Gotlänning korad till riksspelman.

Svante Pettersson från Lärbro gjorde succé på spelmansstämma i Linköping.

Som tidigare i annat sammanhang omnämnts har det varit stor spelmansstämma med dito tävlingar i Linköping, där ett sextiotal spelmän från Västerbotten i norr till Skåne i söder samlades. I en radioutsändning fick man f. ö. höra hela denna väldiga orkester spela några låtar, däribland en gotländsk, och som solist framträdde bl. a. den ende gotländske deltagaren kassör Svante Pettersson från Lärbro.
Svante Pettersson blev förresten en av stämmans mest uppmärksammade spelmän, berättar artisten Ture Carlsson i en kort intervju för gotlandspressen. Han väckte det allra största uppseendc med sina låtar, sin skicklighet och sitt musikaliska kunnande och han fick också mottaga Zornmärket i silver, med vilket följer titeln riksspelman. Det är inom parentes den förste gotlänningen som erövrat denna utmärkelse, och den fick ett alldeles speciellt värde genom att hr Pettersson icke tidigare tilldelats bronsmärket, ty det är mycket sällsynt att juryn på detta sätt ”hoppar över” det lägsta märket. Det var vissreligen ytterligare två personer vid Linköpingsstämman, som fingo silvermärket direkt, men det rörde sig här dels om ordföranden i Östergötlands spelmansförhund, som väl närmast fick märket som tack för gott värdskap, dels om en blind spelman, som ju måste anses stå i en särskild klass.
Silvermärket utdelas för ”intresse för folkmusikens utförande på det äktsvenska sättet”, och juryns ord, förande professor Sven Kjellström yttrade, då han vände sig till Svante Pettersson, att han aldrig tidigare varit med om, att en spelman visat sig stå så högt, att han direkt kunnat tilldelas silvermärket. I det åtföljande diplomet står också ”för ett utmärkt spel, inlevelse och goda låtar”. Ett sådant diplom fick ingen annan i Linköping!
De låtar hr Pettcrsson spelade vid tävlingen voro en tidigare aldrig upptecknad gammalvals från Grodda i Fleringe, ”Galna Britens polska” samt en egen polska, som komponerades till riksspelman Östs bröllop här på Gotland år 1940. ”Galna Britens polska” har f. ö. sin egen historis, berättar hr Pettersson. Den har fått sitt namn efter en gammal, smått velig gumma, som i början på 1800-talet gick omkring från gård till gård i Lärbro och tiggde. Hon brukade roa sig med att spela på läppen och sjunga en entonig, vemodig melodi, som vid något tillfälle uppmärksammades av en bygdespelman, vilken i sin låt sedan fått fram både utbrotten av galenskap och de ljusa mellanstunder ”galna Briten” hade.
Det är litet svårt att få den ny-vordne riksspelmannen att tala om sig själv, men så mycket lyckas vi i alla fall locka ur honom, att han alltid hyst ett brinnande intresse för folkmusiken och att han själv lärt sig spela. Nu är han som nämnts även kompositör och förklarar helt blygsamt, att han komponerat 6-7 låtar plus en hel del ”som det inte är något bevänt med”.
Det där sista kan man ju tro så mycket man vill — faktum kvarstår i alla fall, att Gotland åter fått en bygdespelman, som låtit tala om sig utanför vår ös gränser.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 2 juli 1943
N:r 148