Buttle, 2 Jan.
För någon tid sedan hade fattigvårdsstyre sen öfverlemnat til! en hemmansägare härstädes en fader- och moderlös gosse för att af honom uppfostras. Som gossen tidigt förlorat sina föräldrar, hade hans uppfostran blifvit ganska bristfällig, och man hoppades nu på gossens bättre framtid hos den ofvanämde bonden. Den så länge af barnen efterlängtade julaftonen var kommen, och den som mest gladde sig deråt var säkert den fader- och moderlöse gossen, men hans barnsliga dröm mar blefvo snart gäckade af verkligheten, som uppreste sig mot honom i den mest grymma behandling, som tan bekom af sin obarmhertige vårdare. Den lille gossen hade nämligen gjort sig skyldig till en mindre förseelse, som kostade honom många hårda slag af karbasen. Sedan den stackars gossen under många tårar undergått den omenskliga behandlingen, blef han utvisad från hemmet att begifva sig hvart han ville. Gossen måste ge sig af och tog vägen till Burs, der han ägde släktingar. Hvilka tankar upprullade sig icke i hans lilla barnahjerna der han nu gick ensam och öfvergifven af alla!
Smärtsammast af allt skulle det dock kännas för den lille, då han under sin vandring såg ge nom fönstren de tindrande julgranarna, och de små barnens jollrande kring densamma.
Var han, som det synes öfvergifven af menniskor, var han dock ej öfvergifven af Gud, som ledde hans steg till en välmående hemmansägare i Burs, der han gick in och bad att få hvila ut sig hvilket han ock fick och bemöttes på det hjertligaste.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 4 Januari 1895
N:r 2