afgafs i onsdags inför Stockholms rådhusrätt. Vi meddela här nedan densamma i dess helhet:
År 1888 21 November inkom för undertecknad, Notarius Publicus i Stockholm, sjökaptenen Enoch Johansson, f. d. befälhafvare å förlyckade ångaren Dagmar, samt förmälde såsom följer angående nämda fartygs sista resa från Visby med passagerare och last af diverse, destineradt till Stockholm, nämligen:
Ångaren Dagmar, som i alla afseenden var ett starkt bygdt fartyg i godt och sjövärdigt skick samt tillräckligt bemannadt, afgick från Visby måndagsafton 12 November kl. 8, djupgående akter 8 1/2 fot, för 7 1/2 fot, under god väderlek med stiltje, men mulen luft; och fortsattes resan, styrande kurs på Landsort N 1/4 V på kompassen m. v.
Till följd af den sena årstiden, hvilken medför strängare arbete för styrmän såväl som besättning vid lasternas lossning och lastning och hvilka under sista tiden pågått natt och dag, tog jag företa vakten till kl. 12 på natten, då andre styrmännen G. A. Eriksson öfvertog densamma, men lemnade jag detta oaktadt däcket först omkring kl. 1 på morgonen 13:de, då jag ingick i navigationshytten och satte mig påklädd i lutande ställning på soffan, för att, om så skulle påfordras, vid första kallelse genast vara till hands. Innan jag ingick i navigationshytten, hade bemälde Eriksson af mig erhållit order att, så fort Landsorts fyr kom i sigte, genast låta väcka långlotsen för att denne som vanligt skulle öfvertaga fartygets lotsning inomskärs. Enligt styrmannen Erikssons utsago kom Landsorts fyr i sigte kl. omkring 2 på morgonen, då Eriksson, utan att först varsko mig, lemnade däcket för att väcka långlotsen Pettersson, som straxt derefter kom på däck, hvarefter han, utan att meddela sig med mig, öfvertog fartygets ledning. Enligt hvad Pettersson uppgifver passerades Landsorts fyr kl. 3,30 f. m. (rodret sköttes af matrosen Andersson) hvarefter kurs styrd. på Röko fyr, efter hvars passerande kursen ändrades till N. t. V. på kompassen; en kurs som förut styrts under den mörka årstiden hvarje resa i 10 minuters tid för att klara Treklubbskär om babord och hvilken kurs skall fortsättas tills Vattklubbens fyr kommer i sigte, hvarefter kursen skall sättas på densamma. Långlotsen Pettersson säger sig halva styrt nämde kurs, hvilket vitsordas af ofvannämde matrosen Andersson. Men då han efter den vanliga tiden ej fick Vattklubbens fyr i sigte, märkte han att fartyget kommit för mycket babord hän eller på orätt sida om Treklubbskären, antagligen i följd af ovanligt stark ström, som, enligt hvad man sedermera erfarit, vid tillfället varit rådande. I samma ögonblick törnade fartyget, utan att långlotsen hann vidtaga några åtgärder för att genom maskinens stoppning och backning förhindra olyckan.
Jag utkom från navigationshytten på däck ögonblicket innan olyckan inträffade, lät stoppa maskinen, sätta pumparna i gång samt undersöka fartyget och fann då att vatten redan inträngt i källaren under försalongen, hvarför energiska försök gjordes att inifrån med dref och fjäderkuddar provisoriskt täta der befintlig läcka och hvartill äfven användes saltade hudar af lasten och jerntyngder. Dessutom för des utombords under fartygets botten ett nytt råsegel och sattes alla fartygets behöfliga pumpar i gång för att försöka länsa detsamma; samtidigt langades vatten medelst pytsar från källaren, hvarigenom fartyget kunde hållas läns. Omkring kl. 5 f. m. samma dag passerade ångaren Klintehamn, hvilken efter erhållen signal vände och ankrade i närheten, hvarefter styrmannen å sistnämda fartyg i båt anlände till sidan af Dagmar och af hämtade några af passagerarna. Samtidigt afsändes skriftlig rapport om olyckan till en person i Södertelge, med order att per telefon meddela fartygets kommissionärer i Stockholm vidare underrättelse om olyckan samt anmoda dem anskaffa assistans, äfvensom särskild begäran i Södertelge om bogserbåt med däckad pråm för lastens bergning. Då det visade sig möjligt att hålla fartyget läns, sattes fotoflaggan för erhållande af Landsorts lots, i afsigt att, redan denne ankommit, kasta last öfver bord eller, om pråm hunnit anlända, lossa i denne, för att lätta fartyget och få det från grundet samt deref ter få detsamma i bättre skydd för möjligen blifvande sjögång, derest fartyget ej skulle kunna hållas lens och fortsätta. Lodning företogs och befanns grundet hafva ett djup midt under fartyget, varierande mellan 5 1/2 och 8 fot, med stenbotten, samt tätt akter och för om fartyget cirka 25 fot, ökande sig utåt. Kl. 10,40 f. m. anlände flere lotsar från Landsort och fingo order att anskaffa större båtar för möjliga behof. Då emellertid pannans matarerör och rören till glasrörsstativet sprungo sönder och maskinen derigenom blef obrukbar, måsta tanken på att lämna grundat öfvergifvas. Som maskinpumpen samtidigt blef obrukbar steg vattnet ytterligare, hvilket fortfor äfven sedan rören blifvit lagade och pumpningen kunde fortsättas, så att kl. 1 e. m. elden under pannan släcktes af det stigande vattnet. Kl. 2,30 e. m. utblåstes ångan ur pannan för att ej annan olycka skulle inträffa med pannan, hvilken höjt sig circa 4 tum. Som sjö och vind börjat tilltaga, syntes mig nu rådligast att genom att vattenfylla fartyget samt genom att bringa lasten midakepps söka qvarkalla detsamma på grundat. Babords ankare med boj utfördes, påstucken en ny pertlina, mot vinden, akter om fartyget; vinden varierade mellan SSV och SV med tilltagande styrka och sjögång. Kl. 4,45 e. m. anlände bogserångaren Södertelge Kanal med pråm, hvari inlastades kreatur och diverse gods, hvilket endast med svårighet kunde försiggå till följe af den svåra sjögången; och afgick nämde bogserångare med pråmen till Stockholm, medtagande qvarvarande passagerare under 2:dre styrmannens uppsigt.
Kl. 8,30 e. m. anlände bergningsångaren Argo, som ankrade i närheten. Kontrakt uppgjordea om bergning af fartyg och last till Stockholm. Som vinden tilltog med alltjämt växande sjögång, var det omöjligt för Argo att företaga något bergningsarbete, hvarför denne qvarlåg på sin ankarplats för natten, under hvilken vinden ökade sig till storm med svår sjögång, hvarunder Dagmar högg mycket svårt mot bottnen och började brytas, Onsdagen 14 kl, 2,45 f. m., då fartyget visade tecken till ytterligare förstöring, fick besättningen öfvergifva detsamma, men jag sjelf qvarstannada och utförde en del arbeten, som jag ansåg vara till nytta för fartygets qvarhållande på grundat, såsom nedfällande af styrbords ankare m. m. Kl. 9 f. m. ankom Argos båt för att afhämta mig från vraket, men jag återsände båten med tillsägelse att återkomma med besättningen och annat tillgängligt folk för att företaga lämpning af gode från akterportarna till fördäck i ändamål att om möjligt söka qvarhålla förskeppet med maskinen. Detta arbete utfördes under tillsyn af förste styrmannen, hvarunder jag gick ombord på, Argo för att erhålla någon föda och derefter återvända, hvilket dock af kaptenen å Argo förhindrades; och återkallades äfven de på vraket varande, allt på grund af den lifsfara, för hvilken de numera voro utsatta genom att qvarstanna på vraket. För bättre skydd för den växande stormen afgick Argo till i närheten varande hamn. Torsdagen 15 under fortfarande storm bräcktes fartyget vid akterportarna och på fredags morgon var detsamma bortspoladt från grundat. Då här numera ej var något att göra, afgick Argo med mig och besättning till Stockholm, dit vi anlände på aftonen.
Och efter uppläsande betygade komparenten sig vara beredd att med liflig ed styrka sanningen af hvad han nu omförmält, hvilket han emellertid med sin egenhändiga namnteckning härunder bekräftade i
Stockholm som ofvan
Enoch Johansson.
Hvilket betygar
Ferd. Svensson.
(L. S.) Not. Publ.
S. D. Företrädde ånyo inför mig, Notarius, sjökaptenen Enoch Johansson och besättningen å ångaren Dagmar:
förste styrmannen Anders August Johansson,
andre styrmannen Gustaf Adolf Eriksson,
maskinisten John Emil Leonard Nilsson,
långlotsen Magnus Fredrik Pettersson,
eldarea Gustaf Aashelm Carlsson,
eldarna Kunt Erik Sandberg,
matrosen Adolf Fredrik Jacobsson,
matrosen Olaus Andersson och
matrosen Anders Petter Svensson,
för hvilka förestående sjöförklaring upplästes, hvarpå de förklarade:
Eriksson, att han kunde intyga riktigheten af den del af sjöförklaringen, som omfattar tiden till dess han, efter att hafva fått Landsorts fyr i sigte, väckte Pettersson, äfvensom den del deraf, som omfattar tiden från grundstötningen till dess han med ångaren Södertelge Kanal, och dess pråm afreste till Stockholm; tilläggande han, att han förestält sig, det kaptenen på denna resa, likasom på alla föregående, ämnet med biträde af långlotsen Pettersson föra befälet på resan genom skärgården till Stockholm, hvarför han qvarstannat under däck såsom alltid förut varit vanligt.
Pettersson, att han kunde intyga riktigheten af den del utat sjöförklaringen, som beskrifver händelserna från det han efter kallelse af Eriksson uppkom på däck och öfvertog fartygets lotsning; att han icke utkallade kaptenen, emedan han ansåg denne behöfva hvila och emedan han var fullt säker på att utan äfventyr införa fartyget dess vanliga väg; att han antog, det strandningen förorsakats dels deraf att fartyget i följd af det ovanligt starka mörkret var längre aflagsnadt än som det såg ut från Rödko fyr, då denne passerades tvärs och kursen ändrades till N. t. V., dels af stark strömsättning; att han lät styra de föreskrifna kurserna och vid detta tillfälle likasom tillförene iakttog den största uppmärksamhet och försigtighet, samt att olyckan under förevarande omständigheter måste hafva inträffat äfven om styrman Eriksson haft befälet, enär denne, likasom förste styrmannen, är obekant med farvattnet vid inloppet till skärgården innan. för Landsort;
Andersson, att han kunde intyga riktigheten af den del af söförklaringen, som omfattar händelserna från den 13 omkring kl. 2,15 på morgonen, då han en stund efter det Pettersson ofvertog lotsningen stälde sig till rors; samt
de öfrige komparenterna, att de kunde intyga riktigheten af den del utaf sjöförklaringen som beskrifver hvad som inträffat efter grundstötningen.
Och efter upplåsande häraf betygade komparenterna sig vara beredda att med liflig ed styrka sanningen af hvad de nu omförmält och till bekräftelse hvaraf de här nedan egenhändigt tecknat sina namn.
Stockholm som ofvan
A. A. Johansson,
J. E. L. Nilsson,
G. A. Karlsson,
A. F. Jacobsson,
G. A. Eriksson,
M. F. Pettersson,
Sandberg,
O. Andersson,
A. P. Svensson.
Hvilket betygar
Ferd. Svensson.
(L. S.) Not. Publ.
År 1888 den 21 November förekommo inför Stockholms rådstufvurätt kaptenen E. Johansson, förste styrmannen A. A. Johansson, andre styrmannen G. A. Eriksson, maskinisten J. E. L. Nilsson, långlotsen F. Pettersson, eldarna G. A. Karlsson och K. E. Sandberg samt matroserna A. P. Jacobsson, O. Andersson och A. P. Svensson, hvilka sedan förestående sjöförklaring blifvit för dem uppläst, finge med liflig ed bekräfta innehållet af densamma; betygar
På Rådstufvurättens vägnar
N. W. Martin.
Gotlands Allehanda
Måndagen 26 November 1888
N:r 95