Royal: »Svindlande rymder» (Ljudbarriären)
Utan tvekan är »Svindlande rymder» en av de bästa flygfilmer som någonsin gjorts — frågan är om inte den bästa. Det var under krigets sista skede som engelsmännen började experimentera med reamotorer på flygplan och det är deras första framgångar man får bevittna. Man vann inte de nya erfarenheterna billigt — det kostade människoliv innan man kunde krossa ljudbarriären och fortsätta mot farterna av i dag. Filmen bjuder på direkt svindlande vyer, man tycker sig nästan sitta bredvid de djärva piloterna när de rusar fram högt däruppe i skyn. Berättelsen skildrar också några människor som lever i de nya fartvidundrens närhet, där är »gubben» själv, en till synes hård man som offrar allt för sin
ljudbarriären måste krossas. Där är -provflygaren som slits mellan hänsynen till sin hustru och känslan att få besegra barriären, där är flygarhustrun som upplever all världens förtvivlan; vad har vi för nytta av de stora hastigheterna? Skall liv offras bara för att vi skall kunna nå New York på två timmar? Filmen lägger svaret i provflygarens mun: jag behöver inte krossa ljudbarriären men jag måste. Och den krossas … I en intensivt spännande scen när mannen Vid spaken finner hemligheten med den omvända roderverkan. Starkt!
Cricque.
Röda Kvarn: »Blondie, Biffen och Bananen»
Tycker man om hästar och hästsport bör man absolut se denna film, den bjuder nämligen på fina tävlingsbilder från både Jägersro och Ulriksdal. Och lägger man därtill en massa glada upptåg av det oförbränneliga paret Åke Söderblom — Åke Grönberg, så blir kontentan en trevlig biokväll som är ansträngande för skrattmusklerna. Naturligtvis måste det vara en gnutta kärlek med i spelet också och filmen slutar med förlovningskalas med Lennart Lindberg och Doris Svedlund som de ekleterande. Håkan Westergren spelar konfektionskung och hästägare och i sitt »stall» har han en mängd mannekänger anställda bl. a. Haide Göransson. Att filmen är välfotograferad är väl nästan onödigt att tillägga numera om svensk film, nämnas kan att det är gotlänningen Martin Bodin som stått bakom kameran och att Lars-Eric Kjellgren har regisserat.
Som förspel får man se dels en film betitlad »Då och Nu», en upplysningssak av affärsbankerna, dels journal om krigs maktsövningen.
Rune.
Hansa: »Polisfällan»
Polisfällan är en av de bästa ameririkanska gangster- o. kriminalfilmerna, ropas det ut i reklamen. En reklam som är fullt berättigad.
Från första till sista filmmetern sitter man nämligen stundom gastkramad, stundom spänt intresserad av hur polisen löser de svåra gåtorna, och mellan de nervkittlande scenerna från den gangsterspäckade hamnstaden har man tillfälle att lugna nerverna med skratt på skratt.
Broderick Crawford som vi minns från »Alla kungens män» har här fått en önskeroll som den hårde detektiven och samtidigt som den efterspanade storförbrytaren Tim Flynn. Varje hans rörelse -i det skumma New Orleans, där gangsters många gånger är nästan lika smarta som poliserna, är ett handslag med döden: Men som alltid i sådana här filmer segrar lagen, men innan den gör det, är det rafflande jakter innan storförbrytaren och svindlaren hamnar i polisfällan. Man följer intresserat med mycket tack vare att man får en inblick i polisens omfattande arbete med en mängd nya polistrick, som får en att häpna. Man har egentligen bara rosor åt denna film, ty rollprestationerna är över lag goda, fotot mästerligt och storyn är inte invecklad.
Förspelet handlar om tävlingscykling i Holland.
Sonny.
Gotlänningen
Torsdagen 16 oktober 1952
Nr 240