blir stenfaffigare och rikare.
I en agrar betraktelse ungefär från tiden för det stora riksdagsbeslutet 1947 om jordbrukets framtid påvisar professor Fredrik Böök att fruktan för industriarbetarnas förslavning genom maskinernas segertåg — jämför Viktor Rydbergs »Grottekvarnen» — icke kom att motsvaras av verkligheten. Maskinerna har i stället bidraget till arbetarklassens frigörelse. Fredrik Böök spår att det innevarande århundradet skall medföra detsamma för jordbrukarnas vidkommande. Maskinerna skall utföra det hårda, tunga arbetet, visserligen idealiserat — kanske av taktiska skäl för att göra en dygd av nödvändigheten -men likafullt förslavande, försoffånde, begränsande synvidden. För fem år sedan var maskinernas framstormning över jordbruksfälten i full gång, så det var kanske inte så avårt för professorn att agera sibylla, men tendensen synes förstärkas för vart år som går, och det kan hända att århundradet innan det är slut kommer att få bevittna en mekanisering av jordbruksarbetet, till vilken, vi i dag bara sett början. Men här träder i stora delar av vårt land stenen in i bilden.
Med rätt el. orätt brukar det påstås att biskop Tor Andne inte kunde finna något syndigt i att smålänningen svor över stenen. Hade biskopen rätt så är många svordomar redan förlåtna, men ännu återstår många anledningar att svära, både i Småland och annorstädes. Hur som helst, stenen är ett avsevärt rationaliseringshinder cch har säkert medfört att många jordbruk lagts öde, och långt flera skulle det blivit om inte jordförvärvslagen kommit hindrande emellan. De steniga jordbruken är ju ofta eller kanske oftast kombinerade med utmärkt skogsmark och har därför blivit eftersökta spekulationsobjekt för icke jordbrukare.
När den yttre rationaliseringen diskuteras bör det inte förbigås i vilken mån det lönar sig att befria åkrarna från sten, så att de kan bearbetas med maskiner. I gamla tider frågade väl inte bönderna så mycket efter lönsamheten. Stenen var en fiende som bekämpades, och det påstås åtminstone att smålandsbönderna brukade ta pojkarna med sig och bryta upp några stenar, medan de vilade middag. Nu heter det alltsomoftast, att visserligen kostar det så mycket att göra åkrarna stenfria, att man får köpa jorden en gång till, men det är nödvändigt om man överhuvud skall fortsätta med att bruka dem. Dessutom bör det naturligtvis omedelbart erkännas att en del åkerjord är så hårt stenbunden att det icke ens med nutida Mekaniska hjälpmedel kan vara tänkbart att göra den stenfri i vissa fall kan den bli betesmark, i andra har skogen frihet att göra sin återerövring.
Till jordbruksrevolutionen har emellertid de mekaniska hjälpmedlen för stenbrytningen verksamt bidragit. Staten ger den sitt stöd, och det är inte uteslutet att det i riksdagen kan ges resonans för ökat sådant. Den motion om viss skattefrihet för stenröjningskostnader som väcktes vid vårriksdagen av hr Jansson i Benestad m. fl. avslogs visserligen, men det tycktes vara en allmän uppfattning att det var ett fall framåt. Man kan givetvis peka på att vi för tillfället snarast har överprodukion på livsmedel i Sverige och att det alltså icke kan vara lämpligt att för mycket stimulera till ökade produktionsmöjligheter. Resonemanget kan inte hålla på längre sikt. Det måste vara ett nationaintresse att öka produktionsbetingelserna, i synnerhet som man inte vet hur snart läget ifråga om livsmedelstillgången kan vara omkastad. Vi vet hur snabbt det kan skifta, och därför bör vi icke inrikta oss som om det nuvarande läget vore evigt bestående. När världssvälten eliminerats kan det vara annorlunda, men dit är det som alla vet oerhört långt. Framförallt, och viktigast i detta sammanhang, måste det vara ett nationalintresse att icke de väldiga landsbygdsområden, där sten har sin hemvist, göres omöjliga att driva jordbruk i. Det skulle innebära att de lades så gott som öde, och det kan vi väl inte ha råd till.
Stenröjningsarbetet pågår också i väldig omfattning. Några faktiska uppkifter och siffror visar detta. Om Kronobergs län därvid tages som utgångspunkt för betraktelserna beror det inte på att detta län är ensamt om problemet, men det må kanske medges att det är starkast accentuerat där och att stenbrytningen sedan gammalt varit av den största omfattningen där. Lantbruksnämnden i Kronobergs län hade under 1951 1.390 förrättningar avseende inre rationalisering. Av dessa avsåg icke mindre än 976 stenröjningar med en totalareal av 1.183 hektar och kostnadsberäknade till 1.873:650 kr. Med hänsyn till prisstegringarna kan det väl icke vara oriktigt att avrunda kostnaderna till två miljoner. Av bidragsmedel utlämnade lantbruksnämnden (till statsbidragen och avskrivningslån) till stenröjning av 946 hektar 537.250 kr. Som synes är det jordägarna själva som drar de ojämförligt största kostnaderna.
Med all rätt säger lantbruksnämnden att stenröjningen ifråga om den inre rationaliseringen intar en dominerande ställning och åtminstone för vissa delar av länet torde betecknas som en föregångare till framtida storleksrationalisering. Inom de mera stenbundna områdena och där ägosplittringen är så stor att en sammanslagning av brukningsenheter endast skulle medföra ökad ägosplittring, synes stenröjningen vara den enda framkomliga vågen till mindre arbetskrävande och mer ekonomisk jordbruksdrift. Den ökade mekaniseringen medför också krav på större fält utan sten.
Siffran på de stenröjningsärenden, som lantbruksnämnden i Kronobergs län handlade under fjolåret, förstärkes betydligt, om man tillägger att nämnden utöver dessa vid årets början hade en ingående balans på 1.190 ansökningar. Under året återkallades 90, och som redan nämnts handlades 976 företag. Den utgående balansen blev 1.096. Bidrag kan utgå med upp till 40 procent av kostnaden, och för Kronobergs län var det under 1951 blott 51 företag som erhöll dylika.
Siffrorna synes visa, att det alltjämt är oerhört mycket ogjort på denna front. För landet i dess helhet kan kanske omfattningen i någon mån belysas av att kostnadsberäkningen för företagen i Kronobergs län i fjol beräknades till, som nämnts, cirka 1,9 miljoner kronor, medan siffran för hela landet var 7,4 miljoner. Kostnaden per hektar är naturligtvis svår att ange, efter\’ som den beror på graden av stenbundenhet, använda metoder etc. I Kronobergs län blev medelkostnaden i fjol emellertid 1.560 kr. per hektar, men den var avsevärt större än för landet i dess helhet; beroende naturligtvis på markens struktur.
På de enskilda jordbrukarnas beredvillighet att arbeta bort stenen behöver ingen tvivla, om man något känner inställningen hos en bonde på en stenig gård. Där träder in en halvt extatisk glädje över att besegra en naturfiende och de flesta är väl förresten beredda att acceptera trevnadens betydelse för mänsklig tillvaro. Den som skriver detta tror sig knappast ha sett exempel på renare och ärligare glädje än hos en gammal smålänning, som haft sten brytningen nära nog till yrke, så länge han orkade. Han var med och såg på när en väldig caterpiller på ett par dagar gjorde rent från sten och stubbar på ett synnerligen oländigt tunnland hos en granne. Det tog bara ett par dagar. Den 80-årige mannen kände ingen konkurrensavund gentemot den moderna teknikens triumf. Han erkände oförblehållsamt att det arbetet skulle han aldrig gått i land med hänvisad till de gamla redskapen. Och skulle han gjort det så gott det gått — många stenar hade fått bli kvar — så hade det tagit åratal.
Allt talar för att stenröjningen är en synnerligen viktig detalj i den jordbruksutvecklingen som är eller i varje fall synes vara ofrånkomlig. De kan framtvinga en revision av uppfattningen om karga och magra bygder — ett relativt litet jordbruk med tämligen väl tillmätta skogsarealer torde kanske när allt kommer omkring visa sig minst lika trygga och lättskötta som slättbygdernas. Rickard Sandler, som för en tid sedan studerade bl.a. stenröjningen i Småland, sammanfattande sina intryck så, att förr var Småland stenrikare men fattigare. Nu är det rikare men stenfattigare.
Man kan tillfoga att utvecklingen fortsätter i samma riktning.
Henning Petersson.
Gotlänningen
Måndagen 25 augusti 1952
Nr 195