härstädes, då teol. kandidat O. Levin nämdes till lektor i kristendom och filosofi vid högre allmänna läroverket, var icke enhällig. De kvarstående sökandena voro den nämde samt fil. doktorerna A. V. A. Elgström och G. A. Norelius.
Majoriteten, bestående af biskopen, rektor Jacobson och lektor Gylling, enades om den förstnämdes votum.
Samtliga sökande förklarades kompetenta.
Då jag derefter — yttrade biskopen — skall mellan dem anställa jämförelse, ber jag i afseende å de betingelser som § 53 af läroverksstadgan angifver, endast att bemärka, det Levins större grundlighet i det ena ämnet (kristendom) kunde synas uppvägd af Elgströms och Norelius’ grundligare insigter i det andra (filosofisk propedeutik) om dessa bägge ämnen vore för platsen lika vigtiga. Men då det förra har med hänsyn både till nudervisningstid och betydelse från elementarbildningens ståndpunkt mycket högre vigt än det senare, får den förstnämda sökanden redan härigenom ett beaktansvärdt företräde framför sina medsökande.
Härmed är jag inne på jämförelsen ur en af de synpunkter, som i § 64 läroverksstadgan omhandlas, nämligen sökandens lärdomsförtjänster särskildt i de till sgysslan hörande ämnen. Lätt nog är att i detta afsbeude med hvarandra jämföra Elgström och Norelius. Jag gifver företrädet åt Elgström på grund af hans »berömlig» i fil. lic.-examen, hans om högre votenskaplig begåfning vittnande författarskap. Men att på grund af förefintliga lärdomsmeriter sätta någondera af dessa på det hela ens vid sidan Levin, torde blifva omöjligt, visserligen icke på gruvdvalen af aflagda examina allenast, men till följd af Levins vida förtjänstfallare för fattarskap, en synpunkt, som ju på fullgoda skäl plägar tillerkännas långt högre betydelse i fråga om vetenskaplig förtjänst än några examensbetyg kunna skänka, I ifrågavarande afseende måste Levin alltså tillerkännas ett Icke ringa förstog framom de öfriga. Afven i undervisningsskicklighet satte biskopen Levin först.
Då slutligen Levin har längre, i alla afseenden lika väl vitsordad tjänstgöring som de kompetenta medsökandena och sålunda ur alla de synpunkter som böra komma i betraktande” intager främsta rummet, så utvämde biskopen med sina röster Levin till platsen.
Lektor Höjer med hvilken lektor Fagerholm instämde:
I frågan om undervisningsskicklighet ansåg han Levin och Norelius något bättre meriterade än Elgström, emedan de bägge såväl för uudervisningsprof bär i Visby som i profåret erhållit betyget »med beröm godkänd» i kristendom, under det Elgström erbållit »icke utan beröm godkänd». Att doktor Elgström för sitt prof i filosofi i Visby erhållit ett något högre betyg än Norelius, kunde så mycket mindre uppväga d:r Norelius’ nyssvämnda företräde, som äfven han i profårsbetyget erhållit »med beröm godkänd» i filosofi. Teol. kandidat Levin och d:r Norelius ansåg han i undervisningsskicklighet lika meriterade, enär det företräde, som Levin derutinnan äger genom sitt här i Visby aflagda undervisningsprof till fullo uppväges deraf, att d:r Norelius i profårsbetyget erhållit »Med beröm godkänd» i filosofi och samma betyg i det tredje af honom själf valda ämnet, under det att kand. Levin hvarken haft filosofi eller sitt tredje ämne i profåret.
I fråga om lärdomsförtjänster ansåg han doktorerna Elgström och Norelius hafva företräde framför kand. Levin, enär den senares högre teol examen i någon mån uppväges af de förres högre betyg och de derjämte hafva en väl vitsordad lärdom i filosofi förutom en högre genom filosofiska examina vitsordad allmänbildning, särskildt ådagalagd i det tredje af dem själfva valda ämnet, under det att kand. Levin i fi losofi endast kan uppvisa betyget »godkänd» i teol.-fil.-kandidatexamen och i fråga om insigter i det tredje själfvalda ämnet, icke ägde något vitsord alls. Kand. Levins öfverlägsenhet i disputationsprofvet, som, hvad dr Norelius angår, motväges deraf. att han aflagt sådant prof både inför filosofisk och teologisk fakultet, ansåg han i trots af kand. Levis omfattande och förtjänstfulla arkivforskningar icke vara af sådan betydelse, att det uppväger medsökandenas i öfrigt ådagalagda större lärdom. Hvad angår förhållandet mellan Elgströms och Norelius’ lärdomsmeriter, ansåg han den förres betyg i filosofi uppvägas af den senares mera omfattande författareverksambet och dubbla disputationsprof.
Hvad slutligen angick längden af föregående väl vitsordad tjänstetid ansåg han Levins längre tjänstgöring uppvägas derafatt hans medsökande, som i detta afseende äro ungefär likstälda, synas i högre grad haft sin undervisning i det högre skolstadiet».
På grund häraf gat Höjer d:r Norelius sin röst.
Gotlands Allehanda
Fredagen den 6 November 1896
N:r 171