Kategori: 1885 11 November

— 3/4 mil söder om Visby. —
Några timmar på Högklint en stilla och solig sommardag måste vara verkliga högtidstimmar för den, som älskar vackra, storartade utsigter af haf och land, af strand och skög, af klippor och grottor, afifjärran framträdande tempelruiner, stadsmurar och fästningstorn.
Sådana utsigter erbjuder i rikt mått den med 151 fots höjd öfver hafvets yta framspringande udden Högklint, hvilken står liksom en kolossal skyddsmur i söder för den mycket lindrigt bugtande hafsvik, vid vilkån Visby är beläget; och hvilken vik längst i norr begränsas af udden Stenkyrke-huk. När, man, genom eller förbi Fridhems park k??????it ut på den lilla slätten vid Buske fiskläge, och derifrån. antingen på den smala, mellan lossnade klippblock långs randen af den branta sluttningen uppåt slingrande gångstigén eller på kösrägen genom Nygårds-hage hunnit upp till Högklints väldiga, gräsbevuxna a så \’stannar man några ögonblick, öfverraskad och hänförd. Bakom\’si har mänh den nyssnämda Hägen då dess friska, för ett nordiskt landskap karakteristiska barrskog, hvars färgtow är så allvarlig ock nästan me: lafikolisk, men året om oföränderligt densamma. Framför sig ser man det friska, lifliga, blå och glittrande; mén städsé föränderliga hafvet så långt blicken når — Hafvet, som både i si hyila och i sin rörelse är\’så rikt på glans och skiftande färger. Blickår mån mot norr, så synes till höger prinsessan Eugénies i schweéitzerstil (åren1861 och 1862) uppförda sommarvilla Fridhem, romantiskt och vänligt belägen i en af utomordentligt vackra, pyramidaliska granar bestående skogsdunge, hvilken af den höga ägarinnan. blifvit smakfullt ordSv till en äkta nordisk park med inflyttade, löfträd och brokiga. blomSLOrRpapRer Eör, stormen ; är, detta furstliga fridshem skyddadt, å södra sidan af Högklint, å den norra af Nygaras-brutt, sasom en tvärt afbruten udde benämnes. Mellan dessa uddar ochynedanförs Fridhem” bildar hafvet dekal eng liten vik: närmast stranden lyser genom det ljusa vatthet bottenhällen fram med sina hvita och röda stenar och bruna växter; men allt efter söm bottnen sluttar utåt, blir vattnets färg allt blåare, tills den, ute på djupet, blir alldeles mörkblå. Och blicka vi vidare framåt, skåda vi höga, branta, gulgrå stränder med här och; der smärre uddar: vi se Kopparsvik med sina pildungar, vi se röken stiga upp fråficement- och kalk-ugnarna derstädes, vise på höjden der Svan de många väderqyvarnarna.
Derefter stannar blicken och dröjer med förtjusning vid taflan af den monumentala, forna hansestaden, som i detta fjärran, isommarvarm belysning, visar sig i all sin höga, ålderdomliga skönhet. Omgifven af sin ringmur, som prydes af högre och lägre torn, och som i Norden icke äger sin like, höjer sig staden med tempel och kyrkoruiner och en oredig massa af boningshus midt ibland rikt grönskande omgifningar. Bortom staden har kusten i allmänhet tvärbranta konturer, tills den längst bort, förminskad och med ble: kare färger, slutar med en udde, bakom hvilken stranden kröker sig inåt och derigenom blir härifrån osynlig.
Att utsigten från Högklintiär hika egendomlig som hänförande, hafva många vidtbereste män i starka ordalag förklarat. Man har hört dem :berätta än om likheten af vattnets som: marfärg med Medelhafvets, än om de ljusa, strändernas likhet med Italiens; och en tysk författare, Ludv. Passarge, har uttalat sin hänförelse i följande ord: Visby murar och torn visa sig ingenstädes rer majestätiska än på detta afstånd Sedd från Högklint, höjer sig staden omedelbart ur och öfver bhevke strålande och härlig såsom en ur horisontens töcken uppgående stjerna. Vi räkna ännu en gång torn efter torn och sämtliga templen; och för vårt inre öga framstiger historien om denna den underbaraste bland Nordens städer, och man leémnar icke denna plats utan att känna en flägt af den ande, som talar ur Egyptens tempel, ur Akropolis ruin i Atén, tr pelarfragmenten på Roms Forum.
I Nationalmuséum finnes en af den berömde marinmålaren Joh. Kristian Berger (död 1871) utförd öch af prinsessan Eugénie (år 1868) föräråd oljemålning, framställande i natur trogna och glänsande drag den utsigt, hvärs säregna lynne här i korta ordalag blifvit antydt.
Vänder män sig möt söder, så ser man en romantiskt vild kuststräcka, der! Röfvar Liljas håla gömmer sin pittoreska hemskhet bakom en lång, fristående klippa, som liknar en fästningsmur, och der; längre fram, den ena udden bakom den andra springer fram med branta profiler, af hvilka uddar Stafklint är den sista, som härifrån är synlig.
På Högklints gräsbevuxna högslätt ser. man flerestädes tecken till remnor, i hvilka matjorden är rikareioch gräset, frodigare, . Dessa linier på berget bebåda framtida ras. Ty,när vågorna; förr eller senare, hunnit-att vid bergets fot än vidare söndersmula och urhålka det der befintliga, lösare mergel-lagret, då skola; ehligt tyngdlagen, de öfre partierna, som nu upptill på flera ställen skjuta dristigt fram och som synas liksom Hängandei luften, nedstörta, och Högklint skall sedan visa sig i nya former. Om sådana, längesedan och senast år 1845, skedda större ras vittna de huller om bullet nedramlade klippstycken, som ligga i vågsqvalpet vid bergets fot.
Men — det är icke blott uppe på bergslätten som man har märkliga taflor att skåda.
Genom en skrefva i bergets vestliga utsida och på en der, genom ägarens af Nygårds närbelägna herregård berömliga försorg, anbragt trappa stiger man ned, vid pass 30 fot, och kommer till en vacker och rikt gräsbevuxen terrass. I dess nordliga del finner man här en förunderligt danad, 8 till 10 fot djup grotta, hvars väldiga tak hvilar på en sned, fristående stenpelare; hvilken genom \’sin hårdare art motstått vågornas förstörings-arbete, när de i urminnes tid urhålkade grottan. Denna grotta kallas Getsvältan, och en af S. gjord teckning deraf pryder detta blad. Anledningen till namnet hår varit, att getter och får, som betat öfverst på berget, blifvit löckade af det frodigare gräset å terrassen och lyckats krafla sig ned genom skrefvan, men icke kunnat SR upp samma branta väg. Sedan de afbetät gräsplaånen, häfva de der Mätt svälta och dö af hunger och törst.
På samma terrass, något längre norr-ut, finnes äfven en annan mindre grotta. Men hvart vandraren vänder sig, vandre han varsamt, ty intet stängsel varnar för bråddjupet utanför den vidpass 120 fot höga, nästan lodräta bergväggen.
Professor Gustaf Lindström, som i många förträffliga skrifter med ord och bilder har skildrat äfven sin fäderneös geologiska förbållandenj, har i sitt arbete »Geologiens gruänder», bland annät, beskrifvit bergsbildningen på Gotlands branta vestkust och såsom den visar sig vid Högklint. Af denna beskrifning förstår män lätt, hur de många utskärningärnaoch grottorna i fordomtid hafva tillkommit. Den lärde författarens ord lyda i sammandrag:
Nederst vid hafvet ser man en underbädd bestående åf blå, tunnskifvig, mycket lerhaltig mergel-skiffer, i hvilken knölar af korallkalk ligga inblandade. Detta lager öfvergår upptill i en mergel-skiffer, som omväxlar med tunna kalkstens-skifyor. Dessa tilltaga i mäktighet och mängd ju högre upp man kommer, till dess att man anträffar endast en tät, hård kalk, som ligger i 2 till 3 fots mäktiga hvårf och som bildår det tredje lagret: Detta lager åtskiljes från det närmast lägre genom sin rikedom på enkriniter (förstenade liljelika stråldjur), af hvilkas sönderbrutna delar ofta stora klippstycken äro bildade. Dessa lager \’betäckas öfverst afen härd kalk, som ligger i oregelbundna bankar och som innehåller lemningar af koraller och enkriniter.
C. J. Bergman.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 17 November 1885
N:r 92.