Kategori: 1877 07 Juli

som nu besöka Gotland, äro: engelske konsuln i Stockholm W. F. Segrave, italienske ministern i Stockholm grefve Viktor Sallier de La Tour, förste legationssekreteraren vid engelska beskickningen i Stockholm Robert Grant Watson, samt belgiske ministerresidenten i Stockholm Théodore de Bounder, de Melsbroeck.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 31 Juli 1877
N:r 61

skildradt af Göteborgs Handelstidning
”flygande” brefskrifvare
(M. Rubenson).
II

Redan på afstånd, då ångaren nalkas staden, erhålles ett angenämt intryck. Den ligger liksom i hafvets öppna famn, och då den uppgående solen belyser de liksom ur vågorna uppstigande husen, de höga tempelruinerna, stadsmuren med sina torn, så varder anblicken ännu mera öfverraskande.
Kommen i land, känner man sig också genast belåten och försättes snart uti en god stämning, och detta oaktadt svårigheten att erhålla rum, åtminstone på hotell, för närvarande är större här, än på många andra ställen inom landet.*)
Eder resenär lyckades emellertid snart få bostad uti ett af dessa smånätta hus, hvarpå staden ’är så rik, samt dertill hos ett anspråkslöst, vänligt folk. Härifrån begifva vi oss nu å stad att lära, om ock flyktigt, känna förhållandena på platsen. En iakttagelse göres genast, och den är, att nästan hvar man ser, såväl i grändernas som gatornas hus, äro fönstren fullsatta med krukväxter; och går man in uti hemmen, är allt så trefligt, snyggt och ordentligt, att man ej kan annat än känna sig tilltalad deraf.
Det vill synas såsom en mera allmän välmåga här vore tillfinnandes. En annan iakttagelse styrker detta, nämligen den att man ej besväras af tiggeri under vandringarne, vare sig i utkanterna eller inne uti sjelfva staden.
Myndigheterna hafva ock här följt med senare tiders samhällsförbättringar, med afseende å skolväsen, utskänkningsväsendets idkande genom bolag o. s. v.
Den, som en gång kommer att skrifva Visby. samtids historia, skall helt visst pådess främsta blad nämna sällskapet ”D. B. W.”, hvilkets verksamhet till samhällets fromma utgör ett det mest slående bevis på, hvad den samfälda kraften kan åstadkomma. Sällskapet stiftades 9 Juli 1814, och från en ringa början har det under tidernas lopp” utvecklat sig och hunnit derhän, att dess] historia och Visbys äro oskiljaktiga. Genom D. B. W:s försorg ha de stärkande folklekarne . återupptagits af öns ungdom; intill år 1848, eller till den tid, då folkundervisningen genom den nya skollagen hunnit ordnas, bekostade sällskapet en fri- och fattigskola, ur hvilken ej mindre än 860 gossar utgått.
År 1830, i Januari månad, öppnades den af D. B. W. stiftade sparbanken i Visby, och hade deltagarne uti denna vid 1875 års slut 645,150 kr.; reservfonden utgjordesamtidigt 41,498 kr. Uti det högtidstal, som en af sällskapets mest nitiske medlemmar, lektor Bergman, höll på 50:de årsdagen af detsammas tillvaro, och hvilket ligger framför mig, säger den varmhjertade talaren om sparbanksinstitutionen följande som ej ofta nog kan framhållas:
”Låtom oss prisa sparbankerna! De äro de mindre bemedlades, de fattiges banker, i hvilka dessa just äro förlagsmän och långifvare. De stå öppna för den stora massan af folket, hvars små och lätt skingrade behållningar här kuuna snart skapa millioner De äro storartade bolagsrörelser, som bedrifva ett slags åkerbruk, der utsädet aldrig felslår, och der vinsten kan omsättas alltjemt till nya skördar. DeJäro på samma gång barmhertighetsanstalter af ädlaste slag, ty de förvalta och förkofra den värnlöses arfvedel och arbetarens med svett och möda förvärfvade och för nöden och ålderdomen besparade penning; de äro den, såsom det heter, förekommande fattigvårdens mäktigaste bundsförvandter; ja! de äro så mäktiga, att om deras förmåner allmänt blefvo erkända och begagnade, skulle de t. o. m. förekomma och göra obehöflig sjelfva fattigvården.”
Föremål för sällskapets uppmärksamhet vardt ock att åt staden anlägga en offentlig trädgård; och i samma tal säges om denna, ”att anläggningen skulle icke allenast förnöja och glädja genom sin prydlighet och fågring, utan ock praktiskt gagna genom undervisning om ädla växters vård och skötsel, och ur hvars trädskolor frukt- och prydnadsträd skulle årligen dels utdelas, dels försäljas till förskönande af platser både i och utom staden”. ”D. B. W:s” botaniska trädgård är nu stadens största prydnad, och torde den kunna täfla med de fleste sådana i vårt land. Den eger ett företräde framför andra dylika, ja t. o. m. deruti inbegripen Göteborgs trädgårdsförening, och det består uti sjelfva läget, som är på en gång det gynnsammaste och härligaste.
Alla växter äro försedda med sina botaniska namn å vidhängande galvaniserade plåtar. Hit föres också ungdomen att lära sig förstå och blicka in uti naturens stora bok, hit strömmar ock befolkningen att finna förströelse, efter dagens tunga, och hit hastar främlingen för att riktigt njuta afönaturen. Samme författare, som jag förut anfört, säger på tal om botaniska trädgården:
”Gotland, det ensliga hafombrusade landet, med sina vindars mildhet, sina somrars friskhet, sina höstars oförlikneliga blidhet, är ett egendomligt landskap, mot hvilket försynen kanske varit gifmildare än mot någon annan del af fäderneslandet. Midt i Norden, midt i hafvet herrskar här ett sydländskt luftstreck, en sydländsk vegetation på humus-rik, kalkhaltig jordmån. Derom försäkra det gotländska blomsterrikets små blyga skönheter; ett storartadt vittnesbörd derom är valnötträdet; som först söder om Alperna lyfter sin krona högre än här, och mulbärsträdet, som alltid, och vinrankan, som efter varmare somrar bär mogen frukt, samt flere de ädlaste af fruktträd.” Trädgården sluter också inom sig D. B. W. paviljong, i hvilken den besökande allmänheten, som har fritt tillträde till anläggningen, kan erhålla mat och dryck. Ifrågavarande byggnad är utförd i Wängströmska snickerifabriken i Stockholm. Den bildar ett enda stort rum med bredt galleri och dito verandor, lemnade utrymme åt ett mycket stort antal gäster. För musiken erlägges frivillig afgift, och då serveringen är oklanderlig, kan man ej annat än instämma uti yttrandena om, att D. B. W:s åtgöranden i och för-att skaffa Visby en angenäm tillflyktsort äro högst berömvärda. Så har sagda sällskap med outplånliga drag ristat sitt namn uti samhällets utvecklingshistoria, och då det allt fortfarande räknar bland sina ledamöterpersoner med varm kärlek till sin ö och sin stad, skall verksamheten i det godas och nyttigas tjenst här hafva en ständig härd för sina sträfvanden på olika områden till fäderneöns fromma.
Då under mitt uppehåll stadens folkskolor stodo tomma, enär de unga hade sommarlof, är ej något om dem att mäla; härutinnan vågar jag dock fästa uppmirksamheten på något, som inträffat på skilda orter, der jag varit, att barnen nämligen haft väl reda på sig i de olika ämnena men saknat all kännedom om det samhällets märkligheter, uti hvilket de lefva, Så äfven här. Vid samtal med en mängd folkskolebarn, mellan 10—15 år, både på gatorna och i hemmen, fanns ej ett enda, som visste namnen på kyrkoruinerna, ännu mindre något om deras historia. Endast ett fåtal hade hört om Waldemar Atterdags bragd. Ligger ej häruti något orätt? Borde ej lärarne, med skolan till utgångspunkt, framhålla, hvad staden har historiskt märkligt o. d.? Saken är ganska lätt utförbar, och på andra orter, der man behjertat denna omständighet, få barnen redogöra först för, vid hvilken gata skolan är belägen o. s. v.; derifrån leder man sig till historien, fästande uppmärksamheten på orten, på minnesmärkena, kyrkorna m. m. Drifves storslöjd, förklaras den o. s. v. ”För bygdens skolbarn gäller det att känna träden, växterna, mineralierna o. s. v.; som finnas i närmaste omgifning.
Från denna utflyki utom det egentliga ämnet återgå vi till Visby, för att göra besök i fattighuset, som synes ganska tidsenligt. Antecknas vidare, att en särskild skola uppförts för slöjdundervisning, och att denna har ett fritt och vackert läge samt en bra och för ändamålet lämpad inredning, så är sagdt det hufvudsakligaste af hvad samhället gjort i denna riktning.
Då i ett föregående bref talades om det här hållna – landtbruksmötet, redogjordes samtidigt för alstren af Visby storslöjd, hvarföre jag nu förbigår sjelfva anläggningarnes beskrifning, och i det stället tillfogar, att väl vore om flere sådana här anlades, ty varder storslöjden bofast, är det materiella välståndet mera tryggadt.
Visby utförsel är naturligtvis öns alster. Här skeppas hufvudsakligen spannmål till Stockholm, Norrland och Norge, trävaror till tyska Östersjöhamnarne, sandsten till fastlandet jemte Finland, Danmark och Norge samt kreatur (mest får) och fisk till Stockholm.
Rörande de båda sistnämde utförselartiklarne, återstår ännu mycket att göra, inhan de rika tillgångarne tagits i anspråk såsom sig behöfves. Mejerihandteringen och kreatursskötseln kan betydligt höjas, och finge gotländska fiskerierna en intendent med G. v. Yhlens förmåga att gå till väga för att utveckla fiskerinäringen, skuftle denna helt visst lemna ett betydligt bättre utbyte än nu är fallet, på samma gång befolkningens ekonomiska ställning förkofrades.
Visby såsom badort torde också ha en betydelsefull framtid, ty angenämare uppehåll än här bjudes, torde bland landets badorter vara svårt att finna, men under närvarande förhållande är ej troligt, att helsosökande i allmänhet fara hit. En orsak härtill är att läseriet tagit sådan öfverhand, att andra än ”väckta” ej råga sig till Visby. För egen del kan jag ej yttra mig häröfver, men visst är, att bland folkmängden, som samlades t. ex. söndagen på e. m. då ångfartygen skulle afgå, kommo hela grupper af badgäster, utdelande till höger och venster dessa ”heliga blad”, som känneteckna gifvarne eller gifvarinnorna. Sjelfva badbassinen och badhuset äro emellertid lämpligt inredda, och för dem, som ej fråga efter ”den väckta” omgifningen, är här säkert lika bra som vid andra badorter.
Staden har flitiga ångbåtsförbindelser med fastlandet, och inom ön finnas goda landsvägar, men här liksom i Sveriges andra landskap, går det ej mera fort nog å dessa senare. Man vill ha ånghästar och järnvägar. Också Gotland skall inom kort genomkorsas af dylika. Ett först gjordt förslag till ett bannät öfver hela ön lyckades emellertid ej vinna bifall, utan har ett annat, som afser att bygga en smalspårig bana från Visby till Hemse med bibana till Ronehamn blifvit antaget, och är redan under utförande. Huruvida en järnvägsanläggning här har utsigt att bära sig, derom äro meningarne mycket delade. De finnas, hvilka hysa. farhågor, att så ej är fallet, under det andra påstå motsatsen. Visst är, att om företaget kommer till stånd, så är ett oeftergifligt vilkor för att det skall bära sig, att landskapets förvärfskällor också varda riktigt bearbetade. Detta kan ock påskyndas genom underlättandet af förbindelsen mellan öns inre, och de förträffliga uthamnarne. Här slumra ju rikedomar i den gotländska jorden, kalkförråd finnes i mängd, säd kan odlas vida mer, än som nu sker, mejerihandteringen och kreatursskötseln äro i sin linda; och samtliga dessa näringar, rätt drifna, böra tillförsäkra banan en tillfredsställande godstrafik. Skogarne åter lära vara hårdt medtagna, men vare härmed huru som helst, banan skall utan tvifvel medföra för ön en indirekt fördel, om ock ej den direkta vinnes. Framtiden skall emellertid visa, hvilken af de olika åsigternas förkämpar, som få rätt.
Besöket i Visby är ändadt. Eder resenär står redo att åter lemna ”Östersjöns drottning”, men då ångaren skall afgå, utbreder sig en ogenomtränglig dimma, som fullkomligt undanskymmer den pittoreskt belägna staden. Det varar dock ej länge, töcknen skingras och solen bryter fram, spridande sitt sommarljus öfver stranden vid Visby; och den syn, som då tedde sig, var så majestätisk, att ensamt den var värd resan till Visby.
I det jag länge med blicken följde den allt mer ur synkretsen försvinnande staden, så uppstod den tanken: skulle ej en resa hit för fosterlandsvännen, i mångfaldig mån uppväga, hvad han ser i främmande land?
Jo i sanning, min egen erfarenhet säger mig det, och jag tror mig ej varda jäfvad uti det omdömet: Visby med dess minnen från forntiden skulle, om det funnes i Amerika, gifva anledning till, att turistströmmen droge dit i sådan massa, att äfven här skulle uppväxa en ”hotellernas stad”.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 31 Juli 1877
N:r 61

höll igår ånyo, till förmån för fonden för utgifvande af Gotlands nations historia, ett föredrag, behandlande ”några drag ur de gamle romarnes religiösa lif. Som föredragets hållande bestämdes först på torsdagen kunde ingen annons derom i tidningaroa binna införas, i hvilken omständighet man torde hafva att söka orsaken att föredraget åhördes af endast vid pass 50 personer. Såväl föredraget som det goda ändamål, dit inkomsten anslazits, hade dock förtjent ett bättre öde. Det föresatta ämnet behandlades nämligen både sakrikt och uttömmande, hvarförutom äfven föreläsarens lifliga framställningssätt bidrog att göra detsamma i hög grad njutbart.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Juli 1877
N:r 60