af
KARL J. BERGMAN.
II.
Dines Ekengrens död.
1.
För familjen Ekengren i Visby kom julen år 1823 dyster och sorgefull. Han, som var husets stöd, den ömsinte och glade maken och fadren, var sedan en hel månad väntad hem från årets sista resa. Dag efter dag, vecka efter vecka förgick. Alla de öfrige gotländske östersjöfararne voro länge sedan hemma hos de sina: endast Ekengren hördes icke af.
Redan hviskades det man och man emellan, att den raske skepparen vore förgången. Vintern hade börjat tidigt och strängt; utanför öns östra kust hade is varit synlig och vilda stormar hade rasat. Och i Ekengrens hem gräto hustru och barn. De försök, som vänner och grannar gjorde, att hos dem upplifva hoppet, voro fruktlösa.
En af de närmaste grannarne, sjökapten Elias Klintberg, rördes djupt af familjens bedrötvelse. Tredjedager jul gick han till en at stadens prester, biskopsadjunkten E., och bad denne att snart besöka och med religionens tröst styrka den nu förtviflade hustrun och hennes barn. Den hjertegode prestmannen ansåg för en embetspligt att fullgöra detta uppdrag, och på eftermiddagen samma dag infann han sig hos Ekengrens.
När han inträdt i hvardagsstugan, der fru Ekengren med sina sex barn befann sig, gaf modern till ett anskri af smärta och föll i en krampaktig gråt.
Barnen skockade sig tätt omkring henne, och de yngsta bland dem dolde snyftande sina ansigten i hennes sköte. Alla ansågo de prestens ankomst såsom det länge fruktade förfärliga dödsbudet.
”Jag vet, jag vet, hvad magistern har att förkunna!” utropade modern. ”Ekengren är död! Han kommer aldrig mera till mig och till sina små!”
Prestmannen försäkrade så eftertryckligt han kunde, att han alls icke hade något dödsbud att frambära. Men han lade hört talas om deras bedröfliga aningar, och endast derför hade han, såsom gammal vän i huset, kommit dit. Han uppmanade dem att vara vid godt mod: ännu vore ej hoppet ute; när bedröfvelsen vore som störst, kommer ju Herren med sin tröst. Och andra tridens och förhoppningens ord talade han ur sitt varma hjerta.
Men det var omöjligt att öfvertyga modern. Hon förklarade, att han med sina tröstegrunder endast ville förbereda henne på det värsta. Han kunde så gerna säga sitt ärende rent ut, ty hon vore länge sedan beredd på sitt öde.
I flere timmar satt presten qvar bland de sörjande, upprepande gång på gång sin försäkran, att han ingenting visste om orsaken, hvarför Ekengren nn dröjde så länge.
Väl hade han bört, att senhösten varit ovanligt stormig, men han boppades, att Ekengren, som genom sin djerfhet och rådighet alltid slagit sig lyckligt fram genom stormar och faror, snart, med Guds hjelp, skulle vara åter.
Men de trodde honom icke. Aningen om en kommande dödspost hade för länge rufvat öfver deras hjertan.
2.
Ett par dagar derefter, sent en afton, ilade under munter bjellerklang en släde fram på Strandgatan och stannade utanför Ekengrenska huset. Ett starkt hundskall ljöd i förstugan och tunga steg hördes i trappan.
Modern och barnen foro till liksom samtidigt träffade af en elektrisk stöt.
«Det är Flink, som skäller, det är far, som kommer!” ropade de med en mun.
Dörren slogs upp. Ekengren och hans pudel rusade in. Afven nu hördes ett anskri, men det var denna gång af öfverväldigande fröjd. Lika häftig som plötslig var omkastningen från sorg till glädje.
”Lefver du, Dines, lefver du verkligen?” ropade hustrun, som knappast kunde tro sina ögon. ”Och vi, som trodde dig vara förlorad — vi som dag och natt i långa veckor begråtit dig. Men du lefver, Gud vare evinnerligt lofvad!” Ja, Han vare lofvad, att jag åter är midt ibland de mina! Men illa åtgångna äro både jag och mitt folk”, sade Ekengren, under det ban kastade reskläderna at sig, och med stränga ord tillrättavisade Flink, som med vilda språng flög upp på det ena barnet, efter det andra och i sin glädje höll på att slå omkull dem alla.
Sedan Ekengren med kraftiga famntag helsat hustru och barn, och midt i rummet placerat en koffert, som skjutsbonden burit in, berättade han, huru han på återresan först för storm. och motvind flera gånger måst länsa tillbaka ned åt tyska vallen; huru han derefter lyckats kryssa sig upp under Gotland, men der råkat ut för snöbyar och driftig, men slutligen genom isen lyckats arbeta sig in till Katthammarsvik, på öns östra kust, der hans fartyg nu låg välbehållet på sin gamla vinterplats.
«Har pappa frusit mycket?” frågade en af de yngsta flickorna, som smekande klängt sig upp på fadrens knä.
”Jag höll på, du min stumpa lilla! att rent af frysa fingerstumparne af mig”, svarade han. ”Men nu, nu skolen I värma upp mig. Här är mig godt att vara, här är jag väl förtöjd. Men för tusan, jag glömmer bort min redare. Jag måste på en stund skynda till honom för att nämna, att hans fartyg är i godt behåll Han har väl också varit orolig, kan jag tänka. Laga, hustru, att skjutsbonden får något varmt i skrofvet, och I, barnungar, hållen vakt om kofferten, ty der finns ett och annat för er räkning, hvilket hade bort komma fram till julafton och hvilket jag med er hjelp vid min återkomst skall plocka fram, innan vi i natt gå till kojs.”
Så slöt det gamla året och det nya året började i denna familjekrets med obeskritlig fröjd och gamman. Hur det nya året sedan slöt, skola vi nu förtälja.
3.
Det var i November 1824. Den 25:e i nästföregående månad hade kapten Ekengren, som då för samme redare förde galeasea ”Fru Margareta”, utklarerat till sin sjunde Östersjöresa, efter hvilken han för det året skulle lägga upp.
Rysliga stormar rasade äfven denna höst.
De gotländske skepparne återvände dock lyckligen, den ene efter den andre. Blott Ekengren dröjde. Och liksom förra året började dofva rykten gå om orsaken till hans uteblifvande.
Samme prestman, om hvilken vi ftörut talat, mötte en dag i slutet af Novembe” ute i staden Ekengrens äldsta dotter, som yttrade sin förundran, att magister E. icke på så lång tid besökt hennes hem. Han svarade, att han ännu lifligt påminde sig, bur sorgligt! hans besök hade varit året förut ungefär vid samma tid och under samma omständigheter, och han ansåg sig derföre böra undvika, att onödigt oroa modern. Men dottern förklarade, att hennes mor denna gång icke vore det minsta orolig, och dessutom skulle hon förbereda modern på hans besök, hvadan också han lofvade att komma redan påföljande dags eftermiddag.
Men just dagen derpå ankom med posten omständlig och tillförlitlig underrättelse till redaren för ”Fru Margareta”, att vraket af ett kantradt fartyg den 3:e November drifvit i land vid Jagmund på Rügen, och att man af saker och papper der ombord visste, att det var galeasen ”Fru Margareta”, kapten Ekengren, från Gotland. Ingen at folket ombord var räddad.
Ekengren med sina fem man hade i hafvets djup funnit den sista hamnen!Redaren sände det ankomna brefvet till magister E. och bad denne, att på lämpligt sätt meddela enkan det dystra budskapet.
Prestmannen blef utomordentligt bestört och bedröfvad. Han tänkte på sitt löfte, att just denna dag hos fru Ekengren aflägga ett vanligt och gladt besök, och nu skulle det blifva hans lott, att i stället komma med det hemska dödsbudet.
Med allvarsamma tankar gaf sig presten åstad.
När han inträdt i Ekengrenska hvardagsstugan, gick frun honom till mötes leende och glad.
”Välkommen!” sade hon. ”Nu blir jag icke alls rädd och uppskrämd vid er ankomst, såsom jag blef i fjor. Ni kan ej tro, huru jag då hade vaggat mig in i sorgetankar. Men helbregda kom Dines hem, då såsom alltid, och han kommer snart äfven nu, ty han bar lyckan med sig.” Der stod hustrun glad, trygg och lycklig i sin okunnighet — och midt emot henne prestmanvnen, full af sorg och medlidande, och bärande i sitt hjerta de dystra ord, som hans darrande läppar ännu vägrade att uttala.
Men mer och mer sökte han fatta mod. Han yttrade, att det dock denna höst varit vida större anledning till fruktan, alldenstund det hade rasat våldsammare och långvarigare stormar än förlidet år; och att litvet på hatvet alltid vore en kamp med faran och döden.
Men fru Ekengren ville ej förstå andemeningen i prestens ord. Hon upprepade så lifligt sin förtröstan, att Gud i år, liksom förut skulle hjelpa Dines hem bland både storm och is.
När presten såg, hur fullkomligt lugn fru Ekengren var, blef han alltmer orolig, hura han skulle kunna fullgöra sitt uppdrag.
Han gaf sig emellertid i samtal med de äldre döttrarna och frågade, hvad det var som de sydde så ifrigt.
De svarade glädtigt, att det var ett dussin ylleskjortor, gom skulle blifva julklapp till far, och att de hade mycket brådtom att lå dem färdiga före hans hemkomst.
En af de mindre flickorna smög sig nu intill modern och, frågade med en röst, i bvilken ett barns oskuldsfulla sjelfbelåtenhet röjde sig: «Vill inte mamma också omtala för magistern hvad jag gör till julklapp åt pappa?” Och modern berättade nu småleende, att flickan, som förlidet år hört fadern omtala, hur han då på vintern slitit ondt och frusit om händerna, höll på att sticka ett par yllevantar till honom.
”Det är ett barnsligt infall”, tillade modern, ”jag tror aldrig, att han bryr sig om att begagna dem, men meningen är så god, och hon, liksom vi alla, håller så grufligt af honom: vi vilja allesamman, hvar på sitt vis, fägna honom på julafton.”
När presten, hvars själ hela tiden varit djupt upprörd, hörde dessa innerliga uttryck af trofast tillgifvenhet, dessa varma förboppniogar om återseendets glädje, hvilka dock aldrig här på jorden skulle uppfyllas, brusto ett par tårar fram ur hans ögon.
Fru Ekengren, som märkte detta, frågade lifligt:
”Min Gud, hvad fattas magistern?
Jag tror han gråter.”
Han fattade nu enkans hand mellan sina båda händer och såg på henne så stadigt och hjertegodt. Med de mildaste, varmaste ord inledde han sitt budskap — men ändock var slaget förkrossande.
Olyckan var så oväntad — personen, hvars frånfälle han förkunnade, var så älskad.
Vi vilja ej försöka att skildra den smärta och jemmer, som med ens bröt ut i den nyss så lyckliga, så förhoppningsfulla kretsen.
Men presten tog bibeln från dess hedersplats, der «den låg på byrån bland vackra snäckor och koraller, minnen från familjefaderns ungdomstid och hemförda från långt aflägsva länder.
Och han läste om Honom, som är detaderlöses fader och som virnarenkans rätt: han läste om den hugsvalelse, som är lofvad alla dem, som äro trofasta i bön och åkallan.
Och vidare läste han om vanskligheten at jordens glädje, om den sorg, som är efter Guds sinne, om kärleken, som är starkare än döden, om lifvets land, vårt rätta fädernesland, som öppnar sig bortom grafvens port, om odödlighetens visshet, om återseendets hopp …
Och Guds ord var här, såsom alltid, underbarligen ljuft och mäktigt.
Ingen förtviflan, inga klagorop hördes mer i sorgehuset. Men stilla och länge flöto saknadens tårar, och med tack och välsignelse firade enka och barn den hädangångnes minne.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 23 December 1876
N:r 102