Kategori: 1877 07 Juli

och hans aflidna hustrus sawtlige borgenärer varda härmed kallade att sammanträda på rådhuset onsdagen 15:de instundande Augusti kl. 5 e. m., i ändamål att granska upprättadt utdelningsförslag och derjemte besluta huru med afseende å åtskillige utestående osäkra fordringar förhållas skall.
Visby 25 Juli 1877.
RÄTTENS OMBUDSMAN.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 28 Juli 1877
N:r 60

skildradt af Göteborgs Handelstidnings ”flygande” brefskrifvare (M. Rubenson)

En angenämare öfverraskning, än den Visby bjuder fremlingen, kan åtminstone eder resenär ej erinra sig från sina resor, vare sig i främmande land eller inom Norden. Forntid och nutid ha här vuxit samman, bevarade hvar sina egendomligheter. Af den mäktiga hansestaden, som på sin tid var så vidtberömd, återstår ej mycket, påminnande om hopade skatter om penningefurstar, om stolta palatser och om en hamn, fyld med farkoster, hvilka plöjde nästan alla kända haf; men det, som-qvarstår sedan storhetstiden, är ändå nog att skapa en föreställning om, hvad Visby en gång varit. De stolta, vördnadbjudande tempelruinerna tala ännu med oförminskad kraft derom. Den för räddandet af Gotlands historia frejdade forskaren, lektor Bergman, gifver en slående beskrifning öfver Visby, ur hvilken jag tillåter mig anföra följande, som ej i få ord kan sägas bättre: ”De vackra tempelruinerna, hvilkas murar mångenstädes prydas af vinrankor och murgrön; den väldiga ringmuren, med 3 starkt befästade hufvudportar och talrika försvarstorn, samt många märkliga, omkring 500 år gamla borgarhus, som med sina grofya murar, pelarburna hvalf och smala, höga, upptill trappstegs-formade gaflar ännu qvarstå — allt detta bekräftar historiens vittnesbörd om stadens fordna herrlighet. — Genom nyssnämde fornlemningar, som alla ega byggnads-historisk betydenhet; . genom sin ålderdomliga, oregelbundna anordning med många smala, slingrande, högt sällan räta gator; genom sina parker, trädgårdar och lustvandringsplatser; genom en öfverallt mötande blandning af ruiner och grönska, af förgängelse och blomstring, af forntid och nutid genom allt detta är Visby en af norra Europas märkvärdigaste städer, är likasom ett stycke af medeltiden, qvarglömdt i en vrå af Norden”. Och i sanning då man går omkring här, och blickar in uti förhållandena, varda de allt mer och mer tilltalande.
Dertill kommer, att under första tiden af mitt uppebåll inträffade festliga dagar, i det öns befolkning strömmade in till staden, dels för att deltaga uti en årligt återkommande skyttefest, dels uti ett landtbruksmöte. Det var en omvexling i hvardagslifvet; flockar af landtfolk genomtågade gator och gränder, och öfver det hela låg en egendomlig prägel.
Gotlands Skarpskytte- och Jägaregilles medlemmar samlades redan tidigt på morgonen utanför Österport, der bakom den gamla muren kulorna smattrade hela dagen. Här var folklifsbilder. Man sköt först till måls å 10-ringade taflor på 600 fots afstånd. Dagens skyttemästare vardt bonden A. W. Larsson i Ahlskog, som med fem skott tog högsta antalet points. Honom” ålog det enligt gillets stadgar att uppträda i talarestolen och med det fyllda hornet i hand föreslå konungens skål, och deta gjorde han också i ett kort tal, hvarefter glasen tömdes.
Att skjutfärdigheten hos allmogen här är allmän, erkändes af befälet, som jag sammanträffade med; och detta framgick äfven af dagens öfningar. Senare på e. m. sköts ”räf”, då hvar deltagare hade tre skott, och visade sig äfven här efter skjutningens slut, att träffarne ej varit få, och hade ett par skott gått igenom ”hjertat”. Hela dagen spordes inga oordningar eller störande uppträden, oaktadt ett för dennaort stort antal folk var närvarande från både stad och bygd.
På qvällen samlades ett antal gillesmedlemmar i Botaniska trädgården, en anläggning, som förtjenar sitt särskilda omnämnande, för atti dervarande vackra restaurationslokal intaga gemensam sexa.
Samtidigt egde i samma lokal å en närgränsande veranda en annan tillställning rum — studontmöte. Det var de unge, hemmavarande ”hvitmössorna”, som gästade fåderneön, och som i sällskap med gamla, forna studenter, nu män i staten, hade ett samqväm, efter att under dagen ha egnat sig åt öns nationella lekar o. s. v.
Utom deltagarne i samqvämen voro äfven talrika grupper af stadens innevånare synliga såväl inuti salen, som å galleriet och å verandorna. Under qvällens lopp spelte Gotlands nationalbevärings musikkår. Här hade man en bit folklif, anspråkslöst och gladt, enkelt och flärdfritt.
Andra degen hölls landtbruksmöteg Redan tidigt på morgonen rullade fyrhjuliga vagnar, medförande allmoge, in genom de gamla fästningsportarne, å vägarne uppjagades digra dammoln. Man får naturligtvis ej ställa stora fordringar på ett dylikt möte, å en så afskild ort, isynnerhet då såsom här dylika tillfällen att visa, hvad man har, ej ännu vunnit den allmänna uppmärksamhet och. det deltagande från allmogens sida, som å flere andra orter med lättare samfärdsel.
Det är också säregna förhållanden, hvarunder gotländingarne arbeta. Utställningen i sin helhet gaf en någorlunda bild deraf. Ännu återstår mycket att göra, innan gamla fördomar hinna bekämpas, och det är derför så mycket mere beaktansvärdt att finna, huru länets hushållningssällskap bemödar sig om att å landthushållningens skilda områden sprida nyttiga meddelanden till bygden. Det nu hållna landtbruksmötet, jemfördt med föregående, gades innebära vittnesbörd om, att utsädet fallit i god jordmån, samt att frukterna synbarligen framstå.
Detta skönjes också redan af utställningem utaf hästar, mjölkkor samt får. Djuren äro i allmänhet små och förkrympta, en följd af den klena utfodringen de erhålla under tiden, då de uppväxa. Då vid föregående här hållna möten kornas antal ”endast varit ett tiotal, uppgingo de dock nu till omkring 50. Deras färg är mest ljusgul. De gifva årligen i medeltal omkring 300 kannor mjölk, men sådana finnas dck, som mjölka ända till 8 ä 900 kannor. Gödoxar förekommo -ej. Allmogen befattar sig ej.med gödning af slagtdjur. Djurens slagtvigt är vanligen endast mellan 9 till 16 lisp., och sades mig af en fackman, att man här sällan torgför de bättre djuren utan använder dem till eget bord, ett bevis på att man i bondhemmen vill lefva godt, något som ock är fallet på Gotland.
De utställda fåren voro ej talrika, och ej hellér jemförliga med dem, som utställas från andra delar af Sverige. Men äfven härutinnan har bättring inträdt, oaktadt ännu mycket vore önskvärdt. <Fårrasen är förädlad medelst Cheviotfår, men då de ej få den behandling, som dylika fordra, så duka årligen en mängd under redan tidigt. I södra delen af ön finnas bönder som å de stora hedarne (allmänningen) underhålla ända till 500 ”utgångsfår”. Hushållningssällskapet söker genom premiering och genom spridande af lättfattliga skrifter upphjelpa fårafveln.
Hvad utställningen af hästar beträffar, så intog den onekligen främsta rummet.
Den vanliga örasen, förädlad med norsk, som likaledes genom Hushållningssällskapets försorg anskaffats, har vunnit betydligt.
Man har nu en till byggnaden liten, men duktig och utbållig arbetshäst, som lämpar sig väl för den lättskötta jorden samt bibehåller sig vid godt hull med den knappa och korta gräsväxten. Att här införa ardennerrasen anses af fackmän ej lämpligt, enär samma är allt för tung och stor att finna sig uti öförhållandena.
Af de för Gotland egendomliga s. k. ”skogshästarne” (skogs-russ) hade utställningen äfven ett antal att visa, och belönades 2 hingstar och 3 ston med premier; denna hästras, som ej blifver mer än 6 till 8 qvarter hög, är särdeles näpen, och har vackra former samt kan ofta i uthållighet täfla med större. TI sitt vilda tillstånd gå de hela året ute i skogarne, der de om vintern lefva af gran- och enris samt ljung och mossa. De fasttagas ej förrän de skola tämjas och säljas. Den om öns kreatursskötsel och vård i allmänhet högt förtjente länsveterinären E. Schoug, har för upphjelpandet af denna ”Ponnyras”, som onekligen bör blifva lättsåld till fastlandet, och nu är på god väg att aftaga för att måhända snart nog upphöra, föreslagit åtgärders vidtagande, som vore väl förtjenta af att komma till utförande. Också hafva åtskilliga för saken intresserade personer redan börjat samla medel härför. Uti förslaget ingår att anskaffa hingstar från, om jag minnes rätt, Syrien och sålunda skaffa förädling.
Om utställningarna af smör och ost är ej mycket att mäla. De utställda små smörstyckena och de framlagda ostarne gåfvo ej synnerligt fördelaktigt intryck af mejerihandteringen, jämfördt med fastlandets. Här liksom vid förut omtalta utställning af djur var det mesta, om ej allt, från allmogen, och denna är ännu ej hunnen derhän, att nyare tiders behandling af både ladugård och smörberedning vunnit berättigadt insteg. Här saknas också mera än hvad som är fallet å fastlandet, de stora egendomsegarne, som gå före och visa vägen till den rationella landthushållningen. Rörande afdelningen för storslöjd är ej heller mycket att säga. Från Visby stad visade Graham Brothers här nyanlagda mek. verkstad och gjuteri en hel del vackra prof på hvad den kan åstadkomma af både jordbruksmaskiner och gjutgods. Firman Grönberg & k:ni, likaledes innehafvare af gjuteri i Visby, hade – utställt spislar och kokkärl m. m., allt till godt gods och vackra former. Detta å artillerigården.
Gick man så in uti Artilleriexercishuset, så upptogs det af hemslöjdens och yrkenas alster m. m. d. Å ömse sidor af stora ingången arbetades: ä ena sidan med slipning af sten för bijouteri och å den andra gjordes pappersaskar för tändstickor tvenne Visby tillverkningar, den förstnämde idkad af den kände J. W. Klintberg, som dessutom hade en utmärkt utställning af bord med marmorskifvor m. m. och den senare för Visby tändsticksfabrik. Likaledes förevisade fäbrikör G. V. Cedergren prof å kakel, ornamenter m. m. för kakelugnar, der både formerna och glasyren voro prisvärda. Uti färgare J. W. Fornell tyckes staden ega en rigtig färgkarl och dito en uti fabrikör Schöldström, som visade, huru man kan både återstäl’a och renovera, der tyget ej håller fårgen. Hemslöjden utgjordes mest af qvinnoarbeten, garner samt väfnader, af hvilka intet, åtminstone vid ett flygtigt öfverseende, förrådde något mera anmärkningsvärdt eller för orten egendomligt. Detta var deremot fallet med en ung 17-årig gosse, Gunnar Stenströms arbete, som utan vidare underbyggnad egnat sig åt uppstoppning af foglar, och gör detta redan så väl, att han antagits att vid vetenskapsakademien fortsätta det arbete, hvarpå han här visade så väl gjorda” profexemplar. En annan 14-årig gymnasist hade förfärdigat en liten tingest till ångmaskin, och en dito var utförd af en mekanisk arbetare. Nämner jag så, att ett par af de gamla ruinerna tjenat till mönster för små afbildningar i sten och snäckor, så är det hufvudsakligaste omtaladt, som bär var lemnadt till åskådande.
Under hela dagen rådde naturligtvis ett för staden mera ovanligt folklif, men allt försiggick med lugn och i god ordning.
Gemensam middag intogs uti Botaniska trädgårdens restauration, och den afåts utan de sedvanliga skålarne och talen; man hade satt priset billigt, 2 kr. 50 öre person, för att deltagandet skulle varda mera allmänt, och det blef också förhållandet. Attlänets aktade höfding grefve Horn såväl vid utställningarne som vid middagen var tillstädes, – vänlig och tillmötesgående mot alla, behöfver knappast tilläggas.
På eftermiddagen spelade musiken ånyo, och de grupper, som då sågos här, gåfvo inblick uti både stadens och bygdens lif.
Hvad allmogen särskildt angår, så skiljer sig den Gotländska från fastlandets. För den med förhållandena obekante vore nästan omöjligt att se, om det är bonde- eller herrefamilj, som slagit sig ner kring borden uti trädgården och salen. Allmogemännen bära vanlig kostym, och hustrurna hafva lika vackra blommor och bandprydda hvita fina stråhattar som stadsfruarna. Deras koftor och klädningar äro jemväl likadana. Och de uppbära sin toilett fullt så bra och graciöst som medsystrarna i staden. Uti det städade uppförandet och i samtalet inlade också dessa allmogegrupper från öns skilda delar så mycken takt, att de visade, det hemmens umgängesätt måtte vara det bästa. Detta åtminstone så vidt man får döma af hvad dagen och stunden bjöd.
Så ändade dagen, musiken tystnade, gästernas led glesnade allt mer, solens guldklot, famnadt af Östersjöns vågor, nedsjönk sakta, spridande sin rodnad öfver de lummiga träden, hvars rötter mångenstädes rota sig i ruinerna. Det var tvenne dagar i Visby, som för stadsborna gjorde afbrott i hvardagslifvet och gåfvo främlingen tillfälle att blicka in uti dlifvet, med dess härdar för arbetet, fliten och odlingen.

Gotlands Allehanda
Tisdagen den 24 Juli 1877
N:r 59