Södra Gotland, 9 Mars.
Mars månad
ingick härstädes solig, vacker, med blid luft; men den goda väderleken räckte ej länge, ty redan på qvällen 1 Mars inträdde åter skarp kyla, som sedan dess fortfarit, ibland uppgående ända till 12 grader, ja, jag tror tiil och med att det underetuadum varit deröfver. Till följd af ihålliga nordliga och vestliga vindar har en stor mängd drifis hopat sig på vestra kusten, hvilken numera sammanfrusit i ett enda stort istäcke, som räcker långt ut till hafs, ända från Hoburg till yttersta udden af det s. k. Näsrefvet. Upplysningsvis kan sägas, att vid yttre kanten at sjöisen förefinnes ett djup af 12—14 famnar. Att en mängd sjöfåglar under sådana förhållanden har svårt att få föda, behöfver ej sägas, synnerligast Änder som till och med hittats på isen döda af brist på näring. Stora flockar synasock sitta på isen likasom halfdöda, väntande på att få någon remna eller vak inåt land, der de kunna komma åt någon näring.
Med anledning af det utomordentligt låga vattenståndet har ock en del arbeten kunnat utföras som förut varit omöjliga, såsom t. ex. utanför kusten af Sundre, der en hel mängd släke denna vinter blifvit uppforslad, på det sätt att man från sjösidan lyckats komma åt densamma; på många ställen bar denna släke legat tiotals år, hvarunder man icke kunnat få afhämta den af den orsak att den varit oåtkomlig från landsidan, der det varit lös och dyig mark, som ej burit kreatur eller åkdon. Man har till och med, under försök att erhålla något af denna släke, kört ned kreaturen, som i många fall på platsen Ijutit döden. Sönderslagna och af sjön åt landet inkastade delar af gamla skeppsvrak ligga nu — åtminstone de flesta — på så lågt vatten att de äro åtkomliga af kustbefolkningen, ja häromdagen var till och med några kustbor i Vamlingbo sysselsatte att upptaga en del af ett sådant gammalt fartyg, som för 25 år sedan strandat å kusten.
Ovanlig harjägare.
Då jag för en tid sedan var på väg till ett skogsarbete, varseblef jag i snön en del fåror och figurer, uti hvilka vid närmare efterseende harspår kunde urskiljas. Förundrad öfver hvad här kande hatva passerat, beslöt jag att följa spåret, som ledde inåt en skogbeväxt hage, och kommen till en gärdesgård, blef jag varse den ovanliga jägaren, en stor slaghök, i\’allsköns ro sittande på gärdesgården och lugnt betraktande sitt rof, den stackars haren, som låg död strax bredvid. Höken faun nu för godt att taga till flykten, vid åsynen af mig, ehuru detta skedde motvilligt; ej häller flög han så långt bort, utan väntade blott attjag skulle gå från platsen, då han åter var redo att inställa sig. Efter allt utseende hade en vild strid ägt rum mellan höken och naren, hvilken senare eprungit vid pass 3—4,000 alnar, efter det höken borrat sina klor i det arma djurets rygg, under det blodet stänkte ikring och betecknade deras väg, tills omsider haren ej förmådde springa längre, då han, utmattad af blodförlust, måste ge vika och låta sig besegras.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 Mars 1886
N:r 21.
