnade sitt foder till Mamsell Langs kor.
Ja, så tedde sig den gamla ladan, vars saga nu är all, och någon liknande ha vi, så vitt jag vet, ej mera kvar i Visby, åtminstone ej mitt i staden.
På tal om detta kan jag ej låta bli att omnämna, att i min barndom revs en ungefär likadan lada. Den låg vid Mellangatan på den tomt där nu Godtemplarhuset står. Som den gränsade till vår \”Övre Trädgård\”, numera konsul Kolmodins gård, var min far starkt betänkt på, att, då den utbjöds till salu, köpa den för att med den mark, på vilken den stod, öka ut vår pittoreska och vackra trädgård, känd bl. a. för sina förtjusande kvarter med perenna växter, av vilka många voro verkliga rariteter. Omskrivna lada ägdes av fröknarna Johanna och Victorine Hägg. Godtemplarna ville emellertid mycket gärna komma över den, och min far blev ivrigt ombedd av Borgmästare Een, som båda varmt intresserade sig för Godtemplarnas berömvärda sociala verksamhet, att träda tillbaka för dem, vilket han öven välvilligt gjorde. Själv ivrande för framsteg och samhällsförbättringar, ville han på intet sätt gå i vägen för det allmänna bästa.
Jag nämde nyss, att Mamsell Langs gård var pittoresk och hemtrevlig, och visst var den så och är så än i våra dagar. Vid sidan mot Gardellska huset stod förr ett stort valnötsträd, vilket nu, liksom många andra dylika i Visby, är borta. Men några gamla, knotiga äppelträd från Mamsell Langs tid finnas ännu kvar; ett träd med Gravenstein och ett eller ett par med goda sommaräpplen. Dessa träd stå längs planket. Gårdens skönaste prydnad är emellertid, nu som förr, ett underbart vackert och högt körsbärsträd, vilket står alldeles tätt mot väggen vid sidan av ingångsdörren till huset. Jag tror aldrig, att jag sett ett träd, som ej varit spalier, stå så nära en husknut. De stora grenarna sträcka sig högt upp mot byggnadens ljusa murar och breda ut sig över dörren, där, inom parentes, en vacker lykta av lämplig och passande fason är uppsatt. Hela danna exteriör verkar gammaldags och synnerligen tilltalande. Förr i världen sade man i \”Kvarteret Nunnan\”, att \”sommaren var kommen\”, då Mamsell Langs och Handlanden Olssons körsbärsträd blommade. Det sistnämda stod och står väl ännu kvar i den lilla lustiga trädgårdsbiten vid sidan av f. d. Olssons handelsbod på Stora Torget.
Det var en tjusande syn för öga och sinne när man en mild och solig junimorgon kom upp i Torggränd och såg snett framför sig ovannämda körsbärsträd med sin runda, bukettliknande fason, översållat av skimrande, vita blomster. Det var ett stänk av poesi mitt uppe i vimlet och köpenskapen. Jag tänker särskilt på förhållandena förr, då det ej var så vanligt att ute på torget sälja blommor och grönt, vilket nu för tiden under så gott som alla årstider skänker festivitas och färgglädje åt torghandeln.
Men låtom oss nu återgå till Mamsell Langs hus och beskriva, huru det på hennes tid såg ut invändigt, sedan vi redogjort för dess yttre, för hennes märkliga lada och hennes gård. Numera är det inomhus fullständigt moderniserat med värmeledning, elektriskt ljus m. m. Den nya ägaren, Åkare Larsson, hans maka och hans son ska emellertid ha all heder för, att denna modernisering skett så pietetsfullt, och framför allt för att de fullständigt bevarat husets yttre ålderdomliga prägel. Vi ha minsann ej många dylika byggnader kvar i Visby.

Den \”gamla Larsson\” är död nu, men hans namn klingar ännu ljuvligt i mina öron, i det att det för mig är förknippat med mycken glädje och trevnad. Han var nämligen min fars allt i allo i fråga om körslor och skjutsar. Huru många gånger har man ej varit uppe hos honom och tingat hans stora \”wurst\” till utfärder \”i det gröna\” tillsammans med släkt, vänner och matkorgar!
Larsson var den borne humoristen och träffade alltid huvudet på spiken med sina kvicka infall och repliker. Han var något i stil med de diligenskuskar och postiljoner, som Dickens i sina romaner så mästerligt skildrar. Han besatt en omfattande kännedom om Gotlands både människor och djur, och framför allt – han var en stor hedersman och en skicklig och pålitlig kusk. Sina hästar älskade han och skötte dem utmärkt. Hans egen hustru fällde en gång det betecknande uttrycket om honom: \”Larsson har inte tankar på annat än tömmarna och körä\”.
Jag har i mitt minne ett intressant, både brokigt och rikhaltigt, galleri av gestalter från det svunna Visby. Dit hör outplånligt åkare Larsson.

Gotlands Allehanda
Torsdagen den 4 februari 1937
N:r 28