är ett och annat att anmärka. Förr i tiden, då krogarna höllos öppna äfven på söndagarna, var Adelsgatan på qvällarne sagde dagar stundom vådlig, nästan alltid mindre behaglig att passera. Men sedan samhället lyckliggjorts med det frispektakel, med och utan kostym, som nämnes frälsningsarmén, har den gladare folkrörelsen flyttat sig till Mellangatan, der berusade ynglingar och män nu på söndagseftermiddagarne samlas i en mängd, som vållar dem, hvilka hafva sina bostäder så belägna, att de måsto passera sist nämda gata, åtskilligt obehag. Stundom kan ock hända, att under de vilda lekarne en och annan fönsterruta klämmes in hos dem som bo i Oskarssalens närhet.
Det är beklagligt att icke polisstyrkan skall äga makt att hålla gatan ren. Men denn beklagligare förefaller denna andliga rörelse, då man ser den på närmare håll, hvarvid dess egentliga karaktär af att vara ett rent geschäft genast faller i ögonen. Så märktes exempelvis igår qväll en berusad man — så berusad att polisen sedan måste upplåta honom fri bostad — närma sig ingången till arméns qvarter, der han genast insläptes, så snart han visade sig förmå erlägga inträdesafgiften, för tillfället nedsatt från 10 till 5 öre. Stojet vid hans inträde vardt emellertid för stort, så att polisen måste inskrida och afföra mannen. Men folkstockning uppatod på gatan med skrik och oväsen.
Finnes nu ingen råd att blifva detta folknöje — ty någon andlig rörelse kan det icke kallas, då det faktiskt sökas af berusade — qvitt, så må åtminstone polisbevakningen, såsom förut, på orostiftarnes bekostnad förstärkas.
Gotlands Allehanda
Måndagen 8 Oktober 1888
N:r 81.