Det sätt, hvarpå gotländingarne bebandla sina minnesmärken och vårda sin stad, måste hos en främling väcka en ganska liflig förvåning, säger facqueline i Nya Dagl. Alleh., och vi instämma på det lifligaste.
Hvad de ryktbara kyrkruinerna och ringmuren angår, yttrar den ärade förf.
vidare, så underhållas de visserligen numera, tack vare ingripande från riksantikvariens sida, så, att de tord2 vara skyddade mot framtida ytterligare förfall.
Men att därför, för att förstörelsen af dem icke vidare får fortgå, hoppas på åtgärder från Visbyboarnes egen sida, som vore önskvärda för att de, äfven sådana de nu äro, skulle presentera sig så fördelaktigt de kunde, det har erfarenheten visat vara ganska fåfängt. Ja, med stöd af en egendomlig slapphet hos vederbörande (kursiveringarna af oss« Red. af G. A.) myndigheter fortgår till och med alltjämt, trots riksantikvariens upprepade protester, en förstöring, om ej af ringmuren själf, så dock af dess närmaste omgifningar, som icke oväsentligt bidrager till att förringa det pittoreska intrycket af en betydande sträcka af densamma, sedd utifrån.
Muren omgafs förr i världen till stärkande af försvaret här i Visby, som på andra medeltidsfästen, af en vallgraf.
Man ser numera ej af denna gamla vallgraf vidare betydande spår. På ett par ställen kan man dock än se grafvens sträckning. Utanför ringmurens norra del är den till och med tämligen ofördärfvad. Vid södra delen af muren är också en grafsträcka, men hur längel Den har användts och användes fortfarande till afstjälpningsplats för sopor och afskräde, tills grafven väl inom kort är )en sophög. Riksantikvarien har, som sagdt, icke en, utan flere gånger protesterat mot denna vandalism, men hvad hjälper det, när stadsinvånarne icke af sig själfva förstå att taga hänsyn till hans protester och de myndigheter, det närmast ålåge att ge dem effektiv kraft, helt enkelt lägga armarna i kors och låta vandaliemen fortgå. Detta är så mycket mer egendomligt, som det faktum, att anslag begärts och användts för murens iståndsättande, ju visar, att här dock finnas män, som förstå dess betydelse och värde.
Det är dock ej endast vallgrafven, vandalismen gält. Äfven själfva muren kunde nog vida mer än som skett behöfva befrias från under årens lopp tillkomna »förstärkningar», som allt utom bidraga till att pryda densamma. Den har naturligtvis från början i hela sin sträckning gått fri äfven på sin inre sida. Det gör den emellertid ej numera. På icke obetydliga sträckor gå bygnader och skjul ända in till densamma, och här och hvar har den äfven begagnats till ett ändamål, som för dess ursprungliga torde vara fullständigt främmande, äfven om det också onekligen bidrager tillatt hålla främlinsar från lifvet.
Muren är från början icke bygd med raka sidor och fullt homogen, utan är bredast vil basen, med sidorna konvergerande uppåt dess krön och delvis mellan de stora kvaderstenar, som bilda dess sidor, i sin kärna fyld- med lösare grus och stenar. Detta dess bygnadssätt har man vid de delar af den, där äfven i öfrigt anhopningen af skjul och bråte intill densamma är värst, begagnat sig af på så sätt, att man lossat kvaderstenarna på dess inre sida och sedan gräft sig in i dess lösare kärna för att där anlägga en följd af små lokaliteter, lika nödvändiga som olämpliga att närmare determinera.
Man kan ju här ej begära betydande expropriationer och andra uppoffringar från stadens sida. Men tolerans mot dylikt är dock för mycket, och slappheten mot oordningar visar, att känslan för minnenas helgd långt ifrån är lefvande ens hog alla vederbörande.»
Det är skarpt klander Jacqueline här uttalar, men tyvärr fullt – befogadt, och önskligt vore om författarens ord icke förklingade alldeles ohörda. Men därvidlag är väl, särskildt när det gäller södra vallgrafven, icke mycket att hoppas.. Området där den för hvar dag allt mindre återstoden af denna graf är till fihnandes är ju enligt den på initiativ af högsta vederbörande på orten tillkomna nya stadsplanen planeradt ocnh utlagdt till park, och någon ändring af detta beklagliga misstag lär väl icke komma till stånd, så länge de som makten hafva nöja sig med att själfklobt och med suveränt förakt för utsagor af riksantikvarien Hildebrand och andra auktoriteter på historieforskningens område helt frankt förklara, att södra vallgrafven visst icke är någon vallgraf utan blott och bart ett simpelt, för länge sedan öfvergifvet stenbrott.
O, sancta simplicitas!
Man skrifver och bråkar så mycket om satadsdelen litt. A, hvars olämplighet att indelas till bygnadstomter och kvarter väl bort och bör ligga i öppen dag, Om man därför ville låta litt Å., gamla hamnen, ligga som den ligger för – att möjligen i en framtid tagas i anspråk för det ändamål hvarför den varit använd i stadens välmaktsdagar — om man kunde besluta sig härför och i stället oftrade en bråkdel af det bläck, der tid och arbete, som nedlagts på ordnandet af stadsplanen för litt. Å, på att undan vandalism och tillintetgörelse rädda en af de forntida befästningsverkens allra ståtligaste partier, då vore bärmed ojämförligt mycket mera vunnet, och den som lyckades härutinnan hade förvärfvat sig berättigade anspråk på samtidens tacksamhet och eftervärldens vördnad och högaktning.
Det är åtminstone vår oförgripliga mening om saken; det är icke första gången vi nu uttala den, och det blir väl icke heller den sista. W.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 1 September 1899
N:r 133

