inom stiftet voro till i går middag kallade att sammanträda i domkyrkans sakristia för att öfverlägga om några allmänna grunder för de ändringar i distriktens skolreglementen, som kunna anses påkallade af 1897 års folkskolestadga.
Rätt många hade hörsammat kallelsen, och öfverläggningen, som blef rätt liflig och varade i omkr. två timmar, leddes af kyrkoherde Odin i Dalhem.
Ordföranden inledde förhandlingarna med en öfversiktlig redogörelse för de nya bestämmelsepunkter i skolstadgan, hvilka förorsaka förändringar i skolreglomentena. Dossa nya stadganden vore visserligen många, men ordf. ansåg, att det egentligen vore två stora hufvudfrågor mötet hade att diskutera, nämligen frågan om ordnandet af den fortsatta undervisningen och frågan om slöjdundervisningens ordnande.
Öfvergick man så till öfverläggning om, huru man hade att fatta den nya folkskolestadgans mening om den fortsatta undervisningen.
Meningarna voro högsta olika och förslagen likaledes vidt skilda.
Kontraktsprosten Uddin uttalade som sin mening, att lagstiftarne ej menat att ålägga kommunerna att inrätta fortsättningsskolor. Meningen hade varit, att detta skulle göras under förntsättning att så kunde ske, En sådan förutsättning vore, att läraren hade så god helsa, att han utan att skada sig kunde undervisa åtta månader om året. Men om så ej vore förhållandet, måste det anses som en grymhet att ålägga honom det. Det blefve till såväl skolans som lärarens förfång. Tal. kunde ej inse, att man vore tvingad att inrätta fortsättningsskolor öfverallt.
Kyrkoherde Jacobson, Hörsne, ansåg däremot, att man ej kunde säga att inrättande af fortsättningsskolor vore stäldt i fritt val.
Kyrkoherde Gradelius påpekade, att k. m:t ej bär kunnat påbjuda ett obligatoriskt införande af fortsättuingsskolor. Ty i och med att så vore förhållandet, hade församlingarna ålagts nya utgifter, och något sådant kunde ej ske utan riksdagens hörande.
Kyrkoherde Odin häfdade däremot den åsikten, att man mycket väl under fyra veckor om året kunde anordna fortsatt nndervisning utan att behöfva betuuga de skattande med nya utgifter och utan att behöfva statsbidrag.
Kontraktsprosten Uddin ville för sin del påstå, att bestämmelserna i nya och gamla stadgan vore lika i detta fall. Är fortsättningsskolan att anse som nästan obligatorisk nu, så var den det äfven förut. Och de i stadgans § 5 mom. 3 inryckta orden: »för denna fortsatta undervisning må där sådant finnes lämpligt, inrättas särskild fortsättningsskola» tyda ej på att denna skolform skall vara obligatorisk utan vara beroende på särskild pröfning vid hvarje fall.
Kyrkoherde Jacobson ville mot detta 3 mom:s »må» o. s. v. sätta 2 mom:s något strängare och bestämdare »bör» i fråga om fortsättningsskolans inrättande. Ansåg ställningen oklar. Ansåg att den speciella fortsättningsskolan ej vore att anse som obligatorisk, men däremot vore stadgandet om anordnande af fortsatt undervisning i en eller annan form snarare att anse som obligatoriskt.
Kontraktsprosten Uddin erinrade om det sätt som hittills ofta användts, att låta de barn som så önska, genomgå folkskolans högsta klass 2 gånger. Detta vore ju äfven ett sätt, hvarigenom barnen kunde förkofra och ytterligare inskärpa kunskaper.
Denna form af fortsatt undervisning ansåg kyrkoberde Odin vara förbjuden genom den nya stadgan och för öfrigt föga lämplig.
Häri instämde utn. kyrkoherde Söderberg.
Gent emot de s. k. repetitionsskolorna uttalades en absolut förkastelsedom. Dessa hade endast till följd att barnen i förtid togos ur skolorna utan att hafva fått ens minimikursens kunskaper fullt inpräntade hos sig, och den kuoskap de i repetitionsskolan få fuskas äfven bort.
Mot detta opponerade sig kyrkoh. Söderberg i ett kraftigt anförande. I Visby ha vi ännu sådan repetitionskurs, sade tal., och den har visat sig vara till stor välsignelse där — den må nu sedan ratas till både höger och vänster. Den är dessutom alldeles nödvändig för de fattiga barn, som äronödsakade att för sin utkomst lämna skolan i förtid. Det vore ju förfärligt om alla dessa blefve lämnade vind för våg utan tillfälle till fortsatt förkofran eller möjlighet att få repetera det redan genomgångna pensum. Vi tvinga, sade tal., en hel del barn att genomgå hela skolan och inhämta boklig kunskap. Men vi glömma att lära dem kroppsarbete. Det vore i sanning en välsignad sak, om de fingo komma ut och lära sig att arbeta. Hvad är det som skaffat oss gatustrykare och ligapojkar? — Jo, det, att barnen tvingas att sitta på skolbänken, tills de bli för lata att arbeta.
Härpå öfvergick man till öfverläggning om sättet att anordna slöjdundervisning utan att behöfva inkräkta för mycket på tiden för den öfriga undervisningen och utan att benöfva öfverskrida den i skolstadgan bestämda maximaltiden för undervisningen i skolorna.
Kyrkoherde Odin framhöll, att det ginge för sig att med en undervisningstid af 6 timmar om dagen äfven medhinna slöjdundervisning med fyra timmar i veckan utan förfång för öfriga läroämnenKontraktsprosten Uddin förordade slöjdundervisningens förläggande till lördagarna med fyra timmar.
V. pastor Husander ansåg att man, då man hade två timmars middagsrast, godt kunde anordna en timmes slöjdundervisning på middagsrasten under den ljusare årstiden; under den mörka kunde undervisningen förläggas till lördagarna.
Kyrkoherde Odin föreslog, att man skulle efter lästimmarnas slut taga slöjden, fördelad på två å tre dagar, men i stället läsa tre timmar på lördagarna.
Kyrkoherde Söderberg uttalade sig mot all lördagsläsning. ’Trodde saken knnde ordnas gå, att man från maximaltiden toge två timmar i veckan och dessutom la’e till två öfvertimmar för att på dessa fyra anordna slöjden.
Kontraktsprostep Uddin trodde det vara allra klokast att låta det stå som det stod i gamla reglementena och att skolråden och lärarena i samråd finge ordua saken hvar på sitt håll,
Häri instämde flera talare, och diskussionen, som fick utgöra svar på frågorna, var därmed slut.
Gotlands Allehanda
Onsdagen den 2 Mars 1898
N:r 34