— Anteckningar från årets »fältmanöver». —
Det var med ingalunda glada känslor och med mycket små förhoppningar om att få äfven den minsta del af de fröjder en fältmarsch kan bereda ett regemente beväringar, som infanteribeväringen i fredags middag bröt upp från lägret å Visborgs slätt för att marschera till Veskinde, där fältskjutning och andra militäröfningar skulle äga rom. Vädret var det allra sämsta och vägarne nästan otrafikabla. Men sådant får ej hindra ett på fältfot stående regemente. Under svett och möda men vid godt humör drog man alltså åstad kl. half 2 på fredags e. m., och kl. half 6 var man framme vid Veskinde kyrka.
Hvad de unga krigarena sågo ut! Smutsiga långt upp till midjan och svettiga så att det rann af dem. Också hördesen skämtare bland dem, vid anblicken af sind obyggligt nedsmorda pantalonger, med patos utropa:
— Ack, gånge denna kalken ifrån mig!
Första tanken vid framkomsten ägnades åi anskaffandet af tak öfver hufvudet. Detta gick fort nog, och snart stodo de små bivacktälten, hvar för sig rymmande fyra man, i ordnade rader på den pyslagna klöfveråker, där man slagit läger.
Nu kom en annan viktig fråga — matfrågan — och kräfde sin lösning. Och den fick det äfven både fort och grundligt. Fort, emedan marketenteriet — anordnadt i socknens skolhus — sköttes fermt och förståndigt, och grundligt, emedan — ja, behöfver den saken förklaras?
Sedan så dessa viktiga saker klarerats skulle nöjet och glädjen -ha tagit vid, ty gossarne voro nu lediga till kl. 9 på kvällen. Men herre Gud — i ett sådant hundväder som det var, blir glädjen måttlig. Man satt eller låg och dåsade i de trånga tälten eller höll till på marketenteriet och drack sig söm nig af halfsött sejdelöl, tills klockan slog nio.
Då ljuder tapto för sömnig trupp
och lifliga toner r?elas upp
emot aftonskynm.
Vid skogens bryn
skymta fram musikanternas glittrande leder.
Sen myllra pojkarne tyst och snällt
med kusliga känslor till fuktiga tält.
Till sängs man går
i tältenas vrår
och hornsignalen ljuder till hvila. Hvila — ja väl! Men en hvila, som gör hufvudet tungt, lederna stela och alstrar reumatism i unga ben. Och därute droppar regnet, tungt, kallt, kusligt. Och i regnet gå de stackare, som fått vakttiänstgöringen på sin lott, och klifva med tunga, trötta steg i smörjan . . .
Så går natten och åter darra de första solstrålarne öfver jorden, molnen ha skingrats och dagen lofvar att bli dräglig nog.
Trrrrirrum, trrrrrrum, trrrrrrum, trum, trum, trum, trum, trum, trum, trum, trum — — —
Reveljen går.
trumleagunl Blår,
korpraler är uppe, klockan är fem. — —
(nigga sömn nr syn
och tag kalfven på, tag gevär och rem …
tvätta hår ur hyn
Klockan 7 började dagens fejd. Andra årsklassen tågade ut till fältskjutning, första årsklassen till fälttjänstöfning. Och så sköts det och så kröp man, sprang man, marscherade man, tjänstgjorde än i fältvaktens slutna del — ett verkligt latmansgöra — än i en rekognosceringspatrull -— som är motsatsen till det förra. Och så gick förmiddagen till klockan 11, hvarefter middagsrast hölls till kl. 1/2 1 e. m.
Då tågade den afdelning af styrkan, som vid kvällens stridsöfving skulle utgöra fienden, mot Visby och intog sin första ställning något norr.om galgberget. Till höger om vägen från Norderport placerades denna afdelnings artilleri.
Den andra styrkan, kallad kåren A., satte sig i marsch något senare med uppgift att tillbakadrifva den fientliga styrkan, kåren B. Vid fyra-tiden på e. m. nåddekåren A. skogsbrynet ofvanför Saäckgärdet och spridde, sedan den ftått kännving af fienden, skyttelinie från vägen nedåt hafvet. Artilleriet, som stödde infanteriets vänstra flygel, bröstade af i samma skogsbryn, där god betäckning gafs. Också lyckades befälbafvaren för artilleriet att så väl maskera detsamma, att man ej, förr än elden af detsamma öppnades, hade en anivg om, hvar det befann sig.
Vid half-fera-tiden föll första skottet från artilleriet på kåren A. . Från kåren B. svarade artilleriet omedelbart, och nu var striden i full gång. Det varprecis som vid Virta bro, då Sandels efter en finare frukost hos gästgifvaren i Pardala kom ridande på sin ädla Bijou och petade sig i tänderna med en tillspetsad Jönköpings tändsticka:
»I ett rökmoln svepte sig vatten och land
och ur molnet blixtrade eld.»
Under forcerad eld från sitt artilleri, gjorde kåren A. en framryckning med sin skyttelinie, och så föll den första infanterisalvan. Och nu smattrade tusentals skott från alla håll och kanter, träpluggarna flögo som ge tingar i luften.. Kåren B., som hade en ganska god, fast mindre skyddad ställning, höll fienden i schack länge nog. Elden blef t. o. m, på vissa punkter slösaktigt riklig. Men så braktes artilleriet på kår B. till tystnad, och snart voro de båda afdelningarna hvaraudra så nära, att artillerield var onödig. Kår A. ryckte än vidare fram — elden från kår B. blef mattare. Så ljöd där kommando: »eld upphör!» och strar därpå: »marsch bakåt!» Allt längre tram trängde A.-kårens väl sammanhållna skyttelinie under skarp eld. Vid stenbrottet norr om galgberget upphörde elden, och bajonettanfallet började under skallande hurrarop från den påträngande A.-kåren, som undankastade den fientliga styrkan. Vid sextiden atblåstes striden.
Man kan ej säga att det hela var vidare intressant — tiden var för koapp för en riktig batalj, och patrulltjänstgöring, detintressantaste att iakttaga, då det låter sig göra, förekom ej.
Stora skåror af människor voro dock ute på backarne för att åse bataljen, och god tillgång gafs därtill, enär terrängen hela tiden tillät, att man kunde se de olika afdelningarnas rörelser.
Efter stridens slut marscherade vän som fiende i broderlig enighet med fall musik genom staden till Donners plats, där defilering för öfversten ägde rum.
Så gick marschen till lägret, där gossarne, trötta och hungriga, snart aflagt fältdräkten och kommit till borden för att få mat samt sedan i britsarne för att få hvila.
De två dagarnes öfning, som egentligen ej kan kallas en fältmanöver, var på det hela taget rätt lindrig, och de allra flesta hade stått sig godt. En och annan var väl litet ömfotad — men hvad betydde det; det var snart öfver efter ett välgörande fotbad och em stunds hvila.
Och så var årets manöver slutad. Och nu gå gossarne endast och vänta på, att nästa torsdag skall komma och lösa dem ur kronans tröja och återskänka dem den civila friheten.
G. R.
Gotlands Allehanda
Måndagen den 18 Juli 1898
N:r 108
