damernas egen tidning, meddelar porträtt af med. doktor Sigrid Engström, född Molander. Porträttet åtföljes af sympatiskt skrifven text, hvaraf vi icke kunna neka 088 nöjet att återgifva följande:
Fra Engström är ej den enda svenska kvinna, som tillägnat sig en grundlig vetenskaplig bildning för att sedan offra sig i månsklighetens tjänst; nej, denna ära delar hon med flere. Men vi skulle önska att alla de, som sträfva efter så att säga manlig bildning, med henne delade äran af att därunder ej hafva. förlorat något af sig själf, af-det,-som är kvinnans förnämsta prydnad, hennes skönaste »väsens art», detta sant kvinliga, som utöfvar ett så förädlande inflytande på omgifningen och låter den ana något af det ursprungliga kvinnoidealet.
D:r Engström är en lefvande gensägelse mot det i denna tid gängse påståendet, att lefnadskallet — det »manliga» — i och för sig skapar en vrång bild af kvinnan. För visso är orsaken till en sådan vrång bildatt söka i den indivuella karaktären. Är grundtonen ren, blifver det därpå bygda ackordet harmoniskt; är den däremot falsk, kan däraf ej frambingas annat än en skärande disharmoni, som verkar upprifvande och störande.
Emellertid blir det ej hufvudstadens innevånare, som få draga fördel af d:r Engströms gedigna kunskaper och samvetsgranna plikttrohet. I Visby, de gamla minnenas stad, äger hon sitt hem, sedan ett år i äktenskap förenad med v. häradshöfdingen S. W. Engström, och där har hon redan anträdt sin läkarebana. Kanske blickar Saneta Catharina undrande ned på denna det nittonde århundradets dotter, i så mångt och mycket olik sin medeltidssyster. Förvånad skall hon finna, att ett lif kan blifva långt fullare och rikare genom att lindra andras smärtor än genom själfpålagda lidanden, tastor och späkningar. Vid upptäckten af. att detta »sena tiders baron» är ett väsen, lika rent och skärt, lika sant kvinligt som hon själf, skall hon säkerligen viga sig till den unga läkarens skyddsande för att bryta törnena af de rosor, som för visso skola betäcka hennes lefnadsväg.
Gotlands Allehanda
Lördagen den 13 Augusti 1898
N:r 123