Järnvägsfrågorna.

Länge har man hört gotländingerna beskyllag för ovanlig tröghet och segt fasthållande vid gamla traditioner; och sanning har för visso legat i det talet. Emellertid synes det, som oin den lifliga beröringen med andra orter och de ideliga förebråelserna för tröghet skulle hafva verkat; och gotländingerna, i de flesta fall ledda af energiska och välvilligt sinnade hitflyttade män, börjat Visa en glädjande lifaktignet, hvars största verkningar äro mytmarkernas läggande under plog satnt odlingen af sockerbetor. Ett i sanning glädjande uppsving är detta, och man kan intet högre önska, än att vi med all kraft och klart, lugnt förstånd måtte arbeta vidare i denna riktning, som vi så lyckligt slagit in på Men det klara lugna förståndet måste vi hafva med; ty det gäller inga känslosaker, utan rent affärsmässiga intressen, på hvilka Gotlands ekonomiska framgång och trefnad bero. Detta få vi icke tappa ur sigte, eller låta våra önskningar springa bort med vår logna eftertanke, Vi måste se till att vi icke lasta mera på våra skuldror än hvad de orka bära, samt icke kasta oss i vidlyftigare affärer än vi förmå sköta!
Det är med tanken härpå, som jag icke tvekar att offentligen uttala en åsigt, som jag vet delas af många förtänksamma gotländingar, ehuru de viset icke äro några fiender till framåtskridande, utan tvärtom. Denna åsigt är den att den gamla gotländska trögheten hotar öfvergå till en annan ytterlighet, till en högst farlig äfventyrslust i afseende på nya företag. Hvad jag närmast härmed afser äro de vidt sväfvande järnvägsplaner, som nu föras till torgs från alla häll och kanter ön; och som till och med tagit sig ett för de flesta säkerligen oväntadt uttryck i den i Riksdagen väckta motionen om ett låneunderstöd från statens sida på en million kronor.
Man må icke tro att detta afser ett räntefritt lån, eller i vidrigare fall, ett lån utom hvilket ej mera penningar behöfvas för järnvägsplanernas realiserande. Nej, ett lån som det ifrågavarande förutsätter en låntagare I detta fall kan man svårligen hafva tänkt sig annorlunda än att antingen bilda ett eller flere nya järnvägsbolag, eller ock att kunna fascinera det gamla järnvägsbolaget så, att det efter att först hafva ökat sitt kapital genom ny aktieteckning helt beskedligt ställer sig som gäldenär och gedan trafikerar de nya banorna.
I bägge fallen fordras penningar, mycket penningar; sannolikt är det ungefär en million, som skall uppdrifvas på denna ö; ty på c:a två millioner slutar ju det järnvägsprojekt, som ligger till grund för begäran om statsanslaget. Vi hafva ansträngt oss i hög grad för att skaffa ihop de nödiga medlen till sockerbraket; och fast helt visst hundratals gotländingar skuldsatt sig för att få detta, som jag icke tvekar att kalla nationalverk, till stånd, skulle det dock ej hafva lyckats oss utan kraftigt bistånd från kapitalister på fastlandet. Vidare hafva vi våra myrar, som vi börjat odla och som kräfva kapital; för att icke tala om en mängd nya smärre intressen, som taga gotländskt kapital och gotländsk företagsamhet i anspråk. Och så vill man nu oaktadt allt detta pressa fram en hel million till af vår fattiga ös befolkning! Om jag helt kategoriskt säger att det ej låter sig göra så torde de flesta ej fordra skäl. ty saken talar för sig själf.
»Men», säga järnvägsvännerna, »om vi ej själfva hafva mynt, så låtom oss låna äfven till aktiekapitalet! Liksom en affärsman, hvars kapital ej räcker till för hans rörelse lånar sig mera drifkapital, likaså kan äfven en landsändas befolkning göra detsamma!» Detta är visserligen i och för sig rätt resoneradt, men passar ej i föreliggande fall, ty en rättänkande affärsman lånar aldrig för att kasta sig i en affär, som han tror ej skall bära sig; och så är det med dessa hägrande järnvägar: de komma mycket sannolikt ej att bära sig.
Vår nuvarande järnväg, som dock haft ett verksamhetsfält, som ingen annan bandel på Gotland under vanliga förhållanden torde få, ity att den dragits genom de mest gifvande delarna af landet, denna järnväg är väl ett tillräckligt bevis för att gotländska järnvägar ej bära sig under vanliga förhållanden. Det är först genom sockerbetodlingen, som denna bana blifvit vinstgifvande, ja fått debet och kredit att gå ihop, då hänsyn äfven tagits till det i densamma nedlagda kapitalet. Men ingen vill väl på fullt allvar tro, att under de närmaste åren sockerbetodlingen skall kunna utsträckas så vidt, att så godt som hela Gotland kan blifva i tillfälle att odla sockerbetor. Vi få icke glömma att öfver betsockerindustrien hänger ett damoklessvärd, som heter öfverproduktion! I Tyskland är krisen akut, och minst af allt afvärjes den för vårt land genom att betodlingen på Gotland oupphörligt ökas.
Då alltså erfarenheten visat oss, att järnvägar på Gotland icke f. n. bära sig utan sådan trafik, som står i samband med sockerbetodling; och då denna odling sannolikt ej kan utsträckas längre än till de distrikt, som tillhöra den nuvarande järnvägen och de projekterade bibanorna till Veskinde och Hafdhem, så torde det vara skäl i att vi koncentrera våra krafter på dessa tvänne billiga och lätt trafikerade banbitar och slå ur hågen den tanken att skuldsätta oss för mindre lönande företag.
Jag känner de invändningar, som skola göras om all den indirekta inkomst, som järnvägarna skapa, och vill derför genast säga att enligt mångas tanke äro de kapital, som nu erfordras och de offer, som måste göras, om de skola anskaffas, allt för stora i förhållande till dessa indirekta inkomster.
Hvyad den tanken beträffar, att det gamla bolaget skulle taga band om de nya banorna, så torde detta, oafsedt frågan om aktiekapi talets teckning, vara en omöjlighet beträffande andra bandeler än linierna: Visby—Veskinde och möjligen Martebo samt Hemse—Hafdhem; ty för dessa tvänne linier fordras ingen ny och kostbar rullande materiel, hvilket deremot blefve förhållandet med de öfriga bandelarna. Om någon tror att det gamla bolaget är hågadt att använda den vinst, som det hädanefter har att vänta af sin verksamhet på banorna: Visby—EHemse—Hafdhem och Visby—Veskinde, till att med förlust trafikera de hägrande banorna, såltorde denne sannolikt misstaga sig; ty Visby stads skattdragande invånare hafva så länge känt järnvägslånets ränta och amortering öka sina debetsedlar, att de ej torde vara villiga till att låta järnvägsbolaget kasta sig i sådana äfventyrligheter.
Jag vill visst icke klandra den goda vilja, som våra riksdagsmän visat genom sitt förslag, men med kännedom om huru i verkligheten den allmänna meningen är bland dem, på hvilka järnvägsförslagens män i mångt och mycket torde hafva räknat, så anser jag det vara på sin plats att dessa åsigter bringas till offentligheten; ty till vederbörandes kunskap ha kanske endast bragts tankar från annat håll, men icke från deras som hålla på ett lugnt framåtskridande, och som anse att Gotlands folk icke bör påtaga sig mera än hvad det kan bära och sköta.
C.

Gotlands Allehanda
Onsdagen den 5 Febuari 1896
N:r 19

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *