Svårt våld och våldtäktsförsök midt på ljusa dagen.
I onsdags f. m. inkom hit till staden en ogift kvinna från Tystebols i Stenkyrka för att efter några småärendens uträttande, begifva sig till Veskinde, där hon erhållit arbete å betfälten.
Hon anträdde också fram på dagen vandringen till sitt arbete. Kommen utanför Norderport träffade hon tillsammans med en äldre mansperson, hvilken sedan befans vara arbetaren Johan Pettersson från Gällungs i Veskinde, där han är arrendator af ett båtsmanstorp.
De båda vandrarne kommo i samspråk, och Johan Pettersson, som sade sig skola till samma plats som kvinnan, föreslog, att man skulle slå följe »för att förkorta vägen».
— Men inte gå vi landsvägen inte — sade Pettersson. — Den är för lång. Vi ta genvägen genom skogen.
Detta ville flickan ej till en början, men slutligen gick hon in därpå, och man slog in på genvägen åt Hästnäs förbi Bingers kvarn.
Då de gått en stund och hunnit förbi kvarnen fram till en lada på östra sidan af järnvägsspåret, föreslog Pettersson, att de skulle sätta sig att hvila på en dikeskant. Han framtog därpå en bränvinsbutelj, drack först själf och bjöd sedan sitt sällskap att dricka. Efter någon tvekan smakade hon äfven på flaskans innehåll samt förtärde därtill något mat ur medförd matsäck.
Pettersson, som hittills förhållit sig lugn och hygglig, började nu att visa sig närgången och gjorde den ensamma kvinnan skamliga förslag, hvilka dock af henne bestämdt afböjdes. Pettersson ville då påtruga henne penningar, men hon vägrade att motraga dem samt gjorde min af att vilja aflägsna sig. Då blef P. vild och utfor i hotelser mot sitt offer samt rusade slutligen på henne och kastade henne handlöst ned i diket. Förfärad sprang hon åter upp och ville springa sin väg, men åter fick nidingen fast i henne och slog henne till marken två särskilda gånger.
Flickan började då att ropa på hjälp, hvarvid Pettersson grep en på marken liggande sten och tilldelade henne ett våldsamt slag i pannan, så att hon tumlade omkull. Men hon förmådde dock åter att resa sig och rörade fortfarande på hjälp. I detsamma erhöll hon ett nytt elag af stenen vid ena tinningen, dock ej hårdt nog för att förtaga henne sansen, hvilket våldsverkaren antagligen beräknat.
Hennes rop om hjälp hade emellertid hörts af en förbipasserande person, åkaren Ekedahl, hvilken nu kom till hennes hjälp, hvarvid Pettersson skyndsamt aflägsnade sig.
thuru medtagen at förskräckelsen och af misshandeln — hon hade en stor svullnad i hufvudet efter det första slaget — förmådde dock flickan åter begifva sig in till staden, där hon genast anmälde det skedda för stadsfiskalen. Polis utsändes genast, och på kvällen anhölls och infördes till polisvakten föröfvaren af det upprörande våldet.
Med obesvärad min och fräckt leende erkände Pettersson efter ett kort nekande otvunget hvad han gjort, tilläggande:
— Hvad är det skäl att neka? De förb. fruntimren få ju alltid rätt.
Efter hållet polisförhör häktades P. och införpassades till länsfängelset.
Hans offer, som gifvetvis var rätt medtagen, lär ej komma att lida något framtida men af den henne öfvergångna misshandeln.
Ransakning med Pettersson hålles om måndag å länsfängelset.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 15 Juli 1898
N:r 106