Kvinnlig samhällstjänst i Hörsne.

Det gotländska förbundet har startat sin verksamhet. — 17 Visbyflickor i arbete bland Hörsnebygdens jordbrukare.

När torka och missväxt förmörka framtidsutsikterna för den gotländske lantmannen, krig och örlig härja bortom horisonten, och därtill den gamle guden Pluvius — trots gamla ”märker” och många goda tillbud — fortfar att hålla på den efterlängtade rotblötan, då får man sannerligen inte förvånas om jordens egna söner och döttrar börja finna det trist med det hårda arbetet därute på landsbygdens törstande tegar.
Borta i Hörsne har emellertid under sommaren startats någonting som nu visserligen icke kan eliminera de förut nämnda tråkigheterna, men som dock har blivit en hjälp i arbetet för dem, som bäst behöva. Att sjutton stycken visbyflickor efter månader av skolplugg ge sig landsbygden i våld, gallra betor, bärga hö och mjölka, måste väl ändå betraktas som ett gott tidens tecken. Och signaturen som i förra veckan blev i tillfälle att besöka flickorna i deras trevligt inredda förläggning borta vid Baraberget, vill härnedan försöka ge några glimtar från det säkerligen allt annat än trista lägerlivet därstädes.
När allmänheten någon gång under året 1938 genom radion eller tidningspressen fick sig bekant att en kvinna vid namn Nora Torulf kläckt ut den tanken, att jordbrukets trängande behov av arbetskraft möjligen skulle kunna i viss utsträckning fyllas genom att stadsungdomen under ferierna bereddes tillfälle att få deltaga i jordbruksarbetet, var det nog många, som log ett skeptiskt leende och tyckte att den där kvinnan måste nog hysa en bra underlig uppfattning angående stadsungdomens, och för övrigt även landsbornas, inställning till ett sådant alternativ. Att skolungdom från
städerna utan någon kontant ersättning skulle vilja ”offra” sina ferier på tungt jordbruksarbete, när landsbygdens egen ungdom flydde till städer och samhällen för att därstädes, enligt gängse uppfattning, skapa sig en drägligare tillvaro, lät ju onekligen ganska underligt, men när redan under fjolåret de första lyckade resultaten av Riksförbundet Kvinnlig Samhällstjänsts strävanden gick genom pressen, började till och med den tveksammaste dra öronen åt sig. Och vad beträffar oss gotlänningar hade vi faktiskt redan då tillfälle att själva göra oss förtrogna med förbundets verksamhet.

Kvinnligt arbetsläger i Björke under fjolåret.
Att det i Björke skola under fjolåret fanns ett sommarläger för Kvinnlig samhällstjänst torde väl de flesta erinra sig, och ledare för denna flickgrupp, som bestod av tolv unga damer, därav endast en gotländska, var dels en filosofie studerande, dels en skolkökslärarinna från fastlandet. Försöket blev lyckat, men den enda svårigheten syntes vara att i tillräckligt stor utsträckning skaffa flickor här på Gotland, som voro villiga att ansluta- sig till sommarlägren.
Riksförbundet arbetar emellertid så att i varje län bildas en länsorganisation. Under vinterns lopp hunno vi gotlänningar också så pass långt att ett länsförbund för Kvinnlig samhällstjänst bildades här. Som medlemmar i den tillsatta interimstyrelsen valdes förutom ordf., fröken Laura Stålhandske, bankdirektör A. Dahlbäck, riksdagsmännen Th. Gardell, Gans, och Arv. Gardell, Stenstu, lantbrukare E. V. Norman i Halla, fru Ingrid Magne m. fl. Distriktsstyrelsens första uppgift blev att skaffa pengar och få in anmälningar och man lyckades sannerligen i båda fallen över förväntan redan under det första verksamhetsåret.

21 anmälda till arbetslägret i Hörsne.
Det var en solig och grann, ehuru något blåsig eftermiddag i förra veckan som signaturen genom ett törstande sommarlandskap sökte sig bort till den för sin hednakult smått ryktbara,lägerplatsen borta i Barabygden.
Förbi nybärgade slåttervallar och uttorkade sädesfält gick färden. Vinden svepte friskt från sydvästan och for rätt hårt fram i de vackra svenska färgerna, som vajade över bygdegården. Icke en människa syntes till utanför. Men här var städat och fint. Ett par cyklar stodo vid ena gaveln. Dörrar och fönster stodo öppna. I köket funno vi slutligen ett par unga tjänsteandar sysselsatta med diverse hushållsgöromål. De berätta att ledarinnan är borta i ett ärende, att fröken Laura Stålhandske denna dag är på besök i lägret, att det vid anmälningstidens utgång varit 21 flickor anmälda till denna samhällstjänst i Hörsne med omnejd, och slutligen att de flesta av dessa redan vid 8-tiden på morgonen medelst cyklar rest ut till sina respektive gårdar för att påbörja arbetet.

Hur man lagt upp dagsprogrammet.
Det nämndes att distriktsstyrelsens ordf. var ute för att inspektera lägret och bekanta sig med flickorna, när signaturen av en händelse samtidigt kom att infinna sig där. Och när han efter någon väntan blev i tillfälle att sammanträffa, icke blott med fröken Stålhandske, utan även med ledarinnan för flickgruppen, som är lärarinnan Naima Björkander i Hörsne, artade det sig givetvis till någonting i stil med ett husförhör, där undertecknad var prästen och de båda damerna tyvärr måste ikläda sig den alltid lika tålmodiga församlingens roll.
Nåväl! Fröken Björkander upplyser om ett och annat beträffande lägret därute, och därav framgår, att flickorna, som för närvarande äro 17 stycken i åldern 15-20 år, blevo installerade i bygdegården den 25 juni. Tre av dem ha under sommaren tagit studenten vid läroverket i Visby. De övriga äro elever vid läroverket eller flickskolan därstädes.

— När det gällde att placera dessa flickor i gårdarna — upplyser ledarinnan — var det till en början icke så lätt. Folket härute på landet voro av en eller annan anledning lite betänksamma, men det tog sig, och vid starten hade vi bl. a. med pastor Jacobssons hjälp fått alla flickor utplacerade. De flesta i Hörsne men också ett mindre antal i Vallstena och Källunge socknar.
— Och hur använder ni nu timmarna härute i arbetslägret?
— Ja, kl. 6 på morgnarna blir det väckning därinne i stora salen, som flickorna inrett till sovrum åt sig. Så tio minuters gymnastik utomhus. Därefter städning och bäddning. Sedan samlas vi åter och hålla korum, varvid samtidigt flaggan hissas. Kl. 7,40 ätes frukost i matsalen och vid 8-tiden far så flickorna iväg ut i gårdarna, där de deltaga i förekommande arbete under husmors ledning. Enligt avtal skola arbetsgivarna svara för middagsmålet och få dessutom lämna en del bidrag till kosthållet här i form av mjölk, ägg, potatis o. s. v.
— Och detta är hela, om man så får säga, ersättningen för det arbete flickorna utföra?
— Ja, enligt stadgarna får icke någon kontant ersättning utgå. Har sådan erbjudits utöver de andra fastställda förmånerna, har den alltid avböjts.
— Men ”otendagen„ då, har man slopat den nu i dessa ransoneringstider eller ”firar” man den kanske här hemma efter slutat dagsverke i skuggan av de präktiga tallarna?
— Till en början var det nog så, men då arbetsgivarna snart nog korn att fordra, att flickorna skulle avsluta dagsverket med kaffet hemma i gårdarna, gåvo vi givetvis efter.
— Hemkomsten sker då alltså någon gång bort emot 5-tiden?
— Jo, i vanliga fall. Det blir då tvättning och ombytning av kläder. Så har vi en tyst halvtimme, då de få vila ut på sina sängar. Kl. 7 ätes aftonmålet, sedan brukar det bli sång, brevskrivning, strumptvätt etc. fram till 10-tiden, då det åter är tyst i sovsalen och man vilar ut till nästa dags strapatser.

Arbetslägret inget hem” för slöfockar.
Ledarinnan för lägret hade upplyst om, att flickornas hemkomst från arbetsplatsen i vanliga fall brukade inträffa fram emot 5-tiden och då signaturen tittat sig omkring icke blott på traktens mera ryktbara sevärdheter — den lilla, av naturen vackert inramade ödekyrkan och Baraberget med den nedanför befintliga offerkällan — utan även tagit en titt på bygdegårdens innandömen, hade solen betänkligt börjat luta mot väster, varför man snart borde kunna vänta hem de närmast lägret utposterade flickorna.
Snart kommo de också duggande den ena efter den andra, ställa ifrån sig sina cyklar och rusa uppför trappan. Alla äro de iförda overalls. Håret fladdrar för den friska aftonvinden och alla äro de bruna i synen efter de soliga dagarna därute på betfält och fodervallar. Något spår av trötthet kan man dock näppeligen lägga märke till, när de med hurtiga steg försvinna in i lokalen för omklädning. Ej heller skulle de väl ha velat gå med härpå, även om de släpat benen efter sig av utmattning. Så farligt var det nog inte med den saken. Det ser ut att vara spänstiga unga kvinnor hela högen, som nog tål att hålla i en högaffel, och på signaturens fråga vad de sysslat med under dagens lopp svarar en hel kör av röster, ur vilken man kan uppfatta de mest vitt skilda uppgifter. Ett par har sålunda varit någonstans och bärgat hö, en annan har gallrat betor, en tredje rovor i myren, en fjärde hackat potatis, en femte lagat mat o. s. v.
— Och ni tycker det är trivsamt och roligt alltsammans?
— ”Det är festligt”, svarar en flicka med skrattgropar i kinderna längst bort i högen, och alla de andra instämmer med henne. Av de spridda uppgifterna framgår emellertid att flickorna faktiskt synes ha fått pröva på alla olika slags kvinnoarbeten ute i gårdarna. På vissa ställen synes ”kvinnfolken” i gården ha infört systemet att turas om med arbetet på så sätt, att en av kvinnorna får sköta om inomhusgöromålen en dag, medan de andra deltaga i utomhusarbetet. Men mest trakterade synes dock flickorna i allmänhet vara att få vistas ute på fältet, även om men gärna, när så erfordras, åtar sig matlagning, städning, sömnad, bakning o. s. v., när annat arbete saknas.

Även kvinnliga beredskapskurser har förekommit vid lägret.
Vårt samtal kom i fortsättningen att röra sig om vissa praktiska frågor beträffande arbetet ute i gårdarna och en ung dam som tydligen utgjorde ledarinnans närmaste hjälpreda, berättade då att några av flickorna inom lägret för närvarande sysslade med att utbilda sig i mjölkning. Länsförbundet för Kvinnlig samhällstjänst här på Gotland har nämligen trätt i samarbete med ”Kvinnornas beredskapskommitte” och har låtit anordna dels en utbildningskurs i sjukvård och barnavård, dels den nu samtidigt med det ordinarie arbetet pågående mjölkningskursen. Sjukvårds- och barnavårdskursen, som hölls den 27 juni och leddes av syster Marja från Roma, avklarades på rekordtid och alla flickor inom lägret deltogo i densamma.
Mjölkningskursen hade lagts upp så, att flickorna i tur och ordning med hjälp av någon i arbetet hemmastadd, fick övertaga mjölkningsarbetet i någon närliggande gård. Och enligt uppgift hade redan några av flickorna avancerat så pass, att de sedan kursens början tillsammans med en drängpojke skött om mjölkningen morgon och afton i en av gårdarna. Även under söndagarna, när gårdsfolket haft ledigt, hade de skött om mjölkningen. Och hade den flicka, som haft mjölkningen om hand, varit hindrad av köksarbetet, hemma i bygdegården, hade andra trätt in i hennes ställe.
Att det var roligt att mjölka påstodo de nu bestämt, och de, som ännu inte hade försökt sig på med experimentet, trodde nästan säkert, att även de skulle gå iland med saken, när deras tur kommer.

Arbetsgivarna har ordet.
Det hade börjat draga ut på tiden, innan alla de unga damerna hunnit hem från sina arbetsplatser, och som signatur ren gärna ville samla samtliga på plåten, innan han gav sig bort från lägret, uppsökte vi en öppen plats strax intill ödekyrkan där solljuset ännu dröjde kvar, ehuru med försvagad skärpa, över den bruna gräsvallen.
Flickorna berätta under vägen dit hur de trivs, icke blott med det dagliga arbetet, utan även med sina arbetskamrater och husbönder runt omkring i gårdarna, men undra samtidigt, om det arbete de uträtta möjligen kan anses vara av någon betydelse för lantbrukaren. Undertecknad, som tidigare förhört sig om arbetsgivarens speciella mening beträffande den saken, har emellertid satt sig för att inte skvallra allt för mycket ur skolan, men de bli lugnade och när de slutligen få veta att samtliga husbönder och -mödrar, med vilka undertecknad varit i kontakt, inte hysa någon större önskan-än att ett ännu större läger nästa sommar skall bli förlagt till trakten, blir humöret alldeles prima. Fröken Björkander framhåller också, att det mellan ungdomarna härute i gårdarna och flickorna i lägret råder ett synnerligen gott kamratskap, som nog kommer att stå sig under framtiden.
Men kvällen kommer och flickorna vända åter till sina sysslor och sitt aftonmål. Vi vandra åter den lilla avtagsvägen upp, från ödekyrkan. Borta vid förläggningen vajar ännu de blågula färgerna för kvällsvinden, men på de brustna murverken, som snart försvinner bakom oss, lyser alltjämt en röd och grann aftonsol med sina milda strålar.
A—d.

Gotlands Allehanda
Fredagen den 12 Juli 1940
N:r 158