Enbart ett nöje att spela operett för Gotlandspublik.

— Har ni inte en underbar stad? Är den inte målerisk, pittoresk med alla sina gränder och gamla ruiner? Är det inte skönt att bo här nu när det bara är snö, is och kyla på fastlandet? Är det inte…? Stopp där! Det var ju vi som ville fråga er om ett och annat.
Överrumpla eller överrumplas, det blev frågan när Gotlänningens medarbetare häromkvällen tittade upp bakom gamla »Arbis» scen där Kalle Kinch et consortes spelade operett, »Min syster och jag» som bekant. Som framgår av ingressen blev det överrumplas för vi hann bara sticka nosen in till skön Anny Zika så mötte.oss en störtflod frågor om Visby, hur det var att bo där o. s. v. Vi svarade så gott det gick förstås och så småningom lyckades vi komma på rätt spår, det som skulle leda till att vi fick reda litet på hur det var att spela operett för gotlandspublik etc. Söta Annie trivdes med det, det syntes så det hade vi inte ens behövt fråga om. Hon satt god och glad och lade en patience, hennes favoritsysselsättning mellan »slagen».
Kraft att uthärda alla påfrestningar hämtade hon hos sina fyra mascots so mhon hade stående framför sig, fyra små lustiga figurer. Kraft behövde hon åtminstone första kvällen för är det något hon avskyr så är det att åka båt. Och flyga med förresten…
— Himmel , hur skall jag komma hem igen? ? ? Jag mådde »spagetti» när vi åkte hit … det var jag som »säckade» först .. .
Chefen själv, direktör Karl Kinch, har gästat Gotland tidigare. Han tycker om att spela för Gotlandspublik — och av allt att döma tycker Gotlandspubliken om honom. Han har ett glatt humör som, få och tycker om att spexa, vilket kan bli nog så påfrestande för de agerande ibland, de får så svårt att hålla sig för skratt åt hans påhitt. Men Kalle Kinch är bra som direktör och han är bra som aktör och vad kan en ensemble mera begära då.

Hans primadonna.
Ingrid Lothigius hann vi tyvärr inte prata så mycket med. Har man en ledarroll så kräver den allt och då måste man koncentrera sig om inte för annat så för alla omklädningar — rollen sitter så fast i hjärnan vid detta laget när .man farit kors och tvärs i Norrland och spelat mest varenda kväll, så den behöver hon inte — och inte de andra i hennes ensemblem heller — tänka på. Allan Bohlin, som väl alla känner från diverse filmer, snodde runt ur och i byxor och rockar medan han förklarade Visby sin kärlek — för hans del skall det bli semester i Visby i sommar! Om han nu får nån sån, för en skådespelare får
sann ligga i. Det blir väl i stället filmarbete och folkparkerna när det kommer till kritan…
Efter en vecka på Gotland går »Min syster och jag» i ide, sa humoristen Gösta Lycke, men vi vaknar till fram på vårkanten igen. Liksom yngsten i sällskapet Carl-Olof Ek tyckte han det skulle bli skönt med semester även om det kanske inte bljr så lönsamt. Men alltid ordnar det sig på nåt sätt, allt enligt denna präglade teaterregel: The show must go on …

Text: Cricque
Foto: Conn

Gotlänningen
Fredagen den 21 November 1952
Nr 271