En ämbetsman av gamla stammen.
I ett arbete ”Släkten Een genom, tio generationer”, vilket ej är tillgängligt i bokhandeln, har lektor Matts Floderus utförligt skildrat även borgmästare Carl Eens levnad. Ett avsnitt ur detta arbete, berörande borgmästare Eens 40-åriga visbytid, sammanställt av antikvarien Erik Floderus, är red. härmed i tillfälle att framlägga för tidningens läsare.
När Carl Een 1879 tillträdde sitt ämbete som borgmästare i Visby, hälsades han välkommen till Gutaön, som han tidigare aldrig besökt, av landshövdingen, greve Horn af Rantzien, som vid installationen yttrade bl. a. följande ord: ”Edert fält är vidsträckt, mycket behöver ordnas, förbättras, reformeras”. I sitt svarstal avgav den nye borgmästaren en högtidlig och allvarlig försäkran därom, att han alltid med oväld och utan människofruktan skulle söka att efter yttersta förmåga fullgöra sina ämbetsåligganden, ett löfte som han även kom att infria under de fyra decennier, han innehade borgmästarämbetet.
Carl Een var via denna tid 40 är gammal. Han var född 1839 i Herrestads prästgård i Östergötland som yngre son till kyrkoherden Carl Een och hans maka Gustava Schaeij. Vid faderns död var han blott 2 1/2 år gammal, och efter 3 åtnjutna nådår flyttade hans moder med sina barn till Vadstena, där de båda sönerna kommo att åtnjuta undervisning i stadens lärdoms- och apologistskola. Den äldre brodern blev sedermera sjökapten och gjorde på 60- och 70-talen flera uppmärksalmnade forskningsresor i Sydväst-Afrika. Carl Fen fortsatte efter att ha genomgått skolan i Vadstena sina studier vid Linköpings gymnasium. Det var sålunda en av de sista ”kungliga gymnasisterna” i Sverige med rätt att bära värja. Denna rätt torde dock ingen på hans tid ha begagnat sig av.
Efter studentexamen 1857 blev Carl Een student i Uppsala, där han avlade hovrättsexamen 1862. Därefter tjänstgjorde han i Nedre justitierevisionen och Kammarkollegium samt som notärie i olika domsagor, tills han 1867 blev rådman och t. f. borgmästare i Västervik. Fem år senare utbytte han denna befattning mot polismästarsysslan i Uppsala, där han sedermera efterträddes av den vida bekanta friherre Edv. Raab, om vilken ännu så många befängda historier berättas. Den 33-årige polismästaren, som själv kände sig som student, tillvann sig ganska stor popularitet och avstyrde svårare uppträden mot ordningsmakten — vid denna tid hörde de s. k. torggruffen till. lärdomsstadens nattliga nöjen.
Redan vid det första sammanträdet med rådhusrätten i Visby, som hölls under borgmästare Eens ledning, införde han vissa ändamålsenliga fikältdringar i arbetsordningen, varigenom parterna i målen undgingo en lång väntan. Och vid stadsfullmäktiges sammanträde kort därefter tillsattes en kommitté med borgmästaren som självskriven och sammankallande ledamot med uppgift att omorganisera magistraten och rådsturätten.
Som magistratens ordförande tog givetvis borgmästaren en verksam del i arbetet på stadens utveckling, som under hans långa ämbetstid var synnerligen betydande. För upprätthållandet av ordningen i staden måste en fullständig omorganisation av det bristfälliga polisväsendet genomföras, varvid erfarenheterna från tiden som polismästare i Uppsala kommo den nye borgmästaren väl till pass. Sitt intresse för stadens kommunala angelägenheter visade han genom att trätget bevista stadsfullmäktiges sammanträden och deltaga i förhandlingarna.
Carl Eens sociala intressen togo sig uttryck genom den välvilja, han visade nykterhetsrörelsen — utan att själv vara absolutist — frälsningsarmén — ehuru starkt högkyrkligt orienterad Visby barnhem, ungdomsrörelsen och Jultomtarna för att nämna några av hans förnämsta intressen på detta område. Den sistnämnda föreningens högtidssammankomster bevistade han alltid, och efter ett dylikt tillfälle under senare år skrev märket ”Gösta Ryd” i en av stadens tidningar: ”När den blide åldringen stod där vänlig och god mitt ibland barnaflocken och talade om julens frid, lyste det så varmt ur hans ögon, rösten klang så underligt vek och — ja, det var typen för en äkta jultomte”.
Bland Carl Eens efterlämnade papper ha anträffats åtskilliga manuskript, avsedda som underlag för tal, längre föredrag, tidningsartiklar eller broschyrer, ehuru av de två senare kategorierna ej alla blivit publicerade. Ämnen, som upptagits till behandling, äro av vitt skilda slag: sociala som Nykterhetsrörelsen, Arbetarfrågan, Socialismen, Bolsjevismen, Nivelleringen mellan samhällsklasserna o. s. v., statsvetenskapliga som Sveriges statsförvaltning, historiska eller kulturhistoriska som Familjen Bernadotte, Den stora franska revolutionen, Romerska kulturbilder från tiden närmast före och efter Kristi födelse, religionshistoriska som Kristendom och moderniserad kristendom, Mormonismen o. s. v., psykologiska som Hypnotism och spiritism samt tekniska som Fajans-och porslinstillverkningens historia m. ffi. Allt detta vittnar om stor beläsenhet, vidsträckta intressen och en fin humanistisk bildning. Ännu några veckor före sin död vid 87 års ålder gav han sin yngsta dotter lektioner i latin.
Det är givet, att borgmästare Een både genom sin ställning i samhället och genom det intresse, varmed han deltog i så många angelägenheter även utanför sin tjänst, under de 40 år han verkade i Visby skulle bli en av de mest framskjutna personerna i staden. Vid mångfaldiga tillfällen, då Visby på grund av sin framstående ställning som turistort besöktes av in- och utländska notabiliteter, föreningar eller kongresser, kom det på borgmästarens lott att hälsa gästerna välkomna och utöva värdskap för dem vid av staden eller dess invånare givna festligheter. Han ägde också goda förutsättningar härför genom ett representativt yttre och framstående egenskaper som talare även på franska och tyska.
Sommaren 1891 avlade sålunda konung Oskar ett tre dagars officiellt besök på Gotland, där åtskilliga anläggnngar besågos. Vid besöket på cementfabriken fick en av borgmästarens döttrar, då 15-årig, tillfälle att överlämna några vackra rosor, varvid konungen vänligt klappade henne på axeln, och då hon på hans förfrågan. uppgav sitt namn, förstod han, att det var en dotter till borgmästaren. Vid supén på landshövdingeresidenset på kvällen samma dag, då konungen riktade några ord även till borgmästarinnan, säde han, att han förut på dagen fått rosor av hennes unga dotter. Även talade han om det stora intresse, som borgmästaren ägnat cementfabriken. Vid avskedet från Visby :mottog konungen i avskedsaudiens några av stadens herrar och damer ombord på sitt chefsfartyg Drott och förevisade i salongen det bekanta Drott- eller trollhornet, till vilket många sägner voro knutna. Även visade han sin sovhytt med den ”gungfritt å la skeppskompass upphängda kojen.
I september 1914, i en allvarstyngd och orolig tid kört efter världskrigets utbrott, fick Gotland mottaga ett officiellt besök av konung Gustav, vilken nu för första gången som konung besökte ön för att inspektera de där sammandragna trupperna_ efter genomförd mobilisering. Sedan landshövding Roos hälsat konungen välkommen till Gotland ombord på pansarskeppet Oskar II på redden, hälsades han välkommen till Visby av borgmästaren efter landstigningen i hamnen, där honoratiores jämte ett landstormskompani och stora människomassor voro honom till mötes.
Av andra furstliga personer, som under borgmästare Rens tid besökte Visby, märkes. främst kejsar Vilhelm II, som vid tre olika tillfällen åren 1893, 1895 och 1902 gästade staden. Vid det andra av dessa besök var en ruinfest anordnad i S :t Karin, till vilken kejsaren antagit inbjudan. Kejsaren jämte några av stadens honoratiores, däribland borgmästaren, togo plats på en särskild estrad i koret. Som en uppmärksamhet mot staden hade kejsaren beordrat kejsarfartyget Hohenzollerns hela orkester till festen, och när musikprogrammet avslutades med kungssången, utbringade han ett leve för konung Oskar. Omedelbart därefter trädde borgmästaren fram och utbringade ett leve för kejsaren, besvarat med kraftiga hurrarop. Vid sin avresa lät kejsareas genom sin överhovmarskalk till stadens ”mycket ärade herr borgmästare” framföra ”uttrycken för allerhögstdetsammes förbindliga tack för det vänliga mottagande, som kommit allerhögstdensamme till del från staden Visby och dess invånares sida”. Borgmästaren mottog senare som ytterligare erkänsla från kejsaren riddartecknet av preussiska kronorden.
Vid kejsarens sista besök i Visby 1902 gjorde han bl. a. en åktur i staden för att bese dess ruiner och andra sevärdheter. Vid S :t Larslät han vagnen hålla ett ögonblick, och då borgmästarens yngsta döttrar, då 18 och 16 år gamla, just hade fattat posto där, blev det ett lämpligt tillfälle för dem att kasta in var sin rosenbukett i hans vagn. Kejsaren tog upp ett par vackra rosor ur blomsterskörden och vinkade vänligt till sig de båda’flickorna. Då de blygt och tveksamt närmade sig vagnen, utbytte kejsaren de utslagna rosorna mot en halvutslagen, som han räckte 18-åringen, och en knopp till 16-åringen. ”Det låg nog en liten tanke bakom”, skriver långt senare den sistnämnda, som alltjämt bevarar den vissna knoppen som ett förgängligt minne av en av jordens på sin tid mäktigaste härskare.
Vid upprepade tillfällen hade Visby att fägna sig åt besök av utländska örlogsfartyg, särskilt tyska, vilka ankrade på redden. Det är givet, att dessa visiter ofta gåvo anledning till varjehanda festligheter i form av baler, festmåltider, ruinfester o. s. v. Stundom kunde dessa tillfäjliga be kantskaper ge upphov till varaktig vänskap. Under världskriget gästades vid upprepade tillfällen borgmästarhemmet vid Strandgatan av officerskåren på Albatross, det tyska minfartyget, som hårt ansatt av överlägsna ryska stridskrafter år 1915 sattes på grund vid östergarn för att ej bli skjutet i sank. Chefen, fregattenkapitän West, infann sig alltid med en kalfaktor på 10 stegs avstånd. Att de tyska officerarna satte värde på dessa vänligheter framgår därav. att flera av dem under många år upprätthöllo förbindelser med medlemmar av familjen.
Två skilda gånger med 25 års mellanrum, åren 1881 och 1906 hade borgmästaren glädjen att hälsa medlemmar av det stora tyska sällskap, som kallade sig Hansische eller senare Hanseatisehe Wisbyfahrt, och som bestod av damer och herrar från de gamla hansastäderna Hamburg, Bremen, Liibeck m. fl., välkomna till den gamla svenska hansastaden med dess många minnen från en svunnen storhetstid. Vid avfärden efter det första besöket bjöd han dem till slut farväl med det gamla goda tyska ordspråket.
”Wenn Meuschen aus einander geh’n, so sagen sie auf Wiederseh’n,
något som ju även skulle besannas jämt ett kvartssekel senare.
Vid den internationella journalistkongressen i Stockholm 1897 gjorde åtskililga av dess deltagare en avstickade till Visby. Vid den fest, som då gavs för dem, hölls högtidstalet på franska av borgmästaren för ???presentanter för det fria ordet, ?????? fria tanken, för andens frihet, som numera ingen makt på jorden förmår binda”. Föga anade väl talaren då, hur väsentligt arenorlunda världen skulle gestalta sig fyra decennier senare.
Efter hemkomsten från denna kongress skildrade en av de franska deltagarna i sin tidning sina intryck från resan. Borgmästarens namn återger han alldeles korrekt, i men biskop von SchUle kallar han ”M. Van Schole”, och tidningen Gotlänningen får heta ”Got Canningen”. Han skriver även om den ”Skaal”, som borgmästaren uti bringade vid middagen. Och då han tackade den så älskvärde borgmästaren för hans utomordentliga artighet att hålla sitt tal på franska, skall denne ha förklarat, att Frankrike vore det förnämsta landet i världen, och därför älskade vi svenskar detta vackra land som vårt eget. Troligen var det väl mest sina egna tankar och meningar, som han därvid lade i munnen på sin interlokutör. Då samma fransman åt frukost (rätt stavat), kunde han icke. nog förvåna sig över det rikhaltiga smörgåsbordet med ”samovarer”, ur vilka man genom olika kranar efter behag kunde hälla upp åt sig ett glas ”brandvin” eller ”kumel”.
Bland de enskilda personer, som Carl Een hade glädjen att hälsa välkomna eller — i detta fall — bjuda farväl från gutarnas ö, var den blide och älskvärde skalden Zacharias Topelius, som i sin ålders dagar —han var då 78 år — för sista gången besökte Sverige och Gotland 1896, två år före sin död. Vid avskedsfesten erinrade borgmästaren om de stolta känslor, blandade med ett visst vemod, som fylla både Svenska och finska bröst vidläs- ninoen ”Fältskärns berättelser”, vilka med en historisk bakgrund på ett mästerligt sätt i romantiserad form skildra den svenska och finska storhetstiden. Han talade om, hur den lilla ljungblomman, sedan skalden strött poesiens doft i dess enkla kalk, blivit en av våra käraste älsklingsblommor. Han beskrev den känsla av trevnad och välbehag, vi nordbor under vinterns långa, kalla och enformiga kvällar ofta erfara vid läsningen av skaldens angenäma och vederkvickande ”Vinterkvällar”. Slutligen skildra, de han den rikliga glädje, han be, rett de unga och yngsta genom sin ”Läsning för barn”.
Vid sitt besök i Visby bodde Topelius i samma hus som borgmästarfamiljen vid Strandgatan. Dess rika vegetation av klängrosor och vildvin samt dess rosenträdgård, anlagd på ruinerna av det en gånc, så stolta kalvskinnshuset, gjorde det till ett kärt tillhåll för den bloinsterälskande skalden. I trädgården brukade man varje dag från borgmästarhemmet flytta ut en bekväm vilstol, i vilken han satt och drömde bland rosorna eller — tog sig en middagslur. Under denna visbytid had Topelius vänligheten att skriva ned några minnesord i två av borgmästarens döttrar minnesalbum. I det ena:
”Det är godt att veta,
Bättre att vilja
Men bästa att göra det rätta.”
Och i det andra skrev han:
”Att vara ung, det är att hoppas allt,
Att vara gammal, är att mer ej hoppas.”
När borgmästare Een vid 90 års ålder 1919 tog avsked från sitt ämbeter kunde han se tillbaka på ett rikt livsverk. En av bisittarta i rätten och hans efterträdare som borgmästare, rådman Hj. Torpadie, gav honom det vitsordet, att han vid utövandet av sitt ämbete, som han ansåg som ett högt och ansvarsfullt kall, vilket det var en ära att bekläda, sökte tillämpa särskilt de goda domarreglerna, att ”en god domare är bättre än en god lag”, och att ”högsta rätt är största orätt, om nåden ej kommer till uttryck”. Om han var fullt övertygad om en parts rättvisa sak, tvekade han ej att döma till den partens förmån, även om domen rent juris diskt ej skulle hålla måttet. Om möjlighet fanns att åstadkomma förlikning, tvekade han ej att med kraft ingripa för att förmå parterna härtill. Efter avslutad rannsakning fick den sakfällda ej sällan från domaren mottaga några varnande eller uppmuntrande ord.
Efter avskedet från Visby bosatte sig Carl Een och hans maka i Stockholm. Under hela visbytiden hade hon troget stått vid hans sida som en utmärkt maka och moder, hon hade också livligt delat sin makes sociala intressen. Hon avled samma år, som uppbrottet från Gotland ägde rum. Carl Een överlevde henne i 8 år.
Sällan har en ålderdom förflutit vackrare och lyckligare än hans. Ända in i det sista bibehöll han en andlig och kroppslig vigör av enastående slag. Hans goda minne gjorde det till en njutning att höra honom berätta ofta roande episoder ur ett rikt liv. Tyvärr blevo aldrig hans påbörjade memoarer ”En 85-årig ämbetsmans minnen”, fullbordade, men i några artiklar har han utförligt skildrat sina minnen från skoltiden i Vadstena och Linköping.
Men han hängav sig icke endast åt minnena, han följde alltjämt med samma intresse händelserna i tiden och gjorde ofta sin stämma hörd i pressen, aldrig för stridens egen skull utan driven av sin starka känsla för rätten och samhället. På sin ålder fann han dock sin största tillfredsställelse i humanistiska och religiösa studier. Stilla och förnöjd hade han förberett sig på döden.
Vackert och sant karatäriserades Carl Een av landshövding Roos vid avskedet från Visby, då han framhöll som det mest karaktäristiska för honom som människa, för det första hans mod och för det andra hans glada stridshumör. ”Sådan skall en svensk man vara”, sade landshövdingen, ”fridsam i livets vanliga skiften, men han skall kunna slåss, när det gäller”.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 22 juni 1940
N:r 142