hafva på den korta tiden af endast ett år tndergått en anmärkningsvärd förändring och afgjordt till det sämre. Vid en jämförelas mellan dessa förhållanden i April 1896 och i Äpril 1897 visar sig en skilnad som är rent häpnadsväckande för våra små förhållanden. I fjor stodo, då 1 April, en af årets två ordinarie fyttdagar, kom, ett stort antal större och mindre lägenheter outhyrda. De husägare, som lyckats finna hyresgäster till sina lediga rum, hade fått nöja sig med ett rätt blygsamt hyresbelopp för de samma, men på samma gång fått ikläda sig ganska stora uppoffringar för att görå det så bekvämt som möjligt för hyresgästen. Man hyrde då, för att taga ett exempel ur högen, ut 2 rum med kök; centralt belägna och med vatten i gården; vacker utsigt och allt sådant som eh hyresgäst sätter värdö på, för 110 å 130 kr. om året. Med ett ord — Visby var då ännu, hvad det under en lång följd af år varit; ett litet Eldorado för hyresgäster i änseende till de låga hyrörnå och ett pinorim för allt hvad gårdsägare heter, och detta senare af alldeles samma skäl som det förra. Häraf följde ock, att mången fastighetsägare ansåg det som en verklig tur, om han kunde lyckas sälja sin »kåk» för någorlunda skapligt pris d. v. s. så, att han icke förlorade på affären, men ej heller fötjänade ett enda öre. Mången semnade då ock ifrån sig sitt hus till ny ägare emot att denne öfvertog de huset vidlådande inteckningarne och utan att få ett enda öre i kontanter.
Det är gifvet, att, på samma gång hyresgästerna och busköparne af dessa förhållanden njöto stor fördel, de; som voro husägare och hyresvärdar, gjorde kännbara förluster. Men så småningom inträdde helt och hållet
omvända förhållandet.
»Så småningom» är dock kanske ej här det rätta ordet. Fy förändringen gick, som vi redan sägt; fort nog. Och redan 1 Öktober förra året var efterfrågan på lägenheter; särskildt mindre sådana, vida större än hvad tillgången var. Redan då sågo de hyrande klart att deras gyllne tidsålder var slut, och de, som förut varit pockande och fordrande, togo ni »gkeden i vacker hand» och böllo till godo med en långt anspråkslösare boning än de förr velat nöja sig med men betalade det oaktadt vida större hyror än dittills.
Och husägarne? Dessa hade länge nog burit den onda dagens besvärligheter och förluster. Hvad var då naturligare än att de togo tillfället i akt och togo igen skadan. Hyrorna stego, villigheten att göra förändringar och förbättringar minskades samt försvann slutligen alldeles. Och de husägare, som voro »olyckliga» nog (nyss hade detta varit en verklig lycka!) att ha sina lägenheter uthyrda till efter forna förhållanden moderata pris, sade nu upp sina hyresgäster och förelade dem två ting att välja på: antingen skulle de betala högre hyror eller ock skulle de flytta. Många valde det första, enär de icke sågo sig någon annan utväg. Andra deremot bestämde sig för att flytta i förhoppning om att på annat håll få bostad för lägre pris. Men de bedrogo sig. Der en lägenhet fanns att få, der voro hyrorna lika höga om inte högre än på det gamla stället.
Och så fortgick det under de sex månader som nu förflutit sedan reaktionen i bostadsförhållandena på allvar börjat inträda. Och i dessa dagar, då åter en flyttningstid är inne råder
verklig bostadsbrist.
Under hela tiden från nyåtet till dato har efterfrågan på bostäder varit ovanligt stor. En husägare som haft en lägenhet ledig, har knappast behöft lägga två strån i kors för att få den utbyrd — det har kommit rumssökande i stora skaror, den ena öfverbjudande den andra; ja, man har gått så långt i sin ifver att få tak öfver hufvudet, att man velat muta husvärdarne att bäfva redan uppgjorda kontrakt och bjudit dubbelt mot hvad den lycklige, som kommit först, utfäst sig att betala. Har on husägare någon gång ansett sig behöfva genom annons I tidhingårna kungöra att han häft lägenböter att byra ut; så bär följdet blifvit formlig rusning af hyresgäster. Ja, låhgt innan annonsön varit synlig, hafvå de kommit; ty på sista tiden här man tagit sig före att gå till tidningarnas annonskontor för att i förväg göra sig underrättad om, huruvida någon annons om lediga rum blifvit inlemnad.
Vi ha exempel på, att då en person, som haft en lägenhet att uthyra, annonserat att »närmare upplysningar lemnas på Gotlands Allehandas annonskontor», det kommit 20 till 30 personer redan en balftimma efter det tidningen utkommit i staden för att få upplysningar om de anuonserade rummen.
Än Hera exempel på det rådande boslädsbristeni — ock deribland ett par verkligen tragikomiska — skulle kiunnä framhållas: — Ett pat må meddelas; Vi Ha låtit oss berättas, ätt i ett af stadens bäst belägna hus; fom uteslutande bebos af burgnare samhällsmedborgare, två rätt stora familjer; den eha med fyra barn, tillsammans bebo en lägenhet på tie tum med kök. Någon lämpligare boningsplats har ej kunnat anskaffas, utan måste den ena af dessa familjer nu 1 April flytta ut ur staden till en omkring tjugo minuters väg från den samma belägen plats. — För ett par månader sedan afled en aktad medlem af vårt samhälle. Han bebodde en lägenhet om 6 rum med kök. Dödefallet inträffade på natten, På morgonen, så fort ryktet om hans död hunnit sprida sig; uppvaktades vice värden för det hus det den döde bodde; af Hera Personer; kvilka med anlödning af dödsfallet trodde att lägenheten skille bli ledig, och för den skull redan ni ville försäkra sig om densamma.
Som man ser, är det icke allenast på mindre lägenheter eller s. k. arbetarebostäder det är brist. Nej, bristen sträcker sig öfver hela linien; och den blir allt större och större dag från dag.
Hvar och en, som ser dessa förhållanden, inser också, att något ovilkorligen måste göras för att afhjälpa bostadsbristen: Och hvad som skall göras måste göras snart: Men frågat är
Hvad skall man göra?
Ått bygga nya hus vore ju det bästa sättet. Men dettill fördras först och främst två ting: petigat och bygnadstomter. Det förra är det måbända klent med; det senate deremot är det ingen brist; på åtniinstone ej utom stadsmuraine: nad i själfva staden deremot äro tomterna få; men der kunde saken rangeras så, atten del gamla kåkar refvos och nya ändamålsenliga hus uppfördes i deras ställe. Dock, det fattas, som sagdt, pengar — till en del äfven företagsamhet.
Der det dessutom ej är penningebristen och företagsamheten som lägga hinder i vägen, der kommer ännu något annat aber». Staden äger utapför söder och öster en del jord, hvilken är ämnad till hustomter. Men
stadens tomter äro för dyra.
Det begöres 20 å 25 öre kvardratfoten för dessa tomter, och priset för en till ett mindre hus tillräcklig tomt stiger såJunda till minst 1,000 kr. Men en så dyr tomt bar en arbetare icke råd att köpa. Och då blir följden den, att, medan inne i staden ett stort antal familjer ej veta hvar de skola få tak öfver hufvudet, ligga dessa tomter osålda och staden har ingen inkomst af dem. Vi klandra icke stadens myndigheter för det de se på stadens bästa och för den skull hålla prisen uppe. Men vi hemställa till dem huruvida det ändock ej vore med klokhetens och humanitetens lagar öfver.
ensstämmande om prisen på åtminstone en del af dessa tomter något nedsattes, så att äfven en mindre burgen köpare vågade inlåta sig på tomtköp af staden. Får allt gå som hittills, så blir slutet utan tvifvel det, att staden får gripa in och afhjälpa bostadsbristen på ett sätt, som måhända blir mera kännbart än en nedprutning i tomtprisen skulle blifva. Vår stad går nämligen med stor sannolikhet en hastig utveckling till mötes.
Industrien börjar mer och mer utveckla sig och de år från år förbättrande kommunikationerna med såväl öns landsbygd som med fastlandet bidraga äfven med naturnödvändighet till att göra inflyttningarna till staden allt talrikare. Den idylliska tid är alltså nu förbi, då Visby borgare och invånare godt rymdes utan obehag inom de gamla ringmurarna. Och när så är, måste vi äfven söka att sätta oss in i dessa nya förhållanden samt själfva bidraga till att göra dem bättre än de gamla. Och ett af de mest verksamma medlen dertill är att skaffa den annalkande bären af nya samhällsmedlemmar goda och fullt rymliga bostäder. Intet bidrager så till att skapa ett proletariat som dåliga bostäder; intet demoraliserat såsom trångboddhet och dåliga bostadsförhållanden i öfrigt. Vi skulle kunna skrifva många spalter med bevis om att sedeslösheten och olusten för arbete hos många äro skapade af dåliga, osunda och i öfrigt olämpliga bostadsförhållanden. Goda, sunda och fullt rymbostäder verka deremot raka motsatsen. Vilja vi derför förskona oss själfva från att få sambället öfversvämmadt af parias, så måste vi i tid vidtaga förståndiga och verksamma åtgärder i den framför allt annat vigtiga bostadsfrågan.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 2 April 1897
N:r 51