Ärterna har högsäsong vid Klintebys.

Lovande nyheter och nytt gurkrekord i år.
Klintebys konservfabrik har ärtsäsong just nu, och det betyder att det jobbas för full maskin. 150 »man» — kvinnor mest är i arbete, och arbetsdagen kan bli nog så lång ibland. Man jobbar nämligen »så länge det behövs», vilket ibland kan betyda 19-20-tiden men någon gång också fram till midnatt och väl det. Långt ut på vägen räcker ibland kön av de väldiga ärtlassen, och det hänt att man tagit emot omkring 90 lass på en dag, 90 stöddiga bilvagnar. Men så har fabriken också vid det här laget, noga räknat t. o. m. torsdagen, lagt in inte mindre än 1.400.000 burkar ärter.
En medarbetare i Gotl. tittade ut till Klintebys i går och kunde inte undgå att glädjas över den fart och rush som präglade allt därute. Det var långt fram på eftermiddagen vi gjorde vår entre, så kön av ärtlastade bilvagnar och andra fordon var inte så lång, men nog var det ännu ett dussin lass att ta hand om. Ute på landsvägen mötte vi en tom vagn, vars unge körsven satt och åt sin »otendag», medan de pålitliga hästarna lunkade i väg hemåt. Pigg pojke, tänkte vi, han håller på måltidstimmarna, men han slarvar inte bort någpt tid, när det är bråttom. För naturligtvis skulle han hem efter ett lass till och köra ner till fabriken. Ja, så tänkte vi i alla fall, kanske var det fel, men nog såg det trevligt ut med pojken, som i godan ro drack sitt kaffe och åt sina smörgåsar medan vagnen rullade vägen fram.
De fem ärttröskarna arbetade för full maskin med att skilja ärterna från blasten och skidorna, och det dröjde inte länge förrän fina ärter, som nyss låg så ordentligt i sina baljor på bilvagnarna, i ständig ström flöt fram på transportbandet till renserskorna och efter div. procedurer hamnade i sina burkar. 120 halvkilos burkar i minuten fylldes behändigt av den maskin vi stannade i beundran inför, men vid fullt pådrag på alla tre transportlinjerna med tillhörande maskiner fyller man gladeligen 300 större och mindre burkar i minuten. I år är halmen ovanligt lång, och det gör att tröskarna inte hinner med sin del av jobbet så snabbt, att alla tre linjerna kan matas jämnt. Men trots det räknar man i alla fall med att t. o. m. torsdagen ha plockat in 1.400.000 burkar ärter i det väldiga lagret.

Prima kvalitetsvaror i en ständigt rinnande ström.
Samtidigt med ärterna håller mar också på med inläggning av gurkor, Också här går arbetet undan föx fullt och samtidigt med en precision och noggrannhet som självfallet bidragit till det goda renomme Klintebys äger. Köper man Klintebyskonserver, så köper man prima kvalitetsvaror, det vet nu både handelns folk och konsumenterna själva runt om i landet. Många procedurer genomgår gurkorna och många granskande ögon måste de passera, innan de äntligen är framme vid den plats, där själva inläggningen försiggår. Jämna och fina ska de vara, och vackra ska de se ut, annars åker de av transportbandet, och det är inte lite som sorteras bort. På Klintebys håller man på sitt goda namn, och har man en gång uppnått en viss standard på en produkt, så får denna standard med-ty åtföljande goda renomme inte försämras. Vakande blickar och flinka fingrar – och så det goda receptet på inläggningen förstås! – svarar för att kvaliten hålles uppe, och över alltsammansr svävar en aptitretande doft av gurka, dill och lök. Men bråttom har man – det är avlöningsdag, och en kontorist kommer med avlöningskuverten till flickorna vid de löpande banden, men det är inte mycken tid till att granska innehållet: gurkorna måste passas, ärterna likaså, så att ingenting mindervärdigt slinker förbi.

Många nationer har varit representerade
bland arbetarpersonalen.

Avlöningsdag, ja, omkring 24.000 kronor betalades ut i går i veckolöner, och då återstod ändå en del extra personal som skulle få sin avlöning först på fredagen. För närvarande har K’intebys en arbetarpersonal på omkring 150 personer, och som vanligt finns det en hel del utländsk arbetskraft anställd för säsongen. Den här sommaren är det mest danska flickor, något år tidigare har fin ändskor dominerat, men utom de nordiska länderna har även en rad andra nationer varit representerade. Man har t. ex. haft tyskor, österrikiskor, polskor. Vid krigsslutet kom en del så gott som direkt från de tyska koncentrationslägren. De var naturligtvis svårt chockskadade, hade svårt att sätta sig in i, att de efter arbetstidens slut kunde göra precis vad som föll dem in, var misstänksamma mot allt och alla och ständigt på sin vakt. Det hände, att de vid middagsmålet tog med sig mat och gömde under sängarna i rummen, fruktande att de inte skulle få någon mat nästa dag. Så hade det nämligen gått till och så hade de gjort i koncentrationslägren.
De »utsocknes» säsongarbetarna bor i fabrikens trevliga personalbostäder och äter i den inte mindre trevliga matsalen. Fem kronor dagqn får de betala för mat och eget litet rum, och det kan då inte anses dyrt för frukost, middag, em-kaffe, kvällsmål och extrakaffe kl. 22, om arbetet pågår så länge. Middagsmaten tas från slakteriet, men husmor och hennes biträde, båda finländskor, har ändå åtskilligt att göra i sitt propra och välutrustade kök.

»Hellre 200 karlar…»
Husmor heter fru Ester Grönberg och är hemmahörande i Åbo. klon ser rejäl och präktig ut, är påtagligt intresserad av sitt arbete och sköter det med ordning och reda. Det är andra året hon är på Klintebys. Det är mycket att göra, men hon trivs bra, säger hon.

  • Och flickorna? undrar vi försiktigt. Hur gillar de matordningen?
  • Ja, det är nog olika, blir svaret. Se, flickor är nu liksom lite besvärliga ibland och har svårare för att anpassa sig än karlar. Något hänger det kanske ihop med, att flickorna här mest är danskor och att svensk och dansk matlagning är ganska olika. Men det säger jag då, att jag har hellre 200 karlar i maten än 50 flickor.

Halva livet på Klintebys.
Chef för Klintebys är nu sorr många år tidigare disponent Melchei Paulsson. Alla initierade är nog gla. da över att han blev kvar vid Klin. tebys, och själv förefaller han all. inte ledsen över att ’a’.ltjömt vari gotlänningarnas konservmästare ni 1. Han trivs bra på Gotland, har föi länge sedan helt vuxit sig in i för. hållandena här och har varit mec om det allra mesta i företagets utvecki ng, inklusive det sällsamma krigiska. mellanspel, då konservfabriken – en av Gotlands största livsmedelsindustrier – gjordes till krigssjukhus!! Ser man på årtal, si finner man att disponent Paulsson och konservfabriken varit ett under större delen av företqgets tillvaro. Det grundades nämligen 1914-1915, och redan 1930 korn Melcher Paulsson dit. Till yttermera visso kan det konstateras, att han ägnat nästan halva sitt liv hittills åt Klintebys och Gotland. De träd som nu skymmer större delen av fabriken från hans vackra disponentvila har han själv varit med om att p’antera. Då var där en öppen åker rätt och slätt; nu ar villan omgiven av en sannskyldig lustgård. Samtidigt har fabriken genomgått en betydelsefull utveckling.

Klintebys etta i fråga om sparris, tvåa i gurkor.
När man talar med en industrichef, är man självfallet mycket intresserad av siffror om produktionen. Några har redan nämnts, men vi vi\lle gärna ha fler.

  • Hur ligger Klintebys till i jämförelse med andra svenska konservfabriker?
  • Vi är altjämt etta ifråga om inläggning av sparris och tvåa ifråga., om gurkor, svarar disponent Paulsson. När det gäller gurkor, kommer Felix före Boss, men vi har ju våra olika recept, så vi går inte i vägen för varandra. Det vore ju heller ingen mening med att konkurrera på det sättet, att man försökte efterapa varann. Jag minns så väl, när’ vi började lägga in gurkor. 5.800 st. var siffran första året. I år hoppas jag vi skall komma upp i 800 t o n. Blir det varmt nu, så kan vi hoppas på ert åtminstone medelmåttig skörd, men på fastlandet klagar man högljutt över att gurkorna i år slår alldeles fel. Av sparris har vi i år fått 105.000 kg, vilket är något mindre än f. å. – det var för kallt i våras – och av rödbetor ska vi lägga in 450 ton. Så blir det förstås en mängd ärter och morötter, och vidare ska vi i år på nytt lägga in blandade grönsaker med sparris, en legymblandning som visat sig mycket omtyckt, och späda morötter. Efterhand kommer så turen till plommon och päron, och av äpplena skall det bli must och mos.

Äpplen och vinbär blir fin must.
Äppelskörden lovar ju tyvärr inte bli så bra i år, men man behöver inte extra prima äpplen för att framställa äppelmos och inte heller för musttillverkn ngen. Desto bättre är det att Klintebys finns och kan göra prima produkter av den frukt som inte kan säljas som prima. Och behovet av must och äppelmos är stort. Förra årets äppelmust gick åt snabbare än någon tänkt, i år finns det säkerligen en avsevärt större marknad för den fylliga, aromrika Klintebymusten. Den förtjänar väl samma goda rykte som Klintebys övriga tillverkningar, garanterat vitaminrika och därtill härligt välsmakande, något som var och en kan förvissa sig om. Som avslutning på besöket fick vi tillfälle att avsmaka en verklig primör: svartvinbärsmust, som försökstillverkåts i år. Den blir tydligen finfin, även den, en värdig pendang till äppelmusten.
När vi för den här gången lämnar Klintebys, så är det med en känsla av glädje och tillfredsställelse över vad där uträttats. Och varför inte också med en liten smula stolthet, den stolthet, som varje gotlänning kan ha anledning att känna över att Klintebys är gotländskt och dess högklassiga tillverkningar från början t’11 slut gotländska produkter.
Odd.

Gotlänningen
Fredagen 22 augusti 1952
Nr 193

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *