Ångaren »Visbys» äfventyrligaste resa.
Resorna vintertid mellan Gotland och Stockholm ha i allmänhet föga af direkt behag att bjuda, ty för det mesta rasa vreda vågor därute på Östersjön, skrifves i St.-Tidningen.
Ett af Gotlandsflottans mest pröfvade fartyg är den gamla hederliga ångaren »Visby». Bygd vid Motala 1866, har den nu kämpat mot väder och vind i 32 år, men maken till den resa, den gjorde i onsdags från Slite, har den aldrig varit med om förr. Det knakade också tappert i den gamla båten, men arbetade duktigt gjorde den ändå. Raskt klöf den de tornhöga sjöarna och fram gick den.
Orädd och trygg på allt och fruktande för intet.
Ett isskepp.
Också kom ångaren in till Stockholm i en skrud, som kunde anses som en hedersdräkt; den fick den nämligen då faran var som störst. Det var en isskrud, som räckte så godt som från »topp till tå».
Förmasten bar en ismassa, mångdubbelt tjockare än den själf var, och tågen stodo som väldiga ispelare. Från den till ett enda isflak förvandlade kommandobryggan hängde långa ispiggar liksom i en isgrotta, och föröfrigt låg, hvart man såg, ett tjockt istäcke, som gaf en mycket omväxlande form åt de olika fartygadelarna.
När båten lämnade Slite på Gotlands ostkust kl. half nio på onsdags f. m. var det strålande godt väder ooh man hade de bästa förhoppningar om en angenäm resa. Vid half fyratiden började det snöa, men man var au så nära Landsort, att ingen tanke på fara fans hos någon af besättningen, passagerare förde båten nämligen icke denna gång.
Vid 5-tiden tog emellertid snöstormen till, och med ett stod det klart för kapten Gardsten, :som för båten, att han ej skulle kunna komma i skydd inom Landsort.
Fyren syntes ej,
och med allt annat än behagliga känslor måste kaptenen öfverge hoppet att gå in i skärgården. Oaktadt han var så godt som vid resans mål.
Han gick ut igen, och så började en seg kamp mot storm och snötjocka, hvarur den duktiga båten visserligen gick med heder, men hvilken ingen af befäl eller besättning, inte ens den gamle gemytlige »mäster» i maskinen, hr Holmqvist, som likväl seglat mellan Gotland och Stockholm i 38 år, varit med om.
Vid 10-tiden på aftonen tog stormen först riktigt fart. Vågorna vräkte jättehöga, och i den bistra kylan frös allting på däck till is. Besättningen vågade sig inte ut, och så småningom lästes dörrarna, som förde till skansen, och besättningen fick se sig om efter liggplatser i salongen.
På komandobryggan
var det naturligast värst att uthärda, då sjöarna oupphörligt slogo öfver densamma. Kapten Gardsten har på denuaresa visat sig både som en duktig och framför allt försiktig befälhafvare.
Dörren till hans lilla kajuta bredvid styrhytten, hans enda skydd, lästes till af isen och blef omöjlig att öppna och samma öde rönte styrhyttsdörren. Vid de kraftiga försöken att öppna den sprang rutan, och så måste man i det bistra vädret, öfversköljd af sjöarna, stå och spika en säck för gluggen efter rutan.
Iu i själfva styrhytten vräkte sig den ena sjön efter den andra, och hytten liknade mera en ishydda än en hytt. Allt var isbelagdt.
Matförhållandena
blefvo naturligtvis under sådana omständigheter de mest primitiva. Att få eld i spisen lyckades ej, och så återstod endast att lefva på torrskaffaiog och kanske skulle den ha frusit in, den med, om inte »frökeh Alma i försalongen> och kokerskan visat sig så oförskräckta ech varit så vana vid sjön, som de äro. De tre öfriga fruvtimren ombord sjuknade genast in och deras plågor beskrifvas som förfärliga.
I denna nöd var det de båda duktiga flickorna, som togo i. Från den opraktiskt, långt i fören liggande matsalonzen, källaren och skafferiet skaffade fröken Alma mat till hela besättningen, och för att komma öfver det öppna däcket utsatte hon sig esomoftast för den största fara. En gång tog också en sjö fatt i henne och endast en slump, att en e’dare såg det från midskepps |och sprang ut till räddning, hindrade att stormen kräft ett offer — och ett så’nt »matnyttigt» offer sedan.
Mot sjöarna.
Med sakta fart styrdes nu båten mot sjöarna, vända vågade man inte, emedan det hade varit säker undergång. Så gick timme efter timme under orolig bidan. Någon sömn var inte tänkbar, utan man höll sig beredd på att kämpa till det yttersta.
Ett helt dygn varade denna pinsamma oro. Ändtligen vid 4-tiden på torsdagen upphörde stormen och vid 6-tiden passerade man Landsort. Vid half 9-tiden kastades ankar vid Axviksholmarna och så hade man lugn och ro, faran var öfver och man gick till välbehöflig hvila för att så åter befiona sig vid Riddarholmshamnen kl. vid pass 12 i fredags f. m., efter att ha användt trettitre timmar på en resa, som annars tar nio timmar.
Ännu i sin härligt vackra isskrud slussade båten på middagen och gick att lossa spanmålslasten vid kvarnen »Tre kronor:».
Gotlands Allehanda
Måndagen den 19 December 1898
N:r 196