Svälja slang och tära ”kontrastmat”.

Samt att hämta upp provfrukosten. — Några indiskreta
glimtar från en lasarettssejour.
Som en sannskyldig riddare av den sorgliga skepnaden — endast något mera sorglig — dök jag i säng n:r 7 i sal 6, avdelning C på Gotlands läns lasarett en tjusande solkväll i maj. Anledningen till denna i och för sig föga märkliga manifestation var tyvärr inte att jag i egenskap av utsänd medarbetare skulle göra något större (eller mindre) reportage från livet bakom de röda tegelmurarna. Orsaken var helt enkelt den att min ägandes mage — hur diminutiv den nu än är — behagade krångla och bära sig illa åt. Förresten undrar jag hur man bör vara skapt för att med ens den ringaste utsikt till framgång kunna leka patient, lurandes hrr läkare och deras vetenskapligt listigt utspekulerade apparater för rannsakning av hjärtan och njurar. Nej, efter detta har jag en bestämd känsla av att kamelen skulle få det mindre snärjigt att ta sig igenom sitt klassiska nålsöga.
För att emellertid lämna det pittoreska ökendjuret åt sitt öde och återvända till lasarettet, bör kanske redan nu förutskickas, att den här lilla artikeln naturligtvis inte är ämnad att bli någon sorts privat ”lidandes historia”. Men några små glimtar sådär i största allmänhet äro måhända inte alldeles ur vägen. Den som redan personligen upplevat lasarettet kan sålunda lugnt hoppa över de här skriverierna och ägna sig åt något nyttigare, eftersom han troligen ”kan” mycket mera lasarett än jag. För andra kan det möjligen ha sitt intresse att få en visserligen mycket ytlig uppfattning om hur ett och annat går till inom sjukhusväggarna. Någon autentisk skildring av vad som sker i det som synes ske kan det naturligen inte bli tal om. Några högst subjektiva intryck, kanske en aning färglagda, det är allt.

Visbylasarettet har Europas vackraste sjukhus-utsikt?
Men först en annan sak, varommeningarna knappast torde vara delade. Det gäller något för somliga så periferiskt som omgivningarna.
När man talar om lasarettet i Visby kan man näppeligen komma ifrån den strålande utsikt som erbjuder sig isynnerhet från komplexets övre våningar. I väster det alltid majestätiska havet, den vida, obrutna horisonten, vår- och sommarkvällarnas praktfulla solnedgångar med den skiftande färgprakten bakom parkens rikt schatterade grönska, rymd och ljus, åtminstone så här års. Om skönheten, naturens skönhet, över huvud har något att säga till om ifråga om läkedom åt av kroppsliga krämpor betryckta själar, då torde även de storslagna omgivningarna härute ha en ingalunda oviktig uppgift att fylla när det gäller hälsans återvinnande åt sjuka mänskor. Är detta antagande rätt och riktigt, då talar åtminstone en synpunkt för att lasarettets geografiska belägenhet är väl vald. Andra synpunkter ha som bekant då och då anmält sig till diskussion.
I vart fall har jag från vederhäftigt håll låtit mig berättas, att en vittberest herre, på tal om vårt lasarett, uttryckt den meningen, att .detta har den vackraste utsikten av alla liknande inrättningar i hela Europa. Hans påstående är väl inte så alldeles lättkontrollerat, men det ligger nog något i det. Och man troF honom gärna, när man från säng n:r 7, som är en fönstersäng, för en stund faktiskt glömmer sina krämpor inför det storartade skådespel som utspelas i solfallets slutscen när hav och himmel bli en enda sprakande orgie i färger…

Första natten på allmän sal
är väl sömnen i regel fullkomligt bannlyst. Orsakerna kunna vara mångahanda. Först och främst den ovana omgivningen, vidare de nya ljuden, de ekande korridorerna och annat. Visserligen låtsas man sova när syster Runa, nattsköterskan, eller det vakthavande sköterskebiträdet, i detta fall fröken Inga, på sina ronder passerar ens läger. Men det är egentligen dumt. Åtskilligt kvickare hade varit att be om ”något för sömnen”. Nå, den skadan kan väl repareras till nästa natt. När allt kommer omkring är f. ö. en sömnlös natt på allmän sal inte alldeles bortkastad. Åtminstone inte för den som tilläventyrs har ett möjligen något originellt intresse av att närmare studera snarkandets fenomen, andra akustiska sensationer att förtiga. Strängt taget är det underbart på hur många sätt man kan låta. Hr X t. ex. har en alldeles särskilt stor och stark ”snark”. Det fulltaliga hovkapellet — är det inte så där om trent 60 å 80 man? — torde endast med svårighet kunna överrösta honom. Det skulle i så fall vara på det starkaste stället i ”Carmen” av Bizét eller crescendotakterna i någon symfoni av Beethoven, när en s. k. boxardirigent befinner på pulten. Man ligger bara och undrar när katastrofen skall inträffa, den då vederbörandes vilt svängande svalg- och gommuskulatur inte längre skall göra skäl för namnet utan sprängas till atomer. Hr Y, min visavi, däremot är ett helt annat temperament. Hans snarkningar äro liksom mera besjälade, äro sprödare, sordinerade. Han är hr X:s diametrala motsats och salens kammarmusiker. Målar hr X de fruktansvärdaste bataljer med av blint raseri skummande ljudvågor, liksom lägger hr Y med. varsamma penseldrag, nästan ömt, upp de subtilaste pastoraler i skiraste akvarell. Men mellan dessa ytterligheter finns en hel skala snarkare, blåsare och pustare. De två sistnämnda kategorierna äro snarkvirtuosernas humorister. Sal 6 hade ett par representanter även för dessa sorter. Ett hjärtligt tack till de för åtminstone ett par glada nätter! De andra nätterna överröstades de skändligen av ”bataljmålarns krigsmusik. Vad annat var tystnad.

Äldsten 91, yngsten 7 år.
Vår sal har ett dussintal logerare, vadan ett par tre sängar stå tomma. Ingen av patienterna utgör något direkt allvarligt fall. Där är en eller annan avklarad blindtarm, ett komplicerat benbrott, några bråck, ett par ischuri o. s. v. Humöret är i stort sett prima. Man trivs också utmärkt på lasarettet. De lära finnas som inte vilja lämna sjukhuset. Själv såg jag en utskriven patient som hade tårar i ögonen när han for.
I sal 6 äro nästan alla åldrar företrädda. I en grupp vid södra långväggen ligga fyra käcka grabbar. Tre av dem äro i 6-7-årsåldern; nummer 4 är 91 år fyllda och avdelningens förklarade favorit. Det är allas ”farbror Göransson”, en pigg och nyter herre, som dagligen tar sina uppmjukningspromenader i sal och korridor. På morgnarna är han bland de första ute i tvättrummet, där han med synbart välbehag lika egenhändigt som grundligt går igenom hela toalettprogrammet. ”Farbror Göransson” har förresten blivit en nästan legendarisk figur. Systrar och biträden tröttna inte att prisa hans tålighet, jämna och goda lynne, och i korridorer och salar smyger ett rykte, att han efter en ganska svår operation hade för avsikt att på egen hand ta sig upp från operationsbordet för att spatsera in till sin säng. Vilket emellertid inte blev någonting av.. Även om detta rykte skulle vara en smula överdrivet är farbror G. i alla fall tillskuren av gammalt gott gutniskt kärnvirke. Den saken är klar.

Ronden går!
Salen, liksom väl hela lasarettets, högtidligaste ögonblick är Ronden, den inspektionstur på förmiddagen som företaget av sjukhusets läkare med överläkaren i spetsen samt vidare syster Berta, syster Astrid och syster Birgit plus det rullande avdelningsapoteket.
I god tid före evenemanget stramar salen upp sig — ända till oigenkännlighet för att citera salens Aristofanes, densamme som första dagen insatte mig, novisen, i de olika riterna.
Så skramlar apoteksvagnen ute i korridoren. ”Nu har dom varit på ettan”, rapporterar en av ”frigångarna”. Ronden kan sålunda väntas när som helst. Filtarna få en sista utslätning, anletsdragen läggas i söndagsveck och de av patienterna som få ha kläder och gå uppe placera sig med all uppmobiliserbar grandezza vid sidan av sina resp. sängar. Det hela är nästan komiskt småhögtidligt. Och så anländer ronden. ”Gudarnas intåg”, viskar den oförbätterlige Arostofanes till mig tvärs över ett par tre sängar. Samtidigt ser han emellertid mäkta högaktningsfull ut. Det är tydligt, att han trots sitt skenbart maliciösa yttrande inte hyser någon som helst sidovördnad för vare sig Asklepios’ söner eller deras vetenskap. Gjorde han det skulle han antagligen få sina salskamrater på ryggen. Eftersom såväl läkarna som personalen i övrigt åtnjuta stor popularitet.
Ronden passerar säng efter säng. En och annan av oss patienter undrar om han får åka hem i dag. Någon får det, andra inte. ”Nja, ännu får vi väl vänta ett litet tag”, säger doktern i sistnämnda fall. Och därvid blir det. Doktorns vilja är patienternas lag. Basta.

Att ligga på observation
är egentligen ganska spännande. Den ena minuten vet man inte vad som skall hända den nästa. Som vål är. Ibland
många former trivs dock det sköna. Så också med undersökningarna. Vår tids läkare ha en mängd fiffiga hjälpmedel till sitt förfogande när det gäller att mer eller mindre bokstavligt genomskåda sina kranka medmänniskor. Vid närmare betraktande sönderfalla dessa hjälpmedel i två delar de (för den stackars delinkventen) behagligare samt de mindre behagliga eller direkt obehagliga. Till de senare hör enligt undertecknads mening absolut den där apparaten med gummislangen vid magsondering eler vad det heter. Varvid patienten . skall svälja någon kilometer slang. Kanske var det i verkligheten inte fullt så mycket, fast nog tyckte jag det alltid. Det ville ju aldrig bli någon ända på den. Dock skall jag här inte gå in på någon närmare beskrivning av seansen ifråga. Jag minns bara att jag skulle svälja och svälja samt andas lungt, djupt och fridfullt, och i övrigt vara som en människa. Däremot slapp jag samtidigt föra en spirituell konversation. Strängt taget vet jag inte om jag tyckte mest synd om mig själv eller om den älskvärda systern som med assistens av ett dito biträde ledde den nära nog makabra föreställningen. Dock kan jag tillägga, att denna föregicks av en s. k. provfrukost. Förresten var det just det eländet som skulle ”hämtas upp” igen. — Hämtas upp! Vilket oskyldigt uttryck, vilken förskönande omskrivning! Nåja, den kom ju också för all del. Frukosten. Numera tål jag inte se en gummislang ens på mycket stora avstånd och vet därjämte att jag saknar varje förutsättning för svärdslukarens ädla yrke. Puh . . . (På förekommen anledning meddelas att somliga människor svälja gummislang lika lätt som en italienare slukar sin älskade spaghetti.) O avundsvärda människor!)

Hur man ser ut inuti avslöjas.
Röntgenstrålarna ha som bekant fått en. ofantlig betydelse för den kliniska medicinen. Röntgenbilden utgör också enligt sakkunskapen ett bestående dokument över den avbildade kroppsdelens tillstånd vid undersökningstillfället. Ett flertal sådana bestående dokument äger numera Gotlands läns lasarett även över min enkla mage. Man envisades nämligen att vid några tillfällen ta porträtt av densamma, ehuru jag ofint nog ännu inte erhållit provkorten. Men det kan också göra detsamma, så mycket mer som den magen — troligen vid ”knäppningarna” inte var helt till sin fördel. Tror jag var gång jag bara tänker på saken.
Hur det gick till? Tja, enkelt nog. För undersökningsobjektets vidkommande. Strängt taget försiggick undersökningen i ett par apparater. Nej då, inte på samma gång. Nu skall jag hålla mig till den ena och så dramatiskt som möjligt söka skildra det yttre händelseförloppet i sammandrag.
Alltså är jag kallad till röntgen och förpassar mig i sällskap med en skön dam — ett av biträdena, fröken Gunhild, Nanna, Anna, Inga eller Signe, minns inte så noga — en trappa ned till avdelning B där röntgenavdelningen är förlagd. Vid dörren överges jag trolöst av den sköna, men mottages strax av en ny, som lockar mig in genom en dörr. Innanför denna slår emot mig ett gravlikt mörker, mot vilket det berömda egyptiska är rena rama ljushavet. Fasans klo ristar blodörn i mitt vilsna hjärta, vilket hoppar jämfota som en hysterika i utbrott. Men vad hjälper det, Jag ledes vidare in i något
onrman kunde se — skulle likna en kabyss. Var god blotta kroppen”, säger mörkret lägmält och monotont med damröst.
Inne i kabyssen ”lyser” en mörkröd lampa sig själv. Mig lyser den i varje fall inte. Pyjamasrocken åker av. Iförd endast byxorna ledsagas jag av något, som skymtar diffust vitt, via ett spökdraperi in i ännu ett mörker, ett betydligt större än kabyssnatten. Också här svävar en röd lampa i luften.
Blek men lugn har jag fått sätta mig på något som är av metall med vitt lakan över. Antagligen är det ett lakan och antagligen är det vitt. Svart och vitt! Raffinerat! Småningom upptäcker jag ett par skelett av stål, d. v. s.: jag mera anar än upptäcker dem. Svaga, svaga konturer av något som är tätare än det andra mörkret. Apparaterna! Jag sitter ju på den ena av dem. Ingenting händer. Men därborta, där vid det ena metallskelettet, rör sig plötsligt något vitt. En lång vit rock med en läkare uti. Det begrep jag senare, när jag väl stuvats in ibland stålramarna. Han — doktorn — sitter grensle över något som liknar en cykelsadel, fast den här är större och av annat material. Han väntar, men fortfarande händer ingenting. Slutligen ljuda nästan ljudlösa fjät. De stanna. I närheten av mitt ansikte dyka upp ur mörkret just nu de vaga konturerna av en underarm, så en hand och i handen en jättebägare av glas. Bägaren räckes mig. Mörkret talar och säger (nu med en annan damröst än den första): ”Var god och drick”. Jag lyder, stoiskt lugn. Utan att darra på handen. Nu är jag precis som Sokrates, han med giftbägar’n, möjligen dock något mindre vis. Och Sokrates sade: (tyst för sig själv den här gången): ”Kriton, vi äro skyldiga Asklepios en tupp. Offra den åt honom och glöm det ej!”
Men i stället för att bli tung i benen föres jag in i röntgenapparaten, i förbifarten undfåendes en vänlig uppmaning att inte slå huvudet i en utspretande stålarm .. .
Klart till aktion. Undersökaren på sin plats, jag på min. Och inne i manövercentralen dväljes syster Minna
vid regleringsbordet bland transformatorer reläer, strömbrytare, amperemätare, motstånd och allt vad det heter.
— Få vi röntgen, säger läkaren, och något sker bakom min rygg. Det’ är röntgenröret i sin skyddskappa, som ett tag åker fram och åter till det slutligen fixeras. Undersökaren sitter vid den fluorescerande genomlysningsskärmen och gör sina studier. Troligen håller den nyligen tärda ”giftbägarens” vällingtjocka innehåll — kontrastmåltiden — som bäst på att ta sig ned i tarm och mage. Så ropar doktorn några mystiska siffror, får en kasett, utbyter skärmen mot denna samt exponerar.
— Röntgen! ropar han till syster. Till mig lyder ordern: .”Andas in, andas ut, håll andan!” Och så efter något ögonblick: andas!
Så fortgår det en stund. ömsom genomlysning, ömsom exponering. En gång glömde doktorn förresten (till min stora besvikelse) formelns sista del, det där om ”andas”. ”Andas” kom aldrig. Själv hade jag en smula svårt att yttra mig i förevarande situation (jag höll ju andan för tusan). Men syster Minna, som är en lika god som människovänlig ung dam, tyckte tydligen även hon att det dröjde väl länge, varför hon från sitt manöverbord i rummet intill barmhärtigt uttalade den hett efterlängtade trollformen — ”Andas!”
— ”Ja”, sa doktorn och jag hörde hur han log, ”ja, det kanske är säkrast”.
Men just då var ”Andas!” det skönast klingande imperativet i världen…
Åtminstone för Pencil.

Gotlands Allehanda
Lördagen den 15 juni 1940
N:r 136