Kategori: 1895 01 Januari

(Ett minne från den gotländska stranden.)
Det var den 27 Juli 1566. In mot stranden utanför Visby lopp hafvet i glittrande lek. Himlen var molnfri och djupblå, såsom den ännu i sommartiden plägar hvälfva sig öfver gutarnes ö, och solen strålade ned på murarnas tinnar och tornens krön, in på trånga, krokiga gator, hvilka bjödo skugga endast under de hvalfgångar, genom hvilka de åldriga hanseatiska köpmanshusen voro förenade tvärs öfver smala gränder.
Den förr så. stolta handelstaden var vid denna tid endast en skugga af hvad den en gång varit. Tyst och enformigt flöt lifvet fram bakom den delvis raserade ringmuren. Det var tomt numera i denna stora gästgifvaregård för verldshandelns skaror från vestan till östan.
Endast sina vittrande minnesvårdar från förgången glans ägde den ännu i behåll.
Under natten till den dag, hvarom här är fråga, var det ovanligt lifligt på vinhusen nere vid hamnen. Väderbitna sjömän, som lågo fängslade af vindstilla, samtalade vid rostockermumman om underliga, dofva ljud, som till sena aftonen svagt mullrat fram fjärran vester ifrån. Det hade ekat som den aflägsna åskan, men icke kunde tordönet gå vid en sådan klar himmel, och derför kom man ock öfverens om, att det måste ha stått en strid ute till hafs. Ty det visste man, att det var öflig å färde mellan Sverige och gutarnes egna herrar, danskarne.
Och denna förmodan var riktig. Dagen förut, eller 26 Juli, hade den tappre Klas Kristersson Horn i farvattnet mellan Öland och Gotland med den svenska flottan mött den förenade danskläbska, 36 segel stark. Och der kom till en häftig strid. Från morgonen, till dess aftonens skuggor föllo, ljungade kanonerna från de väldiga örlogsskeppens stammar. Der kämpades manliga å ömse sidor, och solen gick ned, utan att slaget var afgjordt till den enes eller andres förmån. Manfallet hade dock varit störst på damskarnes sida; flere af deras fartyg voro ock ganska illa tilltygade, hvarför de till sist, dock utan förföljelse, drogo sig ur striden, begagnande sig af den svaga vestliga vinden att styra kursen mot Gotland.
De ville i vigd jord begrafva sina döda.
På förmiddagen 27 Juli såg man från stranden invid Visby hvita segel dyka upp vid horisonten. De blefvo allt flere och flere, en hel lång linie. Och stadsborna begynte rädas. Var det vänner eller fiender, som kommo? Det var oroliga tider man lefde i, och det kunde gälla ett anfall på den nästan försvarslösa staden. Men till sist fick man syn på dannebrogens röda fält och hvita kors, och de uppskrämda sinnena lugnades.
Långs stränderna samlades skaror af nyfikna åskådare. Det var ock en stolt syn, när dessa mer än trettio fartyg för svällande segel ilade fram genom det djupblå vattnet. Och borgmästare och råd sade att så kunde endast segrare komma. Man måste gifva dem ett så festligt mottagande som möjligt, och klockorna i Sankta Maria begynte ringa. De klungo segerhymner vidt ut öfver land och sjö, när den ståtliga flottan ändtligen rasslande fällde tunga ankare på redden utanför den gamla hansestaden.
Men jublet förstummades något, när den danske amiralen kom i land och förklarade att de förde lik i lasten. På hvarje fartyg lågo högar af stympade menniskor. Nu skulle de jordas.
Så fingo då presterna bestyr. Och de tunga klockorna i domkyrkan svängdes icke mera så brådt. Jubelhymnerna blefvo till klagande sorgesånger.
Ut ifrån flottan gick ett ständigt tåg af båtar, förande i land hundratal af döda.
Här var icke fråga att jorda en och en, nej, man tog upp gemensamma grafvar för de fallne krigarne. Men de fingo dock alla ett Guds ord med sig, innan jorden kastades igen öfver dem.
Och dagen svann under tryckt stämning. Alla deltogo i sorgen. Endast solens anlete strålade ännu lika fröjdfullt, när den majestätiskt redde sig att vandra utför himlahvalfvets vestliga sluttning.
Men då kom der plötsligt från norr en kall, ilande vindfläkt. Den fick sjömännen att förundrade skåda uppåt. Var det den lilla svartgrå molntappen der borta, som sändt dem den hvinande pusten? Nej, icke kunde det vara allvar! Sommarkvällen var ju så underbart fager. Der badade den grönskande stranden mellan kalkstensklipporna i flödande rödt aftonljus. Ack, ingen kunde i denna stund ana ofärd.
Dock, den kalla vindkåren, som fräste upp hafvet i en lång, grå strimma, följdes af ännu en. Och i ett nu, liksom genom ett trollslag, blef himlen alldeles svart. Man såg icke, att den öfverdrogs af moln, det var som hade det blå helt plötsligt bytt färg endast, hafvet mörknade och, liksom slaget af skräck, lade det sig ett ögonblick blekstilla. Men det sög underifrån, de stolta fartygen begynte att vagga helt långsamt, som om de gripits af oro. Folket på stadens trånga gator stannade och togo sig för bröstet. Det kändes som kunde de icke andas. Och de grepos åter af räddhåga. De tyckte jorden darra under sina fötter, det blef nästan kolmörkt.
Så hördes på en gång ett hvinande, hväsande ljud. På en gång släppte nordveststormen lös hela sin kraft. Det hyisslade i knutarne, det ryckte i blyinfattade fönster. Höga skorstenar begynte svikta, munkteglen lyftes från starkt stupade tak och dansade omkring i luften liksom burna af osynliga händer, och skrikande folkskaror skyndade, somliga redan med blödande hufvuden och lemmar, in i portgångar och under hvalf för att skydda sig. Var då domens dag kommen öfver dem med all sin förfäran? Luckorna till Sankta Marias torn slogos upp, klockornas kläppar satte sig i sakta svängande rörelse, frambringande dofva, klagande ljud ur malmen.
Men nere vid stranden! Jämmer och elände! Rasande for orkanen fram. Det fanns icke längre någon åtskillnad mellan himmel och vatten. Än trycktes hafvets yta liksom ned af stormens tyngd. Ilarne togo med sig blott det öfversta skummet, som stod in mot landet likt en grå dise. Men så for orkanens ande vredgad i sky. Då begynte hela hafvet koka, som hade det haft helvetets all glöd under sig.
Hvar fanns den stolta dansk-lübska flottan? Man såg den icke mera i stormens töcken. Men man hörde genom bränningarnas allt högre stegrade dån vilda, hjärtslitande skrik, man hörde rasslet af kettingar, man hörde huru skrofvens fasta eke knakade och bräcktes.
Du milde Jesus, hvilken fasa! Lamslagna af skräck skyndade menniskorna upp från stranden, ty väldiga vågor grepo med giriga, slickande tungor efter den, som kom för nära. Ingen hjälp att lämna, intet… intet att kunna uträtta! Och orkanen röt med en våldsamhet, som icke tycktes vilja veta af någon återvändo. Alltjämt hördes skriken från den till spillo gifna flottan.
Ja, den var till spillo gifven! Därom fanns icke mer än en mening. Mörkret hindrade från att se, men man hörde, hur plankor och bjälkar kastades mot kullerstenarne vid stranden. Hvilken morgon det skulle blifva!
Inne i husen lågo kvinnorna i ängslig bön. Uppe vid högaltaret i Sankta Marias kor läste sjelfve superintendenten och hela klereciet sina böner, anropade om den Högstes barmhertighet. Men det var som hade han icke kunnat höra dem genom stormens larm, ty det fortfor, timme efter timme. Ingen kunde minnas en sådan fasans natt.
Nu hade hafvet fått lusten på att svalla. Skyhöga vräkte böljorna. Långt uppe i staden slog stänket från dem i ansiktet på den, som vågade sig ut. Men man hörde ej längre dödsångestens, skriande rop genom bruset. Kampen var slut, hafvet hade tagit sitt byte. Nu lekte det endast i nattens timmar sin grymma lek med stelnade, liflösa krop par, med splittrade spillror af stolta skepp.
Skulle det då aldrig blifva morgon! Natten tycktes vilja vara för evigt. Och dock fasade man för dagsljuset. Skulle solen hafva mod att stiga bak murar och sadeltorn för att belysa detta jämmerliga elände.
Jo, nog hade den mod! Blodröd gick den upp, och det tycktes, som skulle stormvinden icke kunnat fördraga dess majestät, ty den flydde… flydde med ett sista hvinande, dragande med sig de skockade molnen. Och himlen blef på nytt så djupblått klar och solens färg blef det renaste guld och böljornas kokande skum lade sig, hafvet endast suckade. Var det af sorg öfver allt det onda, som det uträttat?
Ty — så säger krönikans bok -— det var en fast hemsk syn, som i arla morgonstund var att skåda. Hvar fanns du nu, du stolta dansk-läbska flotta, som hållit stånd mot de svenska kanonernas eldgap? Du var som bortblåst. Men den sakta sluttande stranden visade hvad som blifvit af dig. Vräkta om hvarandra lågo höga akterstammar, master och spiror. Der fanns icke bjälke på bjälke kvar! Och i de aggande böljorna skvalpade hundrade sinom hundrade af illa sargade, liflösa kroppar. De sörjande stadsborna fingo ett hemskt arbete. En efter en rycktes de arma offren ur den våta grafven och på den hvita kiselstranden staplades rad vid rad af bleka lik. Och dock hade det giriga hafvet tagit de flesta! Femton af danaflottans yppersta skepp funnos ej mera — återstoden hade lyckats kapa ankartågen och gått till sjös.
Och det säges, att denna olycksnatt kräfde hafvet under få, men hemska timmar, minst sju tusende menniskolif!
Bland de förlista fartygen var äfven det läbska skeppet »Amiralen», en väl dig tremastare. Den förgicks med man ech allt. Af de omkomne var själfva amiralen, borgmästaren i Lübeck, Bartholomeus Thinappel. Hans lik låg uppkastadt på stranden, och jämte flere danska och libska ädlingar fick han sin graf i Sankta Maria eller Vårfrukyrkan i Visby. Man ser ännu der ett epitafium öfver honom. Borgmästaren-amiralen föreställes knäböjande och bedjande. I bakgrunden synes det rytande hafvet med kringdrifvande galejor.
Den gotländska strandens sagor ha mycket att tälja om sköflad stolthet och lycka. Men danaflottans undergång natten mellan 27 och 28 Juli anno 1566 torde höra till de fasansfullaste. Djupet utanför den sagorika ön med den underliga medeltida staden döljer omätliga skatter, tallösa äro de skaror af män, som der fått sofva sin sista sömn. Hvem kan väl ana detta, som en blid, stilla sommarafton sitter under den murgrönsklädda, åldriga stadsmuren, med lekande små böljor vid sin fot, med ögat famnande det omätliga hafvets stilla yta, der vid horisontens rand solen sjunker i purpurmoln! Du känner en underbar ro gjuta sig i din själ, det är som skulle din tanke få en svag aning om den tysta, den fredsherskande oändligheten, mot hvilken din själ trår. Du skulle vilja falla ned i tillbedjan för hafvets fridsmajestät!
Men nu… nu är vinterns, nu är stormarnes tid. Jag kan, medan jag låtar pennan löpa öfver papperet, höra bruset af stormen, som drifver vredgade vågor in öfver stranden. Nu är det icke frid längre, utan strid! Och hvilken strid! Du står tillintetgjord inför dess väldiga, känslolösa, rytande kraft.
Hör… hör! Det är nordvesten som hviner, hviner med ökad styrka… nordvesten, som tillintetgjorde den stolta danaflottan och den lübske borgmästaren Bartholomeus Thinappels resliga amiralskepp!
Algot Sandberg.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 Januari 1895
N:r 3

i Stockholm ha försålts 10 aktier i Visby Vattenkurinrättning, nominellt å 100 kr., för 20 kr. stycket och 2 aktier i Neptunbolaget, å 1,000 kr., för 1,150 kronor stycket.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 5 Januari 1895
N:r 3