av RICHARD STEFFEN.
XXVIII
Förstöringen av Visborgs slott och dess ruiner.
Under landshövding von derOsten och Kungl. kammarkollegiet1689-1708.
Det var säkerligen icke utan stor besvikelse, som Cedercranta fick lämna hövdingedömet över Gotland omedelbart efter drottning Christinas frånfälle 9 april 1889. Redan den 11 maj var den nye landshövdingen Gustaf Adolph von der Osten genannt Backen på sin plats i Visby. I ett till honom riktat memorial säger Cedercrantz om sin ämbetsgärning, att han mottagit provinsen med’ ungefär 200 ödegårdar, men ”nu äre för tiden i södre befallningen en halv och i norra en halv, sålunda en endaste ödegård på hela detta land”.) Och kronans inkomster hade han bragt upp från arrendesumman 22,000 Riksdlr. till 64,126 Dlr smt.2) utom riksdagsbevillningen eller med denna inberäknad till 74,628 Dlr. smt. Om allt vad han under stora svårigheter vidare uträttat lämnade han till efterträdaren en grundlig underrättelse ”såväl som vad vedervärdighet och förföljelse som enom därför är bemött och vederfaren ocsh med vad fruktan, suckan och ängslan som man måst göra sitt ämbete”. Han gjorde nu en ansökan om att få bibehålla arrendet av de två kronoladugårdarna, vilka han i likhet med samtliga sina svenska företrädare haft för 200: – Dir. smt. om året. Därom kunde aldrig bli någon fråga, ty den som i första rummet borde haft anspråk på denna betydande förmån var naturligtvis efterträdaren. Von der Osten vågade likväl, ej ställa sina anspråk högre än att få Wisborgs kungsladugård, men inte ens detta beviljades, och han fick nöja sig med en löneförhöjning från 1,200: – till 1,600: – Dlr. smt. I stället drevos nu tillsvidare dessa jordagods av kronan själv: Klosterladugården (Roma) genom befallningsmannen i norra och Kungsladugården genom befallningsmannen i södra häradet.
Ä ven kalkugnarna sökte Cedererantz få behålla och framställde ett förslag, att han efter värdering skulle tå köpa hela slottsområdet, varför, han ville lämna motsvarande kvantitet kalk till Kungl. slottets i Stockholm pågående reparation. Även detta vägrades, I stället föreslog von der Osten, att även slottskalkugnarna skulle drivas av kronan, och därav skulle uppstå en betydande vinst. Detta förslag blev också godkänt. Och nu då slottets lämningar ej längre skulle reserveras för drottning Christinas räkning, hade varje hinder bortfallit för deras förvandling till kalk. En tid bortåt gick allt väl, och både ladugårdarna och kalkugnarna lämnade god avkastning. Men småningom uppstodo vissa olägenheter. Vid missväxt reducerades eller alldeles upphörde utbytet av lantbruket, och kalken kunde e j alltid avsättas till vinstbringande priser, varjämte förvaltningen vållade besvärligheter. Då beslöts av kammarkollegiet, att alltsammans skulle utarrenderas. Det var nu, som Holger Jönsson i Stockholm hade lyckats få kontrakt härom men sedermera ej kunnat anskaffa borgen. I stället överläts arrendet av Klosterladugården åt köpmannen i Visby Adam Helms enligt kontrakt av 28 nov. 1691 för 1000: – Dlr smt. om året. I fråga om Slottsladugården beslöt kammarkollegiet först år 1695, att den skulle utbjudas på arrende tillsammans med slottskalkugnarna genom offentlig auktion. Den som stannade för högsta budet var kalkbruksägaren i Klintehamn Nils Hindrichsson Schmitt,1) som bjöd för Kungsladugården 870 Dir. och för kalkugnarna, med rätt att begagna slottsstenen, 400 Dir. på 12 år från 1 januari 16969). Av det besiktningsinstrument, som upprättades före tillträdet, finner man, att den övre kalkugnen var belägen ”utom slotts- och stadsmuren” och den nedre ”inom stadsmuren och nedan slottet” med en ”kalklada strax därutmed”.
Emellertid hade redan före arrendetiden nya meningsskiljaktigheter och intressekonflikter uppstått, denna gång mellan kronan och staden, vartill de yttersta anledningarna voro tullförhållandena. År 1648 hade för hela riket påbjudits den s. k. lilla tullen eller porttullen för varor som infördes till städerna. För att denna skulle bli effektiv måste sålunda städerna omgärdas med tillräckliga stängsel, vilka ålades dem själva att uppföra. Detta var naturligtvis förenat med betydande kostnader, så det är förklarligt, om man här och där icke var särskilt ivrig att utföra arbetet. I Visby borde ju inhägnandet hava ställt sig jämförelsevis enkelt. Men muren var på flera ställen högst bristfällig, och isynnerhet var detta förhållandet vid slottsruinen, där öppningarna voro betydande och blevo allt värre till följd av kalkbränningen. Tullinspektoren Johan Schmitt inkom också med påminnelser efter särskild uppmaning från generalinspektoren för tullstyrelsen. Och därefter utfärdade landshövdingen i mars 1694 en skrivelse till borgmästare och råd i denna angelägenhet. Efter verkställd besiktning svarades, ”att staden fuller kan och bör opstängia en del av muren, men att kunna oprätta allt nedliggande finner staden omöjeligit vara för de många öpningars skull, som i muren äre och för den fattigdom som trycker. I fråga om det som alltför stor svårighet med sig förer finnes vådligast hos överheten hjälp med och understöd att sökia, emedan slottet allttid under K. Maj :ts nådiga hägn varit.”
Så kom Nils Hindrichsson Schmitts arrende, vilket 1 Höni rätt att använda för kalkbränningen vad som ännu var kvar av slottsruinen. Och nu (1696) strök allt med, rubb och stubb utom det lilla som finnes kvar än i dag, vilket var obekvämt att komma åt. Och därefter började man angripa de närliggande delarna av själva stadsmuren. Men trots att detta skedde genom kronans egna arrendatorer, fordrades att staden skulle hålla tillräckliga stängsel, och upprepade påminnelser härom gjordes av landshövdingen. Handlingarna i denna sak lämna vissa bidrag till stadsmurens historia. På hösten 1696 inkom tullbetjäningen med klagomål över svårigheten att hålla uppsikt över införseln till staden. Häri meddelas bl. a., att från det öde slottet går icke allenast från den yttersta kalkugnen från södra byrummet tvänne stora full komne allfarvägar nästan som genom södra tullporten över slottet till staden, som är gjort av dem som föra till och från kalkugnarna kalkved och sten, utan den ena slottsporten åt innersta kalkugnens låses aldrig varken natt eller dag och äre dessutom store biöppningar många ved desse och en annan port nedan för slottet på alla sidor kring, som i år äre flere I blevne genom det att slottsmurarne på vältre sidan nederrevne och stenen till kalkbrännande, som i sommar i synnerhet fortsatt, brukat vorden. Oss är omöjligt ved denne hösttiden, nu nätterna så mörka och långa, att var natt kunna uppvakta på så många bivägar och öppningar, och som nu bästa tiden är, att stadsens invånare komma till staden med sin boskap och landdrifter och annat mera, så hava vi ej kunnat underlåta att giva våra förmän sådant ödmjukligen vid handen.”
Om man jämför denna skildring med den i Gotlands Allehandas senaste julnummer införda avbildningen av slottsruinerna, så kan man därav draga den slutsatsen, att de omtalade två stråkvägarna gått fram genom de två stora brescherna (N och 0 på bilden), medan de mellanliggande och omgivande partierna av den till slottet hörande södra stadsmuren fortfarande stått kvar hösten 1696. Vidare framgår, att den del av terassmuren, som sträckte sig norrut från slottets nordvästra hörn, under samma tid blivit nedbruten och förtärd av den innersta kalkugnen, som låg på terassen Och i en handling härom från 1698 heter det, ”att stadsmuren vid trätrappan (som synes å bilden) vore bruten och ett stycke av stadsens jord intagit till kalkladans utvidgande”.
Emellertid gjordes nu av staden ganska aktningsvärda ansträngningar att utföra de av överheten fordrade avstängningsarbetena. På grund av förnyade krav och klagomål redogör stadens dåvarande byggnadsinspektor Hans Ihre för de åtgärder som vidtagits. Den 6 och 7 oktober 1696 hade han ”med pallisader och en färdig port täppt på slottet och neder vid Blekhagen, så och annorstädes i slottsmuren igenmurat, men allt sådant är sedermera av kalkbrännarna upprivet igen, och se dermera i sommar (1697) haver Johan Reinicke, kanngjutare, upprivit hela porten, som var valvmurad och därigenom kört ned sten vid tullhusets uppbyggande vid bryggan”.
Att i detalj redogöra för allt det trassel som följde under flera år skulle bli lika tröttsamt som det är över????. Arrendatorn fortfor med stöd av sitt kontrakt att bryta ned södra slottsmuren, som tillika var stadsmur. Och staden mottog upprepade påminnelser om stängningen. I Arrendatorn Nils Hindrichsson Schmitt dog år 1701, men kontraktet överflyttades på sterbhuset, som fortsatte affären till utgången av år 1706. Därefter inträdde som ny arrendator handelsmannen och sedermera lantjägmästaren Hans Joehim Krohn, som med en till 1000:- Dlr förhöjd arrendesumma fick samma rätt som företrädaren att använda slottsstenen.
I sina försök att hejda förstörelsen, som även blev ekonomiskt betungande för staden, tillgrepo nu dess representanter och myndigheter pietetsskäl och historiska synpunkter och yrkade, att landshövdingen måtte förbjuda arrendatorn att riva ”de gamla slottstorn” som icke mindre än andra gamla monument här i staden böra efter K. Maj As allernådigste behag stå orubbade och icke medelst alldeles ödeläggande och nederrivande förlora vestigierna av denna stads välstånds och flors förra befintlighet.”
Och så kom verkligen ett förbud av landshövdingen att vidare förstöra muren. Men vad hände? Krohn klagade hos kammarkollegiet över intrång i hans kontraktsenliga rättigheter och yrkade att få kontraktet upphävt. Det blev förhör och skrivelser, och landshövdingen förklarades hava orätt förfarit. Hela arrendesumman skulle ovägerligen betalas, och landshövdingen själv kunde eventuellt åläggas ersätta grohus förlust. Men när detta utslag kom, hade von der Osten under vissa förevändningar ställts under åtal inför Svea hovrätt och lagmannen Eric Bosin i okt. 1708 skickats till Gotland såsom vice landshövding för att avhysa von der Osten och övertaga förvaltningen, varmed han fortfor till utgången av år 1710. 1 oktober detta år kom den nye ordinarie landshövdingen generalmajor Sparrfelt, vars egentliga uppgift var att organisera Gotlands försvar mot väntade ryska anfall och som tillträdde landshövdingebefattningen med nyåret 1711.
Såsom ett led i hans (av efterträdaren Coyet svårt kritiserade) planer ingick också en förstärkning av Gotlands fortifikationsverk i Visby, Slite och Klintehamn.
Och nu äntligen blev det slut på murbrytandet. På sommaren och hösten 1711 blevo Visby stads murar nödtorfteligen reparerade, hålen täpptes till, och bastioner utbyggdes. En av dessa var den, som fortfarande bär namnet Skansen. Den anlades just på platsen för den av Krohn arrenderade övre kalkugnen, som sålunda fråntogs honom, varom det heter i en handling, att den är ”ödelagd och inbegripen uti en ny bastion, vid stadsmuren oppbygd”.
Resterna av den hava just i dagarna påträffats vid en nyss företagen utgrävning av Skansen.
Båda de ursprungliga slottskalkugnarnas läge hava sålunda nu kunnat exakt bestämmas.
Gotlands Allehanda
Fredagen 2 April 1937
Nr 74