Regnskurar, allmänt regn, har varit höstens stående väderleksrapport. Och man kan konstatera att väderlekstjänsten blivit sannspådd. Något av en katastrof har drabbat vårt svenska, jordbruk. Potatis- och rotfruktsfälten står på de flesta håll under vatten. All maskinupptagning av sockerbetor är totalt omöjliggjord.
Vi har nu kommit till slutet av oktober. Sockerbruket har väl knappast kommit i gång i brist på betor. Var man ser på betfälten går en eller två personer och knogar i gyttjan. Hopplösheten smyger sig på, allra helst som förtjänsten på grund av de vidriga förhållandena ej blir så hög.
Skörden torde bli synnerligen låg på grund av den kalla och solfattiga sommaren. Därför går det knappast för jordbrukaren att betala över gängse ackordspriser. Men även om skörden är låg måste det väl ligga i hela landets intresse att få den bärgad.
Arbetskraft måste anskaffas, och denna arbetskraft måste få förtjäna en rejäl dagspenning. 15 å 20 kr om dagen är väl det lägsta en god arbetare kan förtjäna. Det är ingen förtjänst som lockar till att gå genomblöt från morgon till kväll i vatten och gyttja upp på halva stövelskaften.
Arbetskraft måste anskaffas, men var skall man få tag i denna arbetskraft? Ett sätt är att staten betalar ett tillägg på ackordspriset, så att förtjänsten kan komma upp till åtminstone 25 kr pr tusen meter. Det skulle säkert uppmuntra våra vana betarbetare. Men det skulle också ge möjlighet för ovana arbetare att kunna erhålla en hygglig dagsförtjänst. Militären skulle kunna utnyttjas, men de måste själva få behålla hela sin dagsförtjänst.
Det är överproduktion på kalksten för närvarande med åtföljande permitteringar. Jag är övertygad om att även stenarbetare som fortfarande har sitt jobb skulle visa förståelse för situationen och gå några dagar i betarbete om blott förtjänsten blev sådan att de inte får någon ekonomisk förlust därpå. Det finns säkert flera yrkesgrupper som skulle kunna utnyttjas för att rädda årets sockerskörd.
Naturligtvis skulle det bli ett väldigt gny i huvudstadens landsbygdshatande tidningar, Dagens Nyheter och Expressen. Men det viktigaste nu är inte vad man på det hållet säger. Det viktigaste är att årets sockerskörd blir räddad. Det räcker inte med konferenser och uppvaktningar i Stockholm. Här måste handlas och handlas fort.
Lärbro den 23 okt. 1952.
G.-A. Gradelius.
Gotlänningen
Lördagen 25 oktober 1952
Nr 248