Författare: Stefan Pettersson

meddelas af docenten O. Levertin i den i dagarna af Stockholms nation i Upsala till förmån för dess bygnadsfond utgifna illustrerade skriften Hobnia. Samtlige brefven äro skrifna af Petter Jönsson Westöö, född 1683, död 1752 samt son af Westööska släktens stamfar Jöns Pederson Westöö och hans hustru Engelfred Gane, och epistlarne äro riktade till Maria Facht, född 1680, död 1762, dotter till Hans Facht på Länna i Othem och Margreta Strihoff.
Friarebrefven äro skrifna under åren 1704—1706. Året därpå blef först förlofning och sedan bröllop de älskande emellan, hvilkas äktenskap välsignades med sju barn.
Vi lämna nu ordet åt den unge Westöö.

Ehreborna och dygderijste Jungfru tillförmoliga goda wän!
Uthi största demödighet betackar iag min Wackra Jangfru för godt, roligt och myckit förnöijeligit Compagnie till Ganes, som ock för wählfägnad och gvda tractamenter, sampt och des högståstundande och myckit liuflige samtahl på Länna; kan iag här iembte icke för dolt hålla de mina, långt för detta till min wackra Jungfru fattade kiärlekztanckar, tiänstdemödigst begärandes dett min lilla Wackra Jungfru täcktes detta mitt mycket wählmeuta upsåt och fattade tanckar till hennes förnähme Person, i bästa måtton uptaga, och icke så mycket anse min Persons ringhet, utban fast mera mit uprichtige och troredel:e gemöte och hiertelag, uthi ett wählbehageligit betänkiande taga, och anhåller dess utan att min Wackra Jungfru behagade låta sitt goda och behagel:e om min ringa Person gunstigt förnimmas och det hälst genom dess högåstundande och af biertat kiärkomne skrifwelse, förplichtandes iag mig i högsta måtton att wid mögeligste och giörligste tilfelle altid wisa den wördnad och heder emot Hennes förnähme Person, som någonsin aff en så ringa gåsse fordras kan. För det öfriga befaller iag min Wackra Jungfru i Gudz händer och den allra högstes nådige beskyd, uthlåfwar här med at effter min högste förmågo wara och förblifva Datum Westöö d. Min uthkårade Jungfrus 8 oct, A:o 1704.
Tiänstödmiukaste Tiänare uthi döden.
P. Westöö.

P. S. Min uihwalde Jungfru lärer wähl effterkomma sin lofwen, som hon mig lofwat bafwer, at hon följer med mons: Biörendahl när han är sinnad at resa häruth, och är till Jungfru min ödmiuka bön at om möieligit wore iag kunde bekomma några ord på en papperslap ifrån min dygdige Jungfru, med första lägenhet, det skulle wara mig aff innersta hiertat kiärt, och lämnas det i Mons: Biörendahls hand, hvilken för en redel: Broderskap skull effter lofwen gärna ställer mig det säkert tilhanda.

Högtährade aller kiäraste Wän!
Mycken tack för senast got följeslag åth Staden, äfvenwäbl för mycket annat gått, som iag åthnöt på samma resa, fördenskuld måste iag komma min skyldighet i håg, som iag henne låfwade, at tilskrifva några ord, hvilket hon sade sig wara mycket angenähmt til henne kommit, så will iag nu det kortaste iag kan med några rader eller liuior effter begiär tilskrifwa, eij kan iag heller få någon wissare lägenhet än däånna torr (?)
Hans min Bror, och om han skulle pröetendera något för sit omak så gif horom en kyss i betalning, hvad äljest det andra anbelangar som wij senast taltes wid om, angående ringen så ber iag Eder i står på rät som min vän har sagt imot sin mathmoder at hon har en ring till Roker(?). Men eljest lärer min k: far förnöija henne på mina wägnar, och kiärligen at hon optager den ringa Skiänck och gåfwa (: för min skul:) uthien sådan mening, att wår kiärlek skall där igiönom förmerat warda, Gud förläne der till sin Heligandes nåd & bägges Sidor, at det måtte ske i en lyckelig stund, det höre Gud. Amen.
Sluteligen, war så god och hälsa Bror Biörndahl med mia tienst, och bed honom intet wara wreder på mig, iag skall wara hans skyldigste Tiänare i alla giörliga måhbl, här med will iag recommendera min hiertans ängel under Gudz beskyd, hvaruthi iag förblifwer min Söta ängels och wäns trogne maka uthi yttersta dödzstunden.
Datum Westöö d: 12 Jan:
P: J: Westöö.
A:n 1705. — i alsom största hastighet.

Högtährade och allerkiäraste Wännen.
Emedan lägenheten begifwes, kan iag eij underlåta mig Eder at upwachta med min ringa skrifvelse emedan iag eij med egen Person kan åstadkomma så skall iag dock i största korthet och entaldighet (: dock istörsta ödmiukbet:) henne låta wetta atiag wähl hade satt mig före at resa åth Staden nu den 6 Januarij sidstlidne, då iag, uppå min K: faders ärende war rest till Gothem at upkiöpa frisk fisk, men då iag kom till Gane ährböd de, eampt de flera goda vänner at wilja följa mig hem, det iag dem ej kunde neka, eljest skulle det hafwa den nthseende, at iag intet wille det de skulle besöka wårt ringa huss, och måste så mot min wilja resa hem med dem tilbakars igien, ty om iag nu skall till staden, så skall iag antingen liuga, eller stiäla mig dit (: aff orsack:) ty mig är ifråntagit all frihet som iag tilförende har hafft at resa, som är dock isynnerhet uthi Staden, hvad orsaken’ där till är skulle iag wähl min hiärtans wän låta veta, men för tidens korthet skull, kan iag thet intet göra, men hadde iag fåt rest till Staden. det hadde iag wähl gärna giordt ty jag hadde rätt något synnerligt at tala med Eder min hiertans wän, och weet iag intet på hwad rum och ställe det skulle skee, ty emedan iag intet får råda mig så mycket sielfwer at få förlof att resa bort en par dagar eller tre på min egne ärender, om nu min hiertans wän kunde gifva mig några goda förslag huru iag skulle komma med henne muntligen at tabla, det skulle (: straffa mig Gudh:) wara aff alt mit ganska hierta kärt, och om min hiertans win kunde på någon ort eller stelle uthsäija mig någon dagh, så skulle iag äudå göra mit bästa at Comparera, ty effter denna dagen blir aldeles ingen lägenhet (: för mig:) att komma uthi Staden. Intet mera, som iag i hast kan upptänkia, utan min Hiertans Wän är så god och hälsa sin högt ährade Kära Moder, och Broder med min ringa tiänst och der jewpte et fröijdefolt nytt åbr med a’lskiöns wälgång till sammans. — Gudi befallat förblir Min k: Wänneus Tiänstwilligaste Tiänare så lenge iag lefver.
Aff Westöö den d: 8 Jan: A:o 1706.
P. J. Westöö.

P. S. Förlåt mig min käre hierte wen, at det är så illa skrifvit, ty här är ännu fremmande, derföre fick iag intet roo at skrifwa, och post gick åth Staden. Vale.
(Samtliga utanskrifterna hafva lydt:) Ebreborne, Gudfruchtige och mycket dygderijke Jumfru, Jumfra Maria Fasst ankomne detta.
Tjänstl:n.
»Kärlekens sorger och besvär» äro städee och öfverallt sig lika, äfven om språk och talesätt växla, därom vittna jämväl i sin mån de här ofvan »med diplomatisk uvoggranhet» återgifna kärleksbrefven. För öfrigt äro de, såsom äfven docenten Levertin anmärkt, »ej utan ett rörande behag just i det naiva och tafatt tilltalande sätt, med hvilken den lille jämförelsevis obildade och fattige landtmannen i Eros tjänst sökt anlita den siratliga stilens resurser».

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 22 Juni 1898
N:r 94