Av Richard Steffen.
Landsbygden och allmogen.
Näst Visby var det ingen plats som hade mer obehag av den ryska påhälsningen än Slite, vilket var en följd av den främmande transportflottans därvaro. Liksom i Visby måste också där inkvartering beredas men i ringa omfattning eftersom en del av manskapet fick inlogeras på fartygen. De fåtaliga officerarna föredrogo dock att bo hos familjerna, och det var endast de burgnare i samhället som betungades, isynnerhet kalkbruksägaren Johannes Eneqvist på Länna, som fick taga emot högvakten, på samma gång som han hade inkvartering i sitt hus i Visby. Även ett av hans fartyg förhyrdes och avskickades till Petersburg med budskap och med ett par i Visby tagna fanor såsom segertrofbr. Det kom aldrig tillbaka. Under tiden voro ryssarna sysselsatta med att iståndsätta de raserade befästningarna på, Enholmen, vilket de naturligtvis icke hunne så långt med.
Om deras uppträdande i andra hamnar är icke mycket att säga. Vakter sattes ut i de flesta, särskilt i Klintehamn, Östergarn och Burgsvik. Patruller och budbärare kom-mo och Bingo fram och tillbaka, särskilt mellan Visby och Slite, och dessa sågos av allmogen med stor ovilja, så att det är märkligt att allvarliga kollisioner kunde avvärjas. Det var präster och ämbetsmän, som lade band på allmogens stridslust, vilket återigen på sina håll medförde inbördes slitningar. Bönderna önskade och väntade att få sina överordnade såsom anförare, och när dessa tvärtom manade till lugn, ansågo de sig förrådda. Stämningen torde dock icke varit alldeles enhetlig, det var de stridslystna som läto höra sig. För övrigt var försvarsviljan icke uteslutande begränsad till landsbygden. Även i Visby fanns det bland gemene man krigiskt folk, om också fåtaliga. Där var det några missnöjda hantverkare, arbetare och f. d. artillerister, som klagade över att då de ”med varmaste kärlek för fäderneslandet tänkte möta vår fiende och försvara oss och i sådant ändamål hos stadens styresmän begärde de här efter förra bataljonen kvarlämnade gevär och ammunition för att uttåga till våra på landet redan samlade medbröder av allmogen, i vilket fall dessa av marscher och strapatser utmattade ryssar, som ej annat voro än ett sammanrafsat och till stor del oövat folk, säkert blivit ett rov för vår rättmätiga hämnd, så nekades oss allt … I stället befalltes att helt stilla och med allt tålamod, heder och gästfrihet mottaga dessa objudna gäster, som mest förtrutit och än i dag förtryta oss.”
Från landsbygden inkommo flera klagomål, delvis över orättvisor vid fördelningen av skjutsar och andra ålagor men även ett par av mera allmän hållning. Så inlämnade Valls och Hogräns socknar en i ett mycket naivt språk avfattad klagoskrift, å församlingarnas vägnar undertecknade av Peter Hardings i Vall och Knut Alands i Hogrän såsom representanter för ”ett folk, som med.gammalt svenskt mannamod vill försvara kung och fädernesland så länge blodsdroppan är varm” och vari det för övrigt bl. a. försäkras, att ”aldrig skulle vår fiende fått öppnat Visby portar, om vi hade fått vår vilja fram, men oss nekades allt”. Det är rätt anmärkningsvärt, att en Peter Hardings i Vall nu framträder såsom talesman för en stridbar allmoge mer än 500 år efter att en äldre Peter Hardings i Vall (1288) i spetsen för en gotländsk bondehär stred för landsbygdens.rättigheter, den gången mot Visby, medan det återigen 1361 var den gotländska bondehären som sökte försvara Visby, båda gångerna med olyckligt resultat.
Ingen av dessa allmänt hållna anklagelser medförde något beaktande i lagman Klintebergs berättelse. Däremot upptogos ett par sådana som voro riktade mot bestämda personer, vilkas förklaringar infordrades. Isynnerhet märkes en anmälan av fjärdingsmannen och kyrkvärden Olov Medebys i Vallstena, även denna i en av klaganden själv nedskriven särdeles svårbegriplig skrift, vari han beskyllde prosten i pastoratet Georg Westphal och den i Källunge socken bosatte vice häradshövdingen F. J. Leche (inflyttad från Skåne) att ha lagt hinder i vägen för hans verksamhet till landets försvar och vari han anklagade Westphal och Leche att ha lagt hinder i vägen för hans verksamhet till landets försvar och nödgat honom såsom fjärdingsman till uppbådningar och skjutsar i fiendens tjänst. Vid ryktet om svenskarnas ankomst hade han samlat det lantvärn, som fanns i hans ort, 5 personer, och själv försedd med en spikklubba begivit sig till den svenska hären och för sitt visade nit fått beröm, medan hans unge son jämte två andra ynglingar varit de första, som natten till den 19 maj begivit sig till sjöss från landet vid Slite och lämnat befälhavaren på ett dit ankommet svenskt skepp underrättelse om fiendens ställning m. m. Härför hade han blivit förolämpad och förföljd, bl. a. genom att prosten Westphal på utlyst sockenstämma den 3 juli velat skilja honom från den kyrkovärdsbefattning han i 20 år innehaft.
Detta lyckades visserligen icke, men prosten fick dock understöd av de flesta sockenborna. I de infordrade förklaringarna beskriver han Olov såsom ”djärv, inbilsk och ! plump, trätlysten, egennyttig, och han hade ett elakt hjärta”, samt vid flera tillfällen kommit med skymfliga tillmälen, särskilt på kyrkvallen efter gudstjänstens slut.
Såsom ytterligare belNning av förhållandena må ur den av Leche infordrade förklaringen, daterad den r: -Iug. 1808, citeras följande:
I ???? utan en dåre kan påstå möjligheten att de här på ön landstigne ryske trupper, försedde med artilleri och alla krigsanstalter, kunnat förstöras eller utdrivas av en församlad allmoge, om den och till äventyrs kunnat utgöra ett större antal, men utan gevär, ammunition eller minsta befäl, ordning och subordination. Jag alltså varken fruktar eller blyges erkänna att hava för mina grannar yttrat sådana tankar ävensom att sedan ryske befälhavarens proklamation genast efter landets intagande försäkrade invånarna om säkerhet till liv ock egendom, såvida de höllo sig fredligt och stilla, jag förmante mina grannar och socknemän att vid ryssarnes marscher genom denna socken till Slite icke ?? ???? ??nit varken personligen eller uppenbarligen något emot dem företaga, emedan om ock en sådan liten hop bleve ödelagd, sådant likväl icke gjorde någon hjälp i det hela till landets befrielse men däremot säkerligen föranled g de till mord, förstöring och ödeläggelse för oss själva, utan borde vi mec tålamod och stillhet avbida vad försynen om oss beslutit.
Under all denna tid talte jag icke vid klaganden Olof Medebys förr än söndagen d. 15 maj i prästgården, där emot aftonen jag med övrige av pastoratet voro kronolänsmannen till mötes att verkställa en från ryska befälet t under hotelse av sträng militärisk exekution anbefald leverans av kött och bränvin m. m. då Olov Medebys ankor, samt under hetta och arghet förbjöd den påbegynta proviantinsamlingen. Svenskarna voro nu ankomna, och han ville gå åstad och med liv och blod vara behjälplig till ryssarnas förödande, det alla redliga svenskar borde göra vartill han även redan förra natten uppväckt och anmanat sina grannar. På detta med mera sådant skrävel svarade jag, att vi andra icke mindre än Medebys voro trogne och redlige män, för vilka den ankomna hjälpen var glädjefull, men att envar borde förbli i vid sina hem och avbida ankommande befallningar om skjuts och annan handräckning, att om allmogens uppbådande fordrades, sådant tvivelsutan , skedde i behörig ordning från vederbörande svenske befälhavare och att dessförinnan självtagna upptåg voro obehöriga. Olov Medebys, som fortfor att med iver och otidighet förebrå oss och länsmannen att hålla med och vilja föda ryssarna, blev av mig så gott jag kunde tillhutad och gick sina färde.
Utom Medebys och några få, som åtlydde hans förbud, utgåvo vi övrige pastoratets ledamöter den rekvirerade provianten som, i tunnor och kärl förvarad, av länsmannen förseglades att tillsvidare i prästgården kvarstå. Och blev denna proviant tisdagen därpå nedförd till svenska trupperna i Slite tillika med så mycket bakat bröd prosten Westphal och jag kunde i hast åstadkomma, sedan en biljett från herr regementskvartermästaren löjtnant Ehrenborg i socknarna uppsänd underrättat oss om behovet därav.
Det är självklart att lagman Klinteberg i sin berättelse icke kunde finna någon orsak till åtgärd mot de av Olov Medebys anklagade. ”Hela hans anmälan”, heter det, ”synes förenkla sig till en klagan över enskina oförrätter, som kunna vara honom tillfogade”, varöver han hade
rätt att anställa åtal, om han så funne lämpligt.
Liknande scener ha nog utspelats flerstädes, stundom i ännu svårare, stundom i mindre tillspetsade former.
Allmogens och övriga kroppsarbetande kretsars tankar och känslor togo sig även andra uttryck än i anmälningar och klagomål. Om de timade händelserna skrevos flera visor, alla i ett naivt språk och litterärt otympliga men av ett visst begränsat värde såsom ostridiga vittnesbörd, även de, om vad som rörde sig i de breda lagren. Till och med några författarenamn ha uppgivits. Den utförligaste och till innehållet redigaste visan, som emellertid är anonym, upptager icke mindre än 50 strofer och ansluter sig formellt till 1600- och 1700-talets historiska och patriotiska visor, som ibland hade ett omkväde av samma längd och struktur som i den här föreliggande.
För övrigt är den typisk för tidens stämningar på landsbygden. Med en religiös grundton förenar den en orubbad tilltro till konungen och tacksamhet för den lämnade hjälpen men visar däremot en avgjord ovilja och misstro till de lokala myndigheterna och herremännen både andliga och världsliga 1).
1) Enligt upplysningar av D. Gadd, ur vars samlingar visan ställts till författarens förfogande, är den antagligen författad i Sundre, enär den anträffats tillsammans med andra papper från gården Vännes.
Dess rubrik är ”Visa som handlar om ryssens ankomst sammanskriven av en dräng här i socknen”. Såsom bevis på de givna omdömena om dess karaktär kunna några strofer vara tillfyllest:
1.
Du lilla ben Gåtland med glädje stat up din Gud och din fader at låfva som styrt våra öden at alt väl afgått och frälsat os från fiendens våda, men låfvat vare Gud som os och wårt lilla land har frälsat.
Efter att ha berättat hur man den 22 april såg nio ryska skepp landa i Grötlingbo och skildrat de känslor som detta väckte samt hur fienden med låtsad mildhet sökte vinna landet fortsätter visan på följande sätt:
14.
Ja våra lansherar en del iblant dem de rysen så vänligt mot taga de klapade på bönderna se rysen är vår far vi Skulle honom aldrig försaka.
De herar så vänligen rysen förde in i staden at han blef upgefven de höllo rysen för sin bäste vän hälst bodisko den ryske herren.
21.
Du bodisko stålter sig gufvernyr för gåtland och stad monde kalla han herre och bonde snart hade förstört om länger tid han fått här befalla.
23.
Men gustaf adolf den fiär vår käraste far vår huldaste konung med äran han tog os till lika vårt land i försvar och rysen han snarligt för färres)
1) Antagligen menas ”förfärade”.
25.
Du ädela konung du retsinta man du monde os aldrig försaka du tänkte på os i vårt lilla land hjelp ville han os och bejaka.
29.
De svänska kriges skip snart de lade in två skått man hörde ifrån dem knalla strax rysen som haren i skogen sprang in sin vapen han låter då falla
31.
Den svänske ammeralen den heren så stor hans heder mäd namnet väll lyser han viste ju landet oeh riket sin tro sin kärlek för konungen han hyser
33.
Ja rysen godvilitt af landet monde gå han törs ej mot svenskarna strida ja låvat vare gud som låtit det så gå at engen svänsker man skader blifvit.
36.
Du bodisko styger du skynda dig hän ditt sällskap af landet mäd dig taga vi lida dig aldrig mer som någon vän du hade ju blivit vår plåga.
38.
Vi lämne nu rysen som faritt sin kos vi ville honom aldrig mer skåda vi vilie os vända och se upå os vad vi nu siälve mond vara men lofvat vare gud som os och vårt lilla land har frälsat.
Återstoden av kvädet utgöres helt och hållet av religiösa och moraliska betraktelser, som ej ha något särskilt intresse.
Enligt P. A. Säves uppfattning skulle genom 1808 års händelse alla samhällsförhållanden på Gotland ha förändrats i avseende på sinnen, levnadssätt och affärsställning.1) Detta
1) Allmogen och hussederna på Gotland, tr. Visby 1941, sid. 134.
må lämnas därhän, men i varje fall förtjäna några ord citeras ur hans utförliga motivering för detta omdöme:
”Till 1808 var Gotland i sitt avlägsna läge kanske den lugnaste och fridfullaste fläck i Europa. Sedan artilleriet för 20 år sedan dragit bort till Finland, var landet så förfredligat, att ej en sabel eller en bössa här syntes till utom dem med vilka någon kutbonde fällde en kut eller någon herrejägare knäckte en jösse. — — Men nu blev det annat.”
Här är icke plats att diskutera denna fråga, som måhända i vissa avseenden kan behöva modifieras. En mera handgriplig följd blev åtminstone inrättandet av Gotlands nationalbeväring, varom åtskilligt skrivits.
SLUT.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 22 januari 1943
N:r 17