hafva våra fullmäktige knogat igenom förslaget till ny byggnadsordning, hvilket skedde den 17:de dagen i Augusti månad anno 1875. Men trapporna, de höga och prydliga, få stå qvar i everldelig tid, derom fattades, högtidligen medelst votering, beslut, oaktadt flere talare såsom hrr Leijer, Ljungholm m. fl. förordade deras borttagande, dels på den grund att, då fullmäktige gillat sjelfva trappborttagningsprincipen, i det i förslaget vore stadgadt, att de skola, så vidt möjligt är, borttagas, vore skäl uti att, ju förr desto hellre, genomföra denna princip, dels framböllo de i Visby, mer än annorstädes, smala och krokiga gatorna såsom utgörande ett vigtigt skäl för trappornas slopande. Men intet halp, och oaktadt hr Ljungholm föreslog, att trappornas timglas skulle utrinna först år 1890, så segrade ändock, med 12 röster mot 9, komiterades i förslaget uttryckta mening, att-trapporna skola, så vidt möjligt är, borttagas.
I nära nog alla Sveriges städer är denna tidsenliga och välbehöfliga reform genomförd, och det är verkligen förundransvärdt att mer än en mening kan finnas angående denna lilla, men dock vigtiga reform. Men vi hafva tyckt oss inom stadsfullmäktige finna hufvudsakligast tvenne grundåsigter. En del anser, att Gotland är ett till alla delar egendomligt land, på hvilket knappast något från andra orter kan ega tillämplighet. Denna åsigt gjorde sig äfven vid behandlingen af trappfrågan gällande. Husen i Visby äro så billiga, sade man, att de icke kunde tåla vid en så betungande reparation, som borttagandet af trapporna. Vidare sade man, att en stor del af huset skulle komma att gå bort, om trappan skulle inflyttas deri. Detta är visserligen sannt, men månne icke äfven i andra städer husen är billiga och månne icke äfven der mångenstädes en del af huset genom trappans inflyttande inkräktas? Jo visserligen, och vi tro, att detta förhållande aldrig kan anses vara något för Visby egendomligt. Då husen äro så billiga och små, så kan ju husgaren för en ringa summa borttaga trappan åt gatan, och på inre sidan bygga en liten förstuga, eller hur han eljest behagar. Bort måste de, på hvad sätt det än sker, ty dylika halfmesyrer, som de, hvilka i förslaget framstälts, äro så godt som af ingen betydelse.
En annan mening, som äfvenledes ofta gör sig gällande, är den om inkräktande på den enskildes eganderätt. Men hvarje reform är ju ett sådant, och håller man strängt på denna grundsats, så blifva inga reformer möjliga. Bättre är att hylla den gamla, ofta tillämpade satsen: ”Gagnar det staten så — slå till”!
Förslaget skall emellertid ru i sin helhet åter remitteras till komiterade, hvilka derefter skola, i och för slutligt afgörande, inkomma till fullmäktige med utlåtande, och vi vilja i det längsta tro, att de vanprydande och trafiken hindrande trappornas dagar äro räknade.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 21 Augusti 1875
N:r 66