Sven Johan Enander en affärsman,

en man med ömhet om små och svaga.
Det gamla handelshuset Wallérska fastigheten vid Wallérs plats står sedan i fjol i ny skepnad efter nutidens alla byggnadskonstens regler. Det är ett hus med traditioner, som säkert också under lång tid framåt kommer att bevaras genom Manufaktur AB S. J. Enander. Efter att filialen i Visby haft sina ”bopålar” på två andra ställen i Visby fastnade man så för den Wallerska fastigheten, och den inköptes år 1910. Affären i Visby kom till år 1901 och firade som bekant sitt 50-årsjubileum i fjol.

Enanders är ett namn känt i vida kretsar och har vunnit särskilt gehör i städerna Västervik, Norrköping och Visby.
År 1887 öppnade Sven Johar Enander en vävnads- och sybehörs. affär i Västervik och det märklige med den affären var, att den från början sade ifrån, att den »sålde goda och billiga varor till bestämde priser». Den satte alltså stopp för det gamla prutandet och det gäller alltjämt i Enanders affärer. Av vilken anledning Sven Johan Enander öppnade affär i Visby är inte bekant. Förmodligen hade han skaffat sig vänner genom Odd Fellowlogen S:t Klemens i Visby, ty senare märkes bland hans testamentariska dispositioner att Visbylogen fick 2.000 kr.
Ett namn i neonljus — Enanders — säger kanske inte så mycket, men stannar man inför skylten över den flotta affären vid Wailers plats och tänker efter: Enander vad var det för en människa egentligen? och forskar man vidare finner man att Enander var en man — en man i ordets bemärkelse.

Så började han…
Sven Johan Enander föddes den 24 jan. 1865 i Ljushults socken i Västergötland, och han började sin affärsbana som så många andra »knallar» gjort. Med en liten kramlåda på ryggen började den strävsamme Sven Johan sin vandring genom de svengka bygderna.

Tiden gick.
Sven Johan hade som man brukar säga gott huvud, och var en man som var begåvad med ett rättfram väsen och kunde på rätt sätt sjunga ut med sina åsikter. Detta kunde många gånger i hastigheten, då han var impulsiv, få följden att vänskapsförbindelser kunde brytas, men efter självprövning efter diskussioner var han inte sen att förlåta eller be om förlåtelse. När Enanders jubilerade i Västervik, kunde man i ortspressen bl. a. läsa följande om Sven Johan Enander:

”Vart hjärta har sin saga”
»Vart hjärta har sin saga från flydda ungdomsdar», sjöng skalden och fortsättningen lyder »men hjärtats tysta saga ej någon tid förstör».
Sven Johan Enander hadg även haft sin kärlekssaga. För sina närmaste vänner kunde han någon gång beröra den med varsam hand. Ehuru det var hans dyrbaraste minne må den i alla fall här omtalas då den ytterligare belyser hans nobla väsen. Enander hade i sin ungdom givit sin tro åt en kvinna. Hon hette Laura Svensson, var dotter till skomakarmästaren A. G. Svensson. Hon var lika vacker — »Vackra Laura» kallades hon ibland — som hon var en upphöjd, förnämlig karaktär. Medan hon och Enander väntade på bättre dagar greps hon av den fruktansvärda folkfienden, tuberkulosen, och rycktes bort i unga år. Detta att hon rycktes bort av tuberkulos liksom ungdomsvännen Calle Björkman gjorde ett oerhört starkt intryck på Enander, som aldrig kunde glömma sin enda kärlek. Han beslöt att skapa en förmögenhet, som han skulle ställa till förfogande för kampen mot tuberkulosen, och fullföljde också sin föresats. Men för sitt stora mål glömde han dock icke dagen. Under sin levnad utövade han en storartad givmildhet, och otaliga är de som av honom blivit hjälpta. Som exempel på hans sinnelag kan nämnas att under storstrejken 1909 bespisade han varje dag en längre tid 10 arbetarbarn.»

En storslagen gåva till vårt samhälle
Den 18 maj 1917 uppgjorde han sitt testamente. En storslagen gåva till vårt samhälle, skulle man kort kunna säga. Avkastningen av donationsmedlen skulle fördelas med 2/10 till Sven Johan Enanders sjuk-och pensionsfond, 1/10 till Ljushults socken, hans födelsesocken, och 7/10 till Västervik, Visby och Norrköping, där bolaget har affärer. Testamentet säger i slutet bl. a.:
Skulle bolaget någonsin under tio år i följd icke hava lämnat en genomsnittsvinst av fem procent per år, så hava de samhällen jag velat ihågkomma icke förstått att stödja det mål jag levat för och i så fall skall affären avvecklas och den erhållna slutsumman överlämnas till Styrelsen för de svenska lungsotssanatorier som då finns i och för byggandet av ett sanatorium i min födelsesocken. Dessa bestämmelser utgöra min yttersta vilja och testamente; försäkras. Västervik den 18 maj 1917. S. J. Enander.

”Vår stad har sorg”
Endast två år efter avled Sven Johan Enander genom en olyckshändelse. Han brukade för att hålla sig i form bl. a själv såga och hugga sin ved. En dag i januari år 1919 råkade han såga sig i ett finger. Det blev infektion och endast några dagar efter avled han i mycket svåra lidanden genom stelkramp som stötte till.

Han dog den 20 jan. 1919. Följande dag skrev Västerviks-Tidningen: »Vår stad har sorg.» Vid gravsättningen märktes bland kransarna en från stadsfullmäktige med inskriptionen »Tack för din arbetsiver, din människokärlek och din ömhet om de små och svaga».
Men nya krafter tog vid och en av dessa är direktör Eric Heidenberg, som sedan 1935 är verkställande direktör. Han knöts till firman redan 1910 och har varit anställd i ViSbyfilialen och även tidigare i huvudaffären i Västervik innan han blev filialföreståndare i Visby, som han varit i ett femtontal år innan han kom till Västervik.

Filialchefen i Visby har ordet:
Visbyfilialens chef sedan åtta år tillbaka, är gotlänningen Stig Harrysson. Herr Harrysson är inte sen att berätta om filialens utveckling under den tid han där varit verksam, och då han tillhör de klartänkta och humoristiska affärsmännen är det nöje att lyssna på honom.
— Enanders har ju alltid om jag så får säga sin speciella kundkrets och har i alla tider sina kunder inte bara från staden utan en stor del kommer också från landsbygden. På tal om landsbygden har jag hört berättas en rolig historia. Det var vintertid – och Hästgatsbacken ner mot Wailers plats isig och hal. En bonde kom körande med häst och vagn, och kunde omöjligt bromsa in, med påföljd att hela ekipaget styrde rakt in i vårt skyltfönster. Det var ju en olyckshändelse, men man vill ändå dra på smilbanden när man tänker därpå, då bonden sedermera blev en stadig kund, och i bland kunde det hända att han fällde repliken: »De var ja de, som käurd’ in i fynstre».
Besvärligt hade vi i fjol när byggnaden skulle få ny skepnad. Det känner säkert var och en till, och en natt var det särskilt kritiskt, då någon ringde till polisen och sa: »Ehanders gavlar börjar luta». Det blev att kalla hit verkmästaren och några mannar, som fick sätta igång det ganska riskabla rivandet av gavlarna.

Kaboms och andra fina märken.
Sedan i fjol står alltså Enanders vid Wailers plats i ny skepnad, allt flera kunder får man, och särskilt bland ungdom, som funnit att Enanders slagit in på den moderna stilen i klädväg. Men alla smakriktningar skall tillgodoses, och det är affärschefens motto. Gamla kända hederliga varumärken finns ännu kvar o. Kaboms får stå i rampljuset för att nämna något. Skor är också säljande artikel och inte behöver köparen känna sig lurad, när man har erkänt fint märke som Lövsko.
Själva lokaliteterna är de modernaste, men inte bara kunden skall trivas, man har sörjt väl för den 20 man starka personalen (det är mest sköna kvinnliga biträden förstås). Genom luftkonditioneringen är det behaglig värme året runt. Lunchrasten får man i ett trivsamt personalrum, som även är försett med konst.
Att Enanders är en affär som vill ge sina kunder en tip-top service är säkert. Ett herrskrädderi med sex anställda, en atelje, som svarar för den effekt- och smakfulla skyltningen i de härligt ljusa skyltfönstren är några bevis.
Nästa gång man går förbi Enanders vid Wailers plats kommer man kanske att tänka sig bilden: Knallen Sven Johan Enander med kram-lådan på ryggen beundra sitt eget namn i neon». Nej, det går inte förresten, han skulle aldrig vara så självisk.
ELLDE

Gotlänningen
Lördagen den 8 November 1952
Nr 260