som kostade ett menniskolif, inträffade igår härstädes. Den orsakades af den alltför goda tillgången på slarfviga körsvenner, hvilka aldrig tyckas kunna taga sig till vara, varnade som de dock borde vara af föregående olyckshändelser att bättre se till sina hästar, så att dessa icke jämt och ständigt råka i sken. Icke minst lättsinnigt är det, då tillsynen af hästarne lemnas åt en 8—10 års pojke, som igår, enligt körsvennens egen uppgift, var fallet.
Förloppet af händelsen var följande:
Vid niotiden på morgonen kom arrendator Jonas Magnusson, Hästholma under Roma kungsgård, körande in till staden med ett lass råg, som skulle malas vid ångkvarnen härstädes, der det också aflemnades. Härpå körde M. upp till järnh. Axel Fahlström, der hästarne sattes in på en gård i närheten för ett par timmar. Kl. 12 kom emellertid. M. åter och körde nu ned till grossh. Molanders magasin ute på holmen för att hämta guano. Under det arbetarne sysslade med pålassningen, skulle M. anmodat en liten gosse hålla i tömmarne, medan han själf gick in i magasinet. Då M. senare såg ut, var pojken borta; hästarne hade emellertid af någon anledning blifvit oroliga, hvarför Magnusson skyndade ut. Men han hann knapt utom dörren till magasinet, förrän hästarne med vagnen satte af i sken. Det var ett ögonblicks verk. M. frågade genast efter gossen, men ingen hade sett till någon sådan. Själf mindes M. icke hur denne såg ut.
Hästarne fortsatte under tiden sitt vilda Jopp utan att hejdas af någon. Då de närmade sig hörnet af Dahlbäckska huset, var redan halfva vagnen kvar på vägen. Här inträffade nu katastrofen, dervid den härstädes af alla kände orignelle arbetaren Oskar Ahlstedt fick sätta till lifvet. Han hade varit ute i någon af sina mångahanda förrättningar, då det skenande spannet i svindlande fart kom sättande bakefter honom utan att han märkte det. Några personer, som kommo från vågbrytaren, observerade derunder Alhstedts vådliga belägenhet och en af dem tillropade honom genast med stark stämma: »Se upp der för hästarnr»! Ahlstedt vände sig då om, men i stället för att ögonblickligen kasta sig åt sidan om hästarne, som voro alldeles inpå honom, skulle han, enligt hvad nämda person sagt sig ha sett, gjort min af att vilja fatta tag i djuren för att hejda dem.
Dertill var han dock alldeles för nära, han fick icke tid en gång att göra en rörelse, då tistelstången med full kraft körde rakt in i venstra tinningen, åstadkommande ett djupt gapande sår, hvarvid hjärnan svårt skadades. A. förlorade genast sansen och föll, derunder tistelstången, som for fram utefter hela ansigtet, fastnade i A:s kläder och släpade honom med några alnar. Under färden, som ännu fortsattes till ett stycke uppåt Hamngatan, kom A. till sist under vagnen och skadades å armar, händer och ben. Personer, som nu kommo till, fingo här hästarne att stanna så att Å., fortfarande utan sans, kunde få bäras in i ett litet rum i Dahlbäcks hus. Läkare och fältskär eftertelefonerades genast. Den som först anlände var emellertid med. fil. kand. Zacharias, hvilken fann A. lefva med svagt lif. Då intet för ögonblicket kunde åtgöras, skyndade kand. Z. efter dr Kallenberg, men då bägge återkommo hade A., som endast rört litet på munnen och en gång öppnat ögonen, utan att ha kunnat meddela sig med någon, aflidit. Man kunde nu blott konstatera att döden inträdt orsakad af slaget vid tinningen och deraf uppkommen inre förblödning.
Polisförhör hölls senare på dagen af stadsfiskal Remén, dervid ägaren af hästarne, arrendator Magnusson, jämte några åsyna vittnen tillkallats. Under detsamma kommo inga andra upplysningar än här nämda i dagen. Pojken, som skulle sett till hästarne hade ingen observerat; själf mindes; som sagdt, M. icke hans utseende.
Den beklagliga händelsen, var under gårdagen samtalsämnet öfverallt i staden.
Ahlstedt var ett original, känd i hela samhället och mycket anlitad af familjer med hjälp vid vedsågning m. m. Ett godt hjärta bodde hos honom. Ett vackert drag, som. talar derom, är att han låtit en fattig. familj, som saknat tak öfver hufvudet en längre tid, bo i hans lilla stuga uppe på Klinten och derunder äfven sett till att intet felades i deras »bröd för dagen».
Å., som var öfver 50 år gammal, efterlemnar hustru och barn.
Det är beklagligtvis så ofta här på orten som olyckshändelser till följd af skenande hästar inträffa, att man ovilkorligen gent emot den här ofvan nämda hemska tilldragelsen tvingas till ganska allvarliga reflexioner. Man torde icke längre kunna stå till svars med att sammanfatta alla dylika olyckor af lindrigare eller syårare art under den gemensamma rubriken »Vårdslös körsven» eller dylikt. Ty en vårdslöshet, som går ända derhän, att menniskolif icke blott hotas, utan tyvärr spillas, den mister, synes det oss, helt och hållet karaktären af lättsinne utan direkt ansvar och öfvergår till brottslighet och blir straffvärd.
Det är nu visserligen sant, att ett allmänt fel hos vår landtbefolkning är, att den icke kan sköta sina hästar. Inom ingen provins i Sverige kör man mera uselt in dragarne än här på Gotland och olyckan i går har sålunda sin grund icke i någon ovapvligare grad af vårdslöshet utan beror på den allmänna oförmågan i att dressera djuren, så att de ej vid minsta knäpp skala i väg som vildingar. Men detta torde utgöra ännu ett skäl att här uppträda så allvarligt som möjligt. Af det hållna polisförhöret synes framgå, att ej den vård, som varit nödig, tagits om dragarne, och kan detta ledas i bevis, bör väl körsvennen ställas till ansvar. Om en menniska genom vårdslöst handterande af t. ex. eldvapen eller på annat sätt utan att ren olyckshändelse kan konstateras bringar en annan om lifvet, kan han dömas till förhållandevis strängt straff. Bör icke detsamma gälla, om lifvet tages genom vårdslöst tillseende af hästar? Och ju uslare dessa är inkörda, desto större bör naturligtvis vaksamheten vara. Det synes oss, som om både strafflagen och ordningsstadgan för rikets städer härvidlag gifva fullgiltiga skäl för åklagaremakten att inskrida. Detta är nödvändigt för exemplets skull. Dömdes en gång en vårdslös körsven riktigt med eftertryck och i förhållande till följderna af sin uraktlåtenhet skulle detta gifvetvis blifva ett kraftigt gif akt för alla hans hundratals: likar, och man kunde måhända så småningom komma derhän att man icke behöfde riskera lif och lem, när man går på våra gator.
Det allmänna rättsmedvetandet fordrar i det sorgliga fall, som här föreligger, att skarp utredning vidtages och att, derest omständigheterna föranleda dertill, strängaste straff tillämpas.
Enligt hvad vi senare erfara, kommer stadsfiskalen att vid härvarande rådhusrätt yrka ansvar å Magnusson för det han genom vårdslöshet varit vållande till annans död.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 Juli 1895
N:r 105
