Norr- och Söder- Kvie i Gröttlingbo, hvilket gårdsnamn kommer af det fornnordiska. Qvi eller Kvie, d. ä. fäbodvall, mjölkstad, äro sambygda bondgårdar med sådana gammaldags flata stentak, hvilka ännu brukas på Gotland, men blott i öns södra del, och hvilka åt gårdarne der, ofta liggande i täcka löflundar, förläva en sydligt täck prägel. I det nw mera mest skoglösa »Södret», hvarest man ej kan bygga hus med hög takresning, brukas öfver allt, både på manbygningar och uthus, sådana flata sten-eller flistak, hvilka hvila på grofva runda understockar med vanligt brädtak. Först derofvanpå läggas dessa ofantliga flisar, af kalk- eller sandsten, hvilka stundom hafva en vidd af 6 till 8 alnar och enstjocklek af 3 till 6 tum. Men att kunna få upp dessa tunga. hällar på ett ej sällan två våningar högt tak, är ej lätt. Man gör då af bjelkar en snedt sluttande ställning från marken upp till takfoten, ställer derpå en låg drög med fasta rullar, hvilken kallas »stain-gait» ’(stenget) eller flisvagn, lägger derpå den stora takhällen, tager sedan dragtåget tvärs öfver huset och spänner så en häst för lasset, hvilket sålunda behändigt släpas upp på taket, Sedan takflisorna blifvit på det nogaste sammanjämkade, lägger man mindre täckstenar öfver fogningarne; och om stentaket då är omsorgsfullt och väl lagdt, så är det gildt och tätt mansåldrar igenom. På de, senare åren hafva »sudar-gutarne» börjat bygga dessa stentak vida prydligare derigenom, att man hugger både under- och täckhällarne jämna, rätvinkliga och sins emellan lika stora. Dessa flistak hafva, utom tätheten, den stora fördel i hushållningen, att de säkrare än andra utestänga både hetta och köld; så att bondgumman kan om sommaren ha på vinden sitt öl och dricka, som der ej surnar, samt om vintern t. ex, potatis och annat, som der ingalunda tager skada af kölden.
För öfrigt äro dessa manbygningar, då de bestå af blott en våning, inredda efter vanlig . gutased, eller så, att husets. ena ända utgör hvardagsstugan, hvarest alla »husfolken» ligga; man kokar i »grufvan» och arbetar vid spiseldens sken med slöjd, spånad, nätbindning m. m;, då ännu ofta i skogsbygden en och annan, för att bättre se vid lyset, sitter makligt på den 5 eller 6 alnar långa »gruf-pakken» (en vedstock), som. i början ligger långt ut på stugugolfvet, men: efter hand skjutes in i elden. Den andra ändan af häset innehåller nystugan, som stundom är högtidsrum och hvarest man eljes har i förvar kläder, selar, spamnål, o. s. v. Ändtligen är mellan dessa den afskilda s. k. kammaren, ett mycket litet rum, hvarest gamle »faffar» eller ockenålderstigen »spannemåls-källing», sm har undantåg, bor och stundom hushållar försig sjelf. I senare tider, har man ej sällan jämte den egentliga manbygningen för större; utrymme uppfört ett särskildt litet tillbygge, hvaruti man har köket. — Och i dessa gammaldags hus, när de voro snygga, bodde gutarne. efter forntidens enfaldige seder varmt, godt och trefligt.
Men våra dagar hafva med sin växanr de håg för öfverflöd och; storlefverne lockat vår allmoge, som i allmänhet ännu vanligen har god, och lätt tillgång på timmer eller sten samt. kalk, att uppföra stora granna »på-byggningar» eller tvåvåningshus med tegeltak, som visserligen gifva landsbygden ett rikare utseende, men blott innehålla för bonden alldéles öfverflödigt många. rum, hyilka med sina frånsluppna tapeter, svartnade .spegelglas och gistna dragkistor, o. s. v., skänka huset föga trefnad, men oftast belasta ägaren med en odräglig skuld, alltid draga sinnet och kraften från åkerbruket och hus: värfven, samt ej sällan för all framtid knäcka sjelfva »grundarfvingeén>, eller det af husets barn, som skall iarfskiftet dyrt utlösa syskonen och. sedav alltjämt underhålla den onödiga och kostsamma manbygningen, som blott, står der och ståtar till en ögonfägnad för samtligere: sande och till afund för ofötnöjsamme grannar.
Gotlands Allehanda
Tisdagen den 17 November 1885
N:r 92.